Jag fick ett råd på Twitter av en för mig helt okänd människa, att jag borde försöka komma bort från mig själv och mina sjuka tankar. Liksom bara slippa mig själv. Det var ett jättebra råd. Det är precis vad jag behöver. Men hur fan gör man det?

Jag fick ingen vidare förklaring, jag tackade för tipset och sen blockade jag människan i fråga eftersom det faktiskt är jävligt otrevligt att komma med rekommendationer om behandling av psykiska besvär till folk man inte känner. Även om de stämmer.

Den här människan som gav mig rådet, jag undrar hur hon slipper sig själv. Hur gör hon? Vet hon hur man gör eller är hon bara en sån som sticker folk med sina råd? Antagligen det senare. Men tänk om hon verkligen vet?

Man läser om såna människor ibland, i veckotidningar. Det är alltid kvinnor och de har alltid såna härliga, handfasta knep för att hålla sig på rätt sida vansinnesgränsen. De kan till exempel baka sig ur stressen och pressen. Om livet är jobbigt, förhållandet knakar och ungarna skolkar, då blandar de en härlig smet och skopar upp i formar och en underbar doft sprider sig i huset och de blir lugna. De kopplar av med cupcakes. De knådar surdegsbröd, spritsar gräddtårtor, rider och scrapbookar. Håller sig sysselsatta, skapar.

Sommaren 1991 var jag en av dem. Jag bakade. Vi var ute i sommarstugan, mamma och pappa och jag, och jag hade en sån där ångest som man får när man är elva och saker och ting börjar uppenbara sig för en. Så jag bakade. Jag var så lillgammal, jag sa till mamma att det inte fanns någon bättre känsla i hela livet än att ta ut en plåt med rykande varma småkakor, och jag menade det. Jag bakade flera gånger om dagen. Jag experimenterade med chokladkex, mjuka pepparkakor och drömmar, jag framhärdade livet bland mjöl och pärlsocker. Herregud, vem var jag? Och vad hände?

Jo, jag fick diabetes.

Jag fick en Harry Boy av min kompis Paul i julklapp. Vi firade ihop, Paul och mamma och jag. Det var tredje julen vi gjorde det. Sen pappa dog har mamma och jag varit tvungna att återuppfinna julen litegrann och vi har gjort det tillsammans med Paul, och det är skitmysigt fast det får man ju inte säga i Pauls närhet för då blir han liksom allergisk. Men han kommer i alla fall. Utan knussel. Och han har med sig presenter till både mig och mamma. På något sätt har Paul tagit pappas plats på julafton.
I år fick mamma ett paket ”uppåttjack” som Paul kallade det, alltså en påse kenyanskt kaffe, och jag fick då en Harry Boy. Paul talade så entusiastiskt om de olika loppen och vilka ­hästar som var spikade, jag fattade inte riktigt vad han sa för jag kan inget om trav, men vi ska se de där loppen tillsammans nu, Paul och jag, så han får väl lära mig.
Min pappas bästa kompis Herr Nilsson älskar trav. Han älskar trav mer än någon annan ­människa jag känner. Mer än Paul. Herr Nilssons dörr har alltid stått öppen för både pappa och mig, utom på lördagar för då är det trav. Då sitter han framför teven hela dan och gud nåde den som vågar hälsa på då. Då blir det ett jävla liv. Han blir uppriktigt förbannad. Pappa hade alltid vett att hålla sig borta från Nilssons på lördagarna men en gång råkade jag ringa till dem och Herr Nilsson svarade och det var inte roligt.
Jag har alltid blivit lite deprimerad när jag har tänkt på Herr Nilsson och hans trav. När jag har tänkt på hur han sitter ensam i sin soffa i vardagsrummet, det där mörka vardagsrummet med de tunga gardinerna och den bruna hörnsoffan och den ännu brunare bokhyllan med gamla fotografier och de där evighetslånga travsändningarna med män i slips som kommenterar hästarnas dagsform och småskämtar med varandra i studion.
Det kan vara världens ­vackraste sommardag utanför, det spelar ingen roll. Hästarna springer ju ändå. Jag kan inte tänka mig något tråkigare. Bara själva insikten om att livets alla lördagar är inbokade. I all framtid.
Mörka och ensamma lördagar med klena vinster. Fy fan, jag skulle dö. Det är liksom mot­satsen till livet.
Trots det blev jag ändå så glad över min Harry Boy, och jag blev så glad för att Paul och jag bestämde att vi skulle kolla på travet ihop. Annandagstrav … Det kanske kan bli en mysig liten tradition, tänkte jag i mitt stilla sinne, för det skulle jag ju ­naturligvis aldrig kunna säga i Pauls närhet. Det är roligt att ­fantisera över traditioner med någon som inga traditioner har, som fortfarande är formbar, fast han är fyrtio. Någon som inte gör som den alltid har gjort. Någon som inte har en brun hörnsoffa.
Men det visade sig att jag helt hade missuppfattat vidden av Herr Nilssons spontanitet. Det visade sig att Herr Nilsson inte alls hade bokat in sitt livs alla lördagar för all framtid. När jag pratade med Herr Nilssons yngste son nu i jul så berättade han att far hans satt i solen i Thailand och mös, med sin nya tjej. Tydligen kunde lördagstravet bytas bort lättare än vad någon hade kunnat tro.
Inget är som det har varit. Världen är upp och ner. Herr Nilssons lördagar är lediga och varma. Pappa är borta och jag ska börja spela på hästar. En gång om året, till att börja med.

