Ida: Lägga på vadå, undrade barnet

På bussen hörde jag en tjej berätta om hennes barn som inte hade fattat varför det heter att lägga på luren. Lägga på vadå, undrade barnet.

Historien påminde mig om hur många vanor vi har där den fysiska relationen med tekniken påverkar vår uppfattning om såväl språk som kroppsspråk. Man lägger inte längre ner eller på en lur – man trycker på en knapp, eller nuddar en skärm.

Stockholm sägs vara en av de platser i världen som har flest Iphones per capita. Nu har också jag gett vika för trycket från de vänner som har telefonerna framdukade som en obligatorisk salladsgaffel vid varje middag, och bytt bort det som min snart-ingenjör-brorsa hånfullt kallar ”dumbphone”. I stället har jag skaffat en ”smartphone”, som i själva verket verkar vara ironiskt döpt eftersom forskningen tycks tyda på att den nya tekniken gör oss dummare. Hittills har min smartphone mest gjort mig ännu mer trött på alla sociala medier och dessutom förvärrat min redan arbetsskadade musarm. Kommer min nya telefon att förändra mig på fler sätt?

Redan när jag i förpuberteten började lära mig familjens nyinskaffade, numera antika, Pentium II-PC minns jag att jag drömde om att kunna klicka Ctrl med tummen och på Z med pekfingret även i vanliga livet. En rörelse som skulle låta mig ångra korkade saker jag sagt och gjort i skolan. Det gick tyvärr inte.

Kanske kommer jag snart att uppleva samma sak som en kompis berättade om häromdagen. Efter att i två år läst böcker på datorer lika ofta som i fysisk form hade han försökt ”swipa” boken i knät för att byta sida. Berättelsen satte i gång en lavin av liknande anekdoter bland jämnåriga bekanta, där fler och fler kom ut med det jag skulle vilja patologisera som ”teknikrelaterad kroppsdysfunktion”.

Folk berättade att de flera gånger hade letat efter av-och-på-knappen eller försökt trycka på ctrl-F (för snabbsökning) i en pappersbok. Någon annan hade försökt ”zooma in” en bild i en SJ:s tidning Kupé för att spana in porerna på en kändis, försökt spara en artikel i pappers-DN som en bild genom att trycka på en (obefintlig) knapp eller styra datorn genom att trycka på skärmen. Min pappa, som är lärare, klagar över hur eleverna ibland tappar sina uppmärksamma studie­ansikten och får en frånvarande blick mot skärmen där de förväntas ta anteckningar från lektionen. ”Facebookminen”, kallar han det.

Mest extremt var en bekant som berättar att hon efter flera dygn med datorspelet Age of Empire såg en kvarglömd röd skrinda stå utanför dagiset tvärs över gatan, och skyndade ut i tron att den skulle bli blå om hon stod bredvid den. Som den hade blivit i spelet.

Visst verkar det lite som att vi håller på att bli dumma i huvudet. Men om man ska vara optimistisk så kan ”teknik-retarderingen” bli ytterligare en sak som förenar oss snarare än gör oss olika. Komikern George Carlin skojar om det här i ett gammalt skämt: ”Har du inte varit med om att se på armbands­uret bara för att direkt fråga dig vad klockan är?”

Snart kommer du att se någon göra ett ”swipe”-hejdå” för att demonstrera hur vi går vidare från ett möte, eller en ”scrolla ner”-rörelse för att markera att de vill byta samtalsämne. Kanske kommer du att lyckas kläcka ut dig något kul och får sällskapet att börja leta efter hur man sparar det bland ”favoriter”. Och du kommer bara att skratta igenkännande.

Ida Therén

Horhunden

uppmaning i Hornstulls tunnelbana.

Kalla mig Mini-Ribbing men är det inte lite hemskt att den lilla prickiga hunden ska hamna i händerna på en Hallick och pimpas upp/ut? Ordet ”pimpa” må ha helt tappat sin ursprungliga betydelse, alltså verbet av det en Pimp – en Hallick sysslar med. Bilar, mobiltelefoner och outfits har pimpats i ett decennium, putsats och fått strassöverdrag. Men kan du pimpa din kompis? Och kan du pimpa den lilla hunden? Stackarn…

Megagrattis

Vinnaren utsedd och hade följande motivering. 

