För två veckor sedan avslutade jag arbetet med att lista de 100 största rockögonblicken på Youtube. Jag gjorde en powerpointpresentation av de tre översta placeringarna på Debaser och beklagade att jag inte lyckats få tag på ett mytomspunnet videoklipp: Ken Rings attack mot Kungahuset på Vattenfestivalen 1999.

I vintras fick jag kontakt med två filmare som förevigade hela Kens konsert när de gjorde en dokumentär om svensk hiphop. De ville ha väldigt bra betalt för att lägga ut materialet på Youtube så allt rann ut i sanden. Youtubelistan fick klara sig utan Kens antirojalistiska rap.

Men tydligen fanns det fler kameror på Skeppsbron den dagen. Ett par hundra meter bort gjorde filmaren Johan Palmgren ett tv-reportage om högvakten på slottet. Mitt under en av intervjuerna började ett hiphopbeat att dunka i bakgrunden. Som medarbetare på den svenska hiphoptidningen Gidappa! hade Johan Palmgren ett stort intresse för rap. Han gick ner till Vattenfestivalen med sin videokamera.

Kens utfall mot kungafamiljen ledde till att flera radiostationer slutade spela hans låtar. Kvällstidningarna fördömde den 20-årige rapparen från Hässelby. Journalisterna som krävde att han skulle be om ursäkt var ironiskt nog samma kritiker som under sommaren hyllat Thåström för att han börjat spela de upproriska Ebba Grön-låtarna igen. Den enda journalist som försvarade Ken var – något oväntat – Annette Kullenberg som i slutet av nittiotalet lyssnade besinningslöst mycket på sydstatsrapparen Master P.

Många tror felaktigt att Ken bara stod på scenen och skrek obsceniteter. Han framförde en a cappella-version av ”Spräng regeringen”, en lika politisk låt som Ebba Gröns ”Profit” eller Promoes ”Den ljusande FRAmtid”. Raderna om kungafamiljen ledde till att Ken polisanmäldes för uppvigling och förtal. Ett förhör hölls två månader senare, med åklagaren och Kens advokat närvarande. En polis läste upp rader ur ”Spräng regeringen” och bad Ken att förklara vad han egentligen menade. Förhörsutskriften är smått absurd.

Polis: ”Ta upp era händer och fram med svärden.”
Ken: En metafor bara rakt igenom. Det är mera, liksom (ohörbart) här refererar till gamla riddare, från, liksom… från 1500-talet, typ.
Polis: Mm.
Ken: Och det är mer, liksom, en liksom, en metafor om att… varför (ohörbart) ska kungahuset ha alla dom här pengarna… ska dom… liksom, ska dom… existera med allt dom gör… vad är det dom gör… dom åker ut och skakar hand för Sverige… drottning Silvia åker runt och skakar hand för Sverige och hon är halvsvensk precis som mig. Jag skulle lika gärna också kunna ta på mig ett par… en kostym… åka runt och säga ”hej hej” från Sverige.
Polis: Men om vi… vi inte… vi backar lite och bara tar det här med svärden… du menar alltså inte… du menar någon form av oblodig… uppr… uppror, eller?
Ken: Nej, nej, nej, nej, nej, utan jag menar bara en metafor, liksom, ”tänk till”. /…/ Att ska dom verkligen ha… är inte det där… är det inte våra grejer dom sitter på. Är det inte dina och mina, som skattebetalare… Är det inte våra pengar dom sitter och ruvar på?
Polis: ”Sen drar vi till slottet och våldtar Madelaine.”
Ken: Det hör i… det hör ihop i samma metafor. Det är exakt samma förklaring. De… den… dom båda linjerna hör ihop. ”Sen drar vi till slottet”, ”Ta upp era händer. Fram med svärden. Sen drar vi till slottet.” Och det rakt av…
Polis: Och den sista…
Ken: ”Och våldtar Madeleine.”
Polis: Ja…
Ken: Det är liksom (ohörbart).
Polis: Vad menar du när du säger det?
Ken: (Ohörbart) Det är en väldigt grov metafor. Det är en metafor…
Polis: Fortfarande en metafor, alltså?
Ken: Ja, det är att man… att man… nu tar vi… nu tar vi bort dom, liksom. Nu kör vi över dom på alla sätt man kan köra över dom… så precis som dom har kört över oss.
Polis: Mm (ohörbart) du anser dig överkörd alltså?
Ken: Alltså inte bokstavligen menade (ohörbart) att hela Sverige ska gå och våldta Madeleine för det skulle bli ganska jobbigt.
Polis: Ja… det kan man väl lindrigt sagt säga.