Årets julklapp är en dumbphone.

Jag köpte min för två år sen och fick livet tillbaka. Jag har sett den säljas för hundranittio spänn, den brukar ligga i en av plastskålarna vid kassan på – och här kommer ett sensuellt ord – elektronikvaruhusen, de där det brukar ligga batterier i storpack och tomma dvd-ar och annat slit- och slängigt. Jag skulle gissa att det var liknande dumbphones som cracklangarna bunkrade upp med i The Wire när polisen var dem på spåren; engångstelefoner helt enkelt, de ringde och gjorde upp någon affär, i dunkla ordalag, sen vevade de ner rutan på sin stadsjeep och langade ut telefonen i diket.

Min dumbphone kan ringa och ta emot samtal, och den fungerar också hyfsat tillfredsställande med sån här Short Message Service, gemenligen kallat sms, men det är lite meckligt så man blir ytterst kortfattad. Svarar ja, nej och okej på det mesta. Som runskrift ungefär.

Multimedia messaging service, eller ”mms” om vi ska vara ungdomliga, fungerar inte alls.

Kamera finns inte heller. Jag kan således inte plåta folk som ramlat ner på t-banespåret och försöker ta sig upp på perrongen, utan jag måste hitta något annat att ägna mig åt, förslagsvis att hjälpa liraren nere på spåret.

Internetanslutningen är där­emot tiptop, telefonen är uppe på 5G-nätet så… nä, jag skojar. Min dumbphone vet inte ens att internet finns. Den kan inte imitera glas med skvalpande öl eller sätta in ens ansikte på pipande kattungar och den kan inte göra tummen upp åt någon glasögonorm i bekantskapskretsen som kungör ”hon har gjort det igen!” och länkar till Lena Anderssons senaste krönika, eller åt någon gammal gymnasiekompis som varit uppe i ottan och bakat jätte smarriga scones nu när svär mor är på besök över stor helgen.

Smileys fattar inte min dumb­phone heller. Ibland får jag ett sms som avslutas med tre fyrkanter, och då återstår bara för mig att gissa om det är ett ansikte som blinkar pillemariskt eller ett som vrider munnen i ett misslynt uttryck, som söge det på en nyskuren limeklyfta.

Men årets julklapp är inte bara en dumbphone. För vad gör du när du plötsligt sitter med ett berg av dötid i famnen? Vad gör du av allt väntande på bänkar och i busskurer, allt skramlande i t-banor och pendelvagnar och allt hjärndött häng i inrikeshallar där det ena bingbånget i högtalarna följs av det andra med blida röster om spårfel och sopmaskiner och tekniker på ingång. Vad gör du MED all den här tiden?

Du läser.

Förslagsvis något böjligt och tåligt i pocket. Gå till din bokhylla, det står en hel armé av ryggar där som har väntat tålmodigt på att du ska appa dig trött. Där finns polare som du läste för länge sen och som du ärligt talat har ganska dimmiga begrepp om. Jag plockade fram ”Brott och straff” som jag inte läst på tjugo år och upptäckte att den var svintråkig. Och där finns alla böcker man varit sugen på men inte hunnit med eftersom man varit så upptagen med att spela Panda Revenge. Som Thomas Manns ”Bergtagen”.

Den krävde en egen kasse. Men det var det värt.

Årets julklapp är alltså en kombo: en dumbphone för hundranittio spänn och en pocketbok för sextio.

Årets julklapp är ett litet myrstegigt försök att bygga upp någonting som håller på att monteras ner. Vilken phone som är smartast i det långa loppet återstår att se.

Det sitter en gammal man på en kvartersrestaurang i södra Stockholm. Han sitter ensam vid sitt bord, några meter från där jag sitter ensam vid mitt.

Restaurangen är halvfull, det är middagstid. En man går omkring bland borden och ser till att folk har det bra, att maten smakar, att vinglasen är fulla, han hämtar servitrisen om någon vill betala notan. Han är väl chefen på stället. Och den gamla ensamma mannen är väl stamgäst, för när chefen får en stund över så sätter han sig vid hans bord. De sitter där och småpratar med varandra, jag hör inte riktigt vad de säger.

När mannen ska betala så viftar chefen till sig en ung servitris, som kommer springande med notan.

Mannen tar upp plånboken, servitrisen böjer sig fram över bordet för att ta hans kort. Då griper han tag i henne arm och utbrister: ”I want you!”

Hon fnittrar till, och drar åt sig armen. Går med kortet till kassan.

Och nu hör jag klart och tydligt vad de båda männen, som sitter kvar vid bordet, säger till varand­ra.

– Nej, nu ska jag gå hem och runka, säger den äldre mannen till restauranginnehavaren.

Sen följer en lång utläggning om vilka sajter som har den bästa porren, och varför datorn är så seg, och den äldre karln delar med sig av lite tips. Chefen säger inte så himla mycket, håller med, skrattar till.

Jag tror inte att det är sant. Han är hennes chef. En manlig gäst trakasserar en av hans anställda, han gör ingenting. Han sitter bara och lyssnar på hur mannen ska släcka elden som servitrisen tydligen tände hos honom. Han är minst femtio år äldre än hon.

Jag blir så illa till mods. Mannen tar sin rullator och rullar ut från restaurangen, ut i snön, hem till datorn och porren. Jag vill inte tänka på vilken porr han föredrar. Och servitrisen fortsätter att springa med notorna till folk, och chefen fortsätter att gå runt bland borden och vara chef och jag dricker upp mitt vin och betalar min nota och gör mig redo att gå hem. Men jag måste säga något, känner jag. Hon måste få veta att alla inte tycker det är okej att gäster ska få sexfantisera högt om henne. Även om hennes chef nu verkar tycka det. Och jag reser mig från bordet och tar min jacka och hon kommer fram för att säga hej då och jag tittar på henne och säger:

– Jag såg vad som hände. Ta ingen skit från någon. Du behöver inte det.

Hon förstår inte ett ord jag säger. Hon rycker generat på axlarna, tittar oförstående på mig.

– Ta ingen skit från den där gubben nåt mer, fortsätter jag i ett fåfängt försök att hjälpa till, men hon förstår inte svenska.

