”Jag bestämmer själv över mitt liv”

Jag vet inte vad som hände, men plötsligt var det som att allt vände. När jag vaknade upp i helgen i min stökiga lägenhet så kändes världen varm och vänlig och full av möjligheter. Plötsligt kändes det helt underbart att vara singel. Jag kan göra vad jag vill!

Länge har jag gått och små­krisat för att det har känts som att livet inte riktigt vill börja. Den där fantastiska kärleksrelationen som skulle sätta i gång allting, den kom aldrig, eller så kom den och gick, jag vet inte. Kärlek är så jävla skitjobbigt. Man grinar så mycket. Och när man är ensam, då är det som att allt bara står still. Det händer inget i mitt liv! Gud vad jag har klagat. Gnällgnäll. Fast det händer jättemycket.

Till exempel så besökte jag nyligen en sådan där fertilitets­klinik i Danmark. Lugn nu, det var i jobbet. Inga barn på väg. Än. Men det var så otroligt befriande att vara där. Att se vilka alternativ som finns till kärnfamiljen.

Det måste inte finnas en pappa i alla historier. Eller jo, det måste det ju naturligtvis, men man måste inte veta vem han är, för i Danmark kan spermiedonatorer vara anonyma. Om jag skulle låta inseminera mig så skulle det inte finnas någon pappa men det skulle finnas massor av nära vänner och släktingar som längtar efter ungen, och som skulle göra allt för den när den väl kom.

Det var här det vände för mig. När jag insåg att man kan börja i vilken ände man vill. Man måste inte göra som alla andra. Det kanske till och med blir bättre då.

Det finns säkert folk som blir upprörda av att svenska kvinnor åker till Danmark och låter sig insemineras för att de vill ha ett barn. Bara ett barn. Inte ett barn och en far till barnet. Men när jag tänker på det så tycker jag att det är det mest kärleksfulla man kan göra. Man vill ha ett barn! Barnet är inte en konsekvens av att kondomen sprack, eller att förhållandet behövde en nytändning, det är ingen slaskprodukt av någras snaskiga kärleksrelation. Barnet finns för att det är en persons högsta vilja att få just det barnet. Och för att en annan person valde att bidra, att hjälpa till. Det är ju så himla fint. En helt ny relation. Kärleken!

Varför kvinnor väljer insemination varierar säkert, alla har sin historia. En bekant visste bara att hon ville ha barn. Så enkelt. Och hon ville inte behöva vänta på den där himlastormande kärleksrelationen som skulle resultera i en gemensam vilja att föra sina gener vidare, att ge världen ännu ett kärleksbarn! Den relationen kanske kommer ändå, kanske inte, men det var i alla fall inte den hon ville ha. Hon ville ha sitt barn, så då började hon i den änden.

Det är otroligt befriande för mig att tänka på klinikerna i Danmark. Att tänka bort passionen. Att tänka att familjer kan se ut lite hur som helst, det måste inte vara mamma-pappa-barn. Och allt måste inte grundas på kärlek, inte den amorösa sorten i vilket fall. Det visade sig vara helt avgörande för mig. Plötsligt blev jag glad. Tänk att det var så lätt.

Bara tanken på att jag kan bestämma alldeles själv gjorde att allt vände. Jag kan börja i vilken ände jag vill. Jag bestämmer själv över mitt liv. Jag måste inte göra som alla andra. Jag måste inte ens ha barn. Crazy!!!

Hanna: I stället för att be mig om ursäkt så kallar Fredrik mig för idiot.

Min vän Fredrik och jag har bestämt oss för att göra en liten mystur med bilen, åka till Värmskog och titta på gamla hus och åka på jättesmå grusvägar som inte leder någonstans. Man måste göra det ­ibland, kommer vi överens om, man måste komma iväg och se något annat än sitt eget röda evighetsprojekt. Fredrik har, liksom de flesta männen i hans generation här på landet, ovärderliga kunskaper om grävmaskiner, gamla Volvobilar och hur man bäst angriper popnitar. Tillsammans har vi rivit pappas gamla fågelhus, grävt och röjt sly och jämnat ut marken och bänt loss plåtinredningar. Fredrik är en jävel med kofoten. Jag också.

