Min lägenhet har länge varit en katastrof, eftersom jag 1. aldrig slänger något och 2. nästan aldrig städar. Den kombinationen är hemskt olycklig om man bor litet. Men i helgen tänkte jag att jag skulle göra ett ordentligt ryck, en gång för alla, och få ordning på mitt hem. Så jag ringde mamma och mamma kom och städade hela lägenheten och jag hängde upp julstjärnor och vi köpte ny soffa som var bekväm och allt var som ett litet vykort.

Men vi slutade inte där! I söndags hyrde dessutom mamma och jag ett bord på en loppmarknad för att sälja av en del grejer som jag inte använder längre. Kläder och annan skit som har fått garderobsdörrarna att bukta ut. Smycken och väskor och handskar och skor som jag aldrig går i. Eftersom jag ville bli av med skiten så la jag ut följande inlägg på Twitter:” Nu säljer mor och jag fina saker på Strands loppis på Söder. Kom förbi!” Och sen en gullig bild på mamma när hon sitter bakom bordet med skor och ler lite överdrivet.

Det kom inte så mycket folk. Däremot kom det en reporter från Expressen. Plötsligt stod det en ung kille vid mitt och mammas stånd och presenterade sig som reporter. Han berättade, något ursäktande, att han ville göra en liten grej på min loppisförsäljning och jag tänkte att vafan, det kan han väl få pojken nu när han redan är här. Och vi pratade lite om mina Chanelpumps som jag aldrig använt och som jag aldrig kommer att använda för de blev blöta när jag vattnade min stora ormbunke i sovrummet, och vi pratade om örhängena som jag fick i födelsedagspresent när jag var tolv. Som jag inte har använt sen dess. Sen visade jag några klänningar i storlek 36 som jag inte kommer i längre. Reportern dröjde sig kvar och fiskade pliktskyldigt efter gripande historier ur mitt förflutna men jag sa inte så himla mycket, jag var mest intresserad av att sälja skiten som sagt. Och av kaffe.

Dagen efter läser jag i Expressen: ”Hanna sålde ut delar av sitt liv.” Och sen är det en bild på mig där jag håller en grön balklänning som jag bar en enda gång, i ett provrum på Emmaus i Göteborg, och sen aldrig mer. Jag ser besviken ut. Sen en bild på mamma och mig där vi ler, bakom bordet med alla skor och smycken. Utdrag ur bildtexten: ”Som stöd hade hon med sig sin mamma.”

Javisst. På Expressens skvallersida ser det ut som att jag motvilligt gör mig av med delar av mitt torftiga liv med min mor vid min sida. För ensam kanske jag inte hade klarat det.

Herregud, det är så pinsamt. För dem alltså. Bara så ni vet, jag tillhör INTE den gruppen av medie­konsumenter som slentrianhatar kvällstidningar. Min bästa kompis jobbar på en av dem. Det är till kvällstidningarnas sajter jag vänder mig när något stort har hänt. De är bäst på nyheter, helt enkelt. De har många kvaliteter, men den här värdelösa ickejournalistiken om kändisar är inte en av dem. Den här DRAMATIKEN som skapas i bildtexter och rubriker men som sällan har bäring i själva artikeln eller klippet, den är så pinsam att jag rodnar när jag läser detta lilla något, som en motvillig reporter blivit påtvingad att skriva av sina fantasilösa chefer, en söndag i november när det garanterat hände så otroligt mycket mer spännande saker än att jag krängde mina gamla halsband på en loppis.

Citera mig gärna nu: om det händer något omvälvande i mitt liv, på riktigt, så lovar jag att ni får läsa om det här först. I DN.

Hoppas jag.

Det var under den amerikanska valrörelsen och ”alla” pratade om att Clintan hade clantat till det under ett möte för Mitt Romney och varit svamlig på ett sätt som Man Bara Måste Se, och givetvis finns tv-länkarna där på kvällsisarnas allt textfattigare hemsidor.

Och jag klickade och väntade tålmodigt in reklamsnutten och tittade åt sidan med en ökentorr känsla inombords – ja, var annars, ”utombords”? – och sen flimrade inslaget i gång och en sammetsröstad spoling ledde en in i handlingen och man riktigt hörde hans skadeglada flin, och Clint, 82, log snett mot de republikanska applåderna.

Och där fick jag nog. Jag såg mig själv utifrån, vid min sunkiga skärm och stålgrå styrplatta, och insåg att jag var en liten liten del i en stor stor nätmobb, att jag anslöt mig till ett folkhav som trängdes för att få en skymt av en trafikolycka långt där framme.

