Hanna: Var finns den här feminismen?

Skrivet av Hanna Hellquist 10:49, 27 januari 2012 i kategori Krönikor

Den genomsnittliga svenska kvinnan heter Maria Johansson, är 42 år och jobbar inom vården. Hon tjänar 23 300 kronor i månaden. Hon har två barn; en son som heter Simon och är 15 år och en dotter som heter Emma och är 12 år.

Maria är gift sedan 12 år tillbaka. Hennes man tjänar 32 000 kronor. Maria och hennes man bor i en villa som är taxerad till 1 326 000 kronor och de äger en silverfärgad Volvo av 1999 års modell. ”Om Maria får bestämma så kommer deras nästa bil att vara röd. Under året kör de 1 240 mil.”

Ovanstående fakta om medelsvensson finns att läsa i ”Statistisk årsbok för Sverige 2012” som kom ut förra veckan. I boken har statistiken för 2011 sammanställts och svart på vitt är det här otroligt jobbig och sorglig läsning, för alla. För mig är det naturligtvis tråkigt att läsa att Marias man, fortfarande 2011, FORTFARANDE tjänar nästan 9 000 kronor mer än sin hustru, och det är självklart riktigt störande läsning för dem som hävdar att feminismen egentligen inte behövs eftersom vi redan lever i ett jämställt samhälle. Det finns helt enkelt ingen som tycker att ”Statistisk årsbok för Sverige 2012” är en särskilt rolig bok.

Jag tycker å andra sidan att det är skönt när SCB släpper siffror som är ganska lättillgängliga och enkla att förstå. Men när jag i radion höjer ett, faktiskt i sammanhanget ganska ödmjukt, finger och påpekar att det är en ganska behaglig ingrediens i debatten att få tillgång till konkreta fakta om män och kvinnors situation i Sverige i dag, då jävlar brakar det loss bland lyssnarna.

”Men GUUUUD Hannisen, skaffa dig en hjärna”, skriver någon. ”Men asså snälla, man gör väl det man VILL göra hemma.” ”Men asså, snälla, ska det vara tillåtet att feminister sitter och smutskastar män i en public service-kanal?”

En kille skriver följande: ”Vi män har mer koll på omvärden föratt vi ängnar mer tid åt TV och radio, därför står vi mindre tid framför spisen! min sambo vet tex. aldrig ens vad det blir för väder i morgon. Mkt kortsiktigt levene tycker jag!” OBS, SIC!

Något jag ofta får höra när jag för feminismen på tal är att jag ska ta och lugna ned mig lite. Har den inte redan fått alldeles för stor genomslagskraft i samhället? Tagga ned! Det har liksom helt spårat ur det här med att det ska råda total jämlikhet mellan könen och kan man inte bara vara humanist i stället, det låter ju så mycket bättre. Men jag fattar inte varifrån den uppfattningen kommer. När jag i radio säger att jag är feminist, då blir liksom folk helt vansinniga. Det är så fruktansvärt provocerande att jag använder det ordet, och att jag ser det mönstret i de här siffrorna från Statistiska centralbyrån. Det kokar av hat därute alltså. Det blir så tydligt när jag sitter i radion och folk kan sms:a och mejla in direkt med sina åsikter, det finns inget filter. Och deras motargument? Jag blir mörkrädd. På riktigt. Och jag undrar: var finns denna feminism som tydligen är konsensus i detta land?

Den genomsnittliga svenska kvinnan lägger 106 minuter varje dag på att handla, laga mat och städa hemma. Motsvarande tid för män är 69 minuter. Jag vet inte, men jag tror faktiskt inte att Maria får bestämma färgen på nästa bil. Nej det är verkligen ingen rolig ­läsning, för någon.

