I en välbärgad förort till Stockholm samlades en höstkväll ett antal av kvarterets kvinnor för att avnjuta en välkomponerad middag tillsammans. Det var bara kvinnor på middagen, det var en kvinnomiddag.

Kvinnornas män hade fått stanna hemma i sina små radhus och för att ta hand om de gemensamma barnen, det var inte mer än rätt hade kvinnorna enats om, separata kvinnorum är viktigt och för en enda gångs skull kan det vara trevligt att få prata om vad man vill utan att behöva förhålla sig till män.

Så när dessa framgångsrika, emanciperade, medvetna kvinnor satte sig ner vid matbordet med bordstabletter av Josef Frank, när deras gafflar vant särade det möra köttet i tonfisktartaren och middagen äntligen var i gång, vad tror ni då att dessa kvinnor pratade om?

Sina män.

De följande två timmarna avhandlades deras äkta manliga hälfter, hur de var, vad de gjorde på jobbet, vad de tjänade, hur duktiga de var på det ena och det andra och hur jobbiga de var också så klart, man måste få klaga lite, men framför allt så satt dessa kvinnor och boostade sina mäns egon i deras frånvaro. Trots att inga män var där så kunde inte kvinnorna låta bli att förhålla sig till dem. Männen var huvudpersonerna.

Tänk er det motsatta. En herrmiddag i samma välbärgade Stockholmsförort. Alltså jag har aldrig varit på en herrmiddag eftersom jag inte är någon herre, så här kan jag bara spekulera. Men låt mig då göra det. Jag tror INTE att de här männen när de sammanstrålar hemma hos Hans för att avnjuta Hans mustiga viltgryta, bara pratar om sina fruar och vad deras fruar gör på jobbet och vad deras fruar sa i går, ”vet ni i går sa Katrin något så himla lustigt, och vet ni, ibland driver Katrin mig till vansinne med att hon är så himla slarvig men nu har jag sagt åt henne och hon har faktiskt blivit mycket bättre på att hjälpa till hemma efter det. Och passa barnen och så.”

Jag kanske är fördomsfull, men jag tror inte att det går till så. Jag tror att männen på sina mansmiddagar pratar om varandra, om SINA jobb, SINA intressen och möjligen vad Johan Croneman skrev senast, jag tror att männen egoboostar sig själva och varandra, jag tror att män pratar om män. Precis som kvinnor pratar om män. Från middagsbord landet runt stiger sorlet av de engagerade diskussionerna om män.

När vi får manligt besök ute i sommarstugan brukar alltid Göran skina upp och bli så glad. Han tar sig genast an mannen som har kommit på besök, det spelar ingen som helst roll om det är en av mina schalbeklädda journalistkompisar som kommit på besök från Stockholm eller om det är grannens bror, så länge som det är en man så tar Göran honom under sina vingar och visar honom runt och pratar på om saker som han tror kan intressera dem båda. Det är roligt att Göran tar så väl hand om våra gäster, men det vore ännu roligare om han i ett blandat sällskap någon gång kunde sympatisera med någon av kvinnorna i sällskapet. Det händer aldrig. Det är alltid mannen som får Görans uppmärksamhet. Och det här är samma sak som händer på de där middagarna. Mannen är en måttstock som alla måste förhålla sig till. Alla vill ha mannens bekräftelse.

Är det inte konstigt att trots att de här kvinnorna alla hade så spännande jobb, de var doktorander och redaktörer och drev lyxrestauranger och jobbade med pr, så var det ändå männens yrke som var i fokus? Är det inte konstigt att alla, både kvinnor och män, är så kåta på andra män.

Mitt stora problem, eller åtminstone ett av dem, är att jag har blivit alltmer konkretionistiskt lagd.

Jag vet inte om det finns ett sånt ord. Men jag gillar hur det bumlar sig ut ur munnen.

Jag kan ta ett exempel. Antag att jag står och pratar med någon som säger att vi konsumerar för mycket.

Jag får allergiska utslag av såna påståenden.

Förr om åren resulterade det i en lätt klåda, som gick över med lite Idomin.

Numera blir det stora bölder som brister med äckliga, liksom blöta puffanden, och sen börjar det rinna var och grejor.

I såna lägen kan jag inte låta bli att fråga vilken konsumtion den här människan kan tänka sig att dra ner på. Rent konkret. I sin vardag. Här och nu.

Anledningen till min fråga är inte, vilket man lätt skulle tro, att jag vill ställa påståendet om vår överdrivna konsumtion i ett löjets skimmer. Jag vill bara att det ska bli konkret. Jag vill få känslan av att något skulle kunna hända. Annars är ju påståendet bara munväder. Något till intet förpliktigande som alla kan hålla med om, och som alla håller med om. Något genuint populistiskt.

