I inledningen av ”De andras liv” finns en scen där Stasi­medarbetare får lära sig hur man märker att en fånge ljuger.

Lögnaren drar samma historia gång på gång, nästan ordagrant, som en utantilläxa. Men den som talar sanning kan göra avvikelser från berättelsen, komma på nya detaljer, lägga till och dra ifrån.

Jag kom att tänka på den här scenen när en svensk roman hyllades i våras, och från och med nu går jag över till hen-speak eftersom jag inte vill ta ifrån ferfetteren hens glädje över recensionerna.

Jag köpte boken. Den var erbarmligt tråkig. I engelskan säger man att något är lika tråkigt som att se färg torka. Men det låter ändå som en syssla med vissa meditativa möjligheter. Att läsa den här boken var som att glo på en oöppnad färgburk, timme efter timme. Och ingenstans på burken finns några publikfriande hintar om vilken kulör det handlar om.

Jag gick in på branschorganet Svensk Bokhandels hemsida och kollade igenom samtliga recensioner av den här pejserens bok.

Det är stor humor. Eller åtminstone ohöljd skadeglädje.

Kritikerna vrider sig som maskar på kroken. ”Det här är en bok som kräver sin läsare”, skriver någon tappert. Andra krystar med hög­röda ansikten fram olika variationer på hur ”kompromisslöst” och ”avskalat” ferfetteren skriver. Någon erkänner att hon har svårt att tolka romanen, men tillägger genast att det förmodligen är hennes eget fel. En och annan hintar om att det inte händer något dramatiskt i romanen. Eller händer något över huvud taget. Men det är just det som gör den så laddad.

Jomenvisst, sörru.

Jag letar och letar efter någon avvikande lallare. Men samstämmigheten är hundraprocentig.

Jag har själv skrivit kritik, och känner igen lukten av grupptryck på långt håll. Den unkna odören av punkterat civilkurage. Som när man skruvar ventilen från cykelslangen och den drar sin sista uppgivna suck.

Vulgärkritiken av kritikerna brukar mynna ut i haveristiska teorier om att det sitter några smakriktare i Marieberg och utfärdar småpåvliga dekret om vad alla ska tycka.

Men det behövs inte. Det är det som är grejen.

I ”Doktor Glas” sitter doktorn med sina polare på Hasselbacken. De får syn på Klas Recke, som är där med en ny kvinna. Någon säger att det är ”fröken Lewinson, dotter till fondmäklaren som dog härom året … Hon har en halv million.

– Och du tror att han tänker gifta sig för pengar ..?

– För all del, visst inte. Klas Recke är en fin man. Du kan vara lugn för att han sköter om att han först blir lidelsefullt förälskad i henne, och sedan gifter han sig av kärlek. Det där kommer han att göra så bra, att pengarna nästan bli en överraskning för honom.”

Kritiker är som alla andra. Någon gång emellanåt vill de ha ett bevis på att de inte står stilla, att de utvecklats, att de blivit ena riktiga snajdare. Då är det viktigt att de kan samlas kring en författare som så få som möjligt är förfinade nog att uppskatta.

Inför utsikterna att få tillhöra en sådan illuster skara, en sådan trollcirkel av Tunga Puckar, kan man lära sig att gilla vad som helst. Av egen fri vilja. Sedan blir upphöjelsen i den illustra skaran nästan som en glad överraskning.

Det är bara något i hyllningarnas monotoni som väcker misstankar.

Berätta en gång till, in i micken, varför du gillar den här boken.

Händerna under låren. Handflatorna neråt.

Om man har ätit sina antidepressiva varje dag i tio femton år, som både jag och många av mina närmaste vänner har, så har man med största sannolikhet utvecklat en rutin för denna handling. Jag har det. Jag har en dosett. En sådan där som gamla människor har, de som äter massor med mediciner. Jag känner mig sällan så levande som när jag en gång i månaden ordnar med min dosett och blandar mina lyckopiller med kapslar med fiskleverolja och vitaminerna A, B, C och D. Då blir det ordning och reda. Jajamensan doktorn, jag tar mina vitaminer. Varje morgon.