”Jag vill vinna biljetter ”nu” för jag är en ”stor” beundrare av Bröderna Lindgren. De är ”dom bästa”! ”jag är ingen superhjälte”, men min mamma är det som kan sitta barnvakt på söndag. Då får jag och min man ”Eld i baken”, ”Flyger iväg”, ”snabba som raketer”. Vill ”aldrig hem igen”.
”Jag vet” att det kommer att bli en höjdarkonsert så snälla ”kasta iväg mig” dit!”

Stort grattis Åsa önskar På stan 

Kusliga korgar

Rum för barn på Kulturhuset är en makalös blandning av lekstuga och bibliotek där glada ungar kryper eller kutar omkring med föräldrar i släptåg. Bibliotekarierna är imponerande allroundunderhållare. I ena sekunden leder de sagostunden, i nästa spelar de gitarr, blåser såpbubblor, blandar målarfärg, busar med krabater som just lärt sig gå eller slår fram ett skönt congasgroove. Jag har tillbringat otaliga timmar på rum för barn sedan jag blev föräldraledig. Det enda som gör mig orolig är de mystiska papperskorgarna i målarverkstan. Naturligtvis är det bra att personalen kan markera vilken typ av sopor de slänger. Men borde det inte stå ”kladdkritor” eller ”fingerfärg” i rutorna som ska kryssas i på korgarna snarare än ”radioaktivt avfall” och ”smittförande avfall”? Hyr Kulturhuset ut målarverkstan till ett militärindustriellt kemiföretag på kvällarna?

Robotbebisar

Tack för alla mejl och kommentarer apropå min krönika om Kraftwerks inverkan på bebisar. Många bekräftar teorin om att minimalistisk, tysk syntmusik får små människor att bli lugna och glada. Och några stycken tycker att krönikan bekräftar teorin om att rockjournalister blir värdelösa när de skaffar barn. Det verkar dock som om bebisarnas goda smak förstörs när de blir lite äldre. ”Min dotter går på mellanstadiet och älskar Hannah Montana och Kesha och alla de kommersiella girl-grejerna. Hon tycker att de ’coola’ grejerna suger och HATAR min musiksmak”, rapporterar en journalistkollega. Bebisen Olivia Obliteration, vars far ligger bakom metalbloggen I Just Can’t Hate Enough, blev i går kväll introducerad för Kraftwerks ”The man machine”. Mamma Obliteration hade läst krönikan och ville testa teorin. Så här glad blev Olivia.

Rap är för barnen

Det är såklart inte bara klädesplagg rappare namnger sig efter. Härom dagen hamnade jag i en diskussion som gick ut på att nästan oavsett vilket svenskt ord man tänker på finns det en rappare som har valt det som artistnamn. Vi kom specifikt in på om det till exempel finns någon rappare som kallar sig Snippa. ”Inte en chans” var mitt svar, Snipa däremot är ju ett bra artistnamn så det är förstås taget, men Snippa?

Sen gick jag hem och googlade och självklart fanns det en. Snippa Dogg, en mc från Marocko som är en ung kvinna eller pre-pubertal pojke – lite svårt att säga utifrån fotot. Jag ska i alla fall aldrig mer tvivla på rappares förmåga att döpa sig till catchy saker.

Snippa Dogg: ”Il te blament”

Mer juvenilt:
Rapparen Potta
DJ Big Napp

Inled festivalveckan i dag

Ung08
Glada miner under Ung08 2008.

Vecka 33 måste
vara festivalveckan nummer ett i Stockholm. I alla fall om kommunen får bestämma: I morgon drar både Ung08 och Kulturfestivalen, två olika men närbesläktade och stadsfinansierade flerdagarsfester, igång.

Påstan.nu bevakar förstås båda kalasen. Vi bjussar på dagliga tips och intervjuer med allt från kulturkoftor till unga festfixare. Häng med oss!

Orkar du inte vänta tills i morgon? Skansen fixar förfest på Sollidenscenen i kväll. Klockan 18.30 bjuder ”Sulo möter Brunner” och Anna Christoffersson, två Kulturfestivalaktuella artister, på smakprov från årets program. Därefter jazzar Stockholm Swing All Stars loss som om det vore 40-tal igen.

