Man GÖR aldrig saker numera.

Jag såg på The Cults hemsida att de skulle avsluta sin Europaturné i Krefeld. Var nu det är. Jag messade Johan och frågade om han ville köra ner och titta på dem. Jag känner honom inte särskilt väl. Ibland under lådvinsfrejdiga fredagskvällar har vi suttit i varsitt familjesköte på Södermalm och skickat youtubelänkar fram och åter, och Johan är nog den enda som delar min passion för det här förvirrade gänget från Bradford som är idel hårlösa bringor, sackande patronbälten och fjädrig indiankitsch. Och mitt i alltihopa kan de få till såna hypnotiska, ångvältsrullande metallmattor.

Jag plockar upp Johan på Folkungagatan och vi åker söderut i skymningen. Vi klarar oss på en tank till hans föräldrars sommarställe utanför Landskrona. Vi rullar ut våra sovsäckar och slocknar. På morgonen kryper vi in i den japanska lilla tvålkoppen och susar över Öresundsbron och ner genom Danmark och vi stannar vid en vägkrog och trycker i oss smörrebröd och en av tabloiderna har den tankeväckande rubriken SLADDERKUNGEN PÅ RÖVEN vilket visar sig betyda att Se og Hörs chef står på bar backe eller, ja, på röven då, och att det engelska kungahuset inte har något att stämma honom på efter tidningens publicering av de där solbadande brösten.

Vi lägger in D och kör vidare och byts av var fjärde timme och under tiden mullrar The Cults produktion på andlös random i bilstereon och vi mysryser åt alla konstfärdigt bredbenta YAEAH som Ian Astbury snärtar in mellan riffen.

Åtta på kvällen drar vi åt handbromsen på en muggig bakgata i Krefeld, en stad norr om Köln med sisådär en kvarts miljon invånare och som enligt Wiki­pedia ”anses som ett centrum för Europas slipstillverkning”.

Av vem?

Vi går med knirkande knäleder till Kulturfabrik, ett hus stort som en ordinär länsteater, vi är hungriga och törstiga efter dagens stillsamma headbangande längs autobahn men de tar inte kort i baren och vi har inga euro så vi kan bara sitta vackert och stirra på alla skräcködlor som gått man ur huse och samlat sina grånade strån i en rosslande hästsvans och svept sin svällande lekamen i fransiga läderbyxor och malteserkorsiga t-shirts. Varken Johan eller jag är några badpojkar, men i den här omgivningen känner vi oss riktigt hunkiga. Åtminstone tills vi får en skymt av oss själva i barspegeln när vi tigger kranvatten av bartendern. Men det är åldrandet, dumbom.

Just när man inte tror att det kan bli värre går ljuset ner och The Cult kommer in till tonerna av indianhojt och Ian Astbury börjar grymta sig igenom ”Honey from a knife”, det låter som om någon köttar till honom i solar plexus i varje strof. Det är riktigt kasst. Större delen av konserten sitter jag i brandtrappan vid utgången.

Halv tolv är eländet över. Vi kryper in i tvålkoppen och börjar leta hotell. Det är fullt överallt. Vi hittar en bensinmack som tar kort och äter en wrap och dricker någon neonfärgad sportdryck. Vi programmerar in Folkungagatan i gps:en i något slags ursinne och gasar norrut men klockan närmar sig två och jag börjar köra vackligt i mörkret på autobahn och det känns inte som någon vinnande kombo.

Vi stannar vid en nattöppen mack och fäller ner sätena och dricker var sin weissbier i mörkret och somnar som astronauter medan regnet smattrar mot taket. Klockan sju vaknar vi och börjar den långa resan hem.

I söndags ställde jag mig och lagade matlådor för hela veckan. Det var förvånande njutbart. Jag var så glad. Jag gjorde pastasås och fyllda paprikor och bakade bröd och tänkte att gud, om jag var ledig lite mer så skulle jag få så mycket gjort. Om jag bara inte jobbade så mycket.

När man är van att jobba varje dag och gå upp halv sex och veckorna ser typ likadana ut och man längtar till helgen och är lite småförbannad på söndagskvällen för att allt snart dras i gång igen, då är det lätt att glömma hur förlamande tråkigt livet är när man är arbetslös.

Jag var utan jobb ett tag. Helt arbetsbefriad. Ledig. Ofrivilligt. Och herremingud vad tråkigt det var. Jag blev fan helt lealös. Jag började virka. Jag virkade säkert femton grytlappar. Jag gjorde egna smycken. Jag renoverade möbler. Fast det var inget kul, inte som i inredningstidningarna. Dagarna var så oändligt långa och kvällarna också och jag försökte på alla möjliga sätt att få tiden att gå.

Jag började förfölja en kille som jag var förälskad i. På kvällarna tankade jag upp min gamla Audi för en tjuga och sen gav jag mig ut på stalkingtur, jag cirkulerade utanför hans bostad för att få en liten skymt av honom men han var sällan hemma.

