På Stan-bloggen

Rocky 21 maj

Redaktionen — Mon, 21 May 2012 04:00:20 +0000

Rocky 20 maj

Redaktionen — Sun, 20 May 2012 04:00:17 +0000

Rocky 19 maj

Redaktionen — Sat, 19 May 2012 04:00:18 +0000

Hanna: Helt omöjligt steka pannkakor i kök med öppen planlösning

Hanna Hellquist — Fri, 18 May 2012 11:30:48 +0000

Det är helt omöjligt att steka pannkakor i ett kök med öppen planlösning. Gud. Det säger ju sig själv. Det oset syns till och med på bild.
En kompis till mig skulle få besök av en inredningstidning. Det var ett sådant där vanligt hemma-hos-reportage, inte överdrivet exklusivt utan mer liksom: så här bor en kändis, mysigt! Och hon bor ju mysigt med sin mysiga familj på Söder. Så det var inget konstigt med det.
Men när de rekade hemma hos henne så såg de snart att hennes kökslampa inte var så himla snygg. Inför fotograferingen tog de då i stället med en annan kökslampa och hängde upp i hennes kök. Skrev var man kunde köpa den och vad den kostade. Det var lite konstigt faktiskt. För det var ju inte hennes lampa. Inte hennes smak. Och inte riktigt hennes hem då heller, inte fullt ut.
Är inte det konstigt? Inte ens de hem som kan vara tillräckligt intressanta för att locka hem en fotograf med tillhörande reporter, inte ens de är tillräckligt intressanta.
Ett annat skvaller: en känd svensk artist fick hela sitt kök utbytt under ett liknande hemma-hos-reportage. Hennes egna kök i fina villan höll inte måttet, så tidningen plockade helt sonika artisten ur sitt hem och satte henne i ett utställningskök i en butik och gav henne en bunke och en slev. Duttade lite mjöl på näsan på henne. Var nu en duktig flicka och rör ihop en pannkaksmet! Vi är hemma hos… ingen alls.
Det är tydligen inte ovanligt att tidningar jobbar på det här sättet. De piffar upp och byter ut. Plockar bort. Rensar. Så att de här personliga hemmen är precis lagom personliga för att alla ska vilja göra dem till sina egna. Så att vi fortsätter köpa. Så att vi fortsätter att drömma om alla pannkakor vi kan steka i vårt nya kök.
Jag tycker det säger så mycket om hur vi ser på våra hem nu för tiden.
Vi blir aldrig nöjda. Vi klipper och klistrar ur inredningstidningarna och gör inspirationskartor, konsumerar i det oändliga och drömmer drömmer drömmer.
Sedan får man sig lite sådant bakom kulisserna-skvaller från inredningsvärlden till livs och allt liksom faller platt.
Vad det gäller skvaller så finns det nästan inget som slår det som handlar om de ofattbart rika. De där ytliga borgarna på Öfre Östermalm som är lata, har ganska dålig smak och alla pengar i världen att förverkliga sina ganska ointressanta inredningsdrömmar.
Som de där paren i den exklusiva köksbutiken. Nu ska du få höra, väser min kontakt från den öfre världen, och berättar sedan upphetsat om de unga paren med paradvåningar och storslagna visioner om italienska kök, de där paren som aldrig går in i den där köksbutiken med en budget på mindre än 600 000 kronor. Och, fortsätter han skadeglatt, de har nästan aldrig några ambitioner vad det gäller själva matlagningen. Helst micrar de sig igenom livet, men lik förbannat ska de ha det senaste i köksväg.
Jag mår ju naturligtvis som en liten prinsessa när jag får ligga och lyssna på dylikt skrömt. Det är ju så tacksamt! Dumma rikingar, tänker jag. Varför lägga så mycket pengar på ett kök om man inte ens gillar att laga mat? Jaa, svarar rikingarna, varför inte? Det är ju som om de vaskar ett kök. Höjden av lyx är att inte använda skiten man köper.
Vilket ju i kökssammanhang är helt rätt. För även om man nu skulle svälja att den här kända artisten vispar smet på sin porfyrhäll så borde man ju veta att det är helt omöjligt att steka pannkakor i ett kök med öppen planlösning. Gud. Det säger ju sig själv. Det oset syns till och med på bild.

Rocky 18 maj

Redaktionen — Fri, 18 May 2012 04:00:16 +0000

Rocky 17 maj

Redaktionen — Thu, 17 May 2012 04:00:24 +0000

Rocky 16 maj

Redaktionen — Wed, 16 May 2012 04:00:26 +0000

Rocky 15 maj

Redaktionen — Tue, 15 May 2012 08:28:22 +0000

Åsiktsmaskinen v. 19

Redaktionen — Fri, 11 May 2012 11:37:54 +0000

? Popmani
Stockholm får en helt ny plats tillägnad till svensk populärmusik, meddelades i veckan. Det hela ska ske på Djurgården och mer information kommer inom kort, tydligen. Åsiktsmaskinen uppmuntrar naturligtvis alla kulturella initiativ i stadsbilden, men förhåller sig ändå lite avvaktande här. Är det verkligen popmusiken som behöver en ”dedikerad plats”? Den har ju Globen. Eller samtliga butiker med radio. Faktum är att man inte ens kan gå på krogen utan att utsättas för svensk populärmusik. Då känns nyheten om stadens nya, påkostade musikhögskola lite mer relevant för vårt framtida kulturarv.