Ken friades. Han skriver själv om incidenten på sin blogg. Johan Palmgren, som filmade klippet, är bioaktuell med den kritikerhyllade dokumentären ”Bedragaren”.

Amerikanska Nasa lär för ett tiotal år sedan ha skickat upp en rymdfarkost med destination yttre rymden. Rymdfarkosten innehåller information om planeten jorden: disketter, fotografier, stenar, vatten etc; samt även en kassett med olika ljud, från djurläten till musik av Beethoven och Rolling Stones. Detta kan komma att visa sig vara ett stort misstag. Ska man förklara för en utomjording vad rockmusik exakt innebär är det både förvirrande och ologiskt att börja med Rolling Stones. Den bästa introduktionen är The Cramps, i synnerhet deras konsert på Napa State Mental Hospital i Kalifornien den 13 juni 1978.*

Det äkta paret Poison Ivy Rorschach och Lux Interior, som egentligen heter Kristy Wallace och Erick Purkheiser, träffades i början av sjuttiotalet i Sacramento. Båda älskade serietidningar, monsterfilmer, burleskshower och garagerock från sextiotalet. Efter att ha flyttat till New York började Poison Ivy och Lux Interior att uppträda som The Cramps. Hon slog skramliga gitarrackord inspirerade av Bo Diddley (se klipp #9). Han vinglade runt i högklackat och ylade likt en apokalyptisk Elvis.

Punken handlade mycket om att återskapa enkelheten, intensiteten och glädjen i femtiotalets rock’n’roll. Ingen gjorde det på ett mer ambitiöst sätt än The Cramps. De struntade i punkarnas krav på autenticitet. I stället ansträngde de sig för att skapa en så spektakulär show som möjligt. De grävde upp rocken, obducerade den, rensade bort allt dött kött, klädde den i glittertajts och pumps och väckte den till liv med hjälp av voodoo.

The Cramps spelade in sina första singel i Memphis. A-sidan var en cover av Jack Scotts coolt struttiga femtiotalsdänga ”The way I walk”, B-sidan var en cover av The Trashmens knasiga sextiotalshit ”Surfin’ bird”. The Cramps fyllde båda låtarna med passion och distorsion. Det lät inte som något som spelats in vare sig förr eller senare. Samma år som singeln gavs ut, 1978, bestämde sig läkarna på mentalsjukhuset i Napa, Kalifornien, för att testa punkrock som terapimetod. De bjöd in The Cramps och The Mutants, ett band från San Francisco.

Konserten dokumenterades med en skakig, uråldrig videokamera. The Cramps inledde med sin egen låt ”Mystery plane”. Efter den tittade sig Lux Interior omkring i lokalen och hälsade på mentalpatienterna: “We’re The Cramps. We’re from New York City and we drove 3000 miles to play for you people. Somebody told me you people are crazy. But I’m not so sure about that. You seem to be alright to me.”

Efter det brakade ”The way I walk” igång. Några av patienterna lunkade upp på scen och skuttade till musiken. Andra härmade musikerna. Eller twistade lite lätt på plats. Efter en stund var det inte helt lätt att avgöra vilka som var inlagda och vilka som var punkare från New York. Lux Interior klängde på sina nya fans, tittade dem djupt i ögonen och hade en lika upplivande effekt på åhörarna som Jack Nicholson i ”Gökboet”. Inget band har någonsin sett häftigare ut. Inget band har låtit bättre. Inget band har uppträtt på ett mer intressant ställe. Konserten på Napa State Mental Hospital var tveklöst historiens största rockögonblick.

* Inledningen till den här texten är samplad från en artikel av Jan Gradvall. Den handlade om The Ramones och publicerades i tidningen Sound Affects i augusti 1992.

Den största stjärnkollisionen sedan The Million Dollar Quartet (jamsessionen som Johnny Cash, Elvis Presley, Jerry Lee Lewis och Carl Perkins ordnade 1956) inträffade i september 1983. James Brown uppträdde på The Beverly Hills Theatre i Los Angeles. BB King var gästartist men allra mest jubel blev det när Michael Jackson dök upp.

