På bussen hörde jag en tjej berätta om hennes barn som inte hade fattat varför det heter att lägga på luren. Lägga på vadå, undrade barnet.

Historien påminde mig om hur många vanor vi har där den fysiska relationen med tekniken påverkar vår uppfattning om såväl språk som kroppsspråk. Man lägger inte längre ner eller på en lur – man trycker på en knapp, eller nuddar en skärm.

Stockholm sägs vara en av de platser i världen som har flest Iphones per capita. Nu har också jag gett vika för trycket från de vänner som har telefonerna framdukade som en obligatorisk salladsgaffel vid varje middag, och bytt bort det som min snart-ingenjör-brorsa hånfullt kallar ”dumbphone”. I stället har jag skaffat en ”smartphone”, som i själva verket verkar vara ironiskt döpt eftersom forskningen tycks tyda på att den nya tekniken gör oss dummare. Hittills har min smartphone mest gjort mig ännu mer trött på alla sociala medier och dessutom förvärrat min redan arbetsskadade musarm. Kommer min nya telefon att förändra mig på fler sätt?

Redan när jag i förpuberteten började lära mig familjens nyinskaffade, numera antika, Pentium II-PC minns jag att jag drömde om att kunna klicka Ctrl med tummen och på Z med pekfingret även i vanliga livet. En rörelse som skulle låta mig ångra korkade saker jag sagt och gjort i skolan. Det gick tyvärr inte.

Kanske kommer jag snart att uppleva samma sak som en kompis berättade om häromdagen. Efter att i två år läst böcker på datorer lika ofta som i fysisk form hade han försökt ”swipa” boken i knät för att byta sida. Berättelsen satte i gång en lavin av liknande anekdoter bland jämnåriga bekanta, där fler och fler kom ut med det jag skulle vilja patologisera som ”teknikrelaterad kroppsdysfunktion”.

Folk berättade att de flera gånger hade letat efter av-och-på-knappen eller försökt trycka på ctrl-F (för snabbsökning) i en pappersbok. Någon annan hade försökt ”zooma in” en bild i en SJ:s tidning Kupé för att spana in porerna på en kändis, försökt spara en artikel i pappers-DN som en bild genom att trycka på en (obefintlig) knapp eller styra datorn genom att trycka på skärmen. Min pappa, som är lärare, klagar över hur eleverna ibland tappar sina uppmärksamma studie­ansikten och får en frånvarande blick mot skärmen där de förväntas ta anteckningar från lektionen. ”Facebookminen”, kallar han det.

Mest extremt var en bekant som berättar att hon efter flera dygn med datorspelet Age of Empire såg en kvarglömd röd skrinda stå utanför dagiset tvärs över gatan, och skyndade ut i tron att den skulle bli blå om hon stod bredvid den. Som den hade blivit i spelet.

Visst verkar det lite som att vi håller på att bli dumma i huvudet. Men om man ska vara optimistisk så kan ”teknik-retarderingen” bli ytterligare en sak som förenar oss snarare än gör oss olika. Komikern George Carlin skojar om det här i ett gammalt skämt: ”Har du inte varit med om att se på armbands­uret bara för att direkt fråga dig vad klockan är?”

Snart kommer du att se någon göra ett ”swipe”-hejdå” för att demonstrera hur vi går vidare från ett möte, eller en ”scrolla ner”-rörelse för att markera att de vill byta samtalsämne. Kanske kommer du att lyckas kläcka ut dig något kul och får sällskapet att börja leta efter hur man sparar det bland ”favoriter”. Och du kommer bara att skratta igenkännande.

Ida Therén