RSS Endast inlägg från kategorin "På stan-TV"
För dig som tyckte Meg Ryan, f.d ” Americas Sweetheart” var lite blodfattig i rom-com klassikern ” När Harry mötte Sally” rekommederas en glutt på den här nya versionen med den eviga sexbomben Helen Mirren och lustigkurren Billy Crystal i rollerna. Gammal är äldst, bäst och vackrast.
Det var med skräckblandad förtjusning som jag bänkade mig framför det första avsnittet av ”Trinny och Susannah stylar om Sverige”. För mig var det som om Nigella Lawson skulle börja kränga köttbullar i Ullared eller Joan Collins skulle stå bakom make- up disken på Åhléns. Som megastort fan av make-over världens drottningar gör det ont i hjärtat att se dem på ett fik i Karlstad och försöka uttala stadens namn med sina perfekta ”cut glass accents”. Va fan gör ni i Karlstad? Ni ska ju vara i Knightsbridge och shoppa till Kate Middeletons smekmånad, skriker jag åt tv:n.
De måste vara panka. Varför står de annars med ansträngda leenden och försöker förstå vad en skäggig tant menar när hon säger att hon känner sig som ”a beer”. ”Oh, you mean a bear” säger Susannah till slut, you feel like you have been in hibernation?” Jesus. Man har ju förstått att de inte är lika poppis som de en gång var, den engelska pressen har som bekant en faiblesse för att peppa och sen släppa nationens kändisar. Deras amerikanska serie ”Making over America with Trinny and Susannah” floppade, trots att de gästat Oprah, men spiken i kistan stod ITV för när tv-kanalen avslutade deras kontrakt. Inte så konstigt att de måste stå utanför ICA Maxi och klämma på svenskors illasittande bysthållare.
Därför är det så extra roligt att se dem visa upp de allra bitchigaste sidorna av sig själva och inte bara slå utan knocka i underläge. Deras ” mockumentary” ”Trinny and Susanna: What they did next” är en fantastisk blandning av självironi, glamour, misär och humor. Den är det närmsta Absolutely Fabulous jag sett på år och dar och har hyllats av den svårflörtade brittiska pressen. ”We just took all the things that people criticised us for, exaggerated them, made this series and had a blast” sager Susannah. Döm själva.
Mina förväntningar på tv-serien ”The walking dead” var absurt höga – särskilt efter trailern som tonsattes med The Walker Brothers ”The sun ain’t gonna shine anymore”. Tv-seriens tecknade förlaga, skapad av Robert Kirkman, är antagligen det mest blodisande som berättats i zombiegenren. De 83 nummer av tidningen (och 13 samlingsalbum) som getts ut sedan 2003 gör ett lika outplånligt intryck som Jacques Tourneurs ”I walked with a zombie” eller George Romeros ”Night of the living dead”, för att nämna mina favoritfilmer om levande döda. Främst beror det på att Kirkman begriper att hasande lik aldrig blir lika otäcka som de monster människor förvandlas till när civilisationen kollapsar.
Tv-seriens skapare Frank Darabont, vars Stephen King-filmatisering ”The mist” fortfarande ger mig mardrömmar, kändes som den perfekta producenten för tv-serien ”The walking dead”. Men någonstans på vägen mesade han ur. Serien var snygg och välspelad men långt ifrån lika gastkramande som tidningen. I väntan på den andra säsongen, som förhoppningsvis blir mer hardcore, kan vi trösta oss med att det första ”The walking dead”-albumet ges ut på svenska i maj.
I dagens Kulturdel (finns också här) intervjuar jag Adam Tensta, som snart är tillbaka med skivan ”Scared of the dark”. I dag kan På stan-bloggen också bjuda på världspremiären av videon till hans nya singel ”Like a punk”. Videon är, som vanligt när det gäller Adam Tensta, regisserad av Marcus Lundin.
I lördags spelade Oskar Linnros på Berns. Han gav dubbla spelningar och jag valde att besöka den första, primärt riktad till tonåringar men lämplig även för den som gärna vill se en konsert omgärdas med lite extra entusiasm.
Jag fick allt jag hoppats på. Kids som stått utanför Berns i tvåsiffriga minusgrader sedan tidig morgon, en kö som ringlade sig ungefär 150 meter: bort till China, ut på Hamngatan och ända bort till Max – och framförallt en fantastisk spelning med ett supertight band innehållande dubbla trummisar.
Kvällens höjdpunkt lyckades jag fånga på det något skakiga videoklippet nedan; Linnros tolkar Robyns ”Dancing on my own” som sedan går över i ”Från och med du”.
Innan spelningen hördes en mashup på låtarna, det lät makalöst, men när jag googlar runt efter remixen är detta det enda jag hittar – det låter inte alls lika bra som det gjorde på Berns. Någon som sitter på en bättre, mer tonsäker version?
PS: När vi ändå är inne på mashups, har någon gjort en på Björn Shifs ”Hooked on a feeling” och BEP:s ”I got a feeling”? Känns ju helt självklar. Om den inte finns bjuder jag på den idén.
Nuförtiden hänger medie-Stockholm helst på Kåken eller Riche. Annat var det förr i tiden.