Benke: Det är kul att ha fel. Allra roligast förstås när man själv inser det

Skrivet av Bengt Ohlsson 05:46, 20 januari 2012 i kategori Krönikor

Om jag enväldigt fick bestämma vilka tv-kanaler vi hade här hemma skulle det vara ettan och tvåan och Kunskapskanalen, och möjligen TCM, där de visar saggiga västernfilmer och James Cagney med hatten buttert på sned, och så en filmkanal som heter Silver och där de visar filmer från världens alla hörn, och då menar jag alla, en kväll fastnar man framför ett ytterst långsamt palestinskt drama, och en annan kväll får man stifta bekantskap med en taiwanesisk seriemördare som tar prostituerade av daga med en stor spetsig frukt.

Följaktligen tittar barnen på alla kanaler utom de ovanstående. Helst trean, femman och sexan. Ju fler och skrikigare reklamavbrott desto bättre. Dokusåpor om skönhetstävlingar, sitcoms där Charlie Sheen spjuvrar sig fram mellan de burkade skratten.

Jag har aldrig försummat ett tillfälle att droppa spydigheter om deras tv-vanor, vilket antagligen inneburit att deras förtjusning i de här programmen fått en alldeles särskild hetta. Men ibland har jag tvingats inse att jag hade fel och att ”Vänner” inte var den smörja jag först avfärdade den som.

Det är kul att ha fel. Allra roligast förstås när man själv inser det.

Ett annat program som de har fastnat framför är ”Lyxfällan”. Det går i TV 3 och låter oss möta personer som ställt till det för sig ekonomiskt och dragit på sig stora lån och som får hjälp av två slipsar från en bank att styra upp situationen.

Programmet har hyllats unisont av alla tv-kritiker, vunnit Kristallen sex år i rad och… nä, jag ville bara kolla om ni var med, programmet har dragit på sig en del kritik, somligt har om jag minns rätt handlat om att det är arbetarklassen som ska sitta där och paradera med sina pissiga tatueringar och trasiga tänder, och en synpunkt jag läste nyligen handlade om att serien är avsedd att skapa förakt hos tittarna.

När jag läser sånt börjar jag ofelbart undra: Hur kan man vara så säker på det?

Jag föraktar inte de här människorna för fem öre. Varför skulle jag göra det? De klär sig visserligen inte som jag, pratar inte som jag, möblerar inte som jag. Än sen? Det är ju bara fernissa. Två skrap med pekfingernageln, sen är den borta. Det är inte direkt så att jag behöver djupandas eller anstränga mig lila för att identifiera mig med de här människorna.

Vem har inte någon gång känt ishandsken runt hjärtat när det är minus på kontot eller när påminnelserna mognar till inkassokrav, för att inte tala om när Betalningsanmärkningen pekar på en med sitt svarta trollspö. Sju procent av svenskarna är drabbade och får knappt snyta sig utan bankens godkännande.

I ”Lyxfällan” har jag sett vuxna män och familjefäder brista i gråt när slipsarna står framför dem och säger att de måste sälja tv-spelet. Men vem har inte lagt en ohemul massa pengar på något dumt som bereder en så oväntat mycket glädje.

”Lyxfällan” hamrar oavbrutet in budskapet att om ekonomin är i trasor, då blir allt annat det också. Men programmet visar också att det aldrig är för sent att komma på fötter, börja betala av sina skulder och toffla vidare mot ett värdigt liv.

Det finns något trösterikt i det.

Men jag kan hålla med kritikerna om att det skulle vara intressant att se en större spridning över samhällsklasserna i programmet. För att inte tala om hur kul det skulle vara att se de här mysrysigt sidenslipsiga progamledarna knacka på hos GREKLAND och börja rada upp åskådliga tusenlappar på whiteboarden.

Åsiktsmaskinen vecka 3

Skrivet av Redaktionen 04:48, 20 januari 2012 i kategori Åsiktsmaskinen

! Nya Gubbrummet
I modevärlden presenteras nästa hösts stora nyheter just nu på Europas catwalker. I Hornstull, där man också gillar att vara först med det senaste, gäller samma sak i krogsvängen. Ett gäng med flerfaldigt prisbelönade bartendern Andreas Bergman i spetsen öppnar i september Tjoget – en restaurang med ”kontinentalt heldagshäng” som också ska erbjuda barberare (!) och butik med skönhetsprodukter för män (!). Äntligen vet Åsiktsmaskinen vart vi ska hänvisa alla art director-killar som frågar oss vart de ska gå på sin första bromantiska dejt.