Samma grej när jag läser en intervju med en trubadur som pratar om det Hårdnande Politiska Läget och säger att Reinfeldt har gjort så att såna som han fått tusen spänn mer att shoppa för varje månad, medan andra har fått det sämre ställt, ja, något i den stilen.

Även där tycker jag att om man vet så noga hur mycket mer pengar man fått att röra sig med, och man anser att pengarna hamnat i ens ficka genom ett orättvis och orättfärdig skattereform, då är det ju världens enklaste sak att varje månad ge bort den där tusen­lappen till något välgörande ändamål. Frälsis. Röda Korset. Vad som helst.

Eller ännu bättre. Spara tusenlappen på ett särskilt konto, och sen i slutet av varje år har man TOLV PAPP att glädja någon fri­villigorganisation med. Vilket är en rund och bra summa.

Återigen. Jag säger inte det här för att raljera. Antingen hörsammar trubaduren mitt tips, och då har han lärt sig något viktigt, om sig själv och sin omvärld. Eller också gör han det inte. Och då har han också lärt sig något viktigt.

Jag tycker också att vi konsumerar för mycket. Och jag har ett konkret förslag: barnkalasen.

Lägg ner det där med att var och en kommer med samma deppiga kinesiska grej från BR för sjuttio spänn. (Förutom sköningföräldrarna som kommer med något i trä för trehundra.) Jag har varit på för många kalas där födelsedagsbarnet sitter med något plågat i blicken i en sörja av BR-papper, med ­Kinaplast upp över öronen.

I stället: gå ihop och samla till en enda ordentlig present i stället. En bilbana. Ett dockskåp. Något som dröjer sig kvar. En kryssning till Riga. Eller kanske något riktigt, riktigt exotiskt: en tågresa med Inlandsbanan till HOTING.

Jag vet inte vad som finns i Hoting. Men jag är övertygad om att det finns något värt att se där.

Tyvärr är det nog för dyrt. Billigare då att flyga med överarbetade, halvsovande Ryanair-piloter till Barcelona. Glöm inte att klimatkompensera efteråt. Jag skämtar fortfarande inte. (Men det där med bölderna var på skoj.)

Ja, vi börjar med barnkalasen. Nu är det din tur.

Ungefär samtidigt som Thorsten Flincks näve träffade Gina Dirawis bakdel på Melodifestivalens scen i Växjö, så träffade min 22-åriga bordsgrannes hand min tyllklädda röv på min äldsta väns bröllop i Karlstad.

Jag blev inte förvånad. Inte över någon av händelserna. Det är långt ifrån första gången som någon smäller mig i rumpan. Jag har blivit tafsad på röven i över femton års tid nu, i ett antal olika länder, av ett antal vitt skilda män med varierande styrka, och utöver mig själv har jag nog ingen kvinnlig vän som inte har varit med om samma sak. Det har hänt mig så många gånger att jag inte ens känner mig särskilt kränkt längre, om jag nu någonsin har gjort det. Däremot har jag lärt mig att säga ifrån.

Så det gjorde jag naturligtvis till den vingliga 22-åringen som precis hade tagit sig friheter efter bröllopsmiddagen i Karlstad i helgen. På ett väldigt behärskat och vuxet sätt berättade jag för ynglingen hur saker och ting fungerar i den här världen, och att det som han just hade gjort inte fungerade alls. Sen gick jag och skvallrade för hans pappa, som också råkade vara där.

– Vet du vad din son precis gjorde, frågade jag. Han tog mig på röven.

– Gjorde han!? Utbrast pappan och fortsatte stolt: Ja, jag har lärt honom allt jag kan!

Samtidigt, i Växjö. Thorsten Flinck grabbar tag i Gina Dirawis rumpa på scenen på Melodifestivalen. Gina hade tydligen gjort succé under kvällen, sina unga år till trots, som programledare för SVT:s största produktion under hela året. Dagen efter när jag läste tidningarna så skrev alla om Ginas röv, och vilket gubbslem Thorsten Flinck är. Med rätta kan man tycka, det är väl bra att folk reagerar. Det hade ju varit konstigt annars.