Han hade just släppt ”Thriller” och var den populäraste artisten på planeten. Först kastade han bara slängkyssar till James Brown och verkade inte vilja ställa sig på scen. Men soulens gudfader vrålade ”you gotta come up and say something” och Michael lät sig övertalas. Klädd i blå Sergeant Pepper-jacka och solglasögon ylade han ”I love you” några gånger medan orkestern spelade ”It’s a man’s man’s man’s world”-beatet. Michael avslutade med en piruett, lite juckande och en moonwalk.

- Ge honom en stor applåd för han insisterade just på att jag ska presentera Prince! ropade James Brown. Prince! Prince! Där är han!

Michael Jackson drog sig tillbaka medan funkpysslingen från Minneapolis red genom publiken på sin livvakts rygg. Chick ”Big Chick” Huntsberry var en bjässe med vitt skägg, känd för att spöa alla som ens tittade på hans arbetsgivare, och han släppte av honom vid scenkanten. ”You gotta do something!” hetsade James Brown, den hårdast arbetande mannen i underhållningsbranschen.

Prince slog några ackord på en gitarr, gick ner på knä, smekte gitarrhalsen likt en fallos, blottade sin överkropp, lattjade lite med mikrofonstativet, gjorde några sexiga moves och stönade ljudligt. Han var mördande cool, men gjorde inte ett lika elegant miniframträdande som Michael Jackson. När han skulle gå av scenen råkade han välta en gatlykta som var en del rekvisitan. Prince ”…lämnade konserten omedelbart och skämdes över sin klumpighet och över att ha gjort ett mindre betydande intryck”, skriver Per Nilsen i boken ”Prince: A documentary”.

Utan James Brown skulle varken Prince eller Michael Jackson ha låtit som de gör (inga andra moderna musiker heller, för den delen). Prince blev med tiden Browns självklara arvtagare, men den här kvällen var Michael den duktigaste eleven. James Brown höll med om det när han mindes konserten i sin självbiografi: ”Prince spelade gitarr, men jag tror att han var lite nervös eftersom Michael passade min grej lite bättre eftersom han hade studerat mig i åratal. Senare studerade Prince [min stil] och han gick verkligen in för det. När jag gjorde en konsert i Kalifornien låg han på golvet backstage och tittade på mina fötter. Efteråt frågade han om jag hade på mig rullskridskor.”

- Mina damer och herrar, direkt nedstigen från myternas rike: Leila K!

På Grammisgalan i januari 1997 uppträder Leila K med sin hitlåt ”Electric”. Hon är också nominerad i kategorin ”årets kvinnliga pop/rock” men priset går till Dilba, det senaste årets svenska stjärnskott som inte bara är en duktig sångerska och låtskrivare utan också en genomtrevlig person. När hon tar emot priset tackar hon Leila K för ”bra musik”.

Efteråt stormar Leila K runt backstage och skrålar Gyllene Tiders ”Gå och fiska”, som blivit utsedd till årets låt. Hon följs av Göran Olsson, en filmare som ett år senare har gjort klart den fantastiska dokumentären ”Fuck you very much”. I den får man se hur en besviken Leila sitter framför tv:n i logen och ser Dilba framföra sin ballad ”I’m sorry”.

- Jag ska slå henne, säger Leila K. Okej, hon är en snäll person men det skiter jag i, för jag har inga snälla känslor just nu.

På väg hem från festen passerar Dilba logen där Leila K befinner sig. Det blir ett obekvämt möte mellan två extremt olika artister: den saktmodiga trubadurtjejen och den vilda skandalrapparen. Kanske inser Dilba att de egentligen har en hel del gemensamt. Båda två gillar soul och hiphop, kommer från invandrarfamiljer och föddes hösten 1971. Men Dilba lyckas inte nå fram. Leila K fäller ut taggarna direkt.

- Varför är du så arg, gumman? Jag tycker att du är bra. Du är så arg bara.

- Men jag tycker inte att du är bra, svarar Leila.

- Det behöver du inte göra. Det är helt okej. Vi kan vara olika, eller hur?

- Men jag gillar inte din stil.