Vi har ett ganska okomplicerat vänskapligt förhållande jag och Fredrik. Han växte upp på bondgården nere i backen, jag har alltså känt honom i hela mitt liv. Pappa och Fredrik kom bra överens. Under somrarna umgås vi intensivt, så länge Fredrik inte har någon flickvän förstås, för då umgås han med henne. På kvällarna ser vi på film. På dagarna gör vi vad som faller oss in. Vi kör en ganska hård jargong, Fredrik kallar mig idiot ganska ofta och jag svär åt honom. Det är kanske inte helt hundra, men sådana är vi, Fredrik och jag.

På vår lilla mystur genom Värmskog ska vi stanna till hos Fredriks barndomsvän Bröten. Han bor i sitt familjehem mitt ute i skogen. Det är en jättegammal bondgård men Bröten är modern och gårdens alla gamla möbler står ute i ladan och förfaller för Bröten har köpt nya möbler. Jag får plocka vad jag vill i ladan, det är bara skönt att bli av med det säger han. Mysigt! Jag tar Fredrik med mig upp på logen. Där hittar jag Brötens mammas femtiotalsklänningar, och en barnsäng och bord och gamla fönster till en glasveranda. Fredrik och Bröten packar släpkärran och sedan vill Bröten bjuda på kaffe men då får jag insulinkänning och säger åt Fredrik att vi måste åka hem så jag får något att äta.

Då händer något märkligt. Fredrik klappar mig på rumpan och säger ”Självklart gumman!”. Som om det vore självklart att jag var hans gumma och att han får slå mig på rumpan närhelst han känner för det. Som om vi brukar göra så. Som om vi vore ihop. Det är vi inte. Fredrik slår mig aldrig på rumpan när vi är själva. Och han kallar mig oftare idiot än gumman. Så därför blir jag så skitförbannad på Fredrik att jag skäller ut honom inför hans barndomsvän som precis har gett mig sängen han sov i som barn. Jag håller inte god min. Jag briserar.
Idiot, säger Fredrik. Du är på landet nu.

Då blir det riktigt dålig stämning ute hos Bröten. I stället för att be mig om ursäkt så kallar Fredrik mig för idiot. Eftersom hans vän är med. Inför andra män så får Fredrik tydligen bete sig hur han vill, och vår relation är inte längre okomplicerat vänskaplig. Alls. Inför Fredriks manliga barndomsvän ställs allt på ända, hela vår sommar är liksom inget värt plötsligt.

Jag kommer aldrig att förstå varför män har så mycket lättare för att offra sina relationer än att tappa ansiktet inför en annan man. Jag fattar inte. Det är så synd. Och det blir så pinsamt. Gud vad pinsamt det blir. För dem alltså! Det är liksom värst för dem. Jag fattar inte hur de står ut. Hoppas rodnaden har lagt sig tills det är dags att bygga veranda. För jag kommer alltid att kunna förlåta Fredrik.

Hanna Hellquist är 32 år, just tillbaka från semestern och gillar rutiner. Nästa vecka skriver Bengt Ohlsson på den här sidan.

Ida: Lägga på vadå, undrade barnet

På bussen hörde jag en tjej berätta om hennes barn som inte hade fattat varför det heter att lägga på luren. Lägga på vadå, undrade barnet.

Historien påminde mig om hur många vanor vi har där den fysiska relationen med tekniken påverkar vår uppfattning om såväl språk som kroppsspråk. Man lägger inte längre ner eller på en lur – man trycker på en knapp, eller nuddar en skärm.

Stockholm sägs vara en av de platser i världen som har flest Iphones per capita. Nu har också jag gett vika för trycket från de vänner som har telefonerna framdukade som en obligatorisk salladsgaffel vid varje middag, och bytt bort det som min snart-ingenjör-brorsa hånfullt kallar ”dumbphone”. I stället har jag skaffat en ”smartphone”, som i själva verket verkar vara ironiskt döpt eftersom forskningen tycks tyda på att den nya tekniken gör oss dummare. Hittills har min smartphone mest gjort mig ännu mer trött på alla sociala medier och dessutom förvärrat min redan arbetsskadade musarm. Kommer min nya telefon att förändra mig på fler sätt?

