I söndags köpte jag mig en flaska med rumsparfym som luktar grapefrukt på rea. Jag ställde den i mitt sovrum och stoppade ned några träpinnar i flaskan, de där träpinnarna ska på ett diskret sätt föra doften av grapefrukt ur flaskan och ut i mitt sovrum. I sex till åtta veckor nu framöver ska det vila en mild, fräsch citrusdoft i mitt sovrum. Glad och nöjd över detta inköp kröp jag ned i min nybäddade säng och tänkte att ”gud, jag har det allt bra jag”.

Kvällen efter ringde min kompis som befinner sig på exil i annan stad. Han var så uttråkad att han kunde dö sa han. Han var trött på att bo ensam på 20 kvadrat i en övernattningslägenhet, han ville hem sa han, men det är nästan två månader kvar tills vikariatet är över och han får återvända till Stockholm, och det är så outsägligt långtråkigt och höstigt och ensamt alltihop.

Eftersom jag redan befann mig hemma, i min egen säng, i mitt grapefruktsdoftande sovrum, så hade jag inte svårt att leverera en mängd mysiga lösningar på hans tristess.

Tänd några ljus! föreslog jag. Se en mysig film! Börja följa en bra serie! Köp dig ett härligt fång snittblommor. Börja virka. Lös ett korsord. Ta ett långt varmt bad, spruta ned ditt sovrum med citrusfrukter. Var med dig själv.

Allt det här faller sig väldigt naturligt för mig eftersom det är precis så jag har tillbringat min höst och det har varit jättemysigt. Men när man inte är det minsta motiverad att bara vara med sig själv så spelar det ingen roll vad man erbjuds. Om man verkligen är uttråkad, som min kompis är, och bara vill bort så hjälper det inte att bada och tända ljus och vara nöjd som det är. Jag är väldigt medveten om detta. För så har det varit i hela mitt liv, det är typ först den här hösten som jag har kunnat andas ut och ta det lugnt. Jag går fortfarande omkring och är lite förvånad över att jag mår så bra alldeles ensam.

När vi hade lagt på så hade hans deppighet smittat av sig så mycket på mig att jag tog två sömntabletter och däckade när klockan var nio. Det var i och för sig ganska mysigt det med.

En god vän till mig berättar att hon får konstiga sms om nätterna ibland, från sin kompis kille. Hur mår du? skriver han. Vad gör du?

Kanske inte tillräckligt för att konfrontera och ställa honom till svars för, hon känner dem båda lika väl, men absolut över en osynlig gräns och inte uppskattat alls. Samtidigt lider hennes kompis svåra kval för sin, enligt henne, okontrollerade svartsjuka.

”Jag är inte bra för honom!”, beklagar hon sig. ”Min svartsjuka förstör vårt förhållande.” Och så vidare.

Ja, jag förstår henne helt och fullt. Det är mycket lättare att anklaga sig själv än att anklaga sin kille. Om ens kille inte har nåt intresse av att ändra sig så blir livet så himla jobbigt. Då kanske man måste göra slut. Och det vill man ju inte. Världen utanför förhållandet är ju så skrämmande och osäker, bättre då att leva med en stolle.

Samtidigt så har man ju alltid fått höra just detta: Gå till dig själv. Lös dina egna problem först. Du kan bara förändra dig själv. Jamen självklart försöker jag väl med det då! Hellre att jag är galen än att min partner är det!

Hur många gånger har jag inte sökt upp terapeuter för att rädda mina risiga relationer? Suttit och grinat på olika vårdinrättningar, känt att livet är slut bara för att jag någonstans har anat att förhållandet är det?

Min senaste terapeut var kbt-utbildad och vi gjorde färgglada mindmaps över mina tankemönster på en whiteboardtavla på hennes kontor. Och tillsammans såg vi att alla tankarna ledde till samma slutsats: Jag måste göra slut. Fast jag ville ju inte göra det! Det var liksom min största mardröm, som det ju naturligtvis är när man är kär. Min terapeut föreslog olika alternativ till de där tankarna. Små verktyg som skulle göra att jag inte alltid kom fram till samma deprimerande slutsats.

Jag gick till den där terapeuten i flera månader men jag lyckades aldrig styra mina tankar upp ur avgrunden. Jag mådde lika dåligt ändå. Om inte ännu värre. Mindmapen hade skrattretande dålig bäring i verklighetens problem, och när bråken eskalerade så kunde ingen terapeut i världen hjälpa oss.

Relationen gick upp och ner, som relationer gör, men det var väl aldrig något riktigt tvivel om vart den var på väg. Åt helvete.

Det är lätt att vara efterklok. Men faktum är att vartenda förhållande jag någonsin har haft har tagit slut faktiskt just i samma stund som jag har börjat psykstraffa mig själv för att jag är en så dålig människa. Det hindrar så klart inte att förhållandet har fortsatt att pågå i månader, till och med år. Men det har varit slut. I stället för att erkänna det har jag gladeligen förklarat mig själv sinnessjuk, och jag tror inte att jag är ensam om det. Långt ifrån.

