Galaklänningen

Jag minns när jag skulle gå på Gulddrakegalan för första gången, jag bodde hemma hos mamma i Karlstad och hade inga pengar alls men så hittade jag ändå en passande klänning på Gengåvan för 25 spänn. Då, i början av 2000-talet, så delade Gengåvan in alla sina artiklar efter pris, alla klänningar kostade 25 spänn, alla skor 20 och så vidare. Det var lättast så.

Klänningen som jag köpte var ett citrongult fodral med två lager tyll och pennkjol och det var fanimej den finaste klänning jag någonsin sett. Tyvärr var den lite trasig i kjolen, men mamma hade sin orangea Husqvarna redo och sitt oändliga tålamod, och klänningen var ju så billig så jag chansade.

Sen följde några helvetiska kvällar och nätter för min mamma. Resan till storstan med den tillhörande galan kom obönhörligt närmare, men klänningens komplicerade natur gick inte att lösa med några vanliga husmorskunskaper. Mamma köpte sidenband och sydde på. Det blev fel. Hon kortade underklänningen. Det blev snett. Hon klippte i överkjolen. Det blev för kort.

Och jag blev mer och mer nervös: Mamma! Den är sned!

Det var så stort för mig att få en inbjudan till en GALA, och få åka upp till STOCKHOLM, och jag skulle dessutom kanske få ta emot ett pris ifall den riktiga pristagaren inte dök upp och då var det viktigt, overkligt viktigt, att klänningen inte var för kort eller för sned. Mamma slet och svor vid symaskinen. Jag hängde över hennes axel. Klänningen vred sig i ångest under pressarfoten.

Kvällen före avresan till huvudstaden hängde mamma upp klänningen på en galge i mitt rum. Den var äntligen färdig. Mina spetsiga pumps i svart lack, även de inköpta på Gengåvan, ställde hon under klänningen för att vi skulle kunna beundra outfiten i dess helhet.
Den var fantastisk.

Sen åkte jag till Stockholm och på galan dök vinnaren av bästa lyxkrog inte upp så jag fick gå upp på scenen i stället och klänningen korvade sig och sidenbanden stod ut runt knäna som en liten volang och det skulle de ju inte göra, det skulle ju vara en pennkjol, men det sa jag aldrig till mamma när hon frågade hur det hade gått.

Detta inlägg går inte att kommentera längre.

Nu vet hon =) Jag skulle vilja se hur du såg ut, men jag slår vad om att du var lika söt som vanligt!

Hej Hanna!
Läser du kommentarerna?
Kram

Hej Hanna!
Läser du någonsin alla kommentarer?? Jag gillar dig :) bara så du vet! Själv är jag jäkligt sur idag… Tur att jag är värmlänning, det är inte så svårt då…
Tack för att du finns

Alltid lika intressant och kul att läsa det du skriver :D .

Vem vore du utan detta underbara minne? Jag har själv varit med om något liknande så jag förstår precis vad du menar.

Väldigt fint!

Pingback: Både flytta och fynda?! « Karlstadkommissionen

Jag tycker det var väldigt mänskligt och fint skrivet, och jag som brukar vara kritisk till HH:s texter.