Redan när jag i förpuberteten började lära mig familjens nyinskaffade, numera antika, Pentium II-PC minns jag att jag drömde om att kunna klicka Ctrl med tummen och på Z med pekfingret även i vanliga livet. En rörelse som skulle låta mig ångra korkade saker jag sagt och gjort i skolan. Det gick tyvärr inte.

Kanske kommer jag snart att uppleva samma sak som en kompis berättade om häromdagen. Efter att i två år läst böcker på datorer lika ofta som i fysisk form hade han försökt ”swipa” boken i knät för att byta sida. Berättelsen satte i gång en lavin av liknande anekdoter bland jämnåriga bekanta, där fler och fler kom ut med det jag skulle vilja patologisera som ”teknikrelaterad kroppsdysfunktion”.

Folk berättade att de flera gånger hade letat efter av-och-på-knappen eller försökt trycka på ctrl-F (för snabbsökning) i en pappersbok. Någon annan hade försökt ”zooma in” en bild i en SJ:s tidning Kupé för att spana in porerna på en kändis, försökt spara en artikel i pappers-DN som en bild genom att trycka på en (obefintlig) knapp eller styra datorn genom att trycka på skärmen. Min pappa, som är lärare, klagar över hur eleverna ibland tappar sina uppmärksamma studie­ansikten och får en frånvarande blick mot skärmen där de förväntas ta anteckningar från lektionen. ”Facebookminen”, kallar han det.

Mest extremt var en bekant som berättar att hon efter flera dygn med datorspelet Age of Empire såg en kvarglömd röd skrinda stå utanför dagiset tvärs över gatan, och skyndade ut i tron att den skulle bli blå om hon stod bredvid den. Som den hade blivit i spelet.

Visst verkar det lite som att vi håller på att bli dumma i huvudet. Men om man ska vara optimistisk så kan ”teknik-retarderingen” bli ytterligare en sak som förenar oss snarare än gör oss olika. Komikern George Carlin skojar om det här i ett gammalt skämt: ”Har du inte varit med om att se på armbands­uret bara för att direkt fråga dig vad klockan är?”

Snart kommer du att se någon göra ett ”swipe”-hejdå” för att demonstrera hur vi går vidare från ett möte, eller en ”scrolla ner”-rörelse för att markera att de vill byta samtalsämne. Kanske kommer du att lyckas kläcka ut dig något kul och får sällskapet att börja leta efter hur man sparar det bland ”favoriter”. Och du kommer bara att skratta igenkännande.

Ida Therén

Åsiktsmaskinen vecka 9

! Sent under bron

I förra veckan uppmärksammade Åsiktsmaskinen att Under bron, passande nog placerat under en bro (Skanstullsbron), hade ansökt om femtillstånd. Vi menade att initiativet var lovvärt och upp­manade till bifall. Responsen (ja, Åsiktsmaskinen föredrar att tro det) kom bara dagar senare, när stads­delsnämnden gav sitt god­kännande. Ett litet steg för mänskligheten, men ett stort steg för Södermalm som nöjesdestination nattetid. Vilket borde upp­muntras av ordningsmakterna – nu behöver ju inte alla nattdjur ge sig in till samma destination i City.

? Polisgnäll

Knappt hann dock beslutet om femtillstånd fattas, innan de första klagosångerna ljöd från sociala medier-aktiva poliser. Som brukligt när det rör öppettider. Uppenbarligen är man besviken över att man, till skillnad från i Göteborg, inte lyckats övertyga politikerna om vikten av att stänga ner staden tidigare än dess invånare önskar. Tyckandet är förstås fritt, men det är också Åsiktsmaskinens – och denna måste säga sig föredra en ordningsmakt som ägnar energin åt att arbeta för medborgarnas bästa. Även de nattvaknas.

