Benke: Jag tycker också att vi konsumerar för mycket. Och jag har ett konkret förslag: barnkalasen.

Skrivet av Bengt Ohlsson 11:01, 17 februari 2012 i kategori Krönikor

Mitt stora problem, eller åtminstone ett av dem, är att jag har blivit alltmer konkretionistiskt lagd.

Jag vet inte om det finns ett sånt ord. Men jag gillar hur det bumlar sig ut ur munnen.

Jag kan ta ett exempel. Antag att jag står och pratar med någon som säger att vi konsumerar för mycket.

Jag får allergiska utslag av såna påståenden.

Förr om åren resulterade det i en lätt klåda, som gick över med lite Idomin.

Numera blir det stora bölder som brister med äckliga, liksom blöta puffanden, och sen börjar det rinna var och grejor.

I såna lägen kan jag inte låta bli att fråga vilken konsumtion den här människan kan tänka sig att dra ner på. Rent konkret. I sin vardag. Här och nu.

Anledningen till min fråga är inte, vilket man lätt skulle tro, att jag vill ställa påståendet om vår överdrivna konsumtion i ett löjets skimmer. Jag vill bara att det ska bli konkret. Jag vill få känslan av att något skulle kunna hända. Annars är ju påståendet bara munväder. Något till intet förpliktigande som alla kan hålla med om, och som alla håller med om. Något genuint populistiskt.

Samma grej när jag läser en intervju med en trubadur som pratar om det Hårdnande Politiska Läget och säger att Reinfeldt har gjort så att såna som han fått tusen spänn mer att shoppa för varje månad, medan andra har fått det sämre ställt, ja, något i den stilen.

Även där tycker jag att om man vet så noga hur mycket mer pengar man fått att röra sig med, och man anser att pengarna hamnat i ens ficka genom ett orättvis och orättfärdig skattereform, då är det ju världens enklaste sak att varje månad ge bort den där tusen­lappen till något välgörande ändamål. Frälsis. Röda Korset. Vad som helst.

Eller ännu bättre. Spara tusenlappen på ett särskilt konto, och sen i slutet av varje år har man TOLV PAPP att glädja någon fri­villigorganisation med. Vilket är en rund och bra summa.

Återigen. Jag säger inte det här för att raljera. Antingen hörsammar trubaduren mitt tips, och då har han lärt sig något viktigt, om sig själv och sin omvärld. Eller också gör han det inte. Och då har han också lärt sig något viktigt.

Jag tycker också att vi konsumerar för mycket. Och jag har ett konkret förslag: barnkalasen.

Lägg ner det där med att var och en kommer med samma deppiga kinesiska grej från BR för sjuttio spänn. (Förutom sköningföräldrarna som kommer med något i trä för trehundra.) Jag har varit på för många kalas där födelsedagsbarnet sitter med något plågat i blicken i en sörja av BR-papper, med ­Kinaplast upp över öronen.

I stället: gå ihop och samla till en enda ordentlig present i stället. En bilbana. Ett dockskåp. Något som dröjer sig kvar. En kryssning till Riga. Eller kanske något riktigt, riktigt exotiskt: en tågresa med Inlandsbanan till HOTING.

Jag vet inte vad som finns i Hoting. Men jag är övertygad om att det finns något värt att se där.

Tyvärr är det nog för dyrt. Billigare då att flyga med överarbetade, halvsovande Ryanair-piloter till Barcelona. Glöm inte att klimatkompensera efteråt. Jag skämtar fortfarande inte. (Men det där med bölderna var på skoj.)

Ja, vi börjar med barnkalasen. Nu är det din tur.

Detta inlägg går inte att kommentera längre.

Bengt Ohlsson verkar oförmögen att tänka. Han kan inte ha läst exempelvis Lena Anderssons svar på hans artikel om kulturvänstern.

Att betala 100 kr i skatt är en HELT annan sak än att ge bort 1000 kr till välgörenhet. Betalar man skatt så gör ALLA det. Man undviker på så vis att egoister åker snålskjuts på altruister. Jag betalar gärna tusentals kronor mer i skatt, men ger bort väldigt lite pengar till välgörenhet. Att Ohlsson ej kan se skillnad på välgörenhet och skatt är enastående pinsamt.

Förövrigt har ju jobbskatteavdraget lett till att höginkomsttagare arbetar MINDRE. En mcyket bättre ide hade varit ett jobbskatteavdrag som enbart riktat sig till låginkomsttagare, ungefär såsom Åsa Hansson vid Lunds Universitet föreslagit. Eller tycker Bengt Ohlsson att det är bra att staten ger bort pengar till rika människor så att de kan unna sig mer fritid (vilket är vad forskningen säger att reformen lett till)?

Hej L,
Håller med. Vissa stora frågor måste lösas på en övergripande nivå för att effektivt komma fram mot ett allt bättre fungerande samhälle. Exemplet med järnväg är väldigt välfunnet i sammnhanget. Man tänker på Johan August Gripenstedt som var finansminister en tid under andra halvan av 1800-talet och tog initiativ när det gällde uppbyggandet av det nationella järnvägsnätet. Samtidigt verkade han för frihandel och ekonomisk liberalisering. Detta fick som direkt konsekvens en period, 1870-1910, i Sveriges historia med högre ekonomisktillväxt än någon gång före eller efter denna period. Senare konsumerade vi upp resurserna i högre grad än skapade nya. Under perioden lades m.a.o. den grund som gjort det senare välståndet i landet möjligt. Många bidrog till denna tillväxt genom sitt arbete. Det var inte fråga om ”räls i bara en trädgård”. Miljöfrågor, såväl globala som lokala, är ett annat bra exempel på vad som måste hanteras politiskt, såvitt jag kan se. Med överkonsumtionen är det nog litet annorlunda. Jag tror själv att andra överkonsumerar en hel del. Men, skall jag bestämma när du inte får konsumera, eller du bestämma när jag inte skall konsumera? Skall vi rösta om vad som skall vara tillåtet att konsumera eller skall en elit av politiker få bestämma det? Där får man nog se till att låta bli att överkonsumera själv för att det inte skall bli någon ”överkonsumtion”. Det som är överkonsumtion för en person upplever en annan är nödvändig konsumtion. Men! om din konsumtion inkräktar på mig, med resursslöseri, miljöförstöring eller andra dynamiska effekter, då tycker jag att du skall få betala för att ställa det tillrätta (pant på flaskor, kostnaden för utsläppsrätter och de kostnaderna tycker jag skall räcka till att återställa naturen i det skick den var innan utsläppet somblev följd av det du konsumerade!). Behöver jag säga att samma krav måste ställas på mig för min konsumtion?
Sedan kommer något i din text som jag inte förstår lika bra: ”en grupp som tar ansvar tillsammans”. Om det nu finns individer som inte vill ta ansvar för de åsiktert de uttrycker, vilket är vad som tas upp av Benke och som debaterats i tråden tidigare, då demoraliserar ju dessa personer omgivningen när det gäller att bidra till andra. Om trubaduren inte vill omsätta sina åsikter i handling såvitt inte alla andra betalar först, då verkar det inte så häftigt att betala skatt, som Mona Sahlin påstod att det var. Om trubaduren säger att tusenlappen han får extra varje månad borde ha gått till andra, men han ändå behåller den, då har han inte den moraliska överhanden. Han verakar som en vanlig egoist som är ute efter prestige och makt, makt över andras tillgångar. Får man skatten sänkt mer än man vill, som Benke använder som exempel, då kan man ju själv se till att pengarna ändå går dit man vill. Om det nu är så att en person vill att pengarna skall gå till medmänniskors väl, skall han/hon då inte få ge de pengarna dit han/hon vill? Är det då inte så att han hon borde följa sin impuls? Vilket verkar mest förtroendeingivande och stimulerar mest till eftrföljelse, en person som säger ”skatterna är för låga men jag vill inte ge mer än jag måste till mina medmänniskor” eller en annan som säger ”jag vill att mer pengar skall ges till någon/något som är mer i behov av pengar än jag” och som samtidigt agerar och ger pengar till det. Det den senare personen uttrycker i ord och handling imponerar mer än den förra personens ord och handling…

Jag vill citera Gustaf Fridolin – att tro att man kan lägga ansvaret för stora samhällsproblem på individnivå är som om jag skulle tänka mig att jag ska lägga räls i min egen trädgård och få tåget att gå. Att ha starka välfärdssystem som finns till för alla människor (som studiebidrag och barnbidrag och subventionerad sjukvård) oavsett om de har mycket pengar eller inte skapar inte klyftor mellan vi och dom – det skapar oss, som är en grupp som tar ansvar tillsammans. Att istället ha system som bara stöttar de allra fattigaste (som till exempel i USA – eller socialbidrag här hos oss) skapar istället ett vi som betalar och ett de som tar emot – och de som tar emot är de svagaste i hela samhället som inte kan stå upp för sig själva och knappast kräva bättre och mer välfungerande system även om det kan behövas. Att lägga ansvaret för världsfrågor – som miljö- och klimatfrågor och överkonsumtion är både moraliskt förkastligt och ineffektivt.

