Folk i min familj, på pappas sida, har alltid älskat att elda. De har alla haft denna okuvliga vilja – när de ser vårens torra fjolårsgräs så måste de tända på. Kan inte låta bli. Det spelar ingen roll om fjolårsgräset växer en meter från huset, eller om det är för torrt i marken, eller om vinden ligger på, när tanken väl har slagit dem så plockar de direkt upp tändaren ur sina slitna jeansfickor och tänder.

Folk i min familj, på pappas sida, har alltid rökt och har alltid nära till elddon. Nära till eld och långt till konsekvenstänkande.

Eller folk och folk, det är ju männen på min pappas sida jag menar. Min pappa, till exempel. Och min farfar. Farmor sprang inte omkring med tändare och fjuttade på, däremot fick hon ofta vara med och släcka när hennes pojkar hade råkat tända eld på skogen. Det fick jag också göra. En gång när pappa skulle elda av en oskyldig liten ängsplätt så spred det sig hela vägen till dungen, och det sprakade i aspar och granar och jag var nio år och det tog sju timmar för mig och pappa att släcka elden, som hade kunnat ödelägga hela skogen. Men vi klarade det.

Mamma fick också vara med och släcka ibland. Ganska ofta faktiskt. Man kan förstå att det är därför som hon reagerar med sån domedagsbesvikelse när jag står bakom ladan på landet med tändstickor i händerna och den där hellquistska pyromangenen pirrande i bröstet. Näääej Hanna. Vet du vad.

Men jag är inte helt dum i huvudet, till skillnad från folket på pappas sida av släkten. Det är blött i marken, vindstilla, och jag eldar ett litet, litet område i taget, det är faktiskt ingen fara mamma. Prova själv!

Först vägrar hon och börjar i stället berätta sedelärande mardrömshistorier, som när jag var liten och sprang omkring i pappas anlagda bränder i bävernylon­overall och hade kunnat brinna upp hela jag, eller som den gången när pappa och farfar höll på att elda upp trädgården medan mamma låg uppe på sovrummet och sov, gravid med mig. De vågade inte väcka henne. De anlitade farmor att kuta med ruskorna i stället. Mamma vaknade när allt var över. Blev rädd i efterhand.

Men efter en stunds förmanande så släpper ändå mamma lite på oron och låter sin egen äventyrslusta flamma upp. Och så tänder hon en egen tändsticka.

Alltså, ni skulle se henne. Min mamma när hon låter sig själv ha roligt är det vackraste jag vet. Min mamma som springer och hämtar krattan så att hon kan lyfta brinnande grästussar och tända på nya ställen. Min mamma som får alldeles röda kinder och ropar högt när hon lyckas få fyr på ett alldeles särskilt besvärligt område, och min mammas tillfredställelse när hon lämnar en sotig plätt bakom sig och ger sig av på jakt efter en ny, orörd.

Och vi samarbetar så bra, ­mamma och jag. Vi hjälper varandra att tända och släcka, vi har kontroll på elden och vi lutar oss mot våra krattor och beundrar vårt verk.

Det är en sådan där magisk, sen aprilkväll på Nydalen och inne i stugan sitter Göran och surar för att han inte fick använda diesel att tända på med. Vi bände bort hans fingrar från dunken som han kom bärandes med och nu får vi vara i fred.

Pappa står säkert vid laduknuten och tittar på oss, han kan ju omöjligen hålla sig borta, men vi klarar oss själva och mamma behöver inte längre oroa sig för att släcka hans bränder. När männens äventyr är över så tillåter hon sig att ha sina egna.

Det finns en skylt strax efter Vamlingbo där det står ”Vacker kustväg till Hoburgen”. Kanske är det därför jag dröjer i flera år med att svänga in där. Som om jag in i det längsta tänker: ja ja, jag hör du säger det.

Men det är naturligtvis just en vacker kustväg till Hoburgen. Jag åker dit en sväng med hunden. Inte en käft där. Mycket skräp på stränderna.

När vi åker hem pratar de i P 1 om rättegången mot massmördaren på Utøya. Ensam på landet är det svårt att beskriva vilken betydelse P 1 får i ens liv. Och när till och med rösterna i Studio Ett – Anders Diamant och Helena Groll och gänget – undrar hur man ska undvika att massmördaren blir något slags stjärna, då sjunker jag ihop bakom ratten och tänker: nej, det här går åt helvete.

