I går blev Filadelfiakyrkans planerade konsert med Gregorian, de hårdrockssjungande munkarna, inställd efter påtryckningar från den pensionerade pastorn Stanley Sjöberg som läst en underfundig krönika skriven av min black metal-älskande vän Christoffer Röstlund (även känd som 138 och, i den här bloggen, Metal-Christoffer). Metal-Christoffer tyckte att det var lite märkligt att hårdrocken blivit så mainstream att låtar som ”Hell’s bells” kunde framföras i en frikyrka. Pastor Sjöberg skrev följande till Metal-Christoffer:

Hej Christoffer!
Jag läste på Internet om Din protest mot att Filadelfiakyrkan planerar en konsert med ’Gregorian – the dark side of the chant’. Sedan såg jag att ett stycke är ’The bells of Hell’ – helvetets kyrkklockor. Hur tänker Du? Jag tycker att Du ska skicka in en liknande artikel till DAGEN som står Filadelfiakyrkan nära.

Därefter använde den pensionerade pastorn all sin gudomliga auktoritet till att sätta stopp för konserten. Församlingen drog en lättnadens suck. Men är den sataniska faran verkligen över? I dag meddelas att PJ Harvey kommer att spela i Filadelfiakyrkan den 21 oktober. Hon må vara hyllad av kritiker men man behöver inte lyssna på många av hennes låtar för att inse att även hon är djävulens redskap.

I ”Devil” sjunger PJ Harvey: ”As soon as I’m left alone, the devil wanders into my soul.” I ”To bring you my love” ropar hon visserligen efter Jesus men i sista versen ger hon sin själ och kropp till Satan: ”Forsaken heaven, cursed God above, lay with the devil, to bring you my love.”

Jämfört med hennes Belsebubinspirerade blues känns Gregorians tolkningar av The Rasmus och Alanis Morissette ganska beskedliga.

I det minsta tältet på Metaltown kan man titta på en luden vargman, en burleskdansös som sjunger en zombieversion av ”Cabaret”-låten ”Mein Herr”, en ungrare som balanserar en skottkärra på näsan och en fakir som kör nålar genom kinderna och käkar glassplitter.

Festivalbesökarna är lika bra på att uthärda lidande. De campar på en lerig åker eller väntar i timmar på transport till och från stan (sent på fredagskvällen försöker arrangören skjutsa 20 000 personer i 22 bussar). Nu hasar hårdrockarna omkring i regnet – bleka, tärda och inrullade i plast likt kroppar som fiskats upp ur en massgrav.

Om det ska bli någon partystämning behövs en ofattbart karismatisk rockstjärna. Lyckligtvis är Oliver Sykes på plats. Han sjunger i Sheffieldbandet Bring Me The Horizon vars metalcore ibland kritiseras för att vara lättviktigt tonårstrams. Men den här kvällen är de inget annat än bländande. Uppfyllda av ungdomliga hormoner gör gruppen kaos med Metaltown.

Den vackert tanige Sykes liknar en tatuerad Adonis när han dompterar folkmassan och får den att bilda ”circle pits” (alla rusar runt i cirklar) och ”walls of death” (alla delar upp sig i två klungor som på bandets kommando störtar mot varandra). Fans crowdsurfar fram till kravallstaketet där Sykes highfivear dem.

Efter Bring Me The Horizon känns många av de andra artisterna som pömsiga pensionärer. Nu metal-veteranerna Korn slår fram sitt vanliga groove men hittar inte tyngden som de hade i början av nollnolltalet. Brittiska Cradle Of Filth har också tappat stinget – även om deras polerat syntiga black metal aldrig varit speciellt intressant. Den wannabe-demoniske frontfiguren Dani Filth låter som en bjäbbande yorkshireterrier.

Glen Benton i Deicide ser hårdare ut. I början av nittiotalet var han death metal-genrens mest kända ansikte – vilket till stor del berodde på att han brände ett uppochnedvänt kors i pannan och gav klassiska intervjuer där han berättade varför han inte gillade att flyga (”man kommer för nära Gud”).

Deicide låter fortfarande tillfredsställande brutala. Bentons bas mullrar som åska. Däremot fungerar inte gitarristen Ralph Santollas solon. De ligger mest ovanpå manglet som onödig garnityr. En mer sataniskt övertygad kritiker skulle nog säga att det beror på att Santolla är troende katolik. Hela Deicide framstår emellertid som korgossar jämförda med Watain.

