76:an är en uppnäst liten buss som går mellan Norra Hammarbyhamnen och Frihamnen och som huvudsakligen befolkas av topplånade Söderbor som stryker sina pekskärmar på väg till sina ytterst viktiga jobb på svessraaadjo eller essveteee.
Under den torrskodda delen av året är bussen uthärdlig eftersom alla researchare och redaktörer helst cyklar ty då kan de pinna på snabbt och känna sig ännu viktigare och bränna på mot rött nere vid Räntmästartrappan och njuta av hur fotgängarna kacklar över sitt patetiska övergångsställe som skrämda höns och sen lämna dem lååångt bakom sig och börna vidare förbi Slottet och känna sig osårbara i sina enfärgade och sobra hjälmar, ty de är ju ansvarstagande familjeförsörjare och sprängfulla med idéer till smarta dokumentärfilmer och det vore snudd på KRIMINELLT att handskas vårdslöst med en sån hjärna.
Men under den tid på året när snömodden förvandlar Skeppsbron till en pölsa måste hela den här armadan av nyvässade armbågar låta sina cyklar stå, och knö sig ombord på 76:an.
Blötsnö över Slussen. Den ena vintagesnofsiga projektanställningen efter den andra dräller in vid busskuren. Där står vi med slokande huvor och kastar jagade blickar upp mot Katarinavägen. Så fort en 76:a uppenbarar sig börjar skocken trampa oroligt och undra om bussen ska öppna dörrarna där den står med näsan i 3:ans blå arsle, eller om den ska vänta tills 3:an lättat och åka fram till stolpen?
Skocken försöker avgöra om det är läge att sätta sig i rörelse eller stå kvar vid stolpen. Sätter man sig i rörelse riskerar man att chauffören inte öppnar dörrarna, och då har man tappat sin plats i kön.
Det var en sån morgon.
76:an hade dragit hjulen efter sig längs Renstiernas, jag hamnade på ståplats vid bakdörrarna och allt var en röra av fuktiga ytterkläder och rinnande näsor och immiga rutor och ett desperat strykande över pekskärmarna, ge mig ett hem i denna vresiga värld, ge mig ett Like eller en lyckokakig plattityd från någon polare.
– Varför går du in genom bakdörrarna, säger en gubbe plötsligt.
– Hurså, svarar en kille.
– Du går in genom bakdörrarna och tränger dig före alla andra.
– Jag var orolig för att jag inte skulle komma med. Vad är problemet?
Gubben har något haveristiskt över sig. Killen är en skönlockig tjugoplussare, och han låter förbryllad.
Sympatierna hamnar genast hos den skönlockige, om inte annat så för att han är just skönlockig, och han har blivit verbalt angripen av en Ring P1-senior.
– Jaha ja. Du tränger dig före alla andra som stått här och köat. Det är typiskt.
Jag minns inte om den skönlockige svarade. Bussen satte sig i rörelse. Alla redaktörer och researchare gned frenetiskt på sina pekskärmar för att se om en god fe skulle uppenbara sig och låta dem få tre önskningar.
Jag grubblade över vad gubben hade menat med att det var ”typiskt”, och jag undrade om han lurade på något rasistiskt, inte för att den skönlockige såg särskilt utländsk ut, men ändå. Jag nästan HOPPADES att gubben skulle säga något rasistiskt eftersom det då skulle bli lättare att avfärda honom som en idiot, i stället för att stå där och inse att han faktiskt hade rätt, mitt i sin gubbighet och förbittring. Okej, den skönlockige var orolig för att inte komma med bussen. Men det var väl vi andra också?
Det räcker inte med att ha rätt. Man måste vara rätt också. Och det är svårare.



Det här var riktigt bra! Ett av guldkornen! Och uttrycket ”ring p1-senior”! Hahahahaha!
Tack för en riktigt, riktigt bra krönika. Suveränt formulerad.
Annika, (Webbsida) 11:46, 2 februari 2013. Anmäl Anmäl
Bengt vill tydligen säga oss att man ska ta 76;ans buss för att få en skymt
av honom och andra vintagetyper som leder debatten i Sverige.
Debattinläggen i den så kallade Benke-fejden var däremot inte särskilt
högklassiga intellektuellt sett. Men man ska inte kräva mer av svensk
kulturdebatt, den är i bakvattnet.
Anonym, 14:17, 14 januari 2013. Anmäl Anmäl
Kompis på kurs i London kliver ut från hotellet rakt ut till en gles skara vid busshållplatsen just som bussen rullar in. När han ska kliva på får han ett paraply i skallen från en äldre dam med kommentaren ”there is a queue here young man”, och när han ska kliva på sist säger chauffören ”try and make it right on the next bus lad!” och så for bussen utan honom…
Lawe, 11:44, 13 januari 2013. Anmäl Anmäl
Bengt Ohlsson drar sig inte för att reta, men det säger väl mer om dem som hetsar upp sig över honom. Navelskådande mediemänniskor behöver mycket uppmärksamhet, ty utan den förtvina de. Lite som Descartes -syns jag inte finns jag inte…
Anonym, 21:21, 7 januari 2013. Anmäl Anmäl
‘Life is sad, lïfe is a bust, all you can do is do what you must
You do what you must do and you do it well
I do it for you, honey baby, can’t you tell?’
Ohlsson förnekar sig aldrig – patetisk i ordets rätta bemärkelse.
Undrar om nån inspiration nånsin registrerats in eller ut där.
Magnus, 22:19, 5 januari 2013. Anmäl Anmäl
Haha, klockren sågning av mediahipstrarna på Söder! 76:ans buss borde kunna utgöra ett värdefullt instrument för observations- och attitydstudier i narcissism.
Laban, 17:07, 5 januari 2013. Anmäl Anmäl
Hej Benke,
Kul analogi med fejden för ett år sedan, eller övertolkar jag?
Majoriteten på Södermalm, 16:11, 5 januari 2013. Anmäl Anmäl
Fantastiskt skrivet! Du behövs, Bengt Ohlsson! Glöm inte det när stormarna börjar vina i knutarna! Minns att du överlevt en sådan storm redan(slussen-debatten), för det ligger i stormens natur; den bedarrar alltid.
Sarah, 11:03, 5 januari 2013. Anmäl Anmäl
Haha, så himla bra! Och ja, alltså tränga sig är aldrig rätt, lockar eller ej.
Stella, 10:15, 5 januari 2013. Anmäl Anmäl
Självklart går man inte före någon i kön, oavsett lockar. Nån jävla respekt för andra människor måste man väl ha.
Anonym, 09:50, 5 januari 2013. Anmäl Anmäl