Om det vore val i Sverige i dag skulle de rödgröna vinna med ena handen bakom ­ryg­gen. I Frankrike vann socialisten François Hollande. Och i Grekland ser vänsterkoalitionen Syriza ut att ta hem nyvalet.

Det drar iskalla vänstervindar genom Europa.

Eller vänta. Hur lät det där?

De iskalla vindarna är ju varumärkesskyddade. Och de kommer högerifrån.

Det måste de göra. Vindar är nyckfulla. De kommer och går. Man är aldrig säker för dem. De kan uppstå där man minst anar det, och härröra sig från en fjärils vingslag på andra sidan jorden.

Att vara vänster, däremot, har inget med nycker och tendenser att göra. Det kan inte komma och gå. Att vara vänster är urtillståndet. Det spenvarma fostervattnet. Den vulkanrapiga lervällingen där vi gonade omkring i en ryggradslös, dag-vagig ormgrop, skvalpande med blicken upp i det blå… sen kom den uschliga dagen när vi segade oss upp på två ben, gav oss upp på land, började slita strupen av våra bröder och blev höger.

Jag vet inte hur många gånger jag har läst uttrycket ”iskalla höger­vindar” under året.

Varje gång har jag tänkt på något en kompis berättat, att när hon var liten och hade svårt att sova kom hennes mamma och satte sig på sängkanten och beskrev vällustigt hur kallt och blåsigt och otäckt det var där ute… men HÄR ligger du i din varma sköna säng, och allt är bra och allt är toppen… Ju ruggigare världen där ute utmålades, desto tacksammare blev min polare över att ha tak över huvudet. Och hon somnade.

När man läser något gällt om hur främlingsfientligheten ökar och klassklyftorna brer ut sig som ett Grand Canyon framför våra fötter ska man paradoxalt nog märka hur det känns lite mysigare runt middagsbordet.

Man kan växla blickar i ödesmättat samförstånd. Ens torftiga, virriga liv har plötsligt blivit fyllt med mening. Man har något Viktigt Att Samlas Kring.

Högervindar ger upphov till artiklar om lasermän och ­pogromer, medan vänstervindar är en icke-nyhet och en axelryckning. En framgång för vänstern är bara Som Det Ska Vara. En framgång för högern är däremot något att harmas och larma över.

Så länge det finns iskalla höger­vindar att bekämpa har man en anledning att gå upp på morgonen. Men när de tynar bort och ersätts av stiltje – eller ännu värre, vänstervindar – infinner sig en värkande tomhet.

Det luriga med larmet om iskalla högervindar är att man med tiden, precis som med alla andra njutningsmedel, får allt svårare att vara utan dem, och kräver allt större doser. Man kan bli så abstinent att det räcker med en saggig SAF-kampanj för att höra stöveltramp i fjärran.

Mysrysigast är de iskalla höger­vindarna när de blåser nere på kontinenten. Det måste vara lagom avstånd. Blåser de alltför långt bort finns risken att vi inte bryr oss. Blåser de alltför nära, typ i Segeltorp, finns risken att man känner någon där som kan lämna ett lugnande besked om att bokbålen ännu låtit vänta på sig.

En annan oundviklig följd av det programmatiska visselblåsandet och krösamajandet är att det blir en affärsidé. Man flänger runt och håller föredrag med f-skattsedeln i högsta hugg. Innan man vet ordet av är det de iskalla högervindarna som pröjsar hyran. Och då vill det till att man har några att larma om.

Hur som helst, Frasse Holland, om du läser detta: Grattis.

