76:an är en uppnäst liten buss som går mellan Norra Hammarbyhamnen och Frihamnen och som huvudsakligen befolkas av topplånade Söderbor som stryker sina pekskärmar på väg till sina ytterst viktiga jobb på svessraaadjo eller essveteee.

Under den torrskodda delen av året är bussen uthärdlig eftersom alla researchare och redaktörer helst cyklar ty då kan de pinna på snabbt och känna sig ännu viktigare och bränna på mot rött nere vid Räntmästartrappan och njuta av hur fotgängarna kacklar över sitt patetiska övergångsställe som skrämda höns och sen lämna dem lååångt bakom sig och börna vidare förbi Slottet och känna sig osårbara i sina enfärgade och sobra hjälmar, ty de är ju ansvarstagande familjeförsörjare och sprängfulla med idéer till smarta dokumentärfilmer och det vore snudd på KRIMINELLT att hands­kas vårdslöst med en sån hjärna.

Men under den tid på året när snömodden förvandlar Skeppsbron till en pölsa måste hela den här armadan av nyvässade armbågar låta sina cyklar stå, och knö sig ombord på 76:an.

Blötsnö över Slussen. Den ena vintagesnofsiga projektanställningen efter den andra dräller in vid busskuren. Där står vi med slokande huvor och kastar jagade blickar upp mot Katarinavägen. Så fort en 76:a uppenbarar sig börjar skocken trampa oroligt och undra om bussen ska öppna dörrarna där den står med näsan i 3:ans blå arsle, eller om den ska vänta tills 3:an lättat och åka fram till stolpen?

Skocken försöker avgöra om det är läge att sätta sig i rörelse eller stå kvar vid stolpen. Sätter man sig i rörelse riskerar man att chauffören inte öppnar dörrarna, och då har man tappat sin plats i kön.

Det var en sån morgon.

76:an hade dragit hjulen efter sig längs Renstiernas, jag hamnade på ståplats vid bakdörrarna och allt var en röra av fuktiga ytterkläder och rinnande näsor och immiga rutor och ett desperat strykande över pekskärmarna, ge mig ett hem i denna vresiga värld, ge mig ett Like eller en lyckokakig plattityd från någon polare.

– Varför går du in genom bakdörrarna, säger en gubbe plötsligt.

– Hurså, svarar en kille.

– Du går in genom bakdörrarna och tränger dig före alla andra.

– Jag var orolig för att jag inte skulle komma med. Vad är problemet?

Gubben har något haveristiskt över sig. Killen är en skönlockig tjugoplussare, och han låter förbryllad.

Sympatierna hamnar genast hos den skönlockige, om inte annat så för att han är just skönlockig, och han har blivit verbalt angripen av en Ring P1-senior.

– Jaha ja. Du tränger dig före alla andra som stått här och köat. Det är typiskt.

Jag minns inte om den skönlockige svarade. Bussen satte sig i rörelse. Alla redaktörer och researchare gned frenetiskt på sina pekskärmar för att se om en god fe skulle uppenbara sig och låta dem få tre önskningar.

Jag grubblade över vad gubben hade menat med att det var ”typiskt”, och jag undrade om han lurade på något rasistiskt, inte för att den skönlockige såg särskilt utländsk ut, men ändå. Jag nästan HOPPADES att gubben skulle säga något rasistiskt eftersom det då skulle bli lättare att avfärda honom som en idiot, i stället för att stå där och inse att han faktiskt hade rätt, mitt i sin gubbighet och förbittring. Okej, den skönlockige var orolig för att inte komma med bussen. Men det var väl vi andra också?

Det räcker inte med att ha rätt. Man måste vara rätt också. Och det är svårare.

Jag fick ett råd på Twitter av en för mig helt okänd människa, att jag borde försöka komma bort från mig själv och mina sjuka tankar. Liksom bara slippa mig själv. Det var ett jättebra råd. Det är precis vad jag behöver. Men hur fan gör man det?

Jag fick ingen vidare förklaring, jag tackade för tipset och sen blockade jag människan i fråga eftersom det faktiskt är jävligt otrevligt att komma med rekommendationer om behandling av psykiska besvär till folk man inte känner. Även om de stämmer.

Den här människan som gav mig rådet, jag undrar hur hon slipper sig själv. Hur gör hon? Vet hon hur man gör eller är hon bara en sån som sticker folk med sina råd? Antagligen det senare. Men tänk om hon verkligen vet?

Man läser om såna människor ibland, i veckotidningar. Det är alltid kvinnor och de har alltid såna härliga, handfasta knep för att hålla sig på rätt sida vansinnesgränsen. De kan till exempel baka sig ur stressen och pressen. Om livet är jobbigt, förhållandet knakar och ungarna skolkar, då blandar de en härlig smet och skopar upp i formar och en underbar doft sprider sig i huset och de blir lugna. De kopplar av med cupcakes. De knådar surdegsbröd, spritsar gräddtårtor, rider och scrapbookar. Håller sig sysselsatta, skapar.

Sommaren 1991 var jag en av dem. Jag bakade. Vi var ute i sommarstugan, mamma och pappa och jag, och jag hade en sån där ångest som man får när man är elva och saker och ting börjar uppenbara sig för en. Så jag bakade. Jag var så lillgammal, jag sa till mamma att det inte fanns någon bättre känsla i hela livet än att ta ut en plåt med rykande varma småkakor, och jag menade det. Jag bakade flera gånger om dagen. Jag experimenterade med chokladkex, mjuka pepparkakor och drömmar, jag framhärdade livet bland mjöl och pärlsocker. Herregud, vem var jag? Och vad hände?

Jo, jag fick diabetes.