En av mina bästa vänner har också han en rutin. Varje morgon plockar han ur sin necessär fram de nödvändiga tabletterna, och sväljer dem med ett stort glas vatten. Så även denna måndagsmorgon, efter en helg som i sammanhanget måste betecknas som ganska hård. Min vän har varit ute och krökat på annan ort. Han har ”gått all in”, han har ”varit ute och jagat kött”, han har ”ramlat i säng först klockan åtta på söndagsmorgonen” och sen har han legat och trynat hela söndagen, och oroat sig för hur han kommer att vara nästa morgon, livrädd att han ska försova sig.

Det gör han inte. Han vaknar mot alla odds fräsch och utvilad på måndagen, och hoppar lättad in i duschen. En ny dag väntar, en ny dag som han till en början hade svårigheter att räkna med. Men han är här nu, han är vaken. Han tvålar in sig. Tvättar håret. Rullar på deo, luktar fräscht. Äter en stadig, nyttig frukost. Gröt. Gör sig i ordning för att cykla till jobbet, för att jobba hela dan. Men innan han ska åka… får inte glömma att ta sina antidepressiva! Får aldrig glömma antidepressiva! Det är dessa som får oss att funka! Med tio års övning i ryggen häver han utan knussel i sig tabletten som gör det möjligt för honom att fungera som människa. Det livsavgörande lilla pillret som har blivit avgörande för vår existens.

Det glider med lätthet genom strupen. Som vanligt. En ny dag väntar.

Och så sväljer dumskallen en sömntablett.

När jag var ung och bodde i Göteborg var jag otroligt deprimerad i perioder. Jag grinade och promenerade om dagarna. Åt nästan ingenting för jag hade ångest i magen hela tiden. Det tog stopp efter några tuggor. Jag fick bara ner små, små portioner. Jag rasade i vikt.

När jag åkte hem till Karlstad över en helg så var det alltid samma procedur, mamma mötte mig vid tåget och beklagade sig över hur mager jag var, medan pappa väntade i bilen vid stationen och ögnade mig noggrant för att sedan konstatera att nu var jag jävligt snygg. Och det var ju skönt att höra, mitt i allt elände.

Den där bekräftelsen blev allt viktigare för mig, mammas oro och pappas gillande. Länge var jag väldigt smal. Sedan började jag må bättre. Så jag började äta igen.

Nu, 30 kilo senare, är det skitjobbigt att åka hem. Grannarna i Grums är inte kända för sin finkänslighet. Göran säger att jag minsann är en riktig liten Zornkulla när han ser mig i bikini. Och mammas oro ligger nu åt det andra hållet. Vikten ska alltid kommenteras. Som om jag inte visste själv att jag har gått upp en massa. Som om jag var helt omedveten och skitnöjd liksom. Det är jag inte. Och ja, det påverkar mig. Jättemycket. Det är en helt ny sorts ångest.

En kompis var nyligen på middag och det bjöds på ostbricka. Tre tjejer sitter och käkar ost. Två av dem är lite runda, men alla tre har ett osunt förhållande till mat.

En av dem äter två bitar ost och slutar sedan för att hon blir så äcklad av sig själv.

Den smalaste i sällskapet ger även hon upp efter tre fyra bitar, eftersom hon tror att hon är tjock.

Min kompis är vrålhungrig men äter inte mer hon heller. Vill inte vara den som äter mest.

Relationen till mat är så skam­belagd för alla tre, det blir så tydligt för dem när de sitter där och så börjar de snacka, var kommer det ifrån? Deras ständigt bantande mammor? Eller det ofrånkomliga kommenterandet av vikten, åt båda håll. ”Ska du verkligen ta en portion till?” eller ”Gud vad smal du har blivit, vad fin du är!”

Att alltid bli bedömda och värderade efter hur mycket de vägde. Om de hade smalnat av fick de höra det direkt. Belöning. Tystnaden var nästan värst. När de hade blivit så tjocka i omgivningens ögon att det inte ens gick att prata om.

Var började det? Och när ska det sluta?