Hennes chef kommer fram till oss när han ser att jag pratar med henne, han vill hjälpa till att översätta. Det blir ännu obehagligare. Är den här mannen en person som hon förlitar sig på? Om hon inte ens kan språket, hur ska hon då kunna värja sig från tafsande stamgäster? Hur ska hon kunna värja sig över huvud taget, så länge hennes chef övervakar allt och ger sitt tysta godkännande. Hon måste vara helt utelämnad här.

Jag vet inte vad jag ska säga, allting faller platt, hon förstår inte och jag litar inte på att chefen översätter på rätt sätt. Jag kan inte hjälpa till. Hon har ingen användning för mina teorier här på restaurangen. Jag går därifrån, ut i snön.

Gubben har inte kommit så långt med rullatorn än, ser jag. Han stretar på. Han är trygg i sin värld. Han har haft en helt vanlig kväll på kvarterskrogen. Det har inte hänt något konstigt alls.

För några år sen läste jag en artikel om ”chock­turism”. Det handlade om några unga män som lystet sökte sig till planetens dystraste platser. Koppärriga polska förorter, koldammiga sovstäder i Östeuropa, tokfula kärnkraftverk – finns det några vackra kärnkraftverk förresten eller vore det, jag vet inte, cyniskt? – var sånt som väckte chockturisternas förtjusning, och de hade en organisation och gissningsvis en hemsida och de bytte tips och bilder med varandra, så som man ofta gör när man har alldeles för mycket fritid eller härjas av en molande ångest.

Obeskrivligt larvigt allting. Ändå har jag känt en chockturistisk ilning på sistone när jag vandrat längs Magnus Ladulåsgatan.

Den sträcker sig från Rosenlundsgatan till Västgötagatan. I runda slängar en kilometer av glåmighet. Om det finns en hemskare gata innanför tullarna har jag ännu icke haft det tvivelaktiga nöjet att beskåda den.

Magnus Ladulåsgatan är rännan dit solens flämtande vinterstrålar aldrig når. Det är gatan där kläderna aldrig torkar. På gatans norra sida drar Södra stationsområdet upp sin nattskjorta och moonar en rakt i ansiktet. Fasaderna är en murrig palett av bostadsområdets karaktäristiska pastellfärger, men med en tunn grågrön hinna över. Samma fimpiga nyans som gamla Ikeamöbler har när ägaren baxat ner dem till grovsoprummet. Samma skugga som frukten börjar få just innan möglet blommar ut.

På gatuplanet gapar folktomma skyltfönster med snirkliga klisterbokstäver; ett solarium, en frisör, en akupunktör. Rosslande krukväxter utanför ingången, och den enda färg som avviker från snöslaskets grådask är glada gula skvättar med hundpiss.

På södra sidan visar en annan gudaglömd arkitektur sitt arsle mot flanören, nämligen sexti- och sjuttitalens vårdkolosser. Uppe på berget tronar Rosenlunds sjukhus med blicken stint bortvänd, nere på Magnus Ladulåsgatan ligger ungkarlshotellen och försöksboendena och mitt emellan dem flämtar en parkstrimma. Pepparsprej rekommenderas. Massor med pepparsprej. Där finns en hundrastgård. Såg bara en hund där i dag, en kampdito som en kepskille fick att hoppa runt runt. Han hade ett halsband med nitar. Hunden alltså.

På skyltfönstret till ungkarlshotellets folktomma fik har någon klottrat, med barnsliga bokstäver: VILMA ÄR RÅTTAN.

Vid 43:ans hållplats står en kvinna och väntar på bussen, tätt tryckt mot rutan som en vakt i sin kur. Några meter därifrån skuttar en kråka och pickar i sig en nattfrusen spya. Den har inte mycket mat kvar, bara en svagt rosa skugga i snön.