+ Starkt jobbat

I onsdags slog polisen till med en gryningsräd mot Occupyrörelsens fäste på Brunkebergstorg. Eller, nja, man väckte aktivisterna och avhyste fredligt deras tältläger. Det var nog på tiden, för alla inblandade – lägret hade då stått kvar i 137 dagar. Vilka man med kirurgisk precision förlagt till årets mörkaste och kallaste period. På centrala Stockholms kanske tristaste och minst lämpliga plats för en aktion som söker uppmärksamhet. Oavsett vad man tycker om Occupyrörelsens politiska intentioner (i den mån det fanns några sådana kvar mot slutet på Brunkebergstorg) så måste man beundra entusiasmen.

Benke: Man kan knappt lyfta handen från bordet utan att en dallrig tråd av smält ost drar ut sig till bristningsgränsen.

Man behöver bara få Sverige på en flygtimmes avstånd, sen börjar man tänka på sitt hemland som det där tappra snöriket någonstans långt där uppe.

Sverige blir något amorft, och det är framför allt kylan, man börjar tänka på Sverige ungefär på samma sätt som vi stockholmare tänker på … jag vet inte, Piteå kanske. Omöjligt att leva i, men sen finns en ömklig liten strimma av tid varje år när det blir snudd på uthärdligt, varvid urbefolkningens glädje inte vet några gränser, och de är direkt rörande att se när de sliter av sig alla kläder och strömmar ut på de leriga bygatorna med luftmadrasser under armen och kisar mot ljuset.

Man tycker plötsligt att folk är så tappra där uppe, så duktiga och strävsamma, ens överlägsenhet är inte av denna världen.

När Sverige hamnat på en flygtimmes avstånd tycker man inte bara att de grymtande vildarna där uppe är duktiga som står ut i klimatet som Gud glömde; överlägsenheten spiller snart också över på i stort sett allt som svenskarna uppehåller sig vid och gläds och upprörs åt.

Plötsligt fattar jag varför man har så svårt för utlandssvenskar. Det måste vara den där överseende blicken. Jaha, ni ska fira Strindberg i år. Ja, han var ju väldigt … duktig …

Det är ungefär samma tonfall som när barnen var små och kom och visade teckningar. Samma metalliska uppskattning. Fast det är ingen vidare liknelse, för man blev ofta hänryckt på riktigt över deras påfund och deras ansträngningar att få ner i stort sett vad som helst på papperet. Så här då: samma tonfall som när någon kompis till barnen, som man kanske inte var direkt hundra förtjust i, kom och visade sin teckning.

Jamen titta! En giraff ja. Just det … hm! Fint.

Vi är ändå inte på längre avstånd än Paris, och vi fryser som hundar. Fem plus i Paris är konstant frusna fötter.

Första kvällen hamnar vi på en restaurang i kvarteret. Om vi hade vett att rätta munnen efter matsäcken skulle vi beställa en korg bröd, gammalt utgånget är okej, men skrapa gärna bort det gröna, madame … och en skål vinäger att doppa skalkarna i.
Men det finns väl kontokort.

Rätterna dansar in, krukor med vin, och bukiga små läskflaskor, alla smakar av varandra och berömmer rätterna och att man gjorde såna djärva val och att det föll så väl ut. Stället är rustikt, rutiga dukar och en svettig doft av gammal fondue. Man kan knappt lyfta handen från bordet utan att en dallrig tråd av smält ost drar ut sig till bristningsgränsen.

Servitrisen bjuder på en örtig stänkare efteråt. Och medan hon fibblar med sin kortläsare frågar hon vänligt om vi är ryssar, eller kanske polacker?

Det var mest språket hon inte kunde placera. Men hennes fråga smetar sig fast som tjockolja i sinnet.

H säger senare: Tänk om man hade kunnat filma våra ansikten i det ögonblicket, när det sjönk in vad hon hade sagt.

Resten av veckan går man omkring och känner sig ena stunden som snajdig utlandssvensk som gärna trasslar in sig i vardagliga meningsutbyten för att bevisa sin duglighet. Andra stunden är man ryss eller polack, stiff som en strykbräda, inbunden som en kassler i frysdisken, och man stolpar omkring i sina hjärtskärande försök att känna sig kultiverad och slänga halsduken sådär elegant över axeln.
Man kanske är en ovanligt charmerande crossover? S’il vous plait.