Det social­demokratiska oppositions­borgarrådet Tomas Rudin är inte mannen som gör saker halvhjärtat. När S bytte fot i fråga om nolltolerans mot graffiti (man är numera emot, och förespråkar lagliga väggar) tog Rudin svängningen hela vägen – härom veckan åkte han till Malmö för att göra den egna muralmålningen ”Rudie”, och i onsdags påstod han sig i egenskap av kännare ha upptäckt ett verk av legendariske britten Banksy på Klarabergsviadukten. Oavsett vad man tycker om graffiti som konstform kan Åsiktsmaskinen bara beundra engagemanget.

+ Senkultur
Den 17–19 februari håller Moderna museet öppet dygnet runt. Anledningen är att man ska visa den massiva ljudinstallationen ”Freq_out 8” under 48 timmar, men Åsiktsmaskinen tycker inte att man ska stanna där – vår kamp för bättre kultur under fler av dygnets timmar går vidare. Fotografiska har visat vägen med sina generösa ­öppettider (till 21 varje dag), och den framgången borde bli ett ledande exempel. Det är en mänsklig rättighet att ha tillgång till sinnliga nöjen på vardaglig basis, även om man råkar ha ett jobb med normala arbetstider.

– Förschlagna skojare

I helgen börjar Melodi­festivalen. Åsiktsmaskinen har inga särskilda invändningar mot detta – den grundlagsfästa yttrandefriheten garanterar rätten att uppträda, även för mediokra artister. Dessutom är det en fin demokratisk princip att alla har rätt att sms-rösta, även om de röstar fel. Att Åsiktsmaskinen och du som läser detta genom lagstadgade licensmedel bidrar till kolossal marknadsföring för mediokra artister, vilket ett antal av dem tydligen utnyttjar till svartbetalda företagsgig (en rättsprocess pågår i Göteborg), känns dock lite tråkigare.

Varför skickade han inte ett vanligt mail, skulle jag undra.

Hanteringen med budbärare som flänger runt i staden på klopprande hästar är ett svunnet minne.

Men fortfarande finns den här andäktiga inställningen till NAMNTECKNINGEN.

Tänk hur mycket tid, kuvert, frimärken och brevbärarcyklande som går åt för att ett kontrakt ska undertecknas, eller ett avtal, eller en ansökan, och det är AV YTTERSTA VIKT att man skriver sin namnteckning på raden längst ner och ort och datum och ibland ska namnteckningen BEVITTNAS och ibland av TVÅ PERSONER och ABSOLUT ingen anhörig utan man får tassa upp och ner i trapphuset igen i socklästen och ringa på och lisma för grannar som man annars på sin höjd nickar lite nådigt åt.

Alltid denna NAMNTECKNING.

Helt absurt egentligen, i dessa dagar när de gör helkroppsscanningar av folk på flygplatsen och de alltså kan sitta där i sina Securitasuniformer på snurrstolen och justera skärpan och sen under ansträngt gravallvar kolla om resenärerna har ludd i naveln, stift i bröstvårtan eller fartränder i underkläderna.

Men namnteckningen litar man blint på. Jaha, det där strecket med en döende kulspetspenna som mest liknar en EKG-linje, jamen det är ju SJÄLVKLART att det står just Wolfgang D Efraimsson och ingenting annat.

Jag har skam till sägandes förfals­kat namnteckningar några gånger, det har varit oskyldiga ärenden och det är preskriberat för länge sen – sa han nervöst – och det är ganska kul, man tycker att man är lite skarpsinnig, man känner sig som en medlem i Neil McCauleys gäng i ”Heat”… jag övade på den här personens namn några gånger och sen när det var dags att skriva på den streckade linjen tänkte jag att nu gäller det att INTE TÄNKA utan bara se till att det blir lite sprutt i handen, ingen tvekan, för då kommer mina ängsliga ansträngningar att synas på EKG-strecket och det blir ingen FLOW och då kommer larmet att gå i det där mekaniska ögat som läser av namnteckningarna.

Eller något.

Men ingenting har naturligtvis hänt. Ansökningarna eller avtalen med den förfalskade namnteckningen har gått igenom.

Ens namnteckning har ju inte heller direkt blivit tydligare med åren. I min namnteckning kan man urskilja B-et i början, möjligen g-et och t-et, men ”Ohlsson” är bara en EKG-kurva just när patienten fått en överdimensionerad elchock.

Därför blir det desto absurdare att någon över huvud taget sätter någon tilltro till ens namnteckning. Det vore ungefär som om man identifierade sig med en liten melodisnutt. I så fall är min melodi ett tonlöst ”nanana”. Min namnteckning är helt meningslös. En apa skulle lika gärna ha kunnat okejat det där avtalet från ett läromedels­förlag om att de får trycka ett bottenlöst pinsamt stycke ur min debutroman i en lärobok och betala mig typ 116 kronor.

Inklusive F-skatt.

Snart är naturligtvis namnteckningen ett minne blott och ersatt med en app där man trycker tummen mot sin flottiga pekskärm, sen hörs ett pip, och sen är affären i hamn.

Jag kommer att sakna den.