- Det behöver du inte göra.

Till slut börjar Leila att härma Dilba. Hon bräker ”I’m sorry”, hånskrattar och Dilbas pojkvän blir arg. Tidigare på kvällen kommer andra artister fram till Leila K för att berömma hennes framträdande. ”Kanonbra”, säger Charlotte Nilsson och gör tummen upp. ”Leila… love you”, säger Stakka Bo. Men det hjälper inte. I Göran Olssons dokumentär säger Leila K att ingen tycker om henne. Sedan återvänder hon till myternas rike.

I ”Måndag hela veckan” tvingas Bill Murray leva om samma dag gång på gång på gång. Han väcks varje morgon av att klockradion spelar Sonny & Chers ”I got you babe”, en låt som driver honom till vansinne. Jag hade kunnat finna mig i ett liknande öde om klockradion i stället spelat Marianne Faithfulls och David Bowies version. Deras ”I got you babe” är inte bara bättre än originalet. Det är den vackraste duett som gjorts.

Marianne Faithfull mådde inget vidare hösten 1973. Hon hade förlorat vårdnaden om sin son och sjunkit ner i ett svårt missbruk. Men när hon klädde ut sig till nunna och ställde sig på scen med David Bowie gnistrade hennes stjärna igen – om än bara för ett extranummer.

”The 1980 Floorshow” var en specialkonsert med David Bowie, inspelad den 19 och 20 oktober på The Marquee i London, inför ett litet antal fans och gäster. Det var också hans absolut sista framträdande som Ziggy Stardust – det glittriga, morotsfriserade alterego som han pensionerade efter en spelning på Hammersmith Odeon tre månader tidigare. Showen på The Marquee var en bisarr blandning av rockkonsert, pantomimteater och kabaret. På Youtube finns många klipp från repetitionerna (kolla in dialogen ur ”Alice i underlandet” som Bowie reciterade tillsammans med den franska modellen Amanda Lear). Mest gripande var dock finalen, ”I got you babe”, som gjordes odödlig av Bowies rosslande duettpartner.

Marianne Faithfulls slitna röst kontrasterade mot hennes oskuldsfulla nunnekläder. Bowie hade rakade ögonbryn, orange ögonskugga och svarta änglavingar på bröstet. Duon liknade något som Salvador Dali skulle ha målat om han fått chansen att dekorera Sixtinska kapellet.

Två år senare hade David Bowie blivit en stjärna även på andra sidan Atlanten. Där fick han sjunga duett med självaste Cher. Hemma i London var Marianne Faithfull uteliggare.

Springsteenfansen säger ofta att deras idol är en man av folket. Mona Sahlin är övertygad om att Bossen innerst inne är socialdemokrat. Det låter som överdrifter tills man ser denna videosnutt där Bruce gör ett oannonserat framträdande på en gata i Köpenhamn. Han framstår kanske inte som socialdemokrat, men definitivt som en hyvens kille, när han spelar ”The river” tillsammans med en dansk gatumusikant.

- Det är inte sant! Åh, jag bara svimmar. Jag bara dör, utbrister en förvånad svensk i folkmassan.

Enligt www.brucespringsteen.it, som innehåller en databas över Bossens konserter, ägde detta rockögonblick rum den 23 juli 1988. ”Tunnel of love express”-turnén hade anlänt till Köpenhamn där Springsteen gav en konsert på Idraetsparken två dagar senare. Robert Palmer-affischen som hänger i bakgrunden, med reklam för albumet ”Heavy nova”, bekräftar att året var 1988.

Gatumusikanten som sjunger en fin andrastämma hette John Magnusson. Springsteen råkade gå förbi honom i ett gathörn, greppade en gitarr och tillsammans sjöng de tre låtar: ”I’m on fire”, ”The river” och ”Dancing in the dark” – dock ingen ”Born to run”, som någon önskar i slutet av klippet.

Ibland verkar det som om folk har lika svårt att uppfatta mörkret i Bruce Springsteens låtar som de har att uppfatta humorn i Morrisseys. ”The river” är en av hans mest deprimerande låtar. Ändå står alla och nynnar med saliga leenden. Det beror förstås på att de är så uppspelta över att se Springsteen på nära håll att de glömmer att lyssna på texten. Men även på arenakonserterna, även när Springsteen inleder ”The river” med ett tal om krossade drömmar, låter den mer som finstämd tryckare än skildring av social misär.