(Foto: Pressbild)

Svara På stan: Dockdoktorer?

Ömma läsare! Ni som är så bra, kan ni hjälpa oss igen? Kristina vill lappa ihop sin apa:

”Jag har en dansk designapa i valnöt, kanske, som jag köpte i Köpenhamn när jag var barn. Armar och ben har lossnat och jag letar efter någon som kan laga. På sextiotalet i Dalarna fanns en dockdoktor som lagade dockor, nallar och andra leksaker. Finns någon sådan i Stockholm? Tänker att jag kanske kan fråga på någon tapetserarverkstad annars. Har ni något tips?”

Dockdoktorerna verkar komma och gå. Dockkliniken på Upplandsgatan hade till exempel varit ett bombsäkert tips, men de lade ner verksamheten i våras. Samma öde verkar ha drabbat Leksaksakuten på Stora Essingen, om man får lita på Google. 

Känner någon av er till en ännu opererande dockdoktor i Stockholmsområdet? Hojta gärna till i kommentarsfältet nedan.

(Foto: Frida Hedberg, arkivbild)

Bästa teven

I går kväll råkade jag lite av en slump hamna framför årets överlägset bästa tv-program, HBO-dokumentären ”Skolan där ingen får halka efter” från 2008. I filmen, som är nästan två timmar lång, följer man en klass på Frederick Douglass High school i centrala Baltimore under ett års tid och det är precis som att se fjärde säsongen av »The Wire« fast i verkligheten.

Det är ambitiösa spelare i skolans basketlag, en och annan ambitiös elev och väldigt mycket korridorbråk, frånvarande eller döda föräldrar och extremfrustrerade lärare. Filmens titel kommer förstås från den federala handlingsplanen »No child left behind« som bygger på att inga elever ska tillåtas halka efter, vilket innebär att skolorna böjer sig baklänges för att eleverna ska klara testerna trots att de inte kan något.

Men det största intrycken gör atmosfärerna: allt från de beväpnade vakterna som slänger ut elever som vägrar ta av sig hoodieluvan till bilderna från avgångsklassens prom, där någon kille klätt sig i rött sidentyg och någon annan har vit kostym, hög hatt och promenadkäpp samtidigt som alla dansar till Rod Lees gamla clubhit ”Dance my pain away”.

Filmen visas i repris i SVT2 i kväll tisdag 00.35-02.30.

(Foto: Ricky Carioti/AP)

En norgehistoria

macka

 

Norska Barnmorskorna som går på tv2 kl. 20.00 på onsdagar är ett fascinerande program. Först händer absolut ingenting. Några sköna barnmorskor (”jordmor”) lägger på lite lipgloss och pratar om livets mirakel i största allmänhet. ”Ingen förlossning är den andra lik” och så vidare. De beställer indisk mat och prutar ned priset. När de får rabatt blir de stolta och glada. Sen äter alla indisk mat i personalrummet.

Så lunkar det på. Tills ett avgrundsvrål hörs från i någon av förlossningssalarna och en ”jordemor” reser sig, rättar till rocken och beger sig dit, lugn som en filbunke. Dags att jobba lite.
”Oj, oj, oj. Har du ont?” frågar barnmorskan.
”Jag klarar det ikke!” skriker föderskan.
”Jodå” säger barnmorskan. ”Du är öppen åtta centimeter nu, är ikke det flott?”

Svenska Barnmorskorna som sändes i höstas var i det närmaste censurerat jämfört med den norska versionen. Då man på sin höjd fick höra ett vrål inifrån en stängd dörr får man här se de öppna åtta centimetrarna och allt som kommer ut därifrån, inklusive eftermälet. Inga problem. Filma på bara. Livets mirakel!

Och nej, bilden har ingenting med det här inlägget att göra. Förutom att man i förra avsnittet också fick se en föderska som mellan värkarna snaskade i sig en macka. Sen slickade hon sig om fingrarna och inväntade nästa värk. Livets mirakel är inte dramatiskt hela tiden.  

(Foto: Claudio Bresciani / SCANPIX)