Så kändes det från början. Offren reducerades snabbt till siffror. Var det 92 som mördades? Nej, tydligen 67. Och hoppsan, nu steg det igen. Mördaren, däremot, fick snabbt ett namn, en ansikte, en historia. Sen blev han Gåtan. Hur är han funtad?

Sen kom debatterna. Samhällets skarpaste hjärnor tvinnar sina silkiga analyser.

Plötsligt kunde jag se det framför mig. Så här kommer det att fortsätta.

Om ett halvår dyker de första t-shirtarna upp. Och upprörda anhöriga. Och någon som säger att vi mest ville provocera. Sen kommer pjäsen, filmen, boken. Och upprörda anhöriga. Och hela tiden, svävande ouppnåelig över alltihop: Gåtan. Hans namn hamras in. Träffarna på Google svämmar över alla breddar.

Varför?

För att han mördade 77 människor.

Politiker köper tv-tid med kampanjkassor och bidrag. Massmördaren köpte den med döda kroppar. Och det har fungerat över förväntan. Han får lägga ut texten. Han blir betraktad, hela världen hänger vid hans läppar och tolkar minsta harkling. Mekanismerna är uppenbara för minsta barn, och för alla dårfinkar där ute. Får bli ännu fler döda kroppar nästa gång. Men med spektakulär inramning. Köper ännu mer tv-tid. Så sätt igång.

Gör en övning för dig själv. Sätt dig ner och mana fram ett ansikte på en ung människa. Du har ju en föreställningsförmåga, eller hur. Aktivera den. Förse det unga ansiktet med något kännetecken. Krulligt hår, lite glest mellan framtänderna. Vad som helst. Har du det? Bra. Pang. Nu är den unga människan död.

Nu ska du upprepa det här. Fram med ett nytt ansikte. Det måste vara ett du inte sett förut. Och när du har det: pang. Död. Borta.

Fortsätt. Tredje ansiktet. Fjärde ansiktet. Femte ansiktet. Sjätte ansiktet. Sjunde ansiktet. Tjatigt va? Men du har 70 kvar. Fortsätt, vad du än gör. Du har en föreställningsförmåga. Du måste försöka förstå. Men det är offren som behöver dig. Massmördaren måste vi lämna att vittra bort i sin håla. Det är livsviktigt. Annars lockar vi bara fram fler.

När jag kommer hem känner jag mig sjuk inuti. Jag går raka vägen upp på övervåningen och letar fram Sjöwall-Wahlöös ”Mannen på balkongen”.

En rånare har länge gäckat polisen. Nu har han gripits. Men han vill inte låta sig förhöras av någon annan än Gunvald Larsson.

”– Det var ni som tog mej, sa Rolf Evert Lundgren med något som påminde om motvillig beundran.
– Ja, sa Gunvald Larsson, det är riktigt. Men det är ingenting som jag känner mig särskilt stolt över. Det är mitt jobb. Kräk som ni tar jag varje dag. I nästa vecka har jag antagligen glömt er.”

Jag stjälper i mig stycket som medicin. Sen känns det aningen bättre.

Någon gång i mitten av 90-talet publicerade min dåvarande bibel Vecko­revyn en artikel som handlade om snygga tjejer. Helt vanliga snygga tjejer, de var inte modeller eller nåt utan de var bara jävligt snygga. De hade intervjuat de här tjejerna om deras utseende och vilka fördelar och nackdelar det fanns med att anses vara vacker. En av dem, som var helt otroligt snygg och verkade skitsmart och trevlig, berättade att hon ofta blev rätt illa behandlad av andra tjejer.

– Det är ett ständigt letande efter fel hos mig, sa hon. Till exempel ”är hon inte lite rultig?” och ”hon har väl fina drag men alltså, alltså hennes hy är inte så bra …”.

Jag kände igen mig så mycket. Inte för att jag själv brukade få höra det, herregud, utan för att alla dessa vackra, begåvade, charmiga och sympatiska kvinnor som passerade revy under mina ungdomsår fick så otroligt mycket skit av mig och mina tjejkompisar, alltid bakom sina ryggar och ofta med en rejäl portion självhat. Vi lärde oss tidigt att se alla kvinnor som potentiella konkurrenter. Även om det var outtalat så hade vi full koll på vilkas bekräftelse som var viktig och det var inte kvinnornas. Vilket ledde att vi alltid sållade otroligt hårt bland nytillkomna kvinnliga förmågor, vilket i sin tur ledde till att många möjliga vänskaper gick förlorade i ren rädsla. Vilket ju är helt sjukt.

