Årets julklapp är en dumbphone.

Jag köpte min för två år sen och fick livet tillbaka. Jag har sett den säljas för hundranittio spänn, den brukar ligga i en av plastskålarna vid kassan på – och här kommer ett sensuellt ord – elektronikvaruhusen, de där det brukar ligga batterier i storpack och tomma dvd-ar och annat slit- och slängigt. Jag skulle gissa att det var liknande dumbphones som cracklangarna bunkrade upp med i The Wire när polisen var dem på spåren; engångstelefoner helt enkelt, de ringde och gjorde upp någon affär, i dunkla ordalag, sen vevade de ner rutan på sin stadsjeep och langade ut telefonen i diket.

Min dumbphone kan ringa och ta emot samtal, och den fungerar också hyfsat tillfredsställande med sån här Short Message Service, gemenligen kallat sms, men det är lite meckligt så man blir ytterst kortfattad. Svarar ja, nej och okej på det mesta. Som runskrift ungefär.

Multimedia messaging service, eller ”mms” om vi ska vara ungdomliga, fungerar inte alls.

Kamera finns inte heller. Jag kan således inte plåta folk som ramlat ner på t-banespåret och försöker ta sig upp på perrongen, utan jag måste hitta något annat att ägna mig åt, förslagsvis att hjälpa liraren nere på spåret.

Internetanslutningen är där­emot tiptop, telefonen är uppe på 5G-nätet så… nä, jag skojar. Min dumbphone vet inte ens att internet finns. Den kan inte imitera glas med skvalpande öl eller sätta in ens ansikte på pipande kattungar och den kan inte göra tummen upp åt någon glasögonorm i bekantskapskretsen som kungör ”hon har gjort det igen!” och länkar till Lena Anderssons senaste krönika, eller åt någon gammal gymnasiekompis som varit uppe i ottan och bakat jätte smarriga scones nu när svär mor är på besök över stor helgen.

Smileys fattar inte min dumb­phone heller. Ibland får jag ett sms som avslutas med tre fyrkanter, och då återstår bara för mig att gissa om det är ett ansikte som blinkar pillemariskt eller ett som vrider munnen i ett misslynt uttryck, som söge det på en nyskuren limeklyfta.

Men årets julklapp är inte bara en dumbphone. För vad gör du när du plötsligt sitter med ett berg av dötid i famnen? Vad gör du av allt väntande på bänkar och i busskurer, allt skramlande i t-banor och pendelvagnar och allt hjärndött häng i inrikeshallar där det ena bingbånget i högtalarna följs av det andra med blida röster om spårfel och sopmaskiner och tekniker på ingång. Vad gör du MED all den här tiden?

Du läser.

Förslagsvis något böjligt och tåligt i pocket. Gå till din bokhylla, det står en hel armé av ryggar där som har väntat tålmodigt på att du ska appa dig trött. Där finns polare som du läste för länge sen och som du ärligt talat har ganska dimmiga begrepp om. Jag plockade fram ”Brott och straff” som jag inte läst på tjugo år och upptäckte att den var svintråkig. Och där finns alla böcker man varit sugen på men inte hunnit med eftersom man varit så upptagen med att spela Panda Revenge. Som Thomas Manns ”Bergtagen”.

Den krävde en egen kasse. Men det var det värt.

Årets julklapp är alltså en kombo: en dumbphone för hundranittio spänn och en pocketbok för sextio.

Årets julklapp är ett litet myrstegigt försök att bygga upp någonting som håller på att monteras ner. Vilken phone som är smartast i det långa loppet återstår att se.

Det sitter en gammal man på en kvartersrestaurang i södra Stockholm. Han sitter ensam vid sitt bord, några meter från där jag sitter ensam vid mitt.

Restaurangen är halvfull, det är middagstid. En man går omkring bland borden och ser till att folk har det bra, att maten smakar, att vinglasen är fulla, han hämtar servitrisen om någon vill betala notan. Han är väl chefen på stället. Och den gamla ensamma mannen är väl stamgäst, för när chefen får en stund över så sätter han sig vid hans bord. De sitter där och småpratar med varandra, jag hör inte riktigt vad de säger.

När mannen ska betala så viftar chefen till sig en ung servitris, som kommer springande med notan.

Mannen tar upp plånboken, servitrisen böjer sig fram över bordet för att ta hans kort. Då griper han tag i henne arm och utbrister: ”I want you!”

Hon fnittrar till, och drar åt sig armen. Går med kortet till kassan.

Och nu hör jag klart och tydligt vad de båda männen, som sitter kvar vid bordet, säger till varand­ra.

– Nej, nu ska jag gå hem och runka, säger den äldre mannen till restauranginnehavaren.

Sen följer en lång utläggning om vilka sajter som har den bästa porren, och varför datorn är så seg, och den äldre karln delar med sig av lite tips. Chefen säger inte så himla mycket, håller med, skrattar till.

Jag tror inte att det är sant. Han är hennes chef. En manlig gäst trakasserar en av hans anställda, han gör ingenting. Han sitter bara och lyssnar på hur mannen ska släcka elden som servitrisen tydligen tände hos honom. Han är minst femtio år äldre än hon.

Jag blir så illa till mods. Mannen tar sin rullator och rullar ut från restaurangen, ut i snön, hem till datorn och porren. Jag vill inte tänka på vilken porr han föredrar. Och servitrisen fortsätter att springa med notorna till folk, och chefen fortsätter att gå runt bland borden och vara chef och jag dricker upp mitt vin och betalar min nota och gör mig redo att gå hem. Men jag måste säga något, känner jag. Hon måste få veta att alla inte tycker det är okej att gäster ska få sexfantisera högt om henne. Även om hennes chef nu verkar tycka det. Och jag reser mig från bordet och tar min jacka och hon kommer fram för att säga hej då och jag tittar på henne och säger:

– Jag såg vad som hände. Ta ingen skit från någon. Du behöver inte det.

