Jag medger: Stockholm har blivit roligare på senare år. Mer fest, mer champagne för bohovänstern, mer bärs och järn för snobbhögern. Kanske är det lågkonjunkturen. Inget säger LET’S PARTY som ”jag har inte råd med semester”. Men det finns fortfarande betydligt mer att göra.

Goda råd behöver inte vara dyra, så jag tänkte hjälpa till med att guida Stockholm i hur man med några enkla metoder kan göra det bättre – och bli en feststad på riktigt.

1. Sluta festblocka. Sveriges huvudstad en ljummen sommarnatt borde vara ljus och liv, eller hur? Men nej, det närmsta du ser en kul klubb är en parkbänk på Medis där några utstötta själar försöker bota sina sorger med en ljummen folköl delad på tre. Samtidigt sitter tystnadsfascisterna på de ondskefulla möten som i dagligt tal kallas ”bostadsrättsföreningsstyrelser” och konspirerar kring hur de ska förstöra ALLT liv i innerstan. Herre gud. Vill ni ha lugn och ro – flytta till Bromma. Eller Jukkasjärvi, där kan ni sitta i fjällen och njuta av tystnaden och lugnet. Farväl.

2. Nätverka inte sönder festen. Man kan känna igen en karriärist på mils avstånd, på deras lismande leenden och falska kramar. De fjäskar för alla de kan trampa på för att komma upp på stegen och ignorerar andra. Det är inte bara trist, utan också osmart eftersom den du dissar i dag kan bli din chef i morgon. Försök begripa att människor är människor, inte verktyg.

3. Är ni ett gäng på femton ”sköna grabbar” som har haft dyngsur förfest som drog ut på tiden? Vill ni själva gå på en klubb full av hotfullt aggro-fyllekåta killar? Okej, bra, stanna hemma.

4. Börjar den du pratar med att kolla på sin telefon – bara dra. Har den någon den hellre vill snacka med har du säkert det också.

5. Känner du ett trängande behov av att höra en flummig B-sida av något obskyrt band? Här kommer ett tips: Starta en egen klubb, gärna i din egen garderob. Hörlurarna på play, käften på mute. Hej då.

6. Säg inte L-ordet. Alltså det om lägenheter, också känt som Det Säkraste Sättet Att Döda All Fest. Någon säger ”andrahandskontrakt” på andra sidan rummet och partyt pyser ut som en ledsen ballong. Och att hela tiden fråga vad saker kostar (hyran, räntan, lägenheten) – är inte det lite oförskämt? Hyfs, tack, önskar Magdalena Ribbing Junior.

7. Sluta säg ”jag känner mig gammal”. Du har fyllt 39, inte 90. Du är inte gammal, om vi inte räknar i neandertalarår. Som 30+, 40+ eller rent av 50+ är det helt normalt att gå ut på lokal i de flesta storstäder. Är du över 30 i Stockholm förväntas du däremot ha köpt en lägenhet, skaffat en sambo och avskaffat alla vänner utom de som ryms i konceptet ”par­middagar”. Det här tramset måste upphöra. Sluta använda din ålder som ursäkt för att du är tråkig. Är du tråkig, stå i alla fall för det och säg ”jag känner mig tråkig”. Japp, det är du.

8. Att gå ut och träffa vänner en tisdag betyder inte ”rehab nästa”. Det är inte dekadent att ha kul bara för att det inte är dagen innan Guds sovmorgon. Det är inte en synd att ha kul. Att däremot sitta hemma framför datorn varenda kväll är synd. Synd om ditt liv som rinner bort. Sen är du död.

Och det lär ju inte vara så roligt, så passa på att ha kul nu.

* * * * *

Ida Therén är 27 år, klubbarrangör och frilansskribent. Hon vikarierar här för Hanna Hellquist, som tar igen sig i hängmattan över sommaren. Nästa vecka skriver dock Bengt Ohlsson som vanligt.

I helgen hade vi fest på kvarterskrogen där jag bor och det var en sån där magisk kväll som det bara kan bli på ett litet utrymme där folk är lagom bekanta med varandra. Vi drack vin och spelade bra musik och alla var vi tacksamma över att bo i ett sånt trevligt kvarter, speciellt vi som hade haft turen att flyttat hit innan allt blev bostadsrätter. Det var en vacker junikväll. Folk rökte mentolcigg och åt vattenmelon.

I den glada grannyran glömde vi för en kort sekund att det alltid, i alla kvarter, finns en granne på andra våningen som hotar med att ringa styrelsen och som gärna hyser rasistiska funderingar/hatar barn/har överdriven hörsel/minsann har en brorsa som är polis. Men så blev vi påminda. ”Knack knack!” Och så var stämningen borta.

Det här är den första sommaren på många år som jag kommer att stanna kvar i Stockholm. Vanligtvis lämnar jag stan så fort jag blir ledig, ut till landet och sen är jag på landet hela sommaren och pratar knappt med nån och gör precis vad jag vill, hur högt jag vill och hur ofta jag vill.