– Konsertdödare
En utredning från Socialstyrelsen vill radikalt sänka högsta tillåtna ljudnivå på konserter i Sverige. De tre decibel man funderar på att hugga bort skulle enligt konsertarrangörer innebära en faktisk halvering av ljudstyrkan. Frågetecken reses nu i branschen kring om svenska festivaler framöver ska kunna locka stora artister, skriver Aftonbladet. Det här låter helt orimligt. Eller så här: En ny utredning från Åsiktsmaskinen konstaterar att det vore bättre för alla om Socialstyrelsen slutade skrivbordsutreda nöjesförbud riktade mot hyggligt folk och ägnade sig åt något annat.

! Damerna först
Till skillnad från kollegerna i Stockholm har man i Solna lyckats hålla tidtabellen för sin nya jättearena (däremot inte budgeten, men det är en annan sak). Invigningen blir som planerat i november i år och det står nu klart vilket evenemang som får äran att bli först ut, näst den formella invigningen. Ett Stockholmsderby i fotboll? Landskampen mot England? Bruce Springsteen på besök? Nej, nej och nej. Först ut blir ”Ladies Night” med Martin Stenmarck i spetsen. Kul för de fnittriga damerna i publiken, förstås, men Åsiktsmaskinen vågar inte tänka på hur de redan skeptiska AIK-fansen tar emot beskedet. Välkommen till jippot!

Benke: Hur snabbt kan internet bli?

Bengt Ohlsson — Fri, 11 May 2012 10:06:14 +0000

När någon ny mobil eller dator eller Ipad lanseras och det tjatas om skärmens upplösning och pixlar och trams kan jag undra om det var något fel på den förra skärmen; om det ofta har hänt på senare år att en kund stått framför expediten eller jag menar SÄLJAREN och sagt:

– Jag måste bara få byta den här.

– Hur så? Är det något fel på den?

– Fel på den? Skojaru? Kolla på skärmen här. Bilden är ju helt SUDDIG.

– Suddig… nu förstår jag inte…

– Ursäkta, men har jag fått Grå Starr-modellen av misstag eller vad är det frågan om?

Nej, den gamla upplösningen duger ganska bra.

Jag skulle misstänka att vi inom en snar framtid – eller har vi passerat den redan? – vad obeskrivligt Ulf Nilson man känner sig med sådana här inskjutna satser inom tankestreck – får skärmar som är bra mycket vassare än det mänskliga ögat och att världen utanför skärmen kommer att kännas lite obestämbart lankig, fattig, grumlig…

Jag vet inte hur ofta numera jag landar i den tillväxtfientliga tanken att det räcker som det är.

Jag sitter med grannen på landet, han är relativt nybliven pensionär, en kille som rör sig i skog och mark och kör traktor och styckar lamm. Han vill ha med mig i ett projekt i grannskapet om att gräva ner fiberoptik vilket innebär att man kan få ett oräkneligt antal tv-kanaler och ringa Vår Skapare på storbild för sexton öre markeringen. Och mängden internet som fiberoptiken kan förmedla mäts inte längre i mega utan i TERA.

Med reservation för massuppfittningar.

Hur snabbt kan internet bli? Räcker det snart med att man TÄNKER ”Madonna naken” för att hon ska dyka upp på skärmen? Låter det som något att sträva efter?

Nej, förresten. Svara inte.

Det är en märklig upplevelse att sitta mitt emot denne bondson och vara den som sätter hälarna i marken och grymtar att den där snajdiga fiberoptiken kommer att vara föråldrad innan man hinner sätta spaden i marken, och att det räcker som det är.

Men vad ska jag göra? Tidningarna är fulla av spännande nya böcker, filmer, plattor. Och samtidigt. Jag kollar i min dators musikbibliotek. 18 911 låtar. Jag klickar på ”senast spelad” och ser allt jag aldrig lyssnat på. Jag har minst en veckas jobb bara där. Och bokhyllan. Jag har aldrig läst ”På spaning efter den tid som flytt”. Aldrig läst ”Ulysses”. Jag läser hellre dem än någon omsusad debutant. Och du kanske säger lite frejdigt att jag förstår inte varför det måste vara antingen eller, varför man måste ställa det nya mot det gamla, har man inte tid med båda delarna?

Jo, kanske. I synnerhet om man är 24. Då har man tid med både det gamla och det nya och allt däremellan. Men om man hunnit bli dubbelt så gammal och Marcel fortfarande väntar i hyllan med sina vaxade mustascher?

Å andra sidan. Om jag hade levt för hundrafem år sedan och bott granne med Orville och Wilbur Wright hade jag med största säkerhet hängt på staketet och loskat mellan framtänderna när de baxade i väg med sina papplådor och balsakonstruktioner, och jag hade sagt ursäkta grabbar, men jag tycker att det räcker gott med att sitta på hästen och smacka med tömmarna om man ska i väg någonstans. Eller möjligen gå ombord på en skörbjuggig gammal skonare och hoppas på förlig vind.

Å tredje sidan. Kanske jag hade haft en poäng då också?