Barndomen är en sak. Nutid en annan. I dag ska vi alla njuta av goda viner och ostar och surdegsbröd och långkok. Det är tabu att inte äta. Magra modeller som hävdar att deras favoritmat är hamburgare, sådan riktig grabbmat, ”Jo, men jag äter som en häst, jag är bara byggd såhär!”, jag blir galen. Alla dessa recept. Alla dessa dieter. Ständigt denna vikt. Tabut i att vara fet. Tabut i att ha ätstörningar. Den fina, fina linjen på vilken man ska balansera om man ska duga åt alla. Jag blir galen.

Det finaste som finns är att inte bry sig om sin vikt, men ändå vara smal. Att inte bry sig om sin vikt och vara tjock är inte okej. Att vara smal, och verkligen kämpa för att vara smal, är inte heller okej. Det är omöjligt att göra rätt, om man nu inte har fötts med en sån där mytomspunnen ämnesomsättning.

Jag vet inte vad som är värst: den ständiga malande ångesten över att jag är tjock, eller det paradoxala faktum att jag ansågs vara som snyggast när jag mådde som allra sämst.

Jag har fyra timmar över i Paris innan jag måste åka till flyget.

Det finns en ålder när man tänker, fyra timmar, då kan jag åka till något loppis och hitta den där skinnjackan.

Det finns en ålder när man tänker, fyra timmar, då kan jag sätta mig på en trottoarservering och kolla på folk och fyllna till. Och man tror att det gör en lite speciell, eftersom man är i Paris och att det där har suttit en massa prominenta personer och fyllnat till vid lunchtid.

I min ålder tänker man: fyra timmar, då hinner jag åka till Musée de l’Homme.

Jag tar bussen till Trocadéro. Det börjar regna.

Museet är stängt för renovering. Jag sätter mig på bussen tillbaka och undrar: vilket museum ska jag nu gå på.

Det bara är så. I min ålder gläds man åt att inse vidden av sin okunskap, och att ge sig i kast med att fylla denna Grand Canyon med en tekopp i taget. Varför skäms man inte? Varför ger man inte upp, rycker på axlarna och säger: ja ja, nu blev det så här, det får duga.

Jag går av vid Saint Germain och upptäcker att jag bor granne med ett museum som heter Cluny. Musée National du Moyen Age. Alltså medeltidsmuseet.

Jag undrar om jag ens har varit på Medeltidsmuseet hemma i Stockholm. Men det här är det enda jag hinner. Så jag knatar in. Folk rör sig dröjande mellan gobelänger och altartavlor.

Det är så här man ska gå på museum. Ensam i en främmande stad, med regnet trummande mot taket. Man ska kunna sjunka in. Låta tankarna vandra.

Jag tänker på villkoren för konstnärerna under den här tiden. Om man upptäckte att man hade en fallenhet för att exempelvis snida snyggt i trä. Det kanske inte fanns så mycket att välja mellan. Ville man försörja sig på snidandet fick man söka sig dit stålarna fanns. Alltså kyrkan. Och sedan var det bara att välja något bibliskt motiv, i den mån man nu fick välja själv.

Sedan var det bara att börja snida. Och ju duktigare man blev, desto fler altartavlor fick man. Och ville man snida fritt och spejsat fick man göra det på lediga stunder. Om man hade några.

Jag fastnar framför en altartavla där Jesus hänger på sitt kors, flankerad av rövarna. Jag jämför deras kroppsbyggnader och ser att rövarna har lägre pannor, slöare blickar, halvöppna munnar och ett trotsigt uttryck i ansiktet. De är mer atletiska än Jesus. Breda axlar, svällande biceps. De har ordentliga kaggar, som en kvinna i sjätte månaden, och under höftskynket putar det betydligt mer än på stackars Jesus. Rövarna har nästan som en handboll mellan benen. Jesus har inte mycket.

Tänk om det hade varit tvärtom.

Timmarna går. Detaljerna tassar fram ur skuggorna. Jag ler för mig själv när jag ser barnen i altartavlornas utkanter, glimten i deras ögon, hur de hänger vid sin pappas stol när han tänker sina högstämda tankar, nyper i en flik av hans mantel. Snart kommer de att rycka i den. Träsnidaren har sina knep för att få liv i gestalterna. Kanske satt han och svor över att han måste hora med de här förbannade altarknäcken. Men i sina detaljer blev han odödlig. Jag har sett de där barnen.