Ovanför dörrarna till Alexandra Hotel slokar några små flaggor från stora världen. ”Hotellet erbjuder ett bekvämt boende till attraktiva priser i den genuina charmen som är så karaktäristisk för Södermalm”, skriver hotellet på sin hemsida med gråten i halsen.

Magnus Ladulåsgatan har samma lockelse som vissa odörer. Jag måste dit. Kanske för att jag aldrig får nog av lättnaden över att få gå därifrån. Magnus Ladulås var Sveriges kung under slutet av 1200-talet. Länge trodde man att han låg begravd i Riddarholmskyrkan, men när graven öppnades för några år sen låg där åtta kroppar, och ingen av dem var Magnus Ladulås. Man tror att Karl Knutsson Bonde, som blev kung ett par hundra år senare. lät gräva upp Magnus och skyffla ner honom i sin egen grav ”för att höja sitt eget anseende”.

Något maktlösare kan jag inte tänka mig. Ena dagen styr man och ställer över ett helt land. Andra dagen får man ge namn åt stadens fulaste gata, och dela grav med Rupert Pupkin. Rosenlundsgatan och Västgötagatan är för övrigt inte heller några skrattfester.

Min lägenhet har länge varit en katastrof, eftersom jag 1. aldrig slänger något och 2. nästan aldrig städar. Den kombinationen är hemskt olycklig om man bor litet. Men i helgen tänkte jag att jag skulle göra ett ordentligt ryck, en gång för alla, och få ordning på mitt hem. Så jag ringde mamma och mamma kom och städade hela lägenheten och jag hängde upp julstjärnor och vi köpte ny soffa som var bekväm och allt var som ett litet vykort.

Men vi slutade inte där! I söndags hyrde dessutom mamma och jag ett bord på en loppmarknad för att sälja av en del grejer som jag inte använder längre. Kläder och annan skit som har fått garderobsdörrarna att bukta ut. Smycken och väskor och handskar och skor som jag aldrig går i. Eftersom jag ville bli av med skiten så la jag ut följande inlägg på Twitter:” Nu säljer mor och jag fina saker på Strands loppis på Söder. Kom förbi!” Och sen en gullig bild på mamma när hon sitter bakom bordet med skor och ler lite överdrivet.

Det kom inte så mycket folk. Däremot kom det en reporter från Expressen. Plötsligt stod det en ung kille vid mitt och mammas stånd och presenterade sig som reporter. Han berättade, något ursäktande, att han ville göra en liten grej på min loppisförsäljning och jag tänkte att vafan, det kan han väl få pojken nu när han redan är här. Och vi pratade lite om mina Chanelpumps som jag aldrig använt och som jag aldrig kommer att använda för de blev blöta när jag vattnade min stora ormbunke i sovrummet, och vi pratade om örhängena som jag fick i födelsedagspresent när jag var tolv. Som jag inte har använt sen dess. Sen visade jag några klänningar i storlek 36 som jag inte kommer i längre. Reportern dröjde sig kvar och fiskade pliktskyldigt efter gripande historier ur mitt förflutna men jag sa inte så himla mycket, jag var mest intresserad av att sälja skiten som sagt. Och av kaffe.

Dagen efter läser jag i Expressen: ”Hanna sålde ut delar av sitt liv.” Och sen är det en bild på mig där jag håller en grön balklänning som jag bar en enda gång, i ett provrum på Emmaus i Göteborg, och sen aldrig mer. Jag ser besviken ut. Sen en bild på mamma och mig där vi ler, bakom bordet med alla skor och smycken. Utdrag ur bildtexten: ”Som stöd hade hon med sig sin mamma.”

Javisst. På Expressens skvallersida ser det ut som att jag motvilligt gör mig av med delar av mitt torftiga liv med min mor vid min sida. För ensam kanske jag inte hade klarat det.