På dagarna gick jag flera mil. Om det var fint väder försökte jag göra utflykter på egen hand. Tänkte att jag skulle passa på, tänkte utnyttja tiden. Jag åkte ut till havet och la mig på klipporna men bakom en klippa satt två män och runkade tillsammans så då åkte jag hem igen. Det var tryggast hemma. Världen blev på något sätt lite hotfullare när jag inte var i något sammanhang. Mest låg jag i sängen och kollade på tv.

Och jag drömde om ett jobb. Jag drömde om att få ställa min väckarklocka på kvällen och somna och vakna och gå till jobbet med min matlåda och hälsa på kolleger som jag egentligen inte gillade. Att ha lunchrast. Att få lön. Att ta helg. Tänk att få vara helt utsjasad på fredagen! Tänk att få ha söndagsångest.

I ”SR Minnen” kan man podda ned en tung intervju med Hoola Bandoola Band.

Det är den 4 december 1972. Tommy Rander och Håkan Sandblad sitter vid bandspelaren. Hoola har just kommit ut med ”Vem kan man lita på?”.

Rädslan dallrar i luften. Den ena besvärade tystnaden följs av den andra.

Den stora försyndelsen Hoola har begått, visar det sig, är att ha spelat på något slags folkparksforum, alltså ett ställe där folkparksmänniskor och bokningspajsare får lyssna på olika band och fundera över om det vore något för dem.

Ett gigantiskt no-no 1972.

Reportrarna frågar killarna om de kan leva på sin musik, och får det att låta som om de ägnat sig åt den slemmaste sortens skatteplanering. Wiehe erkänner lite generat att så är fallet, men skyndar sig att framhålla att de på så sätt kan nå ut till fler människor med sitt socialistiska budskap.

I dag kommer varenda artist springande till vartenda folkparksforum snabbare än man hinner säga ”Spotify”, och på Grönan förra året uppmanade Wiehe sina fans att tomta i väg till merchandisehörnan efter konserten.

Rädslan i radiohuset i Göteborg ter sig obegriplig i dag. I sin memoarbok ”Ett år på sextiotalet” skriver Olof Lagercrantz: ”När jag betraktar mig själv över de tjugu årens klyfta, ter jag mig ofta löjlig. Vad är det för en underlig framåtlutad och sammanbiten vandring den där mannen mellan femtio och sextio år, som bär mitt namn, företar? Jo, nu minns jag! Det blåste så förbannat. Men vinden syns inte.”

Det kan också bli tvärtom. Sådant som passerar med en axelryckning, eller rentav tas emot med frustande uppskattning, blir no-no trettio år senare. Fråga Hergé. Fråga Astrid Lindgren.

Och vad var det för en dum djävel som beskrev den svenska 70-talspunken som följer: ”Visst fanns det tendenser till kvoteringstänkande som gick ut på att tjejerna varit undanskuffade så länge nu, så därför ska varenda jävel med bröst få skivkontrakt, och visst fanns det vissa cyniker som sa att om Pink Champagne varit ett killband, då hade de nog fått svårt att höja sig ur säcken med ratade demokassetter”.

Men det var ju jag. Någon grävde nyligen fram citatet i en bok om ”kvinnliga musiker och glömd musik”.

Det var den 11 september 1994. Jag hade nyss fyllt trettioett. Jag har inget minne av den där texten. Men ingen av mina rättrådiga chefer hade några invändningar mot den. Det hade jag i så fall kommit ihåg.

Det kan vara värt att hålla i minnet; också när PO Enquist beskrev de röda khmerernas evakuering av Pnomh Penh som ”Horhuset utrymt, städning pågår”, vilket han sedan mulades med i decennier, fanns det redaktörer och chefer som gjorde tummen upp och sa starkt jobbat, PO. Huvet på spiken. Särskilt det där om städning pågår.

Men det är inget att lipa över. Det är som det ska vara. Jag blir upprymd vid tanken på att det finns folk som gräver upp citat med pensel och kol 14-metoden, och att det sitter gamla stötar som jag och inte hittar något bättre att försvara oss med än att ”alla sa så på den tiden”.

Mest upprymd blir jag vid tanken på att arkeologerna själva tror sig om att vara på den säkra sidan, och att de aldrig kommer att få käka upp sina gamla aningslösheter med kniv och gaffel. ”Men har vi tur så tar historien inte slut på länge än”, som den store Wiehe sjöng en gång.

Linda och jag åker och hälsar på ett par kompisar till mig som har uppfyllt sin dröm och köpt en stor kåk som ligger mitt ute på landet men ändå nära stan, vilket även är min och Lindas dröm. Det är ett fantastiskt hus, och mina vänner har renoverat det och inrett det efter konstens alla regler.

Både Linda och jag när ju en vision om hur vi en vacker dag ska bo i var sitt dylikt hus med var sin kärleksfull partner, vi ska bo nära varandra så vi kan hälsa på ofta, och vi ska ha äppelträd och kryddor i fönstren och hundar och barn och tulpaner på våren. Vi vet precis hur vi ska ha det, vi vet bara inte hur vi ska få det.