Och den här inställningen har liksom hängt med, långt in i mitt vuxna liv. Den är svår att bli av med om man inte anstränger sig lite.

Förra året gick jag på min första riktiga kompisdejt, med en tjej som jag bara träffat en gång tidigare. Snygg, smart, framgångsrik, skit­rolig. Exakt en sådan tjej som jag tidigare skulle älskat att hitta fel på. Men i stället åt vi middag på stans bästa kines och föll handlöst för varandra över friterade revbensspjäll. Och genom henne har jag i min tur lärt känna en rad andra skitsmarta, vackra, charmiga kvinns som lyckats göra sig av med det där konkurrenstänket långt före mig.

En av de här tjejerna som jag har lärt känna det senaste året (hon hade varit en riktig jävla hagga om hon hade varit med i Vecko­revyn) berättade om när hon kom på sin kille med att vara otrogen. När hon konfronterade honom så nekade han och började slingra sig, spelade ut tjejerna mot varandra, spelade på deras konkurrens och hoppades på det bästa. Den andra tjejen var så klart också en riktig hagga, så det hade mycket väl funkat om nu inte båda dessa tjejer hade sett igenom ett och annat. De pratade med varandra i stället för med honom och en månadslång otrohetsaffär nystades upp. Det hade den aldrig gjort om de här tjejerna hade gått på gamla högstadiefasoner och valt att se varandra som fiender. Ingen av dem kände till den andra. Ingen av dem hade varit elak. De hade ingen som helst anledning att vara förbannade på varandra, men all anledning att vara förbannade på honom. Det var han som var fienden i just det här fallet.

Jag tänker på de där kvinnorna i den där artikeln. De verkade liksom inte glada trots att de var så snygga och framgångsrika. De verkade ensamma. Både män och kvinnor letade fel på dem, både män och kvinnor sökte mycket hellre sin bekräftelse hos andra män. Så fruktansvärt nedslående och samtidigt så vanligt, tror jag. Jag är så glad att jag har slutat slentrianhata kvinnor. Och jag älskar det här nya livet så mycket mer än mitt tidigare totalt mansorienterade skitliv.

Om vi återvänder till middagsbordet på Södermalm, och vi tänker oss ett par författare, en konstnär, en formgivare, några journalister … att i det här sällskapet börja klaga på skattetrycket vore en stämningshöjare fullt i klass med att slicka lite mascarpone från sin sked och berätta att man börjar känna en dragning till femåringarna nere på dagisgården.

Jag läste en krönika i en kvällstidning härom veckan som började med ett utfall mot en idrottsstjärna som av skatteskäl bosatt sig utomlands, varefter krönikören vevade om hur fint det är att betala skatt.

En sak som jag då undrar är: Varför har krönikören bildat ett aktiebolag?

Jag ställer frågan av omtanke. För med den bolagsformen får han inte i lika hög utsträckning ägna sig åt det som han gillar så skarpt, nämligen att betala skatt.

Han kanske gillar själva pappersarbetet? Proceduren med bolagsstämmor, godkänna revision och grejor, alla handlingar som tillsänds honom och som han ska sätta kråka på. Han kanske är väldigt förtjust i att skriva sin namnteckning?

98 procent av alla jag känner skulle äcklat avvisa alla påståenden om att skatterna är för höga.

De skulle invända att skatterna går till det gemensamma, och att det gemensamma har krympt alarmerande på senare år och att vi snarare borde HÖJA skatterna.

Lustigt nog tror jag inte att någon enda av dessa 98 procent är vanlig a-skattare.

De har enskilda firmor eller aktiebolag. De drar av och står i och köper grejor på firman. Krönikören är i gott sällskap. Det är något av en folkrörelse, att utåt lovprisa skattetrycket – samtidigt som man inåt, bakom mörka draperier, fixar och donar så att ens skatt ska bli så låg som möjligt.

Och alla tycker att just deras balans är den rätta och att de har rent samvete och dessutom gör de ju faktiskt ingenting olagligt? De lever ju i det här äckliga samhället där solidariteten är död och alla ska bli kunder och företagare. Och som de, underförstått, motvilligt anpassar sig till. Sparkande och skrikande släpas de iväg till bolagsbildandet.

Så ser det ut i de övre samhällsskikten. Man har en revisor som puffar en i sidan och gör en uppmärksam på att man bör byta bolagsform. Åtminstone om man vill få mer pengar att röra sig med. Och det vill alla. Bakom draperiet, alltså. Samtalen med revisorn hörs tack och lov inte ut till middagsbordet.