Jag stängde av. Det spelade ingen roll hur ”kul” inslaget var. Jag pallade inte med det här längre. Det handlar inte om att jag hyser några varmare känslor för vare sig Clint eller Mitt eller republikanska partiet. Jag längtade bara efter en värld där folk får göra bort sig någorlunda i fred, och där inte varje näspetning eller förstulen mök i hissen kan manglas ut till miljarder skadeglada hösäckar som sitter och väntar med dreglande musfingrar.

Men så kom det här med Sverigedemokraternas, öh, festnatt. Och plötsligt blir det fumliga mobilfilmandet och nätspridandet den där grejen som äntligen bänder upp någonting som tidigare varit strängt slipsknutet och dementerat.
Jag känner så väl igen lättnaden. Det är som att ha suttit och långintervjuat någon i ett sammanträdesrum, och man har pumpat fram kaffe efter kaffe och korkat av Loka efter Loka och den här personen har lagt ut texten på längden och tvären och varit förekommande och självironisk och charmig och precis lagom personlig och man har antecknat blocket fullt.

Sen händer det. En tjej från hotellet knackar på och frågar någonting. Mobiltelefonen ringer och det är intervjuobjektets son eller syster eller assistent. Och det slinker fram en röst eller reaktion som INTE är pudrad och stajlad och förberedd, och som förändrar allting.

Filmsnutten ryckte masken från Sverigedemokraterna och visade vad det handlade om: drägg.

Varken mer eller mindre.

Undanflykterna har varit minst lika underhållande som filmsnutten. De gjorde ett tappert försök att köra snyftaren de har använt tidigare, om hur skärrade de varit efter alla förföljelser… buhuuu… och att de därför hade druckit för mycket under kvällen vilket de DJUPT ÅNGRAR.

Det går säkert hem, verkar de tänka. Alla mår dåligt och krökar för mycket.

Som bortförklaring påminde det om klassikern när man var liten och försökte med att jo jag lovar, jag FRÅGADE om jag fick äta upp godiset, och du sa ”mmm”… och man lyckades få till en perfekt imitation av det där frånvarande tonfallet, och man tänkte att de sa ju i stort sett alltid ”mmm” i ett frånvarande tonfall, hur skulle de kunna hålla reda på alla?

Vips dök det upp en ny filmsnutt där man fick se tre snubbar som varken ser särskilt skärrade eller packade ut. Bara drägg som är ute och muckar gräl i city.

Det kan vara värt att hålla i minnet att de här snubbarna inte direkt var några nödrekryterade lallare från distrikten. De hade poster där man brukar placera sina absolut brajtaste förmågor. De skarpaste besticken i lådan.

Det är hög tid att ringa Clint Eastwood, Jimmie.

Man ska inte mixtra med sina antidepressiva under den här årstiden, inte hålla på att dra ner dosen och experimentera, det ska man bara göra på våren, förmanar Linda när jag ringer henne och grinar en kväll.

Det låter sannolikt. Och ja Linda, jag ska öka dosen igen. Men fan vet om det är pillren som är boven i veckans aktuella drama. Det kanske bara är att jag är dum i huvudet. Och att mina energi­nivåer generellt är ytterst lynniga. I helgen har jag varit typ däckad, legat och planterat meloner och avlat lejon på min Ipad, inte orkat ta mig för så mycket. Teve och ”Farmville”. Det går i ett dygn ungefär. Så i söndags när jag vaknade upp bestämde jag att ”NU MÅSTE DET HÄNDA NÅGOT”, exakt vad var av mindre betydelse just då. Så jag bestämde mig för att tapetsera om min hall. Med facit i hand ska man inte heller mixtra med hallar under den här årstiden, men jag var så pigg och uttråkad att jag ringde min kompis Jonas och vi åkte till en stor måleributik strax utanför Stockholm.

Ögonblicket krävde ett snabbt beslut, tyckte jag då, och bestämde mig för några svindyra tapeter som var fulla av elefanter.

– Nu tar vi de här, gapade jag upphetsat över hela butiken, jag har bestämt mig!

Sen ångrade jag mig. Elefanter … Nej. Men så hittade jag några andra svindyra tapeter. Som jag bestämde mig för.

– Nu tar vi de här, gapade jag lika självsäkert.

Och så gjorde vi det. Det var skönt att ta ett beslut. Det är ju skönt när det HÄNDER NÅGOT. Sen köpte jag också alla tänkbara tillbehör som en tapetsering kräver och sen åkte vi hem. Det blev skitdyrt.

