Mexico!

Älskar den här.
Mexikanska producenten Mauricio Rebolledo gör något slags protoindustri som känns som en bortglömd syster till Liaisons Dangereuses ”Los niños en el parque”. För den som blivit förälskad i Mathias Aguayos produktioner senaste åren är det här ett naturligt och råare nästa steg, och Rebolledo släpper också på Aguayos bolag Cómeme (”Ät mig”).

I videon går Rebolledo själv runt i en tunnelbanestation, som Michael Jackson i ”Bad”-videon, och skriker ”guerrero” – krigare – som om Jack Black kom från Monterrey och gillade billiga trummaskiner köpta på en mexikansk loppis snarare än Marshall-stackar.
- Min musik är antagligen inte den bästa för att lyssna på på Ipoden, men den funkar på dansgolvet, berättar Rebolledo för bloggen Kosmonautenschule.

Senaste Rebolledoprojektet är Superpitcher-samarbetet Pachanga boys, vars ”Fiesta forever” finns på höstens ”Total 10″-samling från Kompakt. Rebolledo skulle spelat i Stockholm nyligen men ställde in i sista stund. Snälla klubbstockholm, boka in honom igen snart.

Krognytt: Högbergsgatan blir ostigare

Sympatiska krogen Stockholm Speakeasy på Högbergsgatan (betyg 3 i På stans bartest) tog sitt namn från de olagliga klubbar som blomstrade under förbudstiden i USA 1920-1932. Namnet ”speak easy” sägs komma från att barägarna bad gästerna att vara diskreta och tystlåtna när de beställde sprit. Kanske var Högbergsgatans Stockholm Speakeasy också lite för diskreta och tystlåtna i sin marknadsföring av krogen, i augusti skickade man in en anmälan om upphörande till Tillståndsenheten och nu har man bommat igen.

I stället för Speakeasy blir det nu en ny restaurang. När jag gick förbi sent en kväll tidigare i veckan svarade den enda byggarbetaren på plats motvilligt ”restaurant” på bruten engelska. När jag går förbi på dagen går det lite bättre, en av byggarbetarna säger att det ska bli en fonduerestaurang som ska drivas av människorna bakom Nyagatan på Skånegatan. Nyagatan fick omdömet ”en hygglig kvarterskrog med personlighet” och betyget 3 av Krogkommissionen i april i år. Vi får se vad de hittar på den här gången.

Michael Jacksons oanade kärlek till Trent Reznor

 

 

I kväll är det premiär för Michael Jackson-filmen ”This is it”, ett sent svar på The Strokes debutalbum. Filmen är en samling klipp från repetitionerna inför den serie konserter Jackson skulle gjort i London i år och har föregåtts av intensiva spekulationer om att det inte bara är Michael Jackson som syns i filmen – utan också en Jackson-imitatör. Exempelvis har Joe Jackson har gått ut och sagt att ”den här filmen innehåller ’body doubles’, om det råder ingen tvekan”. En brittisk imitatör hävdar att han blev kontaktad av Sony att vara med i filmen redan innan Jacksons död.

På ett Michael Jackson-forum
säger ett mer tveksamt fan att han hört ”många som säger att det är olika Michael på olika ställen i ex. klippen som släppts från filmen, men det är dom som tror att Michael lever, som säger det”. Det kan förstås diskuteras om det finns imitatörer i filmen, och det kan finnas en rad skäl till varför man skulle vilja ha det. Att saker inte alltid är som de verkar i Michael Jacksons liv (och död) har blivit allt tydligare på sistone, när väldigt mycket information om Jackson börjat läcka ut. 

Ett exempel på det är de gamla producenter, musiker och studiotekniker som jobbat med Jackson, som öppnat sitt hjärta i otaliga böcker, intervjuer och internetforum för att ”motverka skvallerbevakningen” av Jackson. En tråd på ett ljudteknikforum har i skrivande stund har 784 inlägg. Det är ganska fascinerande läsning om man är intesserad av Jacksons musik. Här är några av sakerna som sägs:

1. ”…like an animal”
Michael älskade Nine Inch Nails ”The downward spiral”.

2. Toto recall
Det klassiska gitarrsolot som Eddie Van Halen spelar i ”Beat it” ansågs vara för rockigt av Quincy Jones, som kallade in Steve Lukather för att ”se över” solot. Lukather själv antyder att det kan vara han som spelar solot egentligen.

3. Aaaaaw #1:
Förhållandet mellan Lisa Marie Presley och Jackson var kanske inte så påhittat som det verkat. Så här säger en ljudtekniker: ”I was there when Lisa Marie was around. They acted like two kids in love. Held hands all the time, and she hung out at the studio for quite a while. I never questioned their love for each other.”

4. Fejk-rappen
Mannen bakom ”Protection for gangs, clubs and nations”-rappen i ”Black or white” är inte Macaulay Culkin (inte så stor överraskning kanske) utan i stället Bill Botrell, mest känd för sitt arbete med Sheryl Crow och sitt bockskägg i crazy färger (ändå rätt stor överraskning):

5. Burn this disco out
En assistent brukade koka varmvatten till Jackson och kontrollerade att det var varmt nog genom att smälta plastskedar i vattnet innan det serverades.

6. ”Hey mama, said the way you move…”
Jackson sjöng konstant på Led Zeppelins ”Black dog”.

7. Aaaaaw #2
När Notorious B.I.G. skulle rappa på Jacksons ”Invincible”-platta var det första han frågade producenