Författarcentrum heter en hyvens organisation som man kan vända sig till om man vill boka en författare till sitt bibliotek eller sin kulturförening eller skola. På hemsidan kan man läsa vad de olika författarna har skrivit och vad de kan göra; jojka eller vifta på öronen, men mest handlar det förstås om muntrationer som att berätta om sitt författarskap och läsa högt ur sina verk för den stjärnögda församlingen.

Högstadiebesök brukar inte vara överdrivet populära bland författarna; de flesta drar gränsen vid gymnasiet.

Man kan fråga sig varför.

Jag var och pratade i en åttondeklass en gång. Det var i Åsöplugget, i Skatteskrapans skugga, och uppgiften var att berätta lite om hur man skriver en pjäs för sisådär tio elever som anmält sig till en dramatävling.
Det gick inget vidare. Innan jag hade hunnit få av mig jackan brast några elever ut i en grälsjuk harang om en schemateknisk miss, jag försökte förklara att jag inte hade något med saken att göra, men halva gänget stormade ut i vredesmod och drog med sig några till, och kvar satt några elever som tysta betraktade mig med ett slags roat förakt.

Det är svårt att få folk till lärarutbildningarna.

Kanske finns det förgreningar till författarnas uttalade önskan att slippa besöka högstadieklasser. Kanske beror det på att alla innerst inne vet att om saker och ting skulle skita sig fullständigt där inne i klassrummet, då har man ingenting att ta till.

Jag talar om det som i brist på bättre brukar kallas ordningsfrågor, och som får många att kröka munnen i ett nervöst hånleende och säga att de tvivlar på att man löser något med en återgång till katederundervisning eller kadaverdisciplin. (Det brukar också finnas en djuping i församlingen som säger tänkvärdheter som att ”man kan vara en auktoritet utan att vara auktoritär”.)

Man kan skylla lärarbristen på kommunaliseringen av skolorna, man kan skylla på nedskärningarna eller på flykten till friskolorna. Men jag misstänker att den bottenlöst deprimerande sanningen är att den största bromsklossen inom skolans värld är föräldrarna. De vill att det ska vara tyst och lugnt i klassrummet, men de vill inte prata om hur det ska gå till. För då kan det bli så tråkig stämning.

Jag har suttit på föräldramöten där förslag om att bråkiga elever ska skickas hem har avvisats med argumentet att den bråkiga eleven kan känna sig ”utpekad”. (Vilket man kan undra om eleven inte redan gör, eftersom vi ägnar så många pannrynkade föräldra­möten åt honom eller henne.)

Om man då svarar: ja, det är liksom det som är poängen, då säger de andra föräldrarna att det låter som en ”bestraffning”, och tittar medlidsamt på en. Bestraffningar är nämligen hopplöst omoderna. Svart pedagogik. Barnen blir Hitler hela gänget.

De flesta föräldrar har något att ta till mot sina barn om ingenting annat funkar. Det där ”nu får du gå in på ditt rum och lugna ner dig”. Fast sådär balanserad låter man ju aldrig. Det far i väg och sen får man dåligt samvete och ber om ursäkt och har sig.

Men ändå: man har något att ta till. Hade man inte det tror jag att det skulle födas betydligt färre barn.

Lärarna skickas ut att hålla ordning på inte två barn, utan trettio, och de förväntas klara av det utan att höja rösten eller ”peka ut” någon. Vara auktoriteter utan att vara auktoritära. Lycka till.

På jobbet så skämtar vi ibland om mammas och min extremt nära relation. Att vi delar säng när hon är här. Att vi pratar i telefon flera gången om dagen. Och att jag regelbundet fraktar henne medelst tåg till Stockholm lägligt till att min lägenhet har blivit för stökig, när diskberget har växt sig för stort eller när jag har något renoveringsprojekt på gång. Mamma kommer typ en gång i månaden för att hjälpa mig att styra upp mitt liv.

Nu till exempel är mamma här och hjälper mig installera min nya säng. Hon hjälper till med allt. Hon följer med mig till Järfälla och inspekterar sängstommen i massiv furu och hon hjälper mig att packa in delarna i bilen, hon hjälper mig att välja färg att måla sängen i och hon hjälper mig att bära upp hela skiten till min lägenhet, tre trappor utan hiss. Trots att hon har ont i höften. Mamma tvättar stommen med målartvätt. När jag säger att ”mamma vi kan väl skippa grundfärgen och spacklandet och gå direkt på det roliga?”, då skriker mamma att ”om man ska göra saker så ska man göra det ordentligt!” och blir på riktigt förbannad för att jag är så otålig. Sedan spacklar mamma igen revorna i gaveln och slipar noggrant och svär lite över värken i armarna och livets jävlighet i allmänhet. Fast jag vet ingen som gillar livet så mycket som mamma.

Mamma pratar konstant. Hon är i princip bara tyst när hon sover, och egentligen inte då heller eftersom hon sover så lätt och vaknar till så fort jag rör mig. ”HEJ” säger hon då glatt.

Mamma och jag sover i samma säng när hon är här och hälsar på. Det är tydligen inget som folk brukar göra har de låtit mig förstå på jobbet. Mammor brukar sova i tältsängar i vardagsrummet eller i gästrum om man nu är så välbeställd. Men mamma sover hos mig, det är inte konstigt alls tycker vi, även om jag brukar vända mig åt andra hållet när mamma kryper för nära i sömnen. Det har mer att göra med att jag har så svårt att få något syre i hennes andetag, men det säger jag inte på jobbet.

”Du, tycker du att vi har en osund relation” frågar jag mamma när vi tar en paus i sängmålandet. ”Är vi för nära liksom? Borde jag bli självständigare?”

”Näääj” svarar mamma på sitt vanligt aggressiva sätt. Hon låter alltid arg även om hon inte är det, vilket ofta leder till ganska dålig stämning med folk som inte känner henne. ”Det tycker inte jag! Du frågar ju inte mig så mycket, det är mer jag som säger åt dig vad du ska göra och sen skiter du i det.”

Jag frågar mest bara för att. Jag vet inte. För att jag känner mig lite konstig på jobbet. Bara för att för mig är det inte konstigt. För mig är min och mammas relation den enda i mitt liv som aldrig behöver ifrågasättas och gud vad skönt det är att ha åtminstone en sådan. En är kanske allt man behöver för att känna sig trygg.

Men det här med att jag blir alldeles pirrig i magen när jag åker iväg för att hämta mamma på stationen, nästan som när jag var tjugo och min kille kom med tåget från Stockholm och jag skulle gå och möta honom och jag räknade minuterna med ett konstigt lugn, som om jag förberedde mig på att något så underbart egentligen aldrig kunde hända, is i magen har ju mamma alltid sagt – är inte det lite överdrivet? Det blir ju aldrig nåt ligga ändå i den nymålade sängen.

I perioder har jag prenumererat på populärvetenskapliga och -historiska tidningar, och varje gång vi har rensat ut gamla tidningar har jag dragit mig för att slänga i synnerhet de historiska tidningarna. Blir de någonsin ”för gamla”? Temanumret om amerikanska inbördeskriget, till exempel… hur stor är risken att någon ska upptäcka att slaget vid Gettysburg gick till på ett HELT annorlunda sätt än vad man hittills trott?

Lägg märke till vad ängsligt jag poängterade att det rör sig om POPULÄRhistoriska tidningar. Så att ingen ska få för sig att jag sitter och plöjer riktiga facktidningar, alltså.

Jag bläddrade i en sån sorgfälligt sparad tidning häromdagen, den har legat i tidningsstället i badrummet i åratal och papperet har blivit buckligare än James Woods kinder. Jag läste en artikel om absint och fick veta att dryckens sinistra rykte beror på att de franska vinodlingarna blev angripna av vinlusen phylloxera under 1860-talet, vilket ledde till en nedgång i vinproduktionen, vilket ledde till ökad efterfrågan på annan kröken, och där kom absinten in. Drycken hamnade i skottgluggen för nykterhetsrörelsen, och under första världskriget tog inrikesministern Louis Malvy chansen att förbjuda den.

Sånt här är ju så intressant att man kan bli galen.

Artikeln är hårt redigerad, man klämmer den på några minuter och får ändå veta att absintens malört innehåller ämnet tujon som i stora doser kan framkalla epileptiska anfall. I fotnoten hänvisas till Barnaby Conrads bok ”Absinthe – history in a bottle” om man vill fördjupa sig i ämnet.

Ja, tidningen är populärhistorisk så det räcker. Men är det något dåligt? Säkert finns det någon ­absinthistoriker där ute som himlar med ögonen och tycker att artikeln bara krafsar på ytan. Men alla vi andra?

Jag kan tycka att det är helt i sin ordning: artikeln krafsar på ytan, och man lägger den bakom örat och tänker att man kan fördjupa sig en annan gång. Om man hinner och orkar.