I de undre samhällsskikten protesterar man mot skattetrycket genom att jobba, köpa och sälja svart. Något som vi i de övre skikten tycker är synnerligen vulgo.

Man kan tycka att många borde välkomna en diskussion om skatterna, eftersom de i praktisk handling uttrycker sitt missnöje med dem.

Problemet är att det är så socialt skämmigt. Att förespråka skattesänkningar är som att säga: Nä hörni, jag vill inte bidra till det allmännas bästa, däremot vill jag ha mer åt mig själv.

Det ingår i samma paket som inkontinens, maggördel och medlemskap i Lions.

Bättre då att fronta med fina åsikter och att hålla girigbukandet för sig själv på kammaren.

Det finns en tredje grupp också. Människor som knegar på och betalar sin skatt utan att säga varken bu eller bä om det. Som går till vanliga jobb, upp tidigt, hem sent och samma peng på kontot den tjugofemte varje månad.

Tänk på dem nästa gång du läser en krönika om hur häftigt det är att betala skatt. Vad krönikören menar är: Vad häftigt det är att alla andra betalar skatt.

Författarcentrum heter en hyvens organisation som man kan vända sig till om man vill boka en författare till sitt bibliotek eller sin kulturförening eller skola. På hemsidan kan man läsa vad de olika författarna har skrivit och vad de kan göra; jojka eller vifta på öronen, men mest handlar det förstås om muntrationer som att berätta om sitt författarskap och läsa högt ur sina verk för den stjärnögda församlingen.

Högstadiebesök brukar inte vara överdrivet populära bland författarna; de flesta drar gränsen vid gymnasiet.

Man kan fråga sig varför.

Jag var och pratade i en åttondeklass en gång. Det var i Åsöplugget, i Skatteskrapans skugga, och uppgiften var att berätta lite om hur man skriver en pjäs för sisådär tio elever som anmält sig till en dramatävling.
Det gick inget vidare. Innan jag hade hunnit få av mig jackan brast några elever ut i en grälsjuk harang om en schemateknisk miss, jag försökte förklara att jag inte hade något med saken att göra, men halva gänget stormade ut i vredesmod och drog med sig några till, och kvar satt några elever som tysta betraktade mig med ett slags roat förakt.

Det är svårt att få folk till lärarutbildningarna.

Kanske finns det förgreningar till författarnas uttalade önskan att slippa besöka högstadieklasser. Kanske beror det på att alla innerst inne vet att om saker och ting skulle skita sig fullständigt där inne i klassrummet, då har man ingenting att ta till.

Jag talar om det som i brist på bättre brukar kallas ordningsfrågor, och som får många att kröka munnen i ett nervöst hånleende och säga att de tvivlar på att man löser något med en återgång till katederundervisning eller kadaverdisciplin. (Det brukar också finnas en djuping i församlingen som säger tänkvärdheter som att ”man kan vara en auktoritet utan att vara auktoritär”.)

Man kan skylla lärarbristen på kommunaliseringen av skolorna, man kan skylla på nedskärningarna eller på flykten till friskolorna. Men jag misstänker att den bottenlöst deprimerande sanningen är att den största bromsklossen inom skolans värld är föräldrarna. De vill att det ska vara tyst och lugnt i klassrummet, men de vill inte prata om hur det ska gå till. För då kan det bli så tråkig stämning.

Jag har suttit på föräldramöten där förslag om att bråkiga elever ska skickas hem har avvisats med argumentet att den bråkiga eleven kan känna sig ”utpekad”. (Vilket man kan undra om eleven inte redan gör, eftersom vi ägnar så många pannrynkade föräldra­möten åt honom eller henne.)

Om man då svarar: ja, det är liksom det som är poängen, då säger de andra föräldrarna att det låter som en ”bestraffning”, och tittar medlidsamt på en. Bestraffningar är nämligen hopplöst omoderna. Svart pedagogik. Barnen blir Hitler hela gänget.

De flesta föräldrar har något att ta till mot sina barn om ingenting annat funkar. Det där ”nu får du gå in på ditt rum och lugna ner dig”. Fast sådär balanserad låter man ju aldrig. Det far i väg och sen får man dåligt samvete och ber om ursäkt och har sig.

Men ändå: man har något att ta till. Hade man inte det tror jag att det skulle födas betydligt färre barn.

Lärarna skickas ut att hålla ordning på inte två barn, utan trettio, och de förväntas klara av det utan att höja rösten eller ”peka ut” någon. Vara auktoriteter utan att vara auktoritära. Lycka till.