Ida: Lägga på vadå, undrade barnet

På bussen hörde jag en tjej berätta om hennes barn som inte hade fattat varför det heter att lägga på luren. Lägga på vadå, undrade barnet.

Historien påminde mig om hur många vanor vi har där den fysiska relationen med tekniken påverkar vår uppfattning om såväl språk som kroppsspråk. Man lägger inte längre ner eller på en lur – man trycker på en knapp, eller nuddar en skärm.

Stockholm sägs vara en av de platser i världen som har flest Iphones per capita. Nu har också jag gett vika för trycket från de vänner som har telefonerna framdukade som en obligatorisk salladsgaffel vid varje middag, och bytt bort det som min snart-ingenjör-brorsa hånfullt kallar ”dumbphone”. I stället har jag skaffat en ”smartphone”, som i själva verket verkar vara ironiskt döpt eftersom forskningen tycks tyda på att den nya tekniken gör oss dummare. Hittills har min smartphone mest gjort mig ännu mer trött på alla sociala medier och dessutom förvärrat min redan arbetsskadade musarm. Kommer min nya telefon att förändra mig på fler sätt?

Redan när jag i förpuberteten började lära mig familjens nyinskaffade, numera antika, Pentium II-PC minns jag att jag drömde om att kunna klicka Ctrl med tummen och på Z med pekfingret även i vanliga livet. En rörelse som skulle låta mig ångra korkade saker jag sagt och gjort i skolan. Det gick tyvärr inte.

Kanske kommer jag snart att uppleva samma sak som en kompis berättade om häromdagen. Efter att i två år läst böcker på datorer lika ofta som i fysisk form hade han försökt ”swipa” boken i knät för att byta sida. Berättelsen satte i gång en lavin av liknande anekdoter bland jämnåriga bekanta, där fler och fler kom ut med det jag skulle vilja patologisera som ”teknikrelaterad kroppsdysfunktion”.

Folk berättade att de flera gånger hade letat efter av-och-på-knappen eller försökt trycka på ctrl-F (för snabbsökning) i en pappersbok. Någon annan hade försökt ”zooma in” en bild i en SJ:s tidning Kupé för att spana in porerna på en kändis, försökt spara en artikel i pappers-DN som en bild genom att trycka på en (obefintlig) knapp eller styra datorn genom att trycka på skärmen. Min pappa, som är lärare, klagar över hur eleverna ibland tappar sina uppmärksamma studie­ansikten och får en frånvarande blick mot skärmen där de förväntas ta anteckningar från lektionen. ”Facebookminen”, kallar han det.

Mest extremt var en bekant som berättar att hon efter flera dygn med datorspelet Age of Empire såg en kvarglömd röd skrinda stå utanför dagiset tvärs över gatan, och skyndade ut i tron att den skulle bli blå om hon stod bredvid den. Som den hade blivit i spelet.

Visst verkar det lite som att vi håller på att bli dumma i huvudet. Men om man ska vara optimistisk så kan ”teknik-retarderingen” bli ytterligare en sak som förenar oss snarare än gör oss olika. Komikern George Carlin skojar om det här i ett gammalt skämt: ”Har du inte varit med om att se på armbands­uret bara för att direkt fråga dig vad klockan är?”

Snart kommer du att se någon göra ett ”swipe”-hejdå” för att demonstrera hur vi går vidare från ett möte, eller en ”scrolla ner”-rörelse för att markera att de vill byta samtalsämne. Kanske kommer du att lyckas kläcka ut dig något kul och får sällskapet att börja leta efter hur man sparar det bland ”favoriter”. Och du kommer bara att skratta igenkännande.

Ida Therén

Åsiktsmaskinen v 28

! Gröna vågen
Åsiktsmaskinen blev precis som hela svenska twittersfären upp över öronen exalterad när nätfanzinet Devotion deklarerade att Ebba Grön ska återförenas för en konsert i Rågsved i slutet av augusti. Men chansen att det verkligen skulle ske är nog mindre än att Abba skulle göra detsamma. Ebba har tackat nej till mångmiljongager förut och senast de stod på samma scen var för att riva av två Clash-låtar på hyllningsfesten när Joe Strummer gick bort. Även om det vore vackert att se Pimme, Gurra och Fjodor i förortsoasen igen så är det enligt Åsiktsmaskinens hemliga källor ett rykte som får stanna i drömmarna.