Det här är ett exempel på ett ­fenomen som vi kvinnor är extremt vana vid, som kallas dubbel bestraffning. Som om det inte vore nog att leva i en pissig relation, jag är dessutom van­sinnig! Som om det inte är nog med att min kille limmar på mina kompisar, det är dessutom min svartsjuka som driver honom till det!

Alltså när jag tänker på all tid och pengar som jag har lagt på terapi bara för att komma fram till något som jag innerst inne visste, gud! Om jag bara hade vågat lita på mig själv och inte idiotförklarat mig. Gud. Gör slut. Det är inte dig det är fel på.

I ”Måndag hela veckan” slår Bill Murray morgon efter morgon upp ögonen och vaknar till ”I got you babe” i klockradion och tvingas så småningom… men ååh behöver man DRA det här… tvingas så småningom inse att han sitter fast i tiden och genomlider samma dag gång på gång, att det är ett gudomligt straff för att han drabbats av högmod, och först när han lär sig ödmjukhet och öppnar sitt hjärta för kärleken släpps han ut ur tidsfällan och förbannelsen är bruten och klockradion spelar en ny låt.

Jag fattar känslan, Bill.

Själv slår jag upp tidningen och upptäcker att Ulf Lundell kommit med en NY POLITISK platta och han är JÄTTEARG på den DUMSKALLIGA GIRIGHETEN som brer ut sig.

Och låtarna heter RÖTT och FOLKET BYGGER LANDET och HAMMAREN OCH SKÄRAN och ANLETES SVETT och FLOTTANS GLADA GOSSAR, nä det där sista var faktiskt ett skämt.

Själv vänder jag blad i tidningen och där finns helskäggiga kolumnister och pipskäggiga krönikörer och nippertippiga popkritiker och hipsters med Max von Sydow-skägg och polokrage, och samtliga ger His Ulfness ALLA TUMMAR UPP och bedyrar att VI HAR ALDRIG BEHÖVT LUNDELL MER ÄN NU.

När hans nya singel släpptes på Itunes store härförleden gick jag in och lyssnade på en sån där snåljåpig tvåminuterssnutt, och i kommentarsfältet nedanför låten stod det – och detta är dagens sanning – att hurra Uffe! Vi älskar allt du gör. Varma hälsningar från Robban, Eva och Simon på Moderaternas partikansli.

I såna lägen måste man känna sig genuint subversiv som konstnär. Att man verkligen stuckit ut hakan, utmanat den allmänna meningen och satt någonting på spel.

Eller inte.

Lundells alla NÄVEN I FICKAN-hymner får mig att längta efter hans tjocka böcker som utgör ett slags konsumismens höga visa, och så har det varit ända sen ”Sömnen” för herregud trettiofem år sen när huvudpersonen vallfärdade till Skithålet eller Skithuset eller vad han nu hade döpt NK till och kom ut med famnen full av märkeskläder, statusprylar och elgrunkor.

Lundells huvudpersoner är intensivt medvetna om vad som är dyrast och snorkigast och de bara MÅSTE ha de där grejerna; om de så bara ska ut och köpa en burk jordgubbsmarmelad till frukostfikat så är det taxi till Skithuset och sen in till delikatessdisken och nappa åt sig en liten burk Bullwell & Freezekettle’s specialimporterade drivhusodlade och mellan späda jungfrurs skinkor krossade jordgubbar, sen blir han kär i expediten och betalar med American Express Super Duper Presidential Uranium Card, men när han ska gå ut genom dörrarna till Hamngatan slås han av alltings meningslöshet, kastar marmeladburken i en papperskorg och tar en taxi hem till sin målarkompis Shouanfilliom Zazzabrazzgren, vilket är armeniska för ”jag vill återfödas som Magdalena Anderssons cykelsadel” om man spelar det baklänges på sexton varv.

Min poäng är, om ni undrade, att His Ulfness har järnkoll på sina varumärken, och att ingen lyckas förmedla upptagenheten kring detta på ett lika ödsligt och smittande sätt som just han.

Han är både en paddigt pompös plakatmålare som hytter med näven åt Maskineriet, och en hjälplöst kringlullande evighetskund på världens varuhus, den shoppande holländaren som inte kan motstå ett enda erbjudande som lockar med att höja honom en aning över polaren bredvid.

Under tiden måste jag försöka klura ut varför jag dömts till det här straffet och hur jag ska häva förbannelsen. Sen kanske jag får vakna till ”Serengeti”.

Ibland tittar mamma på mig på ett sorgset sätt och säger: Gud vad lik du är far din. Som om hon minns honom och typ fortfarande är lite kär i honom, men hon önskar absolut inte sin dotter att bli som han.

Vi är så otroligt lika på många sätt, pappa och jag. Vi kör bil likadant, håller i ratten på samma sätt med ena handen för pappa hade alltid en cigg i den andra. Det har inte jag, jag snusar, men dubbelfattning känns ofrånkomligt fel. Vi pratar med hundar likadant. Som om vi pratade med små barn. Eller fyllon, det beror lite på situationen.