– Göteborgsk tideräkning
Efter månader av debatt tycks det nu bli verklighet: Göteborgspolitikerna tänker ta beslut om att avskaffa stadens femtillstånd, och i stället stänga ner stan senast klockan 03. Varför detta berör Åsiktsmaskinen, som varken brukar hänga sist kvar i baren eller vistas mer än nödvändigt i väst? Mest för att vi ser möjligheten att uppdatera en gammal vits. Att man ska vrida klockan tillbaka ett år när man åker till Göteborg är väl känt – men ska man gå på Avenyn så är det numera bättre att vrida tillbaka den 364 dagar och 22 timmar. Jättekul? Nej. Men det är ju inte beslutet heller.

? Moderatmingel
När modemagasinet Elle ordnar sin årliga Grand Hôtel-gala brukar modemänniskorna av förklarliga skäl (galan handlar om att ge dem pris) vara i majoritet. I år fick dock designer och modeller se sig utnumrerade av något ännu mer tidsenligt: moderater. Fredrik Reinfeldt delade ut pris. Per Schlingmann stod i baren med pr-kollegan Micael Bindefeld. Sofia Arkelsten twittrade bredvid Beatrice Ask. Och visst finns beröringspunkter, sfärerna emellan: Både moderater och modefolk är synnerligen trendkänsliga, men väljer för att vara på den säkra sidan att ofta klä omvärlden i svart.

Galaklänningen

Skrivet av Hanna Hellquist 10:46, 18 januari 2012 i kategori Krönikor

Jag minns när jag skulle gå på Gulddrakegalan för första gången, jag bodde hemma hos mamma i Karlstad och hade inga pengar alls men så hittade jag ändå en passande klänning på Gengåvan för 25 spänn. Då, i början av 2000-talet, så delade Gengåvan in alla sina artiklar efter pris, alla klänningar kostade 25 spänn, alla skor 20 och så vidare. Det var lättast så.

Klänningen som jag köpte var ett citrongult fodral med två lager tyll och pennkjol och det var fanimej den finaste klänning jag någonsin sett. Tyvärr var den lite trasig i kjolen, men mamma hade sin orangea Husqvarna redo och sitt oändliga tålamod, och klänningen var ju så billig så jag chansade.

Sen följde några helvetiska kvällar och nätter för min mamma. Resan till storstan med den tillhörande galan kom obönhörligt närmare, men klänningens komplicerade natur gick inte att lösa med några vanliga husmorskunskaper. Mamma köpte sidenband och sydde på. Det blev fel. Hon kortade underklänningen. Det blev snett. Hon klippte i överkjolen. Det blev för kort.

Och jag blev mer och mer nervös: Mamma! Den är sned!

Det var så stort för mig att få en inbjudan till en GALA, och få åka upp till STOCKHOLM, och jag skulle dessutom kanske få ta emot ett pris ifall den riktiga pristagaren inte dök upp och då var det viktigt, overkligt viktigt, att klänningen inte var för kort eller för sned. Mamma slet och svor vid symaskinen. Jag hängde över hennes axel. Klänningen vred sig i ångest under pressarfoten.

Kvällen före avresan till huvudstaden hängde mamma upp klänningen på en galge i mitt rum. Den var äntligen färdig. Mina spetsiga pumps i svart lack, även de inköpta på Gengåvan, ställde hon under klänningen för att vi skulle kunna beundra outfiten i dess helhet.
Den var fantastisk.

Sen åkte jag till Stockholm och på galan dök vinnaren av bästa lyxkrog inte upp så jag fick gå upp på scenen i stället och klänningen korvade sig och sidenbanden stod ut runt knäna som en liten volang och det skulle de ju inte göra, det skulle ju vara en pennkjol, men det sa jag aldrig till mamma när hon frågade hur det hade gått.

