Man behöver bara få Sverige på en flygtimmes avstånd, sen börjar man tänka på sitt hemland som det där tappra snöriket någonstans långt där uppe.

Sverige blir något amorft, och det är framför allt kylan, man börjar tänka på Sverige ungefär på samma sätt som vi stockholmare tänker på … jag vet inte, Piteå kanske. Omöjligt att leva i, men sen finns en ömklig liten strimma av tid varje år när det blir snudd på uthärdligt, varvid urbefolkningens glädje inte vet några gränser, och de är direkt rörande att se när de sliter av sig alla kläder och strömmar ut på de leriga bygatorna med luftmadrasser under armen och kisar mot ljuset.

Man tycker plötsligt att folk är så tappra där uppe, så duktiga och strävsamma, ens överlägsenhet är inte av denna världen.

När Sverige hamnat på en flygtimmes avstånd tycker man inte bara att de grymtande vildarna där uppe är duktiga som står ut i klimatet som Gud glömde; överlägsenheten spiller snart också över på i stort sett allt som svenskarna uppehåller sig vid och gläds och upprörs åt.

Plötsligt fattar jag varför man har så svårt för utlandssvenskar. Det måste vara den där överseende blicken. Jaha, ni ska fira Strindberg i år. Ja, han var ju väldigt … duktig …

Det är ungefär samma tonfall som när barnen var små och kom och visade teckningar. Samma metalliska uppskattning. Fast det är ingen vidare liknelse, för man blev ofta hänryckt på riktigt över deras påfund och deras ansträngningar att få ner i stort sett vad som helst på papperet. Så här då: samma tonfall som när någon kompis till barnen, som man kanske inte var direkt hundra förtjust i, kom och visade sin teckning.

Jamen titta! En giraff ja. Just det … hm! Fint.

Vi är ändå inte på längre avstånd än Paris, och vi fryser som hundar. Fem plus i Paris är konstant frusna fötter.

Första kvällen hamnar vi på en restaurang i kvarteret. Om vi hade vett att rätta munnen efter matsäcken skulle vi beställa en korg bröd, gammalt utgånget är okej, men skrapa gärna bort det gröna, madame … och en skål vinäger att doppa skalkarna i.
Men det finns väl kontokort.

Rätterna dansar in, krukor med vin, och bukiga små läskflaskor, alla smakar av varandra och berömmer rätterna och att man gjorde såna djärva val och att det föll så väl ut. Stället är rustikt, rutiga dukar och en svettig doft av gammal fondue. Man kan knappt lyfta handen från bordet utan att en dallrig tråd av smält ost drar ut sig till bristningsgränsen.

Servitrisen bjuder på en örtig stänkare efteråt. Och medan hon fibblar med sin kortläsare frågar hon vänligt om vi är ryssar, eller kanske polacker?

Det var mest språket hon inte kunde placera. Men hennes fråga smetar sig fast som tjockolja i sinnet.

H säger senare: Tänk om man hade kunnat filma våra ansikten i det ögonblicket, när det sjönk in vad hon hade sagt.

Resten av veckan går man omkring och känner sig ena stunden som snajdig utlandssvensk som gärna trasslar in sig i vardagliga meningsutbyten för att bevisa sin duglighet. Andra stunden är man ryss eller polack, stiff som en strykbräda, inbunden som en kassler i frysdisken, och man stolpar omkring i sina hjärtskärande försök att känna sig kultiverad och slänga halsduken sådär elegant över axeln.
Man kanske är en ovanligt charmerande crossover? S’il vous plait.