Herregud, det är så pinsamt. För dem alltså. Bara så ni vet, jag tillhör INTE den gruppen av medie­konsumenter som slentrianhatar kvällstidningar. Min bästa kompis jobbar på en av dem. Det är till kvällstidningarnas sajter jag vänder mig när något stort har hänt. De är bäst på nyheter, helt enkelt. De har många kvaliteter, men den här värdelösa ickejournalistiken om kändisar är inte en av dem. Den här DRAMATIKEN som skapas i bildtexter och rubriker men som sällan har bäring i själva artikeln eller klippet, den är så pinsam att jag rodnar när jag läser detta lilla något, som en motvillig reporter blivit påtvingad att skriva av sina fantasilösa chefer, en söndag i november när det garanterat hände så otroligt mycket mer spännande saker än att jag krängde mina gamla halsband på en loppis.

Citera mig gärna nu: om det händer något omvälvande i mitt liv, på riktigt, så lovar jag att ni får läsa om det här först. I DN.

Hoppas jag.

Det var under den amerikanska valrörelsen och ”alla” pratade om att Clintan hade clantat till det under ett möte för Mitt Romney och varit svamlig på ett sätt som Man Bara Måste Se, och givetvis finns tv-länkarna där på kvällsisarnas allt textfattigare hemsidor.

Och jag klickade och väntade tålmodigt in reklamsnutten och tittade åt sidan med en ökentorr känsla inombords – ja, var annars, ”utombords”? – och sen flimrade inslaget i gång och en sammetsröstad spoling ledde en in i handlingen och man riktigt hörde hans skadeglada flin, och Clint, 82, log snett mot de republikanska applåderna.

Och där fick jag nog. Jag såg mig själv utifrån, vid min sunkiga skärm och stålgrå styrplatta, och insåg att jag var en liten liten del i en stor stor nätmobb, att jag anslöt mig till ett folkhav som trängdes för att få en skymt av en trafikolycka långt där framme.

Jag stängde av. Det spelade ingen roll hur ”kul” inslaget var. Jag pallade inte med det här längre. Det handlar inte om att jag hyser några varmare känslor för vare sig Clint eller Mitt eller republikanska partiet. Jag längtade bara efter en värld där folk får göra bort sig någorlunda i fred, och där inte varje näspetning eller förstulen mök i hissen kan manglas ut till miljarder skadeglada hösäckar som sitter och väntar med dreglande musfingrar.

Men så kom det här med Sverigedemokraternas, öh, festnatt. Och plötsligt blir det fumliga mobilfilmandet och nätspridandet den där grejen som äntligen bänder upp någonting som tidigare varit strängt slipsknutet och dementerat.
Jag känner så väl igen lättnaden. Det är som att ha suttit och långintervjuat någon i ett sammanträdesrum, och man har pumpat fram kaffe efter kaffe och korkat av Loka efter Loka och den här personen har lagt ut texten på längden och tvären och varit förekommande och självironisk och charmig och precis lagom personlig och man har antecknat blocket fullt.

Sen händer det. En tjej från hotellet knackar på och frågar någonting. Mobiltelefonen ringer och det är intervjuobjektets son eller syster eller assistent. Och det slinker fram en röst eller reaktion som INTE är pudrad och stajlad och förberedd, och som förändrar allting.

Filmsnutten ryckte masken från Sverigedemokraterna och visade vad det handlade om: drägg.

Varken mer eller mindre.

Undanflykterna har varit minst lika underhållande som filmsnutten. De gjorde ett tappert försök att köra snyftaren de har använt tidigare, om hur skärrade de varit efter alla förföljelser… buhuuu… och att de därför hade druckit för mycket under kvällen vilket de DJUPT ÅNGRAR.

Det går säkert hem, verkar de tänka. Alla mår dåligt och krökar för mycket.

Som bortförklaring påminde det om klassikern när man var liten och försökte med att jo jag lovar, jag FRÅGADE om jag fick äta upp godiset, och du sa ”mmm”… och man lyckades få till en perfekt imitation av det där frånvarande tonfallet, och man tänkte att de sa ju i stort sett alltid ”mmm” i ett frånvarande tonfall, hur skulle de kunna hålla reda på alla?