Åsiktsmaskinen vecka 2

Skrivet av Redaktionen 15:21, 13 januari 2012 i kategori Åsiktsmaskinen

+ Dr Fre
Alla farhågor om att hiphopkulturen skulle vara farlig för barn och unga kan nu avskrivas en gång för alla – det är bara att titta på hur det gick för den första svenska generationens frontfigurer. Arge klottraren Petter blev skivbolagsdirektör och folkhemsmysare i TV 4. Notoriske badboyen Ken Ring öppnade ungdomsverksamhet i Kenya. Och i veckan kom det slutgiltiga beviset när Fredrik ”Big Fred” Eddari, känd som sidekick till Hässelbyvågens stjärnor och som Abu Hassan i Kanal 5, tog läkarexamen. Med andra ord: Skicka inte ungarna till Handels, skicka dem till underjorden i stället.

– Bandyplågan
Att en Stockholmspappa lämnat kvar sin tioåring i Uppsala efter otillfredsställande prestationer i en innebandyturnering blev veckans i särklass mest omtjattrade historia. Snart visade det sig att historien nog var lite för dålig för att vara sann – flera oklarheter har uppstått kring vad som egentligen hände. Åsiktsmaskinen anser dock inte att just den här storyns tvivelaktighet får hindra oss från att lyfta debatten om samhällsproblemen i innebandyns spår. Den bitchiga attityd och de horribla kläd- och hårtrender den föder bland företrädesvis vita medelklasspojkar måste fortsätta bekämpas.

? Tantsnusk
I helgen begår den nya filmatiseringen av Jan Guillous ”Hamilton” premiär. Åsiktsmaskinen, som är en apparat med öppet sinne, hade sedan länge tänkt se filmen. Efter att ha genomlevt SVT:s bisarra promotionintervju med huvudrollsinnehavaren Mikael Persbrandt och danska regissören Kathrine Windfeld vet vi dock inte om vi vågar. En exalterad reporter och en plirande regissör diskuterade den allt mer besvärade Persbrandts fysiska företräden i väl över två minuter, och fastslog att exponering av dessa var avgörande för framgång. Vad filmen handlar om i övrigt framgick aldrig.

Hanna: Nej, lämna det åt professorn i dermatologi

Skrivet av Hanna Hellquist 06:30, 13 januari 2012 i kategori Krönikor

Jag läser i kvällstidningen om att apotekens försäljning av ricinolja har skjutit i höjden under hösten. Ricinolja används bland annat mot förstoppning, men det är inte för att svenskarna är hårdare i magen än vanligt som försäljningen har ökat, utan för att det går ett rykte i bloggvärlden om att ricinolja ska få håret att växa snabbare. Rubriken till den lilla artikeln på nätet blir följaktligen ”Allt fler häller laxermedel i håret”.

Gud så korkat är min första tanke, vilket ju naturligtvis också var meningen. Sen läser jag artikeln. Carolina Gynning tipsar om det. Och citat från flera ”bloggtjejer” stolpar ut ricinoljans plötsliga Eriksgata. ”Jag kände direkt skillnad på hårkvalitén!” och ”håret växer fyra centimeter i månaden i stället för bara en!”.

Då är det dags för den manliga professorn i dermatologi att göra entré! Och han gör precis det som förväntas av honom, och som krävs av artikelns dramaturgi, han punkterar i en enda mening hela resonemanget. Det finns inga som helst belägg för att ricinolja skulle göra att håret växer snabbare säger han. Nähä. Nähä?

Sen passar professorn även på att varna för mjäll om man använder oljan för mycket, och också den oangenäma doften av härsket smör eftersom ricinolja är färskprodukt. Jaha.

Om vi bara för ett ögonblick kan kosta på oss att fullständigt skita i ricinoljans egenskaper, kan vi göra det? Tack. Vad har vi då? Vi har ett ganska stort antal människor som påstår sig varit med om något och så har vi en enda människa som säger att nej, det har ni inte alls.