Men samtidigt. Den upprördhet som så många känner uteblir hos mig. Förvåningen, bestörtningen, den nationella eftersmaken av kränkning, jag känner det inte för jag är så van, jag är så jävla van och inget tar mig med storm längre. Jag blev inte förvånad när 22-åringens hand letade sig nerför min rygg, snarare hade jag blivit förvånad om den inte hade gjort det. Och kränkt..? Nej, inte särskilt, eftersom jag är snabb med att påpeka att det är min röv och att det är JAG som avgör när den ska bli rörd eller smiskad eller vad fan jag nu vill ska hända med den och då brukar det bli mycket mer pinsamt för karln ifråga än för mig själv. Hursomhelst, den vingliga 22-åringen vars hand precis hade träffat mig var inte det stora problemet den kvällen, för honom kunde jag ändå prata med och det fanns ett litet ljus i hans ögon som visade att han förstod vad jag sa till honom och att det antagligen skulle dröja innan han gjorde det mot någon annan. Far hans däremot…

Medan Thorsten Flinck skriver öppna brev till Aftonbladet och ber om svenska folkets förlåtelse så fortsätter random farsor landet över att slå sig själva för bröstet för att deras söner inte respekterar personliga sfärer så länge dessa tillhör kvinnor. De klappar sig själva på axeln för att de har skickat med sin avkomma den nödvändiga nonchalansen över andra människors kroppar och känslor, och ingen ifrågasätter dem för de står aldrig på en scen inför miljoner tittare och gör det. Random farsor gör det lite grann varje dag i sitt lilla liv och ingen blir förvånad, ingen blir upprörd för det är så vanligt, de kan lugnt fortsätta. Ingen kommer att tvinga dem att göra offentlig avbön. För när kamerorna är av så är det ingen som bryr sig.

Om det ringde på dörren och det stod ett flämtande och rödkindat bud där, i karolineruniform, och han tog vecklade ut ett papper och sa, med en röst som ekade i trapphuset, att han skulle framföra ett meddelande från min chef … ja, då skulle jag bli förvånad.

Varför skickade han inte ett vanligt mail, skulle jag undra.

Hanteringen med budbärare som flänger runt i staden på klopprande hästar är ett svunnet minne.

Men fortfarande finns den här andäktiga inställningen till NAMNTECKNINGEN.

Tänk hur mycket tid, kuvert, frimärken och brevbärarcyklande som går åt för att ett kontrakt ska undertecknas, eller ett avtal, eller en ansökan, och det är AV YTTERSTA VIKT att man skriver sin namnteckning på raden längst ner och ort och datum och ibland ska namnteckningen BEVITTNAS och ibland av TVÅ PERSONER och ABSOLUT ingen anhörig utan man får tassa upp och ner i trapphuset igen i socklästen och ringa på och lisma för grannar som man annars på sin höjd nickar lite nådigt åt.

Alltid denna NAMNTECKNING.

Helt absurt egentligen, i dessa dagar när de gör helkroppsscanningar av folk på flygplatsen och de alltså kan sitta där i sina Securitasuniformer på snurrstolen och justera skärpan och sen under ansträngt gravallvar kolla om resenärerna har ludd i naveln, stift i bröstvårtan eller fartränder i underkläderna.

Men namnteckningen litar man blint på. Jaha, det där strecket med en döende kulspetspenna som mest liknar en EKG-linje, jamen det är ju SJÄLVKLART att det står just Wolfgang D Efraimsson och ingenting annat.

Jag har skam till sägandes förfals­kat namnteckningar några gånger, det har varit oskyldiga ärenden och det är preskriberat för länge sen – sa han nervöst – och det är ganska kul, man tycker att man är lite skarpsinnig, man känner sig som en medlem i Neil McCauleys gäng i ”Heat”… jag övade på den här personens namn några gånger och sen när det var dags att skriva på den streckade linjen tänkte jag att nu gäller det att INTE TÄNKA utan bara se till att det blir lite sprutt i handen, ingen tvekan, för då kommer mina ängsliga ansträngningar att synas på EKG-strecket och det blir ingen FLOW och då kommer larmet att gå i det där mekaniska ögat som läser av namnteckningarna.

Eller något.

Men ingenting har naturligtvis hänt. Ansökningarna eller avtalen med den förfalskade namnteckningen har gått igenom.

Ens namnteckning har ju inte heller direkt blivit tydligare med åren. I min namnteckning kan man urskilja B-et i början, möjligen g-et och t-et, men ”Ohlsson” är bara en EKG-kurva just när patienten fått en överdimensionerad elchock.

Därför blir det desto absurdare att någon över huvud taget sätter någon tilltro till ens namnteckning. Det vore ungefär som om man identifierade sig med en liten melodisnutt. I så fall är min melodi ett tonlöst ”nanana”. Min namnteckning är helt meningslös. En apa skulle lika gärna ha kunnat okejat det där avtalet från ett läromedels­förlag om att de får trycka ett bottenlöst pinsamt stycke ur min debutroman i en lärobok och betala mig typ 116 kronor.

Inklusive F-skatt.

Snart är naturligtvis namnteckningen ett minne blott och ersatt med en app där man trycker tummen mot sin flottiga pekskärm, sen hörs ett pip, och sen är affären i hamn.

Jag kommer att sakna den.