Hej Josefin,
Håller med! Var bortrest i förra veckan och hade paus i prenumerationen. Hade så gärna velat läsa ett nytt alster av Benke. Får gå till bibblan i veckan… :-)

Hej igen Anna-Karin,
Jag förstår att det är trist att behöva förklara så mycket här. I sammanhang där konformismen härkar behöver man ju inte det. Du har läst något du tycker om. Du talar om annat du inte tycker om. Du har inte bemött alla de självmotsägelser jag pekat ut för dig i din text. Men det kanske blev för ”trist” och sakligt…

Hej Jahanny,
Som du säger så verkar inte Benke ha något emot att den som vill lägger pengar i bössor. Hans huvudpoäng verkar dock vara att man inte bara skall snacka utan omsätta det man snackar om i handling. Vill man att någon/något skall ha mer pengar och man själv har pengar att undvara då kan man se till att pengarna kommer dit man vill att de ska, oavsett om det går via någon bössa som du föreslår. Man skulle kunna gör en extra skatteinbetalning om man tycker att skatterna är för låga. Man skulle också kunna avstå från att göra avdrag man i.o.f.s. egentligen är berättigad till. De skatteavdrag du talar om för bidrag man givit, behöver man ju inte yrka på i deklarationen, om man tycker det är fel på något sätt. (För min del är jag inte så väl insatt att jag säkert kan säga att det är helt fel eller helt rätt med avdrag för bidrag, med hänsyn till vilka dynamiska effekter det får bl.a.). Ser du sådana avdrag som att felaktigt stödja en politik du inte vill se, har du m.a.o. handlingsalternativ! Dessa avdrag är emellertid något du vill ha in i sammanhanget utan att de verkar ha något med huvudpoängen ”lev som du lär” att göra.
Det är nog få som vill att man helt skall avskaffa alla ersättningssystem. Du, jag och förmodligen Benke skulle hålla med om att man vid sjukdom, arbetslöshet etc. skall få vad man behöver i form av ersättning. Det som kan skilja är synen på vad som är tillräcklig storlek på ersättningarna. Vill man att ersättningarna skall vara högre, men inte på egen hand är beredd att agera efter det (om man har ekonomisk förmåga) då verkar det på mig som att man antingen av egoistiska skäl bara vill ha makt över andras pengar, eller om man å andra sidan skulle bli förmånstagare av höjda bidrag, att man av egoistiska skäl vill ha mer pengar för egen del. Sedan blir det val och då får var och en rösta som den vill, men det är också något annat än det Benke tar upp.

Att ge direkt till en fattig!?–är det så Bengt tycker det ska vara??
Mår lite illa av tanken!
Slå sig ihop om en gåva–är inte det lite vänstervridet??

men varför publicerar ni inte krönikan som borde varit igår? åh, vad jobbigt att vänta. tack på förhand.
/fd dn-prenumerant som inte har papperstidningen för tillfället men ändå vill läsa bengts krönikor.

O, ja ”Chrys” – jag återkommer snart på begäran. Det är trist att man måste
förklara så mycket här. Men var lugn, det kommer.
Så länge kan ni på Södermalm förtroendefullt ägna er åt Eco, han skriver mycket bättre än
bäde jag och Bengt.

”Om ”majoriteten på Södermalm” inte förstår vad jag skriver då är det tråkigt,
men inget jag kan göra något åt.” skriver du. En annan reaktion kunde vara att försöka skriva begripligare.

En början kunde vara att, som redan begärts, foga några sakargument till dina antydningar att du som både läst en bok och sett en film därför förtjänar omedelbar förståelse och respekt för dina än så länge obestyrkta personangrepp.

  1 2 3 4
Senare inlägg Tidigare inlägg