Eftersom jag under de sista fyrtioåtta timmarna av det gamla året hade hunnit ryka ihop med tre av varand­ra helt oberoende personer så var det kanske inte så konstigt att jag vaknade upp 2012 med en känsla av att vara den ensammaste jävla människan i hela jävla världen.

Jag hade fyra snus kvar och så den här känslan som var helt förlamande, jag kunde på riktigt inte röra mig. När jag hade skickat iväg min beställning på hemkörning av pizza så började jag på allvar fundera på om jag ens skulle orka komma till dörren och ta emot den, men eftersom hemkörningen tog två timmar så lyckades jag samla kraften.

Sen tog jag två tuggor. Orkade inte mer.

Det har inte varit något roligt år tycker jag. Jag har fem nya ärr, i övrigt minns jag inte att jag har gjort någonting alls. Och så alla dessa konflikter med människor. Vissa är helt och hållet mitt eget fel, andra är precis tvärtom. Men liksom känslan av att inte riktigt kunna styra över sig själv, att det blir så fel så ofta, trots att man ville att det skulle bli rätt. Besvikelsen över sig själv. Och uppgivenheten. Och att jag alltid, år efter år, vaknar upp ensam i min säng i min lägenhet, och samtidigt: att jag har allt som är mitt utan att vara särskilt tacksam utan snarare livrädd för att jag kommer vakna upp i exakt samma säng och lägenhet om ännu ett år.

Så kände jag mig självisk och ännu ensammare och så började jag fundera över alternativen. De senaste två dygnen hade tyvärr inte lämnat så många alternativ. Gud alltså, vad mänskligheten är kapabel till på Söders krogar. Så i stället började jag tänka framåt, på allt som jag skulle kunna göra nu, det nya året, och då blev jag helt livrädd.

Ni hör ju hur det var ställt. Såna dagar kan man bara ligga i sängen, det finns inget annat sätt. Hade det inte varit för att snusen tog slut så hade jag aldrig kommit utanför dörren den dagen. Mitt enda nyårslöfte är att inte sluta snusa.