Å andra sidan. Tidningen Metro motiverar sin existens med samma argument. Och det vet vi ju vad man tycker om Metro.

Att säga ”populärhistorisk” är kanske mitt sätt att säga att man FÅR vara snobbig. Att allt inte tumlar omkring i samma glada bollhav. Någonstans finns en absinthistoriker som himlar med ögonen åt samma artikel som jag fängslas av. Och det får man respektera.

Något för kristdemokraternas Göran Hägglund att tänka på.

Han uttryckte sin uppskattning över min artikel om ”kulturvänstern” (uttrycket ”kulturvänster” har för övrigt aldrig kommit över mina tangenter) och tyckte sig ha fått stöd i sitt snack om ”verklighetens folk”.

Jag googlade fatt i Hägglunds tal, det från Almedalen där han myntade uttrycket. Jag insåg att jag aldrig hade läst talet i sin helhet, utan bara hört ”allas” fördömanden av det.

Jag hade inte önskat något hellre än att få hålla fram talet och säga: men har ni LÄST det? Det är riktigt bra.

Men man får inte alltid som man vill. Talet var precis så obehagligt som ”alla” påstått.

Göran Hägglund får gärna himla med ögonen åt kultursidornas genustugg och fikonspråk. Men när han drar ett streck i gruset och menar att han tillhör ”verklighetens folk” och att kulturskribenterna inte gör det, då är uttryck som ”urartad konst” inte långt borta. Eller att man börja knipa skratt på de där kvantfysikerna bara håller på med en massa inkrökt tjafs.

Om Göran Hägglund inte förstått det här förklarar jag gärna saken över en absint eller två.

För några veckor sen var jag på middag hemma hos Amanda Schulman och Hannah Widell. De har ett webbprogram på Aftonbladet numera där de bjuder trevliga människor på middag och jag är trevlig så jag fick komma. En annan som är väldigt trevlig är Pär Lernström, så han fick också komma. Han och jag satt på samma sida av bordet och slevade i oss kronärtskocksgratäng med surdegsbröd. Det var trevligt.

En programpunkt var att man skulle säga en bra och en dålig sak om varandra. Den dåliga kritiken skulle liksom bränna till lite i allt det trevliga, den skulle ge Aftonbladet något göttigt att länka till. Kritiken som Pär fick var att han var en jävla mespropp. Pang!

Widellskan menade att han var liksom lite föööör smooth. Att han väjde för jobbiga saker. Att han kände av för mycket och inte körde sitt eget race. Som jag fattade det. Och det är väl bra som kritik om det nu inte finns något annat att kritisera, vilket det inte finns med Pär eftersom alla tycker att han är en sån jävla härlig kille.

Han är proffsig, trevlig, rolig och snäll, nästan perfekt för snygg är han också. Alla gillar honom. Men han är en mespropp. Pang.

Jag känner inte Pär särskilt väl. Alls. Vi är kolleger, ytligt bekanta, vi råkar hamna på samma sida middagsbordet någon enstaka gång. Jag är totalt omedveten om hans själs vindlingar, om hans mörker om det nu finns, hans eventuella osmickrande sidor. Lika bra det säkert.

Men jag kände att jag ilsknade till där vid middagsbordet. Jag kände att jag ville försvara Pär. För Pär har en egenskap som jag tycker är extremt ovanlig i dag. Han är en kille som krattar gången för andra. I sitt program på P3 lyfter han sina kvinnliga sidekickar på ett sätt som jag sällan ser män göra. Han låter dem ta stor plats i programmet, han skrattar åt deras skämt, han får dem att må bra och bli trygga där bakom micken. Han låter dem göra ett bra jobb. Han tar plats själv, men han låter andra ta den största platsen. Och det skulle han inte kunna göra så bra om han inte var en ”mespropp”.

Att känna av andra människor, att bry sig om stämningen i rummet, att känna lukten av andra människors humör – det är fan en helt fantastisk egenskap. Det är en egenskap som kvinnor har tvingats odla och förfina till perfektion, för det har varit det enda sättet för dem att kunna ta plats i offentliga sammanhang. De får ta plats om de ger plats, om de bekräftar sin omgivning, om de krattar gången för dem som äger den. Och jag tycker det är imponerande. Speciellt i de sammanhangen där Pär och jag rör oss, där är den egenskapen ovärderlig.