Jonas och jag började tapetsera. Det gick så där. Tapeterna var inte riktigt värda 800 kronor per rulle, såg jag när de kom upp. Det blev inte heller så jämt. Varken Jonas eller jag kunde se något riktigt mönster i dem, så därför kunde vi inte heller mönsterpassa. Söndagen skymde och vi blev stressade. Klippte i tapeterna. Klistrade upp en våd på en av garderobsdörrarna, skar till. Det blev snett. Tog bort tapeten. Dörren full med klister. Struntade i dörren, gick på en annan vägg i stället. Det blev bubbligt. Jonas åkte hem till sig. Jag gick och la mig. Kände mig fattig och vilsen. Otroligt fattig faktiskt.

När jag kom hem från jobbet på måndagen gjorde jag en snabb skadebedömning av lägenheten. Vardagsrummet var i total oordning, tapeter och stuvar överallt, klister, ett gigantiskt tapetbord i papp som jag trodde att jag behövde, förstörda garderobsdörrar och möbler överallt. Och så hallen. Gud.

Det är liksom inte så peppigt att tapetsera vidare när allt man har gjort tidigare är snett och vint. Ingenting är så peppigt då. Varför skulle jag tvunget vakna och vara pigg och uttråkad på söndagsmorgonen???

”Om man inte har något jobb så skaffar man sig”, brukar mamma säga om hon tappar burken med knappnålar i ryamattan en ledig dag. Men mamma har åtminstone den där lilla extra energin att plocka upp nålarna. Jag går bara och lägger mig. Jag orkar ingenting, jag förstår inte hur det ska gå till att göra klart den där hallen, jag förstår inte hur jag ska kunna leva i den här skiten så jag stänger in mig i sovrummet och spelar ”Farmville”.

Dagen efter googlade jag på målare. Ringde det första numret jag såg. Målaren kom förbi och gjorde en snabb skadebedömning. Räknade ut en offert. Och det var då jag ringde Linda och grät.

Jag får en fantasi när jag går på stranden om att jag läser en artikel av en kille som har spanskt påbrå och som berättar om hur hemskt det var när han var liten och ”Pang i bygget” började gå på tv, och killen kanske inte HETER Manuel, men kanske hans älskade farfar gjorde det, och vilken plåga det var att se den här stereotypen av lat dum sydeuropé, ständigt halvöppen mun, QUE?, QUE?, och sombrero och paella, och i vuxen ålder kan han se hur allt hänger ihop, Basil Fawltys befästande av den koloniala världsordningen, hur självklart han anser sig ha rätt att kuscha och hunsa Manuel, hur varje replik dryper av förakt för främmande kulturer.

Du kanske invänder att det bara är en komedi, skriver killen, men det gör bara allting ännu värre, för i skrattet är vi skyddslösa, vidöppna för intryck, glada och intet ont anande, och ju mer han tänker på saken, desto mer är ”Pang i bygget” rasismens vagga, barn kan se serien, med behållning dessutom, där finns en enkel dratta-på-ändan-humor som sockrar det sunkiga tankegodset så att det ska slinka ner lättare.

Så därför, skriver killen, skulle det vara en lättnad för honom om tv-bossarna kunde stryka ”Pang i bygget” från sina tablåer, och om filmuthyrarna kunde trä på sig gummihandskarna och rensa ut ”Pang i bygget” och lägga dem i sopsäcken.

Jag vet att många haft kul åt den här tv-serien, avrundar killen sin artikel. Men ni ska veta att det rinner blod ur era flinande mungipor.

Det här var som sagt en fantasi. En vakendröm, som för att bearbeta diverse oroande strömningar i tiden.

Det har sagts förr och det tål att upprepas, samtiden tillhör de kränkta och sårade, och det går allt snabbare för mätarna att skena mot rött, det är som när kylaren pajat på bilen, man har knappt hunnit runt kvarteret förrän det börjar ryka under motorhuven, och alla är uppkopplade som laboratorieschimpanser så på några sekunder har de bildat armkrok med tusentals andra kränkta, och de triggar varandra och det mullrar så skönt, varje misslynt harkling fortplantas till pekskärmar över hela hemisfären och plötsligt är man en MASSRÖRELSE och man kan förflytta BRENNERPASSET om man så vill. Kränktheten blir som ett smarrigt socialt undantagstillstånd, man kan sprida skvaller och hänga ut bilder och kalla feministerna fittor och horor, för mullret ger styrka och vi är så många som känner så här och någon måste säga ifrån.