Många av min pappas egenheter är jag väldigt stolt över att jag har ärvt. Inte så mycket hans egenskaper, jag är jag och det är jag glad för. Men egenheterna. Små skitsaker som är han och jag. Och stora.

Tyvärr var min pappa en riktig jävla lortgris. Det är jag med. Det är väl därför mamma ser så sorgsen ut när hon påpekar våra likheter, samtidigt som hon ställer sig i mitt kök och tar sig an den tre veckor gamla disken. Och jag skäms.

Sen diskar mamma all min disk och tvättar alla mina strumpbyxor och dammsuger hela lägenheten. Precis som hon gjorde hemma hos pappa med jämna mellanrum. Hon putsar till och med ringklockan på ytterdörren. När mamma städar så gör hon det ordentligt, och det är fel naturligtvis att hon kommer hem till mig och städar för jag är ju en vuxen människa, men hon gör det. Så är det. Precis som att hon städade hos pappa, trots att de var skilda sen många år, det var lika fel det, men hon gjorde det eftersom hon inte klarade av att se eländet. När pappas lakan var så skitiga att de stod av sig själva, då kom mamma. Inga frågor från hennes sida, inga krav. Hon bara fick jobbet gjort.

Pappa förlamades i sin skit, han vantrivdes men förmådde inte göra något åt det. Jag minns hans min när mamma och jag kom hem till honom, han var både glad och ledsen, tacksam och skamfylld.

Den där minen han hade önskar jag verkligen hade följt med i arvet. Hjälpen utifrån faller sig tyvärr inte lika naturlig för mig.

”Skaffa dig Instagram så kommer ditt liv att bli så mycket bättre!”, sa min kompis Kakan till mig, så då skaffade jag Instagram. Jag publicerar framför allt bilder på min katt, katten är så fin i olika ljus och hennes ögon är så stora så det känns som om hon ser rakt igenom en. Inbillar jag mig. Ibland publicerar jag även bilder på mig själv och då naturligtvis ur en fördelaktig vinkel och med ett skonsamt filter. Det gör man ju. Man publicerar ju helst inte råfula bilder på sig själv.

Förra veckan skapade Kakan vissa rubriker när hon gick ut och kritiserade Alex Schulmans tolkning av artisten Marie Serne­holts bilder på microbloggen. Alex hade fotograferat sig själv i Maries sexiga modellposer och ville väl göra någon sorts poäng av hur märkligt det är att kvinnor alltid måste vara sexiga. Dubbel bestraffning och kvinnohat, menade Kakan, man kan inte driva med Marie Serneholt för att hon upprätthåller en bild av sig själv som hennes yrke kräver, och så blev det ett litet, litet mediebråk, för att diskutera kvinnohat är ju inte så sexigt ändå i långa loppet.

Jag följer inte Marie Serneholt på Instagram. Och i ärlighetens namn så blir jag rätt trött på kvinnor som bara lägger upp snygga bilder på sig själva. Såna där extremt medvetna bilder. Halvöppna munnar och svallande hår. Tittar snett upp under lugg. Det irriterar mig. Jag tycker inte om dem. För jag objektifierar dem.

Min första instinkt när jag ser en av mina gamla kompisar göra sin vanliga fotomin (ni vet den där minen som de flesta lägger sig till med på bilder men som omgivningen alltid tycker ser väldigt konstig ut) är att bli lite illamående och tänka, vafan sluta låtsas. Var dig själv. Ta en normal bild. Eller skit i det. Och så blir jag irriterad. På henne och på mig själv.

För jag minns när vi var små och folk kommenterade både det ena och det andra, om hennes utseende, och om mitt. Utseendet var ju det första alla högg på. Till och med hennes föräldrar pikade henne för hennes anletsdrag, de som hon nu gör sitt bästa för att dölja på sina Instagrambilder. Om man har fått höra i hela sitt liv att man har en ful haka, ja då försöker man väl åtgärda det när man tar en bild på sig själv? Om ens utseende ständigt hyllas och är en del av anledningen till att man har en framgångsrik karriär, ja då spelar man väl på det? Är det någonting som ingen kvinna, vare sig i offentligheten eller i det privata, kan kosta på sig att skita i så är det utseendet. Tro mig. Jag kan skriva om att skaffa hus med Linda, eller att inseminera sig, eller vikthets eller va fan som helst, jag får ändå höra att om jag bara bantar lite och snyggar till mig så kommer det kanske att ordna sig för mig med. Det är för att jag är så jävla ful som jag är krönikör. Det är i grund och botten mitt utseende som är roten till allt ont.

Jag vet inte om mitt liv blev så mycket bättre när jag skaffade Instagram. Det är inte så stor skillnad, faktiskt. Men det är en liten skillnad i mig själv efter parodieringen av Marie Serneholt, jag är inte lika slentrianirriterad på tjejer på bild.

Så jag kommenterar min gamla kompis close-up-bild i fredagsmyssoffan när hon gör sin fotomin. Jag skriver, gud vad fin du är! Och hoppas att hon ska bli glad. Även om jag önskar att hon inte skulle bry sig så mycket om hur hon ser ut. Alla andra gör det redan.