Hon förstår inte ett ord jag säger. Hon rycker generat på axlarna, tittar oförstående på mig.

– Ta ingen skit från den där gubben nåt mer, fortsätter jag i ett fåfängt försök att hjälpa till, men hon förstår inte svenska.

Hennes chef kommer fram till oss när han ser att jag pratar med henne, han vill hjälpa till att översätta. Det blir ännu obehagligare. Är den här mannen en person som hon förlitar sig på? Om hon inte ens kan språket, hur ska hon då kunna värja sig från tafsande stamgäster? Hur ska hon kunna värja sig över huvud taget, så länge hennes chef övervakar allt och ger sitt tysta godkännande. Hon måste vara helt utelämnad här.

Jag vet inte vad jag ska säga, allting faller platt, hon förstår inte och jag litar inte på att chefen översätter på rätt sätt. Jag kan inte hjälpa till. Hon har ingen användning för mina teorier här på restaurangen. Jag går därifrån, ut i snön.

Gubben har inte kommit så långt med rullatorn än, ser jag. Han stretar på. Han är trygg i sin värld. Han har haft en helt vanlig kväll på kvarterskrogen. Det har inte hänt något konstigt alls.

För några år sen läste jag en artikel om ”chock­turism”. Det handlade om några unga män som lystet sökte sig till planetens dystraste platser. Koppärriga polska förorter, koldammiga sovstäder i Östeuropa, tokfula kärnkraftverk – finns det några vackra kärnkraftverk förresten eller vore det, jag vet inte, cyniskt? – var sånt som väckte chockturisternas förtjusning, och de hade en organisation och gissningsvis en hemsida och de bytte tips och bilder med varandra, så som man ofta gör när man har alldeles för mycket fritid eller härjas av en molande ångest.

Obeskrivligt larvigt allting. Ändå har jag känt en chockturistisk ilning på sistone när jag vandrat längs Magnus Ladulåsgatan.

Den sträcker sig från Rosenlundsgatan till Västgötagatan. I runda slängar en kilometer av glåmighet. Om det finns en hemskare gata innanför tullarna har jag ännu icke haft det tvivelaktiga nöjet att beskåda den.

Magnus Ladulåsgatan är rännan dit solens flämtande vinterstrålar aldrig når. Det är gatan där kläderna aldrig torkar. På gatans norra sida drar Södra stationsområdet upp sin nattskjorta och moonar en rakt i ansiktet. Fasaderna är en murrig palett av bostadsområdets karaktäristiska pastellfärger, men med en tunn grågrön hinna över. Samma fimpiga nyans som gamla Ikeamöbler har när ägaren baxat ner dem till grovsoprummet. Samma skugga som frukten börjar få just innan möglet blommar ut.

På gatuplanet gapar folktomma skyltfönster med snirkliga klisterbokstäver; ett solarium, en frisör, en akupunktör. Rosslande krukväxter utanför ingången, och den enda färg som avviker från snöslaskets grådask är glada gula skvättar med hundpiss.

På södra sidan visar en annan gudaglömd arkitektur sitt arsle mot flanören, nämligen sexti- och sjuttitalens vårdkolosser. Uppe på berget tronar Rosenlunds sjukhus med blicken stint bortvänd, nere på Magnus Ladulåsgatan ligger ungkarlshotellen och försöksboendena och mitt emellan dem flämtar en parkstrimma. Pepparsprej rekommenderas. Massor med pepparsprej. Där finns en hundrastgård. Såg bara en hund där i dag, en kampdito som en kepskille fick att hoppa runt runt. Han hade ett halsband med nitar. Hunden alltså.

På skyltfönstret till ungkarlshotellets folktomma fik har någon klottrat, med barnsliga bokstäver: VILMA ÄR RÅTTAN.

Vid 43:ans hållplats står en kvinna och väntar på bussen, tätt tryckt mot rutan som en vakt i sin kur. Några meter därifrån skuttar en kråka och pickar i sig en nattfrusen spya. Den har inte mycket mat kvar, bara en svagt rosa skugga i snön.

Ovanför dörrarna till Alexandra Hotel slokar några små flaggor från stora världen. ”Hotellet erbjuder ett bekvämt boende till attraktiva priser i den genuina charmen som är så karaktäristisk för Södermalm”, skriver hotellet på sin hemsida med gråten i halsen.

Magnus Ladulåsgatan har samma lockelse som vissa odörer. Jag måste dit. Kanske för att jag aldrig får nog av lättnaden över att få gå därifrån. Magnus Ladulås var Sveriges kung under slutet av 1200-talet. Länge trodde man att han låg begravd i Riddarholmskyrkan, men när graven öppnades för några år sen låg där åtta kroppar, och ingen av dem var Magnus Ladulås. Man tror att Karl Knutsson Bonde, som blev kung ett par hundra år senare. lät gräva upp Magnus och skyffla ner honom i sin egen grav ”för att höja sitt eget anseende”.

Något maktlösare kan jag inte tänka mig. Ena dagen styr man och ställer över ett helt land. Andra dagen får man ge namn åt stadens fulaste gata, och dela grav med Rupert Pupkin. Rosenlundsgatan och Västgötagatan är för övrigt inte heller några skrattfester.