Ingenting har hänt. Tiden är en flod. Det är samma vatten.

Sedan åker jag till flygplatsen. Nykter, skinnjackslös och lycklig.

Chauffören är en sån som Såna Som Jag brukar himla med ögonen åt. Småpåvarna i stretchuniformer. Skalderna bakom syrligheterna på tvättstugedörren.
Busschauffören är en sköning; en sort för sig själv. Han harklar sig i micken innan vi ens hunnit förbi Landvetter. Han hälsar oss välkomna på denna Swebus som ska ta oss till Stockholm med ankomst klockan sjutton och femton, om Gud vill och däcken håller, men det säger han inte, däremot säger han att alkoholförtäring, nej vänta, att ALL alkoholförtäring är strängt förbjuden, om man till äventyrs skulle sitta där och undra om det finns SOMLIG alkoholförtäring som Swebus ser lite mellan fingrarna med.
Han säger att det finns trådlöst internet och formulerar det med en riktigt finstämd ironi som visar att han tycker att det är ett himla fjös att inte kunna sitta nerkopplad när man åker med honom. Och det finns ett säkerhetsbälte som man givetvis ska spänna fast, och om man ser någon som inte vet hur man gör kan man hjälpa vederbörande, ”små som stora” .
Mobiltelefoni ordar vår busschaufför en hel del om. Det är visserligen tillåtet, men man bör hålla samtalen korta och dämpa rösten eftersom det finns passagerare som tycker att det är MYCKET STÖRANDE med högljudda och långdragna samtal.
Jag stirrar fascinerat på chauffören i spegeln. En rödlätt gestalt, svällig medelålder, hår som börjat tunnas ut och snaggats för att dölja just det. Antydan till en olycklig skäggväxt. Min dotter och jag är på väg hem från Bruce. Värmen dröjer sig kvar. Ibland byter vi iakttagelser från gårdagen. När Nils Lofgren snurrade runt på ett ben i ”Because the night” och bara inte kunde sluta spela. När Roy Bittan hade glömt inledningen på ”Lost in the flood”.
I en sån sinnesstämning låter chaufförens förhållningsorder som ett exotiskt språk. Man väntar på att han ska vråla IS THERE ANYBODY ALIIIVE OUT THERE? Men det gör han inte. Chauffören är en sån som Såna Som Jag brukar himla med ögonen åt. Småpåvarna i stretchuniformer. Skalderna bakom syrligheterna på tvättstugedörren.
Betyder det att Såna Som Jag gillar att ha folk bredvid oss på bussen som pytschar lunchbärs och virar sina monologer varv efter varv runt en, eller att tvingas lyssna på attitydiga ringsignaler, skitviktigt jobbsnack eller skvaller från festen igår?
Nej. Vi himlar med ögonen åt sånt också. Så hur vill vi ha det egentligen? Ja, öh, antagligen att det ska vara upp till en själv och att alla ska prata mobil lite lagom och hutta lite lagom, alldeles av sig själva. Och vad är lite lagom?
Ja, öh, det är väl olika från fall till fall… mumlar Såna Som Jag, och det låter frihetligt och skönt, för i sällsynta fall kanske man vill ta en bärs i gott sällskap och ibland kanske man får ett viktigt samtal, men för det mesta vill man förstås sitta tyst och nykter och läsa sin ”Frihet” i fred.
Vad det egentligen betyder är att vi ser oss själva som måttstocken, normen och alltings centrum. Och då låter det inte fullt lika frihetligt och skönt längre. Det ironiska är att Såna Som Jag vill ha våra bussresor precis så som chauffören där framme beskriver dem. Vi vill bara inte att det ska kläs i ord, eller att orden ska yppas högt av någon som gör anspråk på att bli åtlydd och respekterad. För då himlar vi med ögonen. I Jönköping tar chauffören sin väska och går av. Han bär våra himlande ögon på sina sluttande axlar. Jag hoppas han var på Ullevi i fredags och vajade med mobilens ficklampa under ”Drive all night”.

Bengt Ohlsson är 48 år och läser ”Lördag” av Ian McEwan. Nästa vecka är Hanna Hellquist tillbaka på den här sidan.