Det enda man kan vara viss om är att ingen ser de kränkta djupt i ögonen och säger: vad jobbigt det låter, polarn. Men alla har känt sig utanför och underlägsna, vare sig det handlat om att man är den enda rödhåriga i klassen eller den enda med sockersjuka eller skilda föräldrar eller den enda som bryter på finska. Du får ta itu med de där känslorna på annat sätt än genom att rensa bland böckerna och filmerna och teckningarna tills allt är ett enda stort välputsat HEN. Du får göra en egen komedi­serie som är roligare än ”Pang i bygget”, och där Manuel får veckla ut hela sin solfjäder.

Se dig omkring. Utanförskap och underlägsenhet över hela nejden. Jo, också hos dem som varken var rödhåriga eller sockersjuka.

Låt försonande tankar fylla ditt sinne.

För övrigt vill jag tillägga att jag i allt väsentligt instämmer med din analys av ”Pang i bygget”.

Häromdagen plockade Linda ner en låda med gamla bilder ur garderoben. Hon blir sådär nostalgisk med jämna mellanrum, Linda. I lådan med bilder hittade hon även en bunt brev som hon hade fått i början av 90-talet av sin bästis Lena.

Lena och Linda var riktiga parhästar. De bodde bredvid varandra i likadana radhus, de hade samma frisyrer, kläder och intressen. De gjorde allt tillsammans. Tydligen räckte inte det, så de brevväxlade också.

När Linda nu så här i efterhand läste vad Lena hade skrivit till henne blev hon lite förvånad. ”Hej din jävla subba, hur mår du?” var tydligen en vanlig hälsningsfras brevledes.

Resten av brevet gick i samma stil, typ ”tror du att du är nåt, tro inte det för det är du inte” varvat med vilka lärare som hade sämst andedräkt och vilka killar som var söta, det vanliga liksom.

Men den där hårda jargongen var ingenting som Linda mindes. De var liksom tolv år. Din jävla subba? Pratade de verkligen så med varandra?

Även Linda och jag har en extremt karg ton mellan oss. Ibland när vi går på middag ihop hos kompisar kan de reagera över att vi låter så griniga mot varandra.

Vaddå, det är ingen fara, det är så här vi är! Slår vi ifrån oss. This is how we roll, kul! Och vi kan inte alls förstå vad de menar.

Vilka känsliga själar vi har att göra med, beklagar vi oss när vi går hem efter de där middagarna arm i arm, för vi är ju naturligtvis aldrig sura på varandra på riktigt. Då skulle vi ju aldrig kunna hålla på så där. Så det är ingen fara.

Alls. Vi har bara en väldigt hård jargong.

Men ibland när jag tittar tillbaka på våra sms-konversationer blir jag mörkrädd. Vi försöker ständigt överträffa varandras senaste smädelse. Och vi lyckas. Oftast lyckas Linda bäst. Antagligen eftersom hon låg i hårdträning med Lena under hela 90-talet.

Det är en jävligt fin balansgång att retas med nån. Det kan vara ett ypperligt sätt att befästa vänskapen, att visa att man känner sig trygg med en annan människa eller i en grupp. Man närmar sig varandra genom att peta lite för hårt, och skämta för grovt med en lagom dos respektlöshet, och det är jättehärligt.

Men det får aldrig finnas ens den minsta gnutta äkta bitterhet i gliringarna, då blir det passivt aggressivt. Och det får heller inte komma på en sån där dag då man redan ifrågasätter hela världen och sin egen existens. Och det får absolut inte bli för mycket.

Det spelar ingen roll hur hård­hudad du än är, för mycket hån är inte roligt, det är bara utmattande. Och framför allt – det måste komma från rätt person.

När jag ringer upp en bekant efter att inte ha hörts av på fem veckor och hon lite skojsamt brölar SLYNA i luren, då är det inte roligt alls, och det för oss inte det minsta närmare varandra.

Linda och jag körde ett tag med den här varianten: 80-talet ringde, det ville ha tillbaka sina tights/skor/örhängen eller vad som nu var aktuellt just den dan. Den var väldigt populär hos oss. Det var många som ringde på.

En gång sms:ade Linda mig: ”Du Stalin ringde, han ville ha tillbaka sin medmänsklighet.”

Jag bestämde mig för att ge igen naturligtvis och för en gångs skull så slog jag henne faktiskt.

”Malou von Sivers ringde, hon ville ha tillbaks sin frisyr.”

Men då blev Linda ledsen på riktigt. Och då var det inte roligt längre.