Så därför ilsknar jag till, när just den egenskap som gör Pär till en så bra programledare (och till en så jävla trevlig kille) ska kritiseras och i förlängningen blir något… ja, omanligt. Vem vill vara en mespropp?

Jag älskar att Pär lämnar plats åt andra. Jag älskar att han är SMIDIG, att han undviker konflikter, att han vill att folk ska känna sig trygga och glada i hans sällskap.

När jag träffade honom på Elle-galan tidigare i år så ville jag aldrig lämna hans sida, han var den enda som jag kände mig trygg bredvid. Och han såg det, och han skämtade om det på ett TREVLIGT sätt, och jag slappnade av och sen blev det en ganska trevlig gala till slut, eftersom jag hade haft turen att springa på Pär Lernström. En av få män i ­medierna i dag som inte ser hela världen som sin scen. Trevligt tycker jag.

Samma sträcka med hunden varje dag. Som på räls. Ibland erinrar jag mig ett tips om att man ska ta en annorlunda väg till jobbet varje dag, eftersom det är bra för kreativiteten.

Man hör en sån där grej en gång. Man minns inte vem som sa den. Det kan vara något som en urspårad new age-putte drog till med. Men vissa saker fastnar.

I så fall ligger min kreativitet risigt till.

En dag lufsar vi fram längs Fjällgatan och jag ser ett litet fartyg stäva ut mot skärgården. Längs sidan står det med blå bokstäver: ÅNEDINLINJEN.

Kontrasten mot dinosaurierna i förgrunden är hjärtskärande. Ålandsfärjorna som reser ragg över Katarinaberget, Birka Bronto och Mariella och Atlantis och allt vad de heter, kolosserna som innehåller hissar och simbassänger och egna små motorleder och flygplatser och faktiskt har jag också hört, egna små innanhav där man kan kliva ombord på färjor och åka ut på Silja Sea och köpa sprit som man inbillar sig kostar mindre än hemma men ingen bryr sig om att kolla och det spelar strängt taget ingen roll, för alla affärsidéer som lyfter bort skamtröskeln till att knäcka en starkis till frukost är halvvägs hemma.

Den lilla båten från Ånedinlinjen räcker de här kolosserna till knävecken ungefär. Den är obetydligt större än Birka Brontos livbåtar.

Jag vet inte vad det är. Men jag övermannas av en intensiv kärlek till det lilla fartyget. En värkande längtan dit.

Bara det att rederiet heter Ånedinlinjen.

Namnet anspelar på en engelsk tv-serie som hade sina glansdagar under 70-talet, på den tiden när vi hade två kanaler och ett ord som ”zappa” således bara syftade på en gitarrist som aldrig lärde sig masturbera men ägnade resten av livet åt att ta igen det på strängarna.

Serien hette ”Onedinlinjen” och handlade om ett skeppsrederi i slutet av 1800-talet. Svenska folket satt bänkat framför tjock-tv:n. Ånedinlinjen grundades 1979, och då satt namnet antagligen som kniven i länsman.
Jag ser fartyget tuffa vidare ut mot skärgården och jag tänker på alla sneda slipsknutar som ställt frågan till någon i personalen, varför heter ni Ånedinlinjen, och bruden bakom disken i vit kortärmad skjorta och stift i överläppen – bruden, inte disken – säger med ett generat leende att hon tror att det var en tv-serie som hette så.

Men förmodligen säger hon att hon inte vet. Att hon kan fråga… men hjälp till här nu då, halvsvuls­tig, mellanchefig titel… att hon kan fråga KRYSSNINGSVÄRDEN var namnet kommer ifrån. Och hon vänder sig in mot ett rum och frågar. Vi ser bara kryssningsvärdens underarmar över skrivbordet. Vi hör inte vad hon säger, bara hennes surmulna tonfall.

Men kryssningsvärden vet förstås inte heller.

Jag tänker på alla gånger de måste ha funderat på ett namnbyte. Alla påläggskalvar i Björn Borg-kalsonger som suttit på styrelsemötena och sagt: vi måste tänka nytt. Vi kan inte klamra oss fast vid det här namnet längre.

Men i kortänden av bordet har det suttit någon silverhårig tjurskalle och sagt: Aldrig i livet. Då går jag hellre till botten. Med namn och allt.

En vacker dag löser jag biljett. En vacker dag sitter jag där med en mellis i ett snålt tilltaget glas i hårdplast, modell skolbespisning, och en suckande hund vid mina fötter.