Men nu ska jag vara kvar i stan. Det är lika bra att ställa in sig på att det kommer att bli dålig stämning.

I Stockholm lever ett alldeles särskilt slags berättartradition, ett pärlband av mytiska berättelser som viskas mellan svindyra bostadsrätter i innerstan, och förs vidare genom generationer. ”Nu mitt barn ska du få höra hur mormor kom över den här vindsvåningen vid Observatorielunden på 120 kvadrat för nästan noll och intet i månaden, jo lyssna här nu unge, det var en stiftelse/femhandsbyte/tiohandsbyte/jag fick den i dricks av en full fastighetspamp …”

Stockholmare tröttnar aldrig på att lyssna på dylika historier. De håller hoppet uppe. De vittnar om en annan värld, en annan tid, en tid när man kunde ha lite tur bara och inte behövde skuldsätta sig för två hundra år framåt.

Jag har en vän som har en sådan här historia. Denna vän har, genom ett antal extremt gynnsamma tillfälligheter i livet, kommit över en fyra i ett K-märkt stenhus. Centralt. Med kakelugn i varenda rum. Och originalmålningarna i taket intakta. Där bor hon nu med man och två barn och så långt är allt väl.

Men nu när sommaren har kommit så vill familjen ut ur sin K-märkta vardag, ut i friska luften, ut på den väl tilltagna och nästan provocerande prunkande inner­gården, med sina långbord och äppelträd och keliga katter. I skuggan av ett av de där äppelträden vill familjen sitta och avnjuta sin indiska hämtmat, och bara ägna sig åt varandra. Men eftersom de bor i Stockholm så har de grannar.

Så här är det med Stockholm, att hur centralt man än bor, hur vackert och K-märkt och sjönära och spatiöst, så har man alltid grannar, och grannar förstör alltid stämningen. När min vän och hennes familj drar ihop två av borden på innergården för att få plats så kommer det genast ut någon tjomme och klagar på att de ockuperar hela gården. Och vips är stämningen förstörd. Det spelar ingen roll att det finns gott om plats eller att alla har rätt att vara där, vem som har rätt eller vem som har fel, stämningen är borta.

Det spelar ingen roll hur svalt det är i skuggan av det där äppelträdet om det samtidigt står en sur gubbe i buskarna och pekar finger. Det spelar ingen roll hur ljummen junikvällen är på uteserveringen, när tanten två trappor upp hotar med att ringa polisen.

Häromdagen gick jag över Mosebacke torg, och det hände något egendomligt. Jag såg mig omkring och snuddade vid samma känsla jag fick en gång för tjugo eller trettio år sedan, när torget var nytt för mina ögon och allt var hemligt och spännande, trädens loja lövverk, den grusiga glömskan på torget med de tomma bänkarna och den sävligt porlande fontänen där fimpar och löv guppade omkring.

Det var så vackert att hjärtat snubblade till i bröstet.

Det mystiska vattentornet där uppe. Mosebackes terrass. Svartensgatan och Hökens gata, dikena ner mot Götgatan, när som helst kunde man smälta och rinna ner längs rännstenen och runda hörnet och glida ner genom ett galler utanför Vivo.

Det var blånande biltrafik i Götgatsbacken på den tiden.

Jag snuddade vid den, och sedan var den borta; känslan av att staden är något mystiskt och outforskat som jag vill gå upp i, bli en del av, att den är ett myllrande långbord där någon vinkar och ropar, kom och slå dig ner här polarn.

I dag går jag mest omkring i kvarteren runt Mosebacke och himlar med ögonen åt alla zjööda lakan som lapar nerför pazjaadvåningarnas fönster i pzjotest mot Nya Slussen, och jag tänker att för hundra år sedan betydde den röda fanan: helvete heller att jag tänker gå och knacka sten och få dammlunga, helvete heller att jag ska sluta skolan efter fem år, helvete heller att jag ska behöva dra upp kjolen och bli påsatt av godsägaren.

I dag betyder fanan: ZJÖÖZJ INTE MIN SCHÖÖGLIMT!

Och det hemliga och spännande hittar jag på helt andra ställen.

Ofta är det när yngste sonen har extraträning eller bortamatch på en fotbollsplan någonstans på ta-sig-för-pannan-avstånd från alla schööglimtar, och gärna på ta-sig-för-pannan-tider också, åtta på söndagsmorgnar, sju på torsdagskvällar, på den ibland enerverande pigga hemsidan står en notering som inte går att slingra sig undan.

Inför H spelar jag förstås upp ett litet martyrium: okej, jag kan ta det.

Om jag dessutom ökar på med att säga att jag kan ta med hunden också så han får röra på sig, då är det nära att det börjar glöda något cirkelformat ovanför mitt huvud.