Bloggvärlden består till största del av unga tjejer. Det betyder redan där att det är ett lågstatusområde. Att skriva om shopping och smink … ännu mer lågstatus. Så lätt att sätta dit. Unga tjejer som lever med enorma krav på sitt utseende, både från sig själva och från andra, och någon har hittat något som hon tycker funkar och så tipsar hon sina kompisar. Det sprider sig. Hurra, det funkar! Carolina Gynning kände skillnad direkt!

För att vara extremt tydlig här: Tror jag på placeboeffekter? Ja. Vet jag hur hälsotrender behandlas i medierna? Ja. Men tror jag att det är en slump att det är unga tjejer som bryr sig om ytliga saker som utseende och hårsvall som får på tafsen här? Nej.

Det finns något så gammalt och typiskt och unket över den här artikeln och det är inte ricinoljan som suttit i för länge. Det hela är inte så mycket en nyhet som det är en smäll på fingrarna på de här utseendefixerade brudarna som tror att de kan komma med helt egna idéer och tips på att bli vackrare. Nej, lämna det åt professorer i dermatologi. Undrar hur ofta han har suttit med ricinolja i håret.

Det är liksom inte heller helt taget ur luften. Ricinolja har, läser jag, använts som hårolja sen långt tillbaka. Låt det sitta i 30 minuter och tvätta med schampo tipsar Gynning, får man verkligen mjäll av det professorn? Och den där doften av härsket smör … vad spelar det för roll egentligen?

Men frestelsen att få skriva rubriker som gör gällande att bloggtjejer använder sig av laxermedel för att bli snygga, den går liksom inte att motstå. Och när det sen är så himla lätt att hitta en karl med pondus som kan säga emot, fan vad livet och jobbet är enkelt ibland! Den viktigaste frågan, den om varför det är så viktigt att sätta tjejer på plats, den får någon annan ta.

Benke: Man kan knappt lyfta handen från bordet utan att en dallrig tråd av smält ost drar ut sig till bristningsgränsen.

Skrivet av Bengt Ohlsson 06:00, 5 januari 2012 i kategori Allmänt, Krönikor

Man behöver bara få Sverige på en flygtimmes avstånd, sen börjar man tänka på sitt hemland som det där tappra snöriket någonstans långt där uppe.

Sverige blir något amorft, och det är framför allt kylan, man börjar tänka på Sverige ungefär på samma sätt som vi stockholmare tänker på … jag vet inte, Piteå kanske. Omöjligt att leva i, men sen finns en ömklig liten strimma av tid varje år när det blir snudd på uthärdligt, varvid urbefolkningens glädje inte vet några gränser, och de är direkt rörande att se när de sliter av sig alla kläder och strömmar ut på de leriga bygatorna med luftmadrasser under armen och kisar mot ljuset.

Man tycker plötsligt att folk är så tappra där uppe, så duktiga och strävsamma, ens överlägsenhet är inte av denna världen.

När Sverige hamnat på en flygtimmes avstånd tycker man inte bara att de grymtande vildarna där uppe är duktiga som står ut i klimatet som Gud glömde; överlägsenheten spiller snart också över på i stort sett allt som svenskarna uppehåller sig vid och gläds och upprörs åt.

Plötsligt fattar jag varför man har så svårt för utlandssvenskar. Det måste vara den där överseende blicken. Jaha, ni ska fira Strindberg i år. Ja, han var ju väldigt … duktig …

Det är ungefär samma tonfall som när barnen var små och kom och visade teckningar. Samma metalliska uppskattning. Fast det är ingen vidare liknelse, för man blev ofta hänryckt på riktigt över deras påfund och deras ansträngningar att få ner i stort sett vad som helst på papperet. Så här då: samma tonfall som när någon kompis till barnen, som man kanske inte var direkt hundra förtjust i, kom och visade sin teckning.

