Vid flera tillfällen har jag gnällt på hur filmbolag använder fina indierocklåtar i reklamen för mediokra filmer. Låten spelas nästan aldrig i den färdiga filmen. Dess enda syfte är att få trailern att kännas sofistikerad. Senast att använda detta lumpna trick är ”John Carter”, Disneys filmatisering av den gamle Tarzanförfattaren Edgar Rice Burroughs historier om en soldat i amerikanska inbördeskriget som efter en blodig strid vaknar upp på Mars. Filmen ser ut att bli en tredje klassens ”Stargate”-kopia men idén om interplanetär själavandring känns lite mer trovärdig när den ackompanjeras av ”My body is a cage”, Peter Gabriels molokna Arcade Fire-cover.

Som många andra längtar jag efter Woody Allens nya film. Två gånger den senaste veckan har jag under en promenad flämtat: ”Wow! Där är affischen.” Men vid närmare inspektion har det visat sig vara reklam för ett par bröllopsfotografer. Det kan vara hettan som gör mig virrig. Men att fotograferna kallar sig Lina & Linda, vilket för tankarna till Woody Allens ”Melinda & Melinda”, underlättar förväxlingen. Och kanske är det bra för deras affärer att folk på avstånd tror att de ser en affisch för en romantisk komedi.

”Midnatt i Paris” har biopremiär den 2 september. Originalaffischen är oväntat snygg med Van Goghs himmel inklippt i ett fotografi av Owen Wilson. I Sverige verkar det dessvärre som om filmen ska lanseras med nedanstående, milt sagt, trista poster.

I ”Attack of the clones” och ”Revenge of the sith” framstod jediriddarna som så fromma och självbelåtna torrbollar att man inte direkt klandrade Anakin Skywalker när han gick över till den mörka sidan. Frågan är om han skulle ha fortsatt som jedi om hans läromästare varit mindre stela. Tänk om de i stället varit ansvarslösa busar i avklippt Monster Jam-tröja som killarna i Youtubesuccén ”Jedi a-holes”. Då skulle Anakin ha fått utlopp för all sin ungdomliga aggressivitet och sluppit brännas halvt till döds på planeten Mustafar. ”Jedi a-holes” skapades av amatörfilmaren Freddie Wong från Seattle som härom dagen släppte uppföljaren ”Jedi a-holes strike back”. Ett Star Wars-fan kommenterade de två filmerna med orden: ”Må kraften vara med någon annan än de här idioterna.”

I kväll startar den 15:e South Park-säsongen i USA. Trailern visar hur Apple-gurun Steve Jobs presenterar en revolutionerande produkt: The Human CentiPad, som ansluter e-mail, applikationer och multimedia till en iPad via en fiberoptisk kabel som leds genom tre personer fastsydda mun-till-anus. Ungefär som i den beryktade skräckfilmen ”The Human Centipede”, alltså. En bättre illustration av hur Apple hjärntvättat mänskligheten går knappast att hitta.

Inför den 15:e säsongsstarten har den officiella South Park-sajten uppmanat fansen att lista sina 15 bästa avsnitt. För mig (som tycker att nästan alla de 209 avsnitten är briljanta) var det ett hårt jobb. Här är resultatet. South Park må ha varit bäst under första halvan av nollnolltalet men serien får fortfarande konkurrenterna att kännas som nyårsrevyer i Finspång.

1. ”Woodland critter Christmas” (säsong 8, 2004)

2. ”Scott Tenorman must die” (säsong 5, 2001)

3. ”Raisins” (säsong 7, 2003)

4. ”Fat butt and pancake head” (säsong 7, 2003)

5. ”Cartman joins NAMBLA” (säsong 4, 2000)

6. ”Casa bonita” (säsong 7, 2003)

7. ”Fantastic easter special” (säsong 11, 2007)

8. ”The death camp of tolerance” (säsong 6, 2002)

9. ”Red sleigh down” (säsong 6, 2002)

10. ”Christian rock hard” (säsong 7, 2003)

11. ”Medicinal fried chicken” (säsong 14, 2010)

12. ”The passion of the jew” (säsong 8, 2004)

13. ”Cartman sucks” (säsong 11, 2007)

14. ”The return of the fellowship of the ring to the two towers” (säsong 6, 2002)

15. ”You have 0 friends” (säsong 14, 2010)

Bubblare:

”Mecha-Streisand” (säsong 1, 1998)

”Sexual harassment panda” (säsong 3, 1999)

”Timmy 2000” (säsong 4, 2000)

”Fat camp” (säsong 4, 2000)

”Cartmanland” (säsong 5, 2001)

”How to eat with your butt” (säsong 5, 2001)

”A ladder to heaven” (säsong 6, 2002)

”South Park is gay!” (säsong 7, 2003)

”Trapped in the closet” (säsong 9, 2005)

”The ungroundable” (säsong 12, 2008)

”Fishsticks” (säsong 13, 2009)

Bästa serietidningsskurken på film? Heath Ledger som Jokern i ”The dark knight”, säger du. Terence Stamp som General Zod i ”Superman II”, säger jag. Den intergalaktiske fascisten som fängslades av Stålmannens far kommer till jorden där han förslavar befolkningen med de bevingade orden: ”Kneel before Zod.” I Stamps skepnad blev Zod en dryg snobb som betraktar andra personer som myror. Maken till skurkporträtt får man leta efter.

Nyligen blev det klart att Michael Shannon, som Oscarsnominerades för bästa biroll i ”Revolutionary road”, ska spela Zod i Zack Snyders kommande reboot ”Superman: The man of steel”. Jag är lika skeptisk som Comic Book Guy i Simpsons brukar vara när han får sådana nyheter. Men jag trodde å andra sidan inte att Heath Ledger skulle klara av att spela Jokern lika bra som Jack Nicholson. Med lite tur kommer vi snart att falla på knä inför Zod igen.

När The Guardian i fredags rapporterade om den nya Blu-ray-utgåvan av ”Scarface” trodde många att det var ett aprilskämt. Den nya boxen, som endast produceras i tusen exemplar, levereras tillsammans med en handgjord humidor – en låda där Tony Montana-wannabes kan förvara sina kubanska cigarrer – och kommer att kosta 999 dollar när den släpps i september. Extramaterialet är förstås gigantiskt. Tråkigt nog verkar man ha glömt bort den utmärkta dokumentären ”Def Jam presents a hip hop classic”, som inkluderades på 2004 års dvd, där rappare som Jay-Z, Nas och (förstås) Scarface berättade om sin favoritfilm. Humidoren innehåller inte heller några cigarrer. Tony Montana må ha varit en hustler men han bleknar bredvid filmbolaget Universal som lyckats få publiken att köpa nya ”Scarface”-utgåvor i tre decennier.

 GAH!