Vips dök det upp en ny filmsnutt där man fick se tre snubbar som varken ser särskilt skärrade eller packade ut. Bara drägg som är ute och muckar gräl i city.

Det kan vara värt att hålla i minnet att de här snubbarna inte direkt var några nödrekryterade lallare från distrikten. De hade poster där man brukar placera sina absolut brajtaste förmågor. De skarpaste besticken i lådan.

Det är hög tid att ringa Clint Eastwood, Jimmie.

Man ska inte mixtra med sina antidepressiva under den här årstiden, inte hålla på att dra ner dosen och experimentera, det ska man bara göra på våren, förmanar Linda när jag ringer henne och grinar en kväll.

Det låter sannolikt. Och ja Linda, jag ska öka dosen igen. Men fan vet om det är pillren som är boven i veckans aktuella drama. Det kanske bara är att jag är dum i huvudet. Och att mina energi­nivåer generellt är ytterst lynniga. I helgen har jag varit typ däckad, legat och planterat meloner och avlat lejon på min Ipad, inte orkat ta mig för så mycket. Teve och ”Farmville”. Det går i ett dygn ungefär. Så i söndags när jag vaknade upp bestämde jag att ”NU MÅSTE DET HÄNDA NÅGOT”, exakt vad var av mindre betydelse just då. Så jag bestämde mig för att tapetsera om min hall. Med facit i hand ska man inte heller mixtra med hallar under den här årstiden, men jag var så pigg och uttråkad att jag ringde min kompis Jonas och vi åkte till en stor måleributik strax utanför Stockholm.

Ögonblicket krävde ett snabbt beslut, tyckte jag då, och bestämde mig för några svindyra tapeter som var fulla av elefanter.

– Nu tar vi de här, gapade jag upphetsat över hela butiken, jag har bestämt mig!

Sen ångrade jag mig. Elefanter … Nej. Men så hittade jag några andra svindyra tapeter. Som jag bestämde mig för.

– Nu tar vi de här, gapade jag lika självsäkert.

Och så gjorde vi det. Det var skönt att ta ett beslut. Det är ju skönt när det HÄNDER NÅGOT. Sen köpte jag också alla tänkbara tillbehör som en tapetsering kräver och sen åkte vi hem. Det blev skitdyrt.

Jonas och jag började tapetsera. Det gick så där. Tapeterna var inte riktigt värda 800 kronor per rulle, såg jag när de kom upp. Det blev inte heller så jämt. Varken Jonas eller jag kunde se något riktigt mönster i dem, så därför kunde vi inte heller mönsterpassa. Söndagen skymde och vi blev stressade. Klippte i tapeterna. Klistrade upp en våd på en av garderobsdörrarna, skar till. Det blev snett. Tog bort tapeten. Dörren full med klister. Struntade i dörren, gick på en annan vägg i stället. Det blev bubbligt. Jonas åkte hem till sig. Jag gick och la mig. Kände mig fattig och vilsen. Otroligt fattig faktiskt.

När jag kom hem från jobbet på måndagen gjorde jag en snabb skadebedömning av lägenheten. Vardagsrummet var i total oordning, tapeter och stuvar överallt, klister, ett gigantiskt tapetbord i papp som jag trodde att jag behövde, förstörda garderobsdörrar och möbler överallt. Och så hallen. Gud.

Det är liksom inte så peppigt att tapetsera vidare när allt man har gjort tidigare är snett och vint. Ingenting är så peppigt då. Varför skulle jag tvunget vakna och vara pigg och uttråkad på söndagsmorgonen???

”Om man inte har något jobb så skaffar man sig”, brukar mamma säga om hon tappar burken med knappnålar i ryamattan en ledig dag. Men mamma har åtminstone den där lilla extra energin att plocka upp nålarna. Jag går bara och lägger mig. Jag orkar ingenting, jag förstår inte hur det ska gå till att göra klart den där hallen, jag förstår inte hur jag ska kunna leva i den här skiten så jag stänger in mig i sovrummet och spelar ”Farmville”.