+ Kvar i stan
I ett sommartomt Stockholm finns det plats att breda ut sig ordentligt. Just nu är det perfekt tajmning att besöka alla de ställen som vanligtvis dryper av typer och slippa trängas med ”the usual suspects”. Få turister hittar till dina favorithak så passa på att haffa det bästa bordet innan alla återvänder i slutet av augusti. Passa också på att bli tjenis med personalen så har du det förspänt resten av säsongen.

+ Mello till Malmö
Grattis Malmö, snart öppnar Eurovision. I veckan tilldelades Skånes huvudstad uppdraget att arrangera Eurovision song contest 2013. Till allas förtjusning ska tilläggas. SVT:s Eva Hamilton är förtjust, ägaren till Malmö Arena, Percy Nilsson, är förtjust, producenterna för Eurovision är förtjusta och kommunstyrelsens ordförande i Malmö är förtjust. Mest förtjusta är stockholmarna som nu slipper få glowsticks i ansiktet på tunnelbanan, tinnitus på bussen och outbreaks av jazzdans på gator och torg.

Ida: Arbeta hårt, träna hårt

Snart åker den första turisten till rymden med ”Virgin Galactic”. Det, klonade djur, barn som tillverkas i provrör, Segwaypolo, otrohetsdejting på internet och proteindrycker som påminner om rymdmat – allt tyder på samma sak. Vi tycks i snabb takt närma oss förra århundrandets science fiction-bild av Framtiden. Nu har en sista pusselbit lagts till utvecklingen.

Jag hade dålig mottagning på telefonen häromdagen och gick ut för att ta ett samtal. Det var då det slog mig: alla jag såg hade på sig tights.

Spandex, lycra och så någon polyesterblandning. Den modemedvetna, avslöjande joggingbyxan, långt från 80-talets fladdriga prasseldito. Material som gör att du springer snabbare, svettas mindre, plagg som ”andas”. Matta och glansiga, vissa så blanka att jag kunde spegla i mig folks rumpor. Som om alla antingen var på väg till eller från gymmet, eller rent av tränade just där och då. Det som kallas power-walking när rika gör det, och ”att gå” för den fattige.

Östermalm, där jag och tightsmänniskorna spatserade omkring, är ett av Sveriges mest moderattäta områden. Hur kan en så individualismivrande grupp luras att klä sig som i en kollektivistisk dystopi? Alla kan väl inte vara på väg till och från gymmet?

Ni andra foliehattar vet givetvis redan det här, men jag berättar ändå: Anledningen till att de korvskinnstajta klänningarna blivit så populära är att världens alla straighta män samlades på ett hemligt möte, arrangerat av klädkedjan ”American Apparel”, i början av 2000-talet. Där beslutades att kvinno­modet ska vara mer åtsmitande, så att konspiratörerna skulle slippa ”köpa grisen i säcken”, så att säga. Är det samma glosjuka illuminati som ligger bakom tightstrenden?

Eller är det ett tecken på vår ökade asexualitet, kanske rent av ett steg på vägen i könens utrotning? Det var ju faktiskt en hel del män som hade på sig tightsen också.

Är det en pr-kupp av ett anti-cellulit-företag? Kanske en statligt finansierad hälsokampanj för en ”aktiv livsstil”? Eller är det bensinföretagen som vill förbereda oss på framtidens extrema väder? Tightsen är trots allt svala i värme och torkar snabbt efter en översvämning.

Ju mer jag grubblar på ämnet lutar det dock åt att det helt enkelt är en del av något större. Tightsutvecklingen är ett första steg innan ”Star Trek”-uniformen tar över helt och hållet. Män, kvinnor, barn, fattiga, rika – alla klädda i spandex dygnet runt. Svarta, åtsmitande plagg i rymdmaterial som utstrålar auktoritär kontroll, helt logiskt med tanke på regeringens omhuldade ”arbetslinje”.