När vi kommer hem till mina kompisar håller maken på att skörda äpplen i trädgården och på farstutrappen står en stor hink till brädden fylld av små rosalila plommon. Inne i det lantliga köket hjälper den fyraåriga sonen till med att skala äpplen, det finns såna riktigt smarta äppelskalare, visste ni det?! Jag är helt förundrad. De tar bort kärnhuset och allt! Och de gör äpplena till spiraler, det är helt genialt!

Efter middagen äter vi hembakt äppelpaj och dricker vin och Linda får göra en brasa i kakelugnen, först får hon lära sig hugga ved såklart, och hon är en riktig hejare på att hugga ved. Så klart. Det är en perfekt kväll. Precis så som Linda och jag tänker att vi ska ha det en vacker dag, på var sitt håll.

Min pappa sa en gång till Linda att hon var den bästa svärsonen han nånsin hade haft. Och det hade han ju rätt i. Jag har aldrig levt i en kärleksrelation som har kunnat mäta sig med den relationen jag har med Linda. Vi är varandras ständiga partners. Men vi blickar alltid över våra egna huvuden, långt bort, obegripligt långt bort och så klagar vi över hur jävligt allt är, när allt i själva verket är väldigt bra.

I ett samhälle där den sexuella tvåsamheten betyder allt så är det lätt att glömma att vi har alla möjligheter att leva precis det liv vi drömmer om. Vi kanske bara inte kommer att få lika mycket sex. Men ärligt talat, hur mycket sex har ett par småbarnsföräldrar som renoverar ett sekelskifteshus från grunden?

Min vän köpte nyligen ett gammalt torp i Östergötland som var i behov av viss renovering och tecknade då samtidigt en prenumeration på tidningen Gård och torp, som är alla byggnadsvårdares bibel.

I den tidningen kan du läsa allt om hur du bryter den perfekta guldockranyansen och hur du bäst restaurerar din gamla vedspis. Här får du lära dig att det är en dödssynd att slipa ett skurgolv, de ska skrubbas med såpa och kallt vatten, och har du glasat in din veranda förtjänar du att doppas i tjära och fjädrar, smaka på riset, stå fastbunden vid skampålen mitt på torget, välj själv men straffas ska du och gammeldags ska det vara.

Reportage med rubriker ”El och vatten – nej tack!” varvas med annonser från Gysinge Byggnadsvårdscentrum och Fråga Experten-sidor. En kvinna skriver in och frågar om taket på sin lada. Hon är höjdrädd och vill gärna ha ett lättskött tak, kanske i plåt, men vilket plåt ska hon välja undrar hon? För hon vill ju fortfarande att det ska se tidsenligt ut.

Svaret låter inte vänta på sig och Herr Byggnadsvårdare himself, Göran Gudmundsson, grundare av Gysinge, läxar upp kvinnan efter noter. Han använder sig av tidsenliga uttryck som BAH! och BEVARE MIG VÄL! Han låter oss förstå att om hon inte har ork att leta upp det ultimata enkupiga lerteglet, som har blivit över när någon okunnig bonde har bytt ut sitt gamla tak mot plåt, då förtjänar hon inte sin gamla lada, då borde hon överlåta ägorna åt någon som kan och vill ta hand om det på rätt sätt.

Just det svaret bad de faktiskt om ursäkt för i ett senare nummer, men det ger en liten hint om vilka regler som gäller i byggnadsvårdskretsar. Det är en religion.

En kväll ska min kompis och hennes man kolla på ”Utvandrarna”. Nu ska vi hålla utkik efter fina miljöer, säger hennes man entusiastiskt och trycker på play.

Men det är inte riktigt samma sköna miljöer som i de varsamt renoverade stugorna i Gård och torp. Det är inte fina tapeter på väggarna och välskötta trädgårdar, det är hemmasnickrade gråa möbler, trägråa väggar och små barn som föräter sig på gröt och dör. Det är trasmattor på golven för att skydda mot iskylan i de småländs­ka smällkalla vintrarna men folket i stugan fryser ändå, de förfryser tår och händer och de svälter för att skörden var mager i år igen och vad ska vi göra Karl Oskar, ska vi ta båten ändå till Amerikatt? Och så tar de båten och spyr i tre månader, spyr över hemvävda kjortlar och skjortor.

Att renovera gamla torp enligt konstens alla regler är en dyr hobby. Jättedyr.

Kristina skulle aldrig haft råd att skicka Karl Oskar på murarkurs på Nääs Byggnadsvårdscentrum. Över huvud taget har Kristina och Karl Oskar viktigare saker att göra än att slamma muren. De försöker överleva.

Förstå mig rätt, jag blir lika provocerad av en illa tillbyggd Hälsingegård som the next guy, men det finns något så överlägset över alla dessa byggnadsvårdare som hånar den debila allmogen.

Och i skenet från teven börjar min vän fundera över vad det är med de svunna tiderna som är så åtråvärt.

Om man ska ta någon som helst hänsyn till levnadsförhållandena under tidsperioden man eftersträvar borde man bygga om alla torp till sportstugor från 60-talet, då folk använde sin semester till att faktiskt göra saker och inte bara renoverade från morgon till kväll.