Dagen efter googlade jag på målare. Ringde det första numret jag såg. Målaren kom förbi och gjorde en snabb skadebedömning. Räknade ut en offert. Och det var då jag ringde Linda och grät.

Jag får en fantasi när jag går på stranden om att jag läser en artikel av en kille som har spanskt påbrå och som berättar om hur hemskt det var när han var liten och ”Pang i bygget” började gå på tv, och killen kanske inte HETER Manuel, men kanske hans älskade farfar gjorde det, och vilken plåga det var att se den här stereotypen av lat dum sydeuropé, ständigt halvöppen mun, QUE?, QUE?, och sombrero och paella, och i vuxen ålder kan han se hur allt hänger ihop, Basil Fawltys befästande av den koloniala världsordningen, hur självklart han anser sig ha rätt att kuscha och hunsa Manuel, hur varje replik dryper av förakt för främmande kulturer.

Du kanske invänder att det bara är en komedi, skriver killen, men det gör bara allting ännu värre, för i skrattet är vi skyddslösa, vidöppna för intryck, glada och intet ont anande, och ju mer han tänker på saken, desto mer är ”Pang i bygget” rasismens vagga, barn kan se serien, med behållning dessutom, där finns en enkel dratta-på-ändan-humor som sockrar det sunkiga tankegodset så att det ska slinka ner lättare.

Så därför, skriver killen, skulle det vara en lättnad för honom om tv-bossarna kunde stryka ”Pang i bygget” från sina tablåer, och om filmuthyrarna kunde trä på sig gummihandskarna och rensa ut ”Pang i bygget” och lägga dem i sopsäcken.

Jag vet att många haft kul åt den här tv-serien, avrundar killen sin artikel. Men ni ska veta att det rinner blod ur era flinande mungipor.

Det här var som sagt en fantasi. En vakendröm, som för att bearbeta diverse oroande strömningar i tiden.

Det har sagts förr och det tål att upprepas, samtiden tillhör de kränkta och sårade, och det går allt snabbare för mätarna att skena mot rött, det är som när kylaren pajat på bilen, man har knappt hunnit runt kvarteret förrän det börjar ryka under motorhuven, och alla är uppkopplade som laboratorieschimpanser så på några sekunder har de bildat armkrok med tusentals andra kränkta, och de triggar varandra och det mullrar så skönt, varje misslynt harkling fortplantas till pekskärmar över hela hemisfären och plötsligt är man en MASSRÖRELSE och man kan förflytta BRENNERPASSET om man så vill. Kränktheten blir som ett smarrigt socialt undantagstillstånd, man kan sprida skvaller och hänga ut bilder och kalla feministerna fittor och horor, för mullret ger styrka och vi är så många som känner så här och någon måste säga ifrån.

Det enda man kan vara viss om är att ingen ser de kränkta djupt i ögonen och säger: vad jobbigt det låter, polarn. Men alla har känt sig utanför och underlägsna, vare sig det handlat om att man är den enda rödhåriga i klassen eller den enda med sockersjuka eller skilda föräldrar eller den enda som bryter på finska. Du får ta itu med de där känslorna på annat sätt än genom att rensa bland böckerna och filmerna och teckningarna tills allt är ett enda stort välputsat HEN. Du får göra en egen komedi­serie som är roligare än ”Pang i bygget”, och där Manuel får veckla ut hela sin solfjäder.

Se dig omkring. Utanförskap och underlägsenhet över hela nejden. Jo, också hos dem som varken var rödhåriga eller sockersjuka.

Låt försonande tankar fylla ditt sinne.

För övrigt vill jag tillägga att jag i allt väsentligt instämmer med din analys av ”Pang i bygget”.