Det är helt omöjligt att steka pannkakor i ett kök med öppen planlösning. Gud. Det säger ju sig själv. Det oset syns till och med på bild.
En kompis till mig skulle få besök av en inredningstidning. Det var ett sådant där vanligt hemma-­hos-reportage, inte överdrivet exklusivt utan mer liksom: så här bor en kändis, mysigt! Och hon bor ju mysigt med sin mysiga familj på Söder. Så det var inget konstigt med det.
Men när de rekade hemma hos henne så såg de snart att hennes kökslampa inte var så himla snygg. Inför fotograferingen tog de då i stället med en annan kökslampa och hängde upp i hennes kök. Skrev var man kunde köpa den och vad den kostade. Det var lite konstigt faktiskt. För det var ju inte hennes lampa. Inte hennes smak. Och inte riktigt hennes hem då ­heller, inte fullt ut.
Är inte det konstigt? Inte ens de hem som kan vara tillräckligt intressanta för att locka hem en fotograf med tillhörande reporter, inte ens de är tillräckligt intressanta.
Ett annat skvaller: en känd svensk artist fick hela sitt kök utbytt under ett liknande hemma-hos-reportage. Hennes egna kök i fina villan höll inte måttet, så tidningen plockade helt sonika artisten ur sitt hem och satte henne i ett utställningskök i en butik och gav henne en bunke och en slev. Duttade lite mjöl på näsan på henne. Var nu en duktig flicka och rör ihop en pannkaksmet! Vi är hemma hos… ingen alls.
Det är tydligen inte ovanligt att tidningar jobbar på det här sättet. De piffar upp och byter ut. Plockar bort. Rensar. Så att de här personliga hemmen är precis lagom personliga för att alla ska vilja göra dem till sina egna. Så att vi fortsätter köpa. Så att vi fortsätter att drömma om alla pannkakor vi kan steka i vårt nya kök.
Jag tycker det säger så mycket om hur vi ser på våra hem nu för ­tiden.
Vi blir aldrig nöjda. Vi ­klipper och klistrar ur inredningstidningarna och gör inspirationskartor, konsumerar i det oändliga och drömmer drömmer drömmer.
Sedan får man sig lite sådant bakom kulisserna-skvaller från inredningsvärlden till livs och allt liksom faller platt.
Vad det gäller skvaller så finns det nästan inget som slår det som handlar om de ofattbart rika. De där ytliga borgarna på Öfre Östermalm som är lata, har ganska dålig smak och alla pengar i världen att förverkliga sina ganska ointressanta inredningsdrömmar.
Som de där paren i den exklusiva köksbutiken. Nu ska du få höra, väser min kontakt från den öfre världen, och berättar sedan upphetsat om de unga paren med paradvåningar och storslagna visioner om italienska kök, de där paren som aldrig går in i den där köksbutiken med en budget på mindre än 600 000 kronor. Och, fortsätter han skadeglatt, de har nästan aldrig några ambitioner vad det gäller själva matlagningen. Helst micrar de sig igenom livet, men lik förbannat ska de ha det senaste i köksväg.
Jag mår ju naturligtvis som en liten prinsessa när jag får ligga och lyssna på dylikt skrömt. Det är ju så tacksamt! Dumma rikingar, tänker jag. Varför lägga så mycket pengar på ett kök om man inte ens gillar att laga mat? Jaa, svarar rikingarna, varför inte? Det är ju som om de vaskar ett kök. Höjden av lyx är att inte använda skiten man köper.
Vilket ju i kökssammanhang är helt rätt. För även om man nu skulle svälja att den här kända artisten vispar smet på sin porfyrhäll så borde man ju veta att det är helt omöjligt att steka pannkakor i ett kök med öppen planlösning. Gud. Det säger ju sig själv. Det oset syns till och med på bild.

När någon ny mobil eller dator eller Ipad lanseras och det tjatas om skärmens upplösning och pixlar och trams kan jag undra om det var något fel på den förra skärmen; om det ofta har hänt på senare år att en kund stått framför expediten eller jag menar SÄLJAREN och sagt:

– Jag måste bara få byta den här.

– Hur så? Är det något fel på den?

– Fel på den? Skojaru? Kolla på skärmen här. Bilden är ju helt SUDDIG.

– Suddig… nu förstår jag inte…

– Ursäkta, men har jag fått Grå Starr-modellen av misstag eller vad är det frågan om?

Nej, den gamla upplösningen duger ganska bra.

Jag skulle misstänka att vi inom en snar framtid – eller har vi passerat den redan? – vad obeskrivligt Ulf Nilson man känner sig med sådana här inskjutna satser inom tankestreck – får skärmar som är bra mycket vassare än det mänskliga ögat och att världen utanför skärmen kommer att kännas lite obestämbart lankig, fattig, grumlig…

Jag vet inte hur ofta numera jag landar i den tillväxtfientliga tanken att det räcker som det är.

Jag sitter med grannen på landet, han är relativt nybliven pensionär, en kille som rör sig i skog och mark och kör traktor och styckar lamm. Han vill ha med mig i ett projekt i grannskapet om att gräva ner fiberoptik vilket innebär att man kan få ett oräkneligt antal tv-kanaler och ringa Vår Skapare på storbild för sexton öre markeringen. Och mängden internet som fiberoptiken kan förmedla mäts inte längre i mega utan i TERA.

Med reservation för massuppfittningar.

Hur snabbt kan internet bli? Räcker det snart med att man TÄNKER ”Madonna naken” för att hon ska dyka upp på skärmen? Låter det som något att sträva efter?

Nej, förresten. Svara inte.

Det är en märklig upplevelse att sitta mitt emot denne bondson och vara den som sätter hälarna i marken och grymtar att den där snajdiga fiberoptiken kommer att vara föråldrad innan man hinner sätta spaden i marken, och att det räcker som det är.