De svenska black metal-hjältarna har sedan starten i slutet av nittiotalet gått från klarhet till klarhet, eller från mörker till mörker, och blev i vintras det första bandet i sin genre att vinna en Grammis. Kärleken från mainstreampubliken har inte gjort Watain tamare. De är bättre än någonsin.

Spelningen på Metaltown liknar en svart mässa. ”Hell Satan!” skanderar publiken när en roadie tänder sex facklor på scen. Därefter tänder han 24 stearinljus. Det tar flera minuter. ”Kom igen då, för fan!” ropar någon när roadien återvänder för att tända två ljus som han glömde. Sedan gör bandet äntligen entré. Översteprästen Erik Danielsson håller i en fackla och tänder – för att vara på den säkra sidan – ytterligare 13 ljus på ett altare.

De liksminkade medlemmarna höjer sina instrument och – SPRAKFOSHOOOOMKERRANG – piskar igång den distade djävulsrocken i samma ögonblick som ett par gigantiska treuddar börjar brinna. Snart sprider sig stanken från djurkadavren som stuckits på järnspett framför trummorna.

I en Close-Up-intervju säger Erik Danielsson att han brukar känna sig malplacé på festivaler: ”Folk omkring oss är nöjda och glada. ’Vadå, solen skiner och ölen är ju kall?’ ’Ja, men det är inget som brinner.’” Kanske blir Watains spelning på Metaltown magnifik eftersom publiken för en gångs skull är lika miserabel som bandet. Solen skiner inte. Ölen kostar som på Stureplan. Men här finns eld, smuts och förruttnelse. Här finns den extas som bäst beskrivs av black metal-pionjären Stagnelius: ”I maskar lös tanken och känslorna opp, i aska mitt brinnande hjärta.”

”Endast jockeys”, står det på en skylt. ”Aha, vip-område för dj:er”, tänker jag men minns sedan att vi befinner oss på en galoppbana. Efter sju år har hårdrocksfestivalen Metaltown flyttat från Frihamnen. Under fjolårets konsert med In Flames hoppade hårdrockarna så mycket att den närliggande Götaälvbron sattes i gungning.

Arrangörerna tvingades lämna centrum och i stället hyra Göteborg galopp – i ett skogsområde långt ute på Hisingen där det ska finnas gott om plats och vacker natur. Men lyftkranarna i hamnen var en betydligt tjusigare fond för heavy metal. Och det nya området har avgränsats så hårt att folk trängs lika mycket som inne i stan – särskilt när alla försöker packa ihop sig i ett tält för att se Graveyard.

Efter fem års turnerande har de sjuttiotalsflummiga göteborgarna blivit ett av landets mest hyllade rockband. De skapar ett rökelsedimmigt groove som även i sina mest abstrakta stunder har en förhäxande kraft. Det låter som något satanister lyssnar på när de dansar nakna, med frodigt könshår, över pentagram i gamla skräckfilmer. På en festival där många band ägnar sig åt hejaklacksövningar är det också skönt att se fyra metalhippies stirra ner i golvet och skaka lojt på sina stripiga hårmanar. Första spåret heter, passande nog, ”Hisingen blues”.

Graveyard borde ha fått spela på en av de stora scenerna, men där uppträder samtidigt Dr Midnight And The Mercy Cult – Cornelistolkaren och forne Turbonegrosångaren Hans Erik Dyvik Husbys nya band. Trots att gruppen också inkluderar musiker som spelat med Marilyn Manson och Satyricon saknas såväl låtar som energi. Den enda behållningen är frontfiguren som med bikerbrillor, backslick, skägg och maffiamage ser ut som om han promenerat ut ur sidorna i en Jens Lapidus-roman. Scientologerna, som räddade Husby från ett mångårigt drogmissbruk, har uppenbarligen duktiga stylister.

Anvil ger ett mer beskedligt intryck. För inte länge sedan var de kanadensiska headbangarna föredettingar. Sångaren Lips slavade på en cateringfirma för att finansiera turnéerna som ingen ville se och skivorna som ingen ville höra. Allt förändrades av en gripande dokumentär som skildrade Anvils tappra kamp för att hålla drömmen vid liv. Nu spelar de på Metaltowns största scen. ”Vilka av er har sett filmen?” frågar Lips. ”Ni är inte fans. Ni är mina vänner.”