Jamen titta! En giraff ja. Just det … hm! Fint.

Vi är ändå inte på längre avstånd än Paris, och vi fryser som hundar. Fem plus i Paris är konstant frusna fötter.

Första kvällen hamnar vi på en restaurang i kvarteret. Om vi hade vett att rätta munnen efter matsäcken skulle vi beställa en korg bröd, gammalt utgånget är okej, men skrapa gärna bort det gröna, madame … och en skål vinäger att doppa skalkarna i.
Men det finns väl kontokort.

Rätterna dansar in, krukor med vin, och bukiga små läskflaskor, alla smakar av varandra och berömmer rätterna och att man gjorde såna djärva val och att det föll så väl ut. Stället är rustikt, rutiga dukar och en svettig doft av gammal fondue. Man kan knappt lyfta handen från bordet utan att en dallrig tråd av smält ost drar ut sig till bristningsgränsen.

Servitrisen bjuder på en örtig stänkare efteråt. Och medan hon fibblar med sin kortläsare frågar hon vänligt om vi är ryssar, eller kanske polacker?

Det var mest språket hon inte kunde placera. Men hennes fråga smetar sig fast som tjockolja i sinnet.

H säger senare: Tänk om man hade kunnat filma våra ansikten i det ögonblicket, när det sjönk in vad hon hade sagt.

Resten av veckan går man omkring och känner sig ena stunden som snajdig utlandssvensk som gärna trasslar in sig i vardagliga meningsutbyten för att bevisa sin duglighet. Andra stunden är man ryss eller polack, stiff som en strykbräda, inbunden som en kassler i frysdisken, och man stolpar omkring i sina hjärtskärande försök att känna sig kultiverad och slänga halsduken sådär elegant över axeln.
Man kanske är en ovanligt charmerande crossover? S’il vous plait.

Ändå ett löfte

Skrivet av Hanna Hellquist 09:11, 4 januari 2012 i kategori Krönikor

Eftersom jag under de sista fyrtioåtta timmarna av det gamla året hade hunnit ryka ihop med tre av varand­ra helt oberoende personer så var det kanske inte så konstigt att jag vaknade upp 2012 med en känsla av att vara den ensammaste jävla människan i hela jävla världen.

Jag hade fyra snus kvar och så den här känslan som var helt förlamande, jag kunde på riktigt inte röra mig. När jag hade skickat iväg min beställning på hemkörning av pizza så började jag på allvar fundera på om jag ens skulle orka komma till dörren och ta emot den, men eftersom hemkörningen tog två timmar så lyckades jag samla kraften.

Sen tog jag två tuggor. Orkade inte mer.

Det har inte varit något roligt år tycker jag. Jag har fem nya ärr, i övrigt minns jag inte att jag har gjort någonting alls. Och så alla dessa konflikter med människor. Vissa är helt och hållet mitt eget fel, andra är precis tvärtom. Men liksom känslan av att inte riktigt kunna styra över sig själv, att det blir så fel så ofta, trots att man ville att det skulle bli rätt. Besvikelsen över sig själv. Och uppgivenheten. Och att jag alltid, år efter år, vaknar upp ensam i min säng i min lägenhet, och samtidigt: att jag har allt som är mitt utan att vara särskilt tacksam utan snarare livrädd för att jag kommer vakna upp i exakt samma säng och lägenhet om ännu ett år.

Så kände jag mig självisk och ännu ensammare och så började jag fundera över alternativen. De senaste två dygnen hade tyvärr inte lämnat så många alternativ. Gud alltså, vad mänskligheten är kapabel till på Söders krogar. Så i stället började jag tänka framåt, på allt som jag skulle kunna göra nu, det nya året, och då blev jag helt livrädd.

Ni hör ju hur det var ställt. Såna dagar kan man bara ligga i sängen, det finns inget annat sätt. Hade det inte varit för att snusen tog slut så hade jag aldrig kommit utanför dörren den dagen. Mitt enda nyårslöfte är att inte sluta snusa.