Ta 80-talet, till exempel. Då precis som nu umgicks mediemännen i grupp men sammanhanget var ett annat. Bröderna Kristian och Martin Luuk samt Andres Lokko möter Sverige för Estland i bordshockey-VM i Stockholm. Resultaten är inte helt tydliga men det ser ju inte ut att gå jättebra för Kristian Luuk, vid spelet närmast kameran.
Bättre tv än valvakan är det hursomhelst.
(tipstack till Jan Gradvall)
PS, det står i klippet att det är från 1989, men det kan väl inte stämma? I så fall skulle Kristian Luuk vara 23 år i videon, ser han inte mycket yngre ut?
Nolltoleransen mot olaglig affischering har varit en viktig del av borgarnas kulturfientliga politik. Men i valtider gäller förstås andra regler och Stockholm bombas med plakat, klistermärken och banderoller. Det är aldrig så lätt att utveckla politikerförakt som veckorna före valet. All annan utomhusreklam framstår plötsligt som begåvad. Jag nickar gillande åt H&M:s höstkampanj, Svenska kyrkans konfirmationsreklam på bussen och cd-tipsen från Åhléns i tunnelbanan.
Och likt en tolvårig tjej framför en Justin Bieber-poster blir jag stående i flera minuter framför reklamen för ”The Sarah Silverman program”. Oj, vad jag gillar henne. Sarah Silvermans pekfingret-mot-röven-gest sammanfattar också mina känslor för valpropagandan. Häromdagen började jag läsa Silvermans självbiografi ”The bedwetter” (likt Henrik Schyffert var hon sängvätare i unga år) där kapitlen har rubriker som ”Summer camp – the second worst kind of camp for jews”. På fredag kl 22 startar den tredje och (tyvärr) sista säsongen på Comedy Central.
Jamen, du känner ju honom redan så väl- åtminstonde i dina fantasier. Hans tystad är inget annat än ljudet av hans febrila hjärnverksamhet och hans sura miner döljer en oanad passion, som du bara du kan utlösa.
Från Lord Byron till Mr Darcy via Colin Firth som Mr Darcy via Mr Big, Edward Cullen och Vampire Bill fram till Daniel Craig som Mikael Blomkvist, tysta, sura och lite farliga. Eller? Ju blekare och tystare personlighet desto mer kan vi trånande damer (och herrar) applicera vilka karaktärsdrag vi vill på dessa fiktiva drömprinsar. The stong silent type glömmer aldrig att gå ut med soporna eller fälla ner toalocket, det finns inget skräp i hans mansion och han gör aldrig något så päckligt som att gå på toa. I oktober börjar en ny dramaserie i SVT, ” Våra vänners liv” där Shanti Rooney spelar en av rollerna, återstår att se om detta famösa stenansikte kan krackelera.
Topplista på snygga surkarts
1. Mr Darcy i alla former ( jag är med i Facebookklubben ” I have mr Darcy syndrome and its fucking up my love life, vi är uppe i 791 medlemmar)
2. Alan Rickman
3. Chuck Bass
Bubblare: Eric Northman,Per Morberg, Jonathan Rhys Meyers, Spock
Har jag missat någon?
För drygt en vecka sedan kunde På stan-bloggen stolt visa Robyns nya video och nu är det premiärdags igen. I dag bjuder vi på Adiam Dymotts nya singel ”Catch me if you can” som släpps i dag. Låten är en rockduett med Mando Diaos Björn Dixgård. Thomas Rusiak har producerat och Mattias Montero regisserat videon, men nog med namedropping. Här är den:
Hämta stora trumman, här ska slås! I dag, samma dag som succéklubben Tutti Frutti kör sin sista kväll på Strand (läs Jenny Dambergs text om klubben här) bjuder popstjärnan Robyn på videopremiär här i På stan-bloggen: Nya låten ”Dancing on my own”. Passande nog; klubbscenerna i videon påminner om en kväll på Strand, fastän den är inspelad på Filmhuset i Stockholm. Regissören heter Max Vitali, producent Nils Ljunggren och koreografen Decida. Här finns även en ”Behind the scenes”-video av Stocktown-Teddy Goitom och Senay Berhe.
Men nu, utan vidare babbel, here goes:
Tidningen i digital form
På vår mobilsajt hittar du nyheter, börskurser, sportresultat och mycket mer.
mobil.dn.se
DN:s appar
Tidningen i digital form
Ladda ner DN+ appen här i App store. Den är gratis och du kan gratis ladda ner ett provnummer. Sedan kan du prenumerera eller köpa lösnummer
Tidningen i digital form
PDF-tidningen är tidningen i hela sitt format, men i digital form och i ett format som du kan läsa överallt oavsett dator och webbläsare.
Hjälper dig med frågor
DN.se webbsupport hjälper dig med frågor om hur vår sajt fungerar och inte fungerar.
Chefredaktör och ansvarig utgivare: Peter Wolodarski. Vd: Gunilla Herlitz. Redaktionschef: Caspar Opitz. Kulturchef: Björn Wiman. Chef ledarredaktionen: Johannes Åman. Chef DN.se: Anna Åberg. E-post DN.se: www@dn.se
© Dagens Nyheter AB 2013
Mest kommenterade