Om jag enväldigt fick bestämma vilka tv-kanaler vi hade här hemma skulle det vara ettan och tvåan och Kunskapskanalen, och möjligen TCM, där de visar saggiga västernfilmer och James Cagney med hatten buttert på sned, och så en filmkanal som heter Silver och där de visar filmer från världens alla hörn, och då menar jag alla, en kväll fastnar man framför ett ytterst långsamt palestinskt drama, och en annan kväll får man stifta bekantskap med en taiwanesisk seriemördare som tar prostituerade av daga med en stor spetsig frukt.

Följaktligen tittar barnen på alla kanaler utom de ovanstående. Helst trean, femman och sexan. Ju fler och skrikigare reklamavbrott desto bättre. Dokusåpor om skönhetstävlingar, sitcoms där Charlie Sheen spjuvrar sig fram mellan de burkade skratten.

Jag har aldrig försummat ett tillfälle att droppa spydigheter om deras tv-vanor, vilket antagligen inneburit att deras förtjusning i de här programmen fått en alldeles särskild hetta. Men ibland har jag tvingats inse att jag hade fel och att ”Vänner” inte var den smörja jag först avfärdade den som.

Det är kul att ha fel. Allra roligast förstås när man själv inser det.

Ett annat program som de har fastnat framför är ”Lyxfällan”. Det går i TV 3 och låter oss möta personer som ställt till det för sig ekonomiskt och dragit på sig stora lån och som får hjälp av två slipsar från en bank att styra upp situationen.

Programmet har hyllats unisont av alla tv-kritiker, vunnit Kristallen sex år i rad och… nä, jag ville bara kolla om ni var med, programmet har dragit på sig en del kritik, somligt har om jag minns rätt handlat om att det är arbetarklassen som ska sitta där och paradera med sina pissiga tatueringar och trasiga tänder, och en synpunkt jag läste nyligen handlade om att serien är avsedd att skapa förakt hos tittarna.

När jag läser sånt börjar jag ofelbart undra: Hur kan man vara så säker på det?

Jag föraktar inte de här människorna för fem öre. Varför skulle jag göra det? De klär sig visserligen inte som jag, pratar inte som jag, möblerar inte som jag. Än sen? Det är ju bara fernissa. Två skrap med pekfingernageln, sen är den borta. Det är inte direkt så att jag behöver djupandas eller anstränga mig lila för att identifiera mig med de här människorna.

Vem har inte någon gång känt ishandsken runt hjärtat när det är minus på kontot eller när påminnelserna mognar till inkassokrav, för att inte tala om när Betalningsanmärkningen pekar på en med sitt svarta trollspö. Sju procent av svenskarna är drabbade och får knappt snyta sig utan bankens godkännande.

I ”Lyxfällan” har jag sett vuxna män och familjefäder brista i gråt när slipsarna står framför dem och säger att de måste sälja tv-spelet. Men vem har inte lagt en ohemul massa pengar på något dumt som bereder en så oväntat mycket glädje.

”Lyxfällan” hamrar oavbrutet in budskapet att om ekonomin är i trasor, då blir allt annat det också. Men programmet visar också att det aldrig är för sent att komma på fötter, börja betala av sina skulder och toffla vidare mot ett värdigt liv.

Det finns något trösterikt i det.

Men jag kan hålla med kritikerna om att det skulle vara intressant att se en större spridning över samhällsklasserna i programmet. För att inte tala om hur kul det skulle vara att se de här mysrysigt sidenslipsiga progamledarna knacka på hos GREKLAND och börja rada upp åskådliga tusenlappar på whiteboarden.