I själva verket njuter jag i fulla drag. Jag hämtar bilen och åker ut med sonen till Rotebro, Haninge, Upplands Väsby. Lika vita fläckar på min karta som Indien var för Columbus. Och nästan lika fantasieggande.

Vi lämnar sonen utanför idrottshallen. På konstgräset hittar jag en bortglömd bandyboll och låter hunden jaga den en stund. Sen går vi över en viadukt och in i ett radhusområde. Vi går uppför en bergknalle och medan hunden nosar omkring där nere gör jag samma sak där uppe.

Jag ser en trind mörkhårig kille i mysdress sätta sig i soffgruppen framför platt-tv:n. Något i hans rörelser vittnar om att han har längtat efter den här stunden. Att det inte blir bättre än så här. I ett annat fönster står en ung mamma och skakar någonting med häftiga rörelser, jag gissar på en vällingflaska, på ett skötbord bredvid henne ligger en bebis och väntar.

Vi går genom ett skogsparti. Uppför en backe. Det är mörkt nu. Vi går genom ett villaområde med blanka bilar. Jag drar in doften från en brasa som just börjat ta sig i en kamin någonstans.

På en huggkubbe utanför ett hus står en ananas.

Den är kluven på längden med nästan kirurgisk precision. Jag står länge och ser på den. Sen går vi vidare.

Vilket väder vi har haft va? Underbart! Alla människor är ute, småbarnsfamiljer och par och ungdomar och äldre, alla är ute och njuter av solen i parker och dylika etablissemang! Så även min kompis Kelly, granntösen två trappor ner, fina Kelly som den här sommaren har beslutat sig för att bli brun. En solig förmiddag drar hon sålunda på sig sin bikini och lägger sig på en filt på gräsmattan bredvid tennisbanorna där vi bor. Men det gör hon naturligtvis inte ostraffat.

När ett gäng unga killar anländer hör hon genast hur det börjar tisslas. ”Tänk att hon ligger där och visar upp sig, gud vad hon posar” tasslas det, varpå Kelly reser sig från sin filt och går fram till killen i fråga och förklarar att hon hör allt vad han säger och att han inte ska prata om henne på det sättet. Speciellt inte eftersom han själv väljer att spela tennis i bar överkropp.

”Men det är ju varmt”, försvarar han sig. ”Just det” säger Kelly och återvänder till sin filt, där hon dessutom passar på att ta av sig även bikiniöverdelen i rättvisans namn.

Ja jag vet, den här killen var ju helt uppenbart ett dumhuvud, och alla beter sig inte så och jag veeeeeet att man inte kan dra alla över en kam. Men är det inte typiskt att Kelly inte kan ligga på en gräsmatta, i sin bikini, i sin egna värld, utan att behöva oroa sig för vilka griller hon sätter i andra människor huvud. Och är det inte också typiskt, att den här killen tycker att det är hans fulla rätt att döma en ung tjej efter hur mycket kläder hon har på sig. Inget annat har ju hänt. Det enda hon har gjort är att ligga på en filt.

Tidigare samma vecka har följande hänt: På en uteservering sitter två män i 50-årsåldern och dricker öl. Jag och Kelly sätter oss vid ett bord några meter bort. Vi dricker läsk och pratar om ditten och datten, vänder ansiktena mot solen så som människor gör i det här landet i maj.

En av männen bakom oss kommer fram och hälsar. ”Tjena tjejer, får vi skåla med er?” undrar han och höjer ölglaset. ”Ja skål på dig” säger jag och höjer burken.

Men det visar sig att karlarna vill ha mer än bara en skål, de vill slå sig ner hos oss och fortsätta att dricka sina öl i vårt sällskap. När vi då bestämt, men ändå mycket vänligt, förklarar att vi vill sitta i fred och prata. Det gör vi naturligtvis inte heller ostraffat. Det blir snabbt liv i supgubben bakom.

”Vilket jävla fjanteri. Vad är det för dumheter. Vad är det för torra fittor som inte kan bju på lite sällskap?”

Det blir liksom bråk för att vi säger nej. Förstår ni? Det blir bråk! För att vi inte vill sitta med dem. För att vi inte vill vara tillgängliga. För att vi inte tycker att en mans uppmärksamhet är det finaste man kan få.

Det finns ingenting som garanterar att bli kallad hora lika säkert som om man säger nej. Om jag bara skulle ligga med alla jag träffar, prata med varenda man som vill prata med mig, tacka ja till vartenda erbjudande om hångel, då skulle jag vara safe. Men om jag skulle tacka nej till något av dessa förslag – HORA! Att säga nej är det mest provocerande som finns. Att inte besvara ett leende som man inte har bett om är tabu om man är kvinna. Tacksamhet är en dygd, tack gode herrn för att du ser mig.

Men om man nu högaktningsfullt skiter i herrn då? Om man mot all förmodan dristar sig till att göra saker bara för sin egen skull, som att sola i bikini när det är värmebölja i maj? Nej nu blommar det! Vem tror du att du är? Jo en liten… Ja, ni fattar.