Exakt så känns det faktiskt. För alla som sett filmen blir Anvil gamla polare som man vill att det ska gå bra för. Att deras musik är bitvis patetisk (som pekoralet ”Thumb hang”, om folk som torteras genom att bli upphängda i tummarna) spelar ingen roll. Jag blir glad när Lips fixar fuzzade riff genom att hålla en dildo mot strängarna. Jag blir till och med glad när trummisen kör ett gräsligt solo – för att jag vet att han blir glad av det. Det är inte en konsert. Det är en hjärtvärmande epilog till filmen.

Efter den sentimentala överdosen är det skönt att rensa huvudet med At The Gates. Göteborgs mest stilbildande death metal-band återförenas för andra gången och låter överväldigande brutalt – i alla fall jämfört med System Of A Down som också har börjat spela igen efter en lång paus.

Som vanligt bjuder LA-bandet på ekvilibristisk spexarmetal med folkmusikinfluenser. Som vanligt är det outhärdligt. GP hyllar frontfiguren Serj Tankian som ”nu-metallens svar på Frank Zappa”. Att den beskrivningen gör folk intresserade övergår mitt förstånd. Det är som att utse någon till ”nycirkusens svar på Ratko Mladic”. System of a Down anses vara genier eftersom de omfamnar sina armeniska rötter, byter tempo elva gånger per låt och har festliga skägg. Metaltowns 25 000 besökare älskar varje sekund.

Jag svär att aldrig mer lyssna på armenisk musik. Men på parkeringen utanför står en grupp män och spelar klarinett, congas och tamburin. De är på plats för att hylla sina landsmän. En av dem dansar runt med en armenisk flagga som fladdrar i den kalla vinden. Och det kaukasiska beatet låter inte så dumt. Synd att publiken inskränker sig till en dreadlockad dödsmetallare som försöker släpa sin nerspydda kompis till campingen.

På torsdag kommer dancehallartisten Mr Vegas till Göta Källare. Arrangerande Hasan Ramic har satt ihop ett Mr Vegas-quiz för På stan-bloggen, med finfina priser.

Första pris: Två biljetter till Mr Vegas
Andra pris: En middag på den jamaicanska restaurangen Back A Yard
Tredje pris: En goodie bag från Venine och Soundkilla

Här kommer det:

1. Vilken var Mr Vegas genombrottssingel?
1) ”Gimme the light”
X) ”Romie”
2) ”Heads high”

2. Med vilken svensk artist gjorde Mr. Vegas låten ”Beat drop”?
1) Mauro Scocco
X) Million Stylez
2) Dr Alban

3. Varför gick Mr Vegas i pension 2008?
1) Han ville ägna sig åt flugfiske
X) Hans extraknäck som grafisk designer hade utvecklats till ett heltidsarbete
2) Han ville spendera mer tid med sina barn och komma närmare Gud, den allsmäktige.

4. Efter sin korta pensionering kom Mr Vegas tillbaka med en stor dancehallhit förra året, vilken?
1) ”Man a gallis”
X) ”Dem a pree”
2) ”Amazing grace”

5. I sin ungdom var Mr Vegas en bråkstake, något som ledde till att han till slut blev slagen med ett redskap i ansiktet, vilket redskap var det?
1) En rubank
X) En bågfil
2) En kofot

6. En av Mr Vegas senaste låtar har väckt stor kontrovers på diverse dancehallcommunities på Internet, på grund av sitt namn. Vad heter låten?
1) ”Satan mi ah worship”
X) ”Sodomy time”
2) ”Boy shorts”

7. Mr Vegas heter egentligen Clifford Smith, men hur kommer det sig att han fick sitt smeknamn?
1) Han blev kallad så för att han gick ofta klädd i Elvis-kostymer som liknade den som Elvis hade under 70-talet.
X) Hans lagkamrater i fotbollslaget började kalla honom så för att han sparkade bollen som en can-can-dansare.
2) Han är grovt spelberoende, och har spelat bort all sin förmögenhet på tärning på Kingstons bakgator.

Skicka din tipsrad till tycktill@pastan.nu – senast vid lunchtid på onsdag. Märk ditt mail ”Mr Vegas”.