Men vad ska jag göra? Tidningarna är fulla av spännande nya böcker, filmer, plattor. Och samtidigt. Jag kollar i min dators musikbibliotek. 18 911 låtar. Jag klickar på ”senast spelad” och ser allt jag aldrig lyssnat på. Jag har minst en veckas jobb bara där. Och bokhyllan. Jag har aldrig läst ”På spaning efter den tid som flytt”. Aldrig läst ”Ulysses”. Jag läser hellre dem än någon omsusad debutant. Och du kanske säger lite frejdigt att jag förstår inte varför det måste vara antingen eller, varför man måste ställa det nya mot det gamla, har man inte tid med båda delarna?

Jo, kanske. I synnerhet om man är 24. Då har man tid med både det gamla och det nya och allt däremellan. Men om man hunnit bli dubbelt så gammal och Marcel fortfarande väntar i hyllan med sina vaxade mustascher?

Å andra sidan. Om jag hade levt för hundrafem år sedan och bott granne med Orville och Wilbur Wright hade jag med största säkerhet hängt på staketet och loskat mellan framtänderna när de baxade i väg med sina papplådor och balsakonstruktioner, och jag hade sagt ursäkta grabbar, men jag tycker att det räcker gott med att sitta på hästen och smacka med tömmarna om man ska i väg någonstans. Eller möjligen gå ombord på en skörbjuggig gammal skonare och hoppas på förlig vind.

Å tredje sidan. Kanske jag hade haft en poäng då också?

Folk i min familj, på pappas sida, har alltid älskat att elda. De har alla haft denna okuvliga vilja – när de ser vårens torra fjolårsgräs så måste de tända på. Kan inte låta bli. Det spelar ingen roll om fjolårsgräset växer en meter från huset, eller om det är för torrt i marken, eller om vinden ligger på, när tanken väl har slagit dem så plockar de direkt upp tändaren ur sina slitna jeansfickor och tänder.

Folk i min familj, på pappas sida, har alltid rökt och har alltid nära till elddon. Nära till eld och långt till konsekvenstänkande.

Eller folk och folk, det är ju männen på min pappas sida jag menar. Min pappa, till exempel. Och min farfar. Farmor sprang inte omkring med tändare och fjuttade på, däremot fick hon ofta vara med och släcka när hennes pojkar hade råkat tända eld på skogen. Det fick jag också göra. En gång när pappa skulle elda av en oskyldig liten ängsplätt så spred det sig hela vägen till dungen, och det sprakade i aspar och granar och jag var nio år och det tog sju timmar för mig och pappa att släcka elden, som hade kunnat ödelägga hela skogen. Men vi klarade det.

Mamma fick också vara med och släcka ibland. Ganska ofta faktiskt. Man kan förstå att det är därför som hon reagerar med sån domedagsbesvikelse när jag står bakom ladan på landet med tändstickor i händerna och den där hellquistska pyromangenen pirrande i bröstet. Näääej Hanna. Vet du vad.

Men jag är inte helt dum i huvudet, till skillnad från folket på pappas sida av släkten. Det är blött i marken, vindstilla, och jag eldar ett litet, litet område i taget, det är faktiskt ingen fara mamma. Prova själv!

Först vägrar hon och börjar i stället berätta sedelärande mardrömshistorier, som när jag var liten och sprang omkring i pappas anlagda bränder i bävernylon­overall och hade kunnat brinna upp hela jag, eller som den gången när pappa och farfar höll på att elda upp trädgården medan mamma låg uppe på sovrummet och sov, gravid med mig. De vågade inte väcka henne. De anlitade farmor att kuta med ruskorna i stället. Mamma vaknade när allt var över. Blev rädd i efterhand.

Men efter en stunds förmanande så släpper ändå mamma lite på oron och låter sin egen äventyrslusta flamma upp. Och så tänder hon en egen tändsticka.

Alltså, ni skulle se henne. Min mamma när hon låter sig själv ha roligt är det vackraste jag vet. Min mamma som springer och hämtar krattan så att hon kan lyfta brinnande grästussar och tända på nya ställen. Min mamma som får alldeles röda kinder och ropar högt när hon lyckas få fyr på ett alldeles särskilt besvärligt område, och min mammas tillfredställelse när hon lämnar en sotig plätt bakom sig och ger sig av på jakt efter en ny, orörd.

Och vi samarbetar så bra, ­mamma och jag. Vi hjälper varandra att tända och släcka, vi har kontroll på elden och vi lutar oss mot våra krattor och beundrar vårt verk.

Det är en sådan där magisk, sen aprilkväll på Nydalen och inne i stugan sitter Göran och surar för att han inte fick använda diesel att tända på med. Vi bände bort hans fingrar från dunken som han kom bärandes med och nu får vi vara i fred.

Pappa står säkert vid laduknuten och tittar på oss, han kan ju omöjligen hålla sig borta, men vi klarar oss själva och mamma behöver inte längre oroa sig för att släcka hans bränder. När männens äventyr är över så tillåter hon sig att ha sina egna.