För mer mode

På Modeveckans hemsida hittar du info och catwalkbilder från fler designers.

Fotograf catwalkbilder: Kristian Löveborg

Fotograf ganska fult kollage: Hanna Mellin 

Goodbye for now fashionlovers

Nästa vårs mode 5

Whyred inspirerades bland annat av rysk ”kosmisk kommunistisk arkitektur”. Svårt att veta hur det ser ut exakt. Vad som märktes var typiskt för Whyred, inspiration från musik och rock ´n roll som låter 60 och 70-tal. Herrsidan var finast med väldigt snygga ytterplagg som dubbelknäppta rockar och välsittande kavajer. Långa svepande klänningar är något för Whyredtjejer att se fram emot att lägga tassarna på. Terracotta och ”Moskvarött” var finaste färgkombinationen. 

Nhu Duong  Stora t-shirts och böljande ” fallskärmskjolar” i nylon, sportigt fina klänningar och skarpt skräddade linnen i latex föll de samlade modekritikerna i smaken. Tryck i rosa, orange och grönt blandades med linne, metallfärger och off-white. Kollektionen kändes ung utan att vara klyschig. Nytt, fräscht och fint helt enkelt.

Nästa vårs mode 4

Boomerang försöker inte vara något de inte är och vad är det för fel med preppyklassiker? Kläder som är tidlösa i den bemärkelsen att du kan dela dem med din farmor. Höga midjor och snälla färger toppade med tuperat hårsaknar är bara en crémefärgad scooter från att vara öppningsscenen i nästa sommars svenska långfilm. Mr Ripley åker till Sandhamn heter den. 

Filippa K  är en annan sorts preppy, i alla fall på herrsidan. Välstruket, välkammat och välordnat känns många plagg också något retro. Svernska killar gillar chinos och kavaj och Filippa K gör bägge väldigt snyggt. Damkollektionen är en sportigare historia med parkasjacka och tunna kappor , fladdriga vida byxor matchas med tunna blusar och kappor. I en neutral färgpalett sticker en blå nyans ut som särskilt fin. Jag passar dock på det grönspräckliga ” kan- man -fortfarande-äta – den -här-gorgonzolan ?” mönstret. De tunna, enkla och avslöjande klänningarna är inte gjorda för någon större ostkonsumtion. 

Nästa vårs mode 3

Carin Wester  ville skapa plagg med semesterkänsla, resmålen var Marocko och Kina. Och kläderna var också lösa och lediga,som gjorda för temperaturer över 30 grader, frågan är hur användbara de är en vårdag i Stockholm? Även här var byxorna fladdriga och vida, gärna kombinerade med skjorta eller linne i samma mönster. Kul när inspirationen är så tydligt återberättad i kläderna. Keps med inbyggd scarf, en favorit bland Floridas finest russin prydde vågiga hårmanar. 

Hernandez Cornet  hade mixat lyxiga tyger som linne och siden med skinn och denim, trots hårda former och höga slitsar på kjolarna så var plaggen både coola och har en smickrande passform. Ana Hernández Cornet hade inspirerats av naturen, men en kontrollerad och tuktad natur, som ett bonsaiträd. Och visst har kläderna en asiatisk strikt estetik? Visningen hyllades som en av modeveckans bästa och känns som gjord för att bära om man vill smälta in i en japansk turistgrupp. Det fanns till och med vita söta skinnkepsar som gjorda för just det. 

Nästa vårs mode 2

Ida Sjöstedt  har gått från förra säsongens babydoll till slumberparty. Ett väldigt sofistikerat sådant förstås. Mönstrat siden och svarta och vita spetsklänningar är farliga och söta på samma gång och inte lika kitchiga som tidigare. Man önskar att man var medlem i ett hemligt sällskap, som i Eyes Wide Shut (minus allt pippande med gubbstruttar då) så man kunde skrida omkring i en sån här kreation och vara farlig. Väldigt tjusiga vårkappor som fungerar även över lite mer kläder.

V Avenue Shoe Repair  var som att hamna i The Matrix komplett med spännen och fästen för högteknologiska anordningar. Som vanligt så sticker det upp ut och upp överallt och det är svårt att tänka bort all konstnärlig dekoration ibland. Men fint att titta på är det, form framför funktion. På herrsidan är plaggen mer lättburna, tunna bomberjackor blir roligare med drapering på rygg och ärm. Jag håller mig för god för att skämta om latextrosorna. 

 

Nästa vårs mode

 Altewai.Saome , (de två översta bilderna) var modeveckans höjdpunkt för många. Natalia Altewai and Randa Saome designade brallorna av de flesta lika nya designers med en kollektion som lyckades infria högt ställda förväntingar från förra säsongen. Syntetiska material som neopren blandade med siden och pärlbroderier förde tankarna till eleganta surfare. Allt såg väldigt modernt ut i ordets bästa bemärkelse. Som framtidsvisionen där man tar sin personliga svävare till jobbet och efter jobbet vankas det drinkar mixade av stans bästa robotbartender. HUR länge ska man behöva vänta på att kunna göra det egentligen? Hursomhelst, mode för coolingar. 

Dagmar  ( de två nedre bilderna). Systertrion bakom Dagmar visade plagg perfekta för en cityweekend. En stickad kofta eller långklänning sitter som en smäck när det vankas stadspromenader, skrynkelfria och hänger sig snyggt dessutom. Sveriges svar på Missoni visade bokstavligt talat softa kläder som även fast inspirationen var hämtad från Marocko passar stockholmstjejen som vill utöka jobbgarderoben med vardagslyx. Mode för bästa kontorspolaren.  

Tishatrån del 5

På nittiotalet började kristna amerikaner att skriva ”WWJD?” på tröjor, kepsar och smycken. Förkortningen betydde ”What Would Jesus Do?”. Meningen var att man ständigt skulle fråga sig vad Guds son skulle ha gjort i en viss situation och på så vis leva ett frommare liv. Tröjorna fick efterföljare som den feministiska modellen ”WWKHD?”, ”What Would Kathleen Hanna Do?”, som bars av Le Tigre-sångerskans fans.

Snyggast är dock ”WWGGD?” som hyllar den nihilistiske punklegenden GG Allin. Han blev mer känd för att smeta in sig själv i blod och avföring än för de utmärkta punklåtar han skrev innan en överdos tog kål på honom 1993. Att göra en Jesuspastisch med GG:s ansikte är ganska passande eftersom han faktiskt döptes till Jesus Christ av sina djupt troende far. Som liten parvel uttalade han sitt heliga namn som ”jee-jee” – därav smeknamnet GG.

Lycklig ägare till denna tröja är Svenska Dagbladets heavy metal-skribent Linnéa Olsson. Hon bar den på tåget till Göteborg när hon skulle kommentera The Big Four-konserten i SVT:s direktsändning. Redan på perrongen fick hon avundsjuka blickar av sina medpassagerare, däribland jag som suckade: ”GAAH!”

Tishatrån del 4

Alan Wilder återvände som bekant inte till Depeche Mode i våras – vilket många fans hade hoppats. Han lär inte göra det i framtiden heller. Med tanke på hur blygsamma framgångar Alan haft med soloprojektet Recoil de senaste åren är det inte en vild gissning att han har dåligt med pengar. Kanske är det därför han i september auktionerar ut kläder, syntar och skivor.

Depeche Mode-fans med tjock plånbok kan äntligen köpa de trägavlade keyboards som Alan spelade på i början av åttiotalet eller den tyska läderrock som han brukade bära när ”Black celebration” släpptes. Själv är jag mest sugen på den svarta t-shirt som han hade runt 1993, med en bild av Dennis Hopper som Frank Booth, den lustgassniffande psykopaten i filmen ”Blue velvet”. Hur mycket tröjan kommer att säljas för vågar jag inte ens tänka på. Lyckligtvis kostar det ingenting att bara titta på den och stilla sucka ”GAAH”.

 

 

Tishatrån del 3

Min kompis Metal-Christoffer, som fått sitt smeknamn av att han är oerhört metal, har en t-tröja som gör mig vild av åtrå (no homo, eller okej, lite homo). Den bleka, svarta tröjan är prydd med den brittiska originalaffischen för zombieklassikern ”Night of the living dead”. Metal-Christoffer berättar: ”Min mamma beställde den åt mig från USA till jul eller någon födelsedag. Det här var före internet och hon hittade den i en annons i någon obskyr amerikansk film- eller musiktidning jag hade. Det var också på den tiden dollarn stod högt i kurs och vi hade ju inte så mycket pengar så jag blev otroligt glad.”

Inte undra på att Metal-Christoffer bara använder tröjan när han ska åka på festival eller vara riktigt fin. Som ni säkert redan märkt är det omöjligt att titta på den utan att flämta: ”GAAH!”

Tishatrån del 2

Strax efter Trustoraffären promenerade den nyblivna miljonären Tomas Jisander in i en Versacebutik på Rivieran och meddelade att han ville köpa allt. När alla kläder plockats ner anlitade han hantverkare som skruvade loss inredningen och forslade iväg den med lastbil. En vacker dag ska jag göra en lika måttlös shoppingräd mot den brittiska postorderfirman Last Exit to Nowhere.

Deras inredning är förmodligen inget att hurra för men jag vill ha alla deras sinnessjukt snygga t-tröjor. Trycken är hämtade ur klassiska filmer, mestadels fiktiva företags logotyper – som Initech (datorfirman i ”Office space”), Nakatomi (finansimperiet i ”Die hard”) och Lacuna Inc (hjärntvättarna i ”Eternal sunshine of the spotless mind”). Just nu är jag obegripligt sugen på den här tröjan med reklam för Thorn Industries – företaget som leds av djävulens son i ”Omen 2” och ”Omen 3”.

GAAH!