Tjena Fredrik.
Som ett enormt Beatles fan så tycker jag att det är för lite från fab 4 på listan. Visserligen är det många som ifrågasätter Beatles och gärna stoppar in dom i pop facket, men frågan är dom om dom någonsin hört white album till exempel? Själv gillar jag inte att kategorisera bandet jag älskar över allt annat, men ett klipp som jag tycker skulle passa bra är detta från beatles She stadium spelning.

http://www.youtube.com/watch?v=GMrKKDNgt5g

Det sattes inte bara publikrekord som höll i många år, utan musiken leddes också ut i speakerhögtalarna på arenan. På scenen använde man nya 60 watts högtalare, wow! Ljudmassan från publiken var så hög att beatlarna knappt hörde vad dom själva sa och undrade om publiken verkligen hörde musiken, John snappade upp på detta och började gestikulera på scenen och babbla en massa oförståbart tjaffs och peka mot publiken som svarade med att jubla. I denna video spelar han piano med armbågarna och får George att spela fel för att han skrattade så mycket. Men om man bortser från det så är det en riktigt bra rocknroll låt och Pauls röst är helt fantastisk. Bästa rocknroll rösten genom tiderna om du frågar mig.
mvh
jens holmlund

SVAR: The Beatles heilar i klipp #35, John Lennon super med Bob Dylan i klipp #54, John Belushi sjunger en Beatleslåt i klipp #15 och Daniel Johnston kan inte sluta prata om Beatles i klipp #42, så jag tycker faktiskt att The Fab 4 är rejält representerade på listan. Men visst, jag är inte ett speciellt stort Beatlesfan. Men undantag för ”The white album”, då. Typiskt nog upptäckte jag den skivan efter att ha läst Vincent Bugliosis bok ”Helter skelter” om Mansonmorden. Men jag har fortfarande svårt för ”Ob-la-di, ob-la-da”.

—

hei
har hatt det morro med å se igjennom alle dine klipp så langt
må sei animal vs buddy og gg allin har gjort størst inntrykk på meg av det eg har sett så langt
håpte eg skulle finne dr hook på din liste
men dei er kanskje ikke cool enough?
for min del var dr hook synonymt med kjip 80 talls disko ballader
min mor var stor fan
så ko eg over ein dvd når dei spillte på Musikladen i Tyskland
live tv, uten publikum i salen
og dei gir virkelig alt
bare sjekk ut dette, beste gitar solo ever!

http://www.youtube.com/watch?v=0-XzGOZHYdA

dei var eit hardt arbeidande band som turnerte konstant på brune spillesteder
meir rocknroll enn dei fleste, med tanke på at dei gav faen og hadde det gøy
musikken er nok ikke det vitigaste, men tekstane er verdt å høyre på,
shel silverstein skrev tekstane til dei 2 første platene
Jan

SVAR: Tack, Jan. Jag har aldrig lyssnat på Dr Hook men de ser ju helt fantastiska ut i klippet – en blandning av Andreas Kleerup och hippiesarna som mamma varnade mig för. Du har alldeles rätt, Dr Hook gav helt enkelt ”faen og hade det gøy”.

—

Tjena Fredrik,
Jag har tyvärr inte följt alla dina kommentarer, men jag har inte sett
denna länk varit uppe tidigare.

http://www.youtube.com/watch?v=m5QaJymNZrA

Det kommer från tributegalan till Freddy Mercury efter hans bortgång,
där Elton John och Axl Rose sjunger Bohemian Rhapsody. Det är ju en
otroligt briljant låt, med ett suveränt genomförande av Elton. Men det
som verkligen, verkligen är anmärkningsvärt är Axl, hans entré, hans
scennärvaro, hans karisma.
Vid strofen ”So you think you can stone me and spit in my eye” är han
onekligen världens största frontfigur. Det är enormt.
Tack för en bra spalt.
/Björn Sundberg, Visby

SVAR: Axl regerar onekligen i det klippet. Undrar om hans halvt avskruvade mikrofonstativ är en hyllning till Freddie Mercury, som vevade ett likadant på ”Live aid” 1985. När vi ändå är inne på genren ”Elton John samarbetar med relativt homofoba artister” bör vi förstås inte glömma bort den här godbiten.