Glöm utsmyckningar, glöm utsvävningar och utlevelser. Bär dina tights, träna, lev kontrollerat, tänk inte på mode. Arbeta hårt, träna hårt. Och för Guds skull, ha inget extra fett eller celluliter – hur skulle det se ut under tightsen?

Framtiden är alltså här, men jag kan fortfarande inte prata i mobilen i min lägenhet. Mitt i stan, ett par hundra meter från ett tiotal master. ”Väggarna är för tjocka”, sade tjejen i kundtjänst.

Ida Therén

Benke: Plötsligt tycker jag att det låter riktigt bra

H och jag går in på FNAC på Boulevard Barbès och jag köper en cd med Charlotte Gainsbourg. För något ska ju liksom köpas när man går in där. Det är en live-cd med en konsertfilm och annat skoj som numera tränger sig in i fodralen för att man ska köpa och inte ladda ned.

Jag har gillat Charlotte Gainsbourg skarpt, framför allt lyssnade jag febrigt på 5:55 och även på IRM, producerad av Beck som jag minns som ett underbarn men det var längesen, som allt annat, numera antar jag att han gått in i väggen och kommit ut ur den igen och flyttat till landet och blivit helnykterist.

Och lite småtråkig. Och frågan är om han inte var det hela tiden.

Men Charlotte Gainsbourg. Min gamla idol. H och jag går hem till lägenheten och jag matar in skivan i datorn. Och plötsligt hör jag bara en sak: en brud som vässjunger. Den ena låten efter den andra. Luft mellan stämbanden. Och det som förut var magi är nu bara manér. Hur gick det till? Varför just nu?

Rädslan för att bli avslöjad som en bluff är en banalitet. En noja som härjar såväl Nobelpristagaren som vvs-lärlingen. Ibland händer det faktiskt också att mardrömmen slår in. Litteraturkritikern ertappas med att ha skrivit en sågning av en deckare han inte har läst. Företagsledaren som grundade årets börskomet blir avslöjad med en doktorstitel han inte hade rätt till. Sen synas han in i minsta flimmerhår, och varje gråskala i hans liv blir en svart rubrik.

Även jag är rädd för att bli avslöjad. Jag KAN fan ingenting. Jag har ingen högskoleutbildning att visa upp, jo okej, tre år på Dramatiska institutet, men det var inte direkt en skola där man trummade in grekiska glosor. Prata med mig om någonting som kräver verklig kunskap – stormaktstiden, krökta rummet, bolånebubblor – och du ska se hur min blick blir frånvarande och hur jag snabbt säger något som låter initierat, eller så leder jag in samtalet på ett annat spår, eller i riktigt trängda lägen tillstår jag min okunskap på ett charmfullt och självironiskt sätt – som nu, ungefär – så att folk förhoppningsvis ska tänka, ja ja, han må vara dum i huvet, men han är lite kul ändå.

Nu kan du ju invända att jag ändå hankat mig fram ganska bra, och att man kan utveckla en sån färdighet i sitt fejkande att det blir snudd på omöjligt att skilja från den äkta varan, och vad spelar det då egentligen för roll? Men då tänker jag på Charlotte Gainsbourg igen. Jag tror aldrig att jag kommer att kunna lyssna på henne på samma sätt som jag gjorde förut. Och jag tänker på alla skribenter som skrivit något riktigt idiotiskt och sen har det sagt POFF och de har sjunkit ihop som skrynkliga ballonger. Sen är de förbrukade. Åtminstone för mig. Det är bara att slänga.

Å andra sidan. Jag har skrivit krönikor i På stan i snart ett kvarts sekel. Jag träffar vuxna människor med helskägg som skjuter liggvagnar framför sig – de unga människorna, inte helskäggen – och jag inser med något som liknar panik att jag har skrivit krönikor i hela deras liv. Hur många gånger har jag sagt POFF för någon läsare under de här tjugofem åren?

Jag lyssnar på Charlotte Gainsbourg medan jag skriver det här. Plötsligt tycker jag att det låter riktigt bra. Eller också är det ren självbevarelsedrift.