Jag fick ett råd på Twitter av en för mig helt okänd människa, att jag borde försöka komma bort från mig själv och mina sjuka tankar. Liksom bara slippa mig själv. Det var ett jättebra råd. Det är precis vad jag behöver. Men hur fan gör man det?

Jag fick ingen vidare förklaring, jag tackade för tipset och sen blockade jag människan i fråga eftersom det faktiskt är jävligt otrevligt att komma med rekommendationer om behandling av psykiska besvär till folk man inte känner. Även om de stämmer.

Den här människan som gav mig rådet, jag undrar hur hon slipper sig själv. Hur gör hon? Vet hon hur man gör eller är hon bara en sån som sticker folk med sina råd? Antagligen det senare. Men tänk om hon verkligen vet?

Man läser om såna människor ibland, i veckotidningar. Det är alltid kvinnor och de har alltid såna härliga, handfasta knep för att hålla sig på rätt sida vansinnesgränsen. De kan till exempel baka sig ur stressen och pressen. Om livet är jobbigt, förhållandet knakar och ungarna skolkar, då blandar de en härlig smet och skopar upp i formar och en underbar doft sprider sig i huset och de blir lugna. De kopplar av med cupcakes. De knådar surdegsbröd, spritsar gräddtårtor, rider och scrapbookar. Håller sig sysselsatta, skapar.

Sommaren 1991 var jag en av dem. Jag bakade. Vi var ute i sommarstugan, mamma och pappa och jag, och jag hade en sån där ångest som man får när man är elva och saker och ting börjar uppenbara sig för en. Så jag bakade. Jag var så lillgammal, jag sa till mamma att det inte fanns någon bättre känsla i hela livet än att ta ut en plåt med rykande varma småkakor, och jag menade det. Jag bakade flera gånger om dagen. Jag experimenterade med chokladkex, mjuka pepparkakor och drömmar, jag framhärdade livet bland mjöl och pärlsocker. Herregud, vem var jag? Och vad hände?

Jo, jag fick diabetes.