http://www.youtube.com/watch?v=T0c_mvuC8E8&feature=related

—

Jag snubblade över dessa två sköna klipp från nått tvprogram tidigt 70tal. Rockögonblick??? Vi har ju en av de svenskar som som levt mest rockstjärneliv genom tiderna CW. Att vara  en suput rummlare och en jävel på brudar när man är klädd i ett par stora sparkbyxor är en stor bedrift. Östen kanske känns mer helylle men han dog i alla fall en rockstjärnedöd – ensam på ett hotelrum…
Ernst hugo är galenskapen personifierad att kunna läsa en kärleksdikt och få det att låta som Hanibal Lecter framförden är helt underbart. Det fick mig föresten att komma ihåg barndomssommrar när man lyssnade på kassetter där Ernst hugo läser rysare av HP Lovecraft.
När sedan CW och Östen lite snällt rimmar peruk och (stumt) kuk, måste några moralister skruvat på sig i tvsofforna.

http://www.youtube.com/watch?v=teyUA_1NHT0
 
http://www.youtube.com/watch?v=J3CCzZivrtU
 
mvh Johan Östman

SVAR: Jag tycker nog att Östen Warnerbring övertygade mer när han uppträdde med Entombed. Men de rosa pasleyskjortorna som han, Cornelis Vreeswijk och Ernst-Hugo Järegård har på sig går inte av för hackor. Extra plus för Cornelis snickarbyxor som accentuerar hans klotform.

http://www.youtube.com/watch?v=bi1k99wqw7U

”Detta är hela min ungdom i en låt. Tala inte medan den är på”, sa Morrissey när han blev intervjuad av musiktidningen Select 1994. På skivtallriken snurrade ”Innocent and vain”, en låt med den tyska sångerskan Nico, och journalisten beskrev effekten som den hade på intervjupersonen: ”Morrissey sitter på soffans kant, huvudet böjt framåt, ögonen slutna, armarna i kors och nävarna tryckta i armhålorna. Det ser ut som om han befinner sig i helvetet.”

Skivorna som Nico spelade in i början av sjuttiotalet hör till det otäckaste man kan lyssna på – de får till och med den svartklädda nihilistbluesen som hon hjälpte till att sjunga i Velvet Underground att framstå som lättsinnig. Christa Päffgen, som hon egentligen hette, var en framgångsrik fotomodell när hon kom till New York och skaffade sig celebra pojkvänner som Bob Dylan, Jim Morrison och Jackson Brown. Andy Warhol bestämde att hon skulle sjunga i rockgruppen som han lanserade, The Velvet Underground. Nicos blonda gestalt blev lika ikonisk som bananen på omslaget till albumet ”The Velvet Underground and Nico”. Lou Reed och de andra medlemmarna avskydde henne nästan lika mycket som hon avskydde sig själv. Nico ägnade resten av sitt liv åt att förstöra sig själv och sin skönhet. Medan hon gjorde det komponerade hon dystra låtar på en tramporgel.

Här intervjuas Nico i det franska tv-programmet ”Pop 2” 1972. Hon befinner sig i Paris för att uppträda på klubben Le Bataclan tillsammans med Lou Reed och John Cale den 29 januari. Reportern presenterar henne som ”popmusikens mest mystiska sångerska”. Nico, som lärde sig franska när hon var Chanel-modell, berättar om hur hon träffade Andy Warhol på en klubb där man dansade ”Marquis de Sade-danser”. Hon berättar också om en fransk film som hon medverkat i, ”La cicatrice intérieure”, det inre ärret, och beskriver den som psykologisk, ett antikt, grekiskt drama i ökenmiljö. Reportern undrar om hon förbereder en ny skiva. Hon har inte gjort något mer än Velvet Underground-albumet och soloverken ”Chelsea girl”, ”Desert shore” och ”The marble index”.

- Tycker du inte att det räcker? undrar Nico.

När hon sjunger låtarna ”Janitor of lunacy” och ”You forget to answer” förstår man att hon tyckte att det var tillräckligt. Nico hade uppnått det hon ville: en musik som var så kall och fylld av sorg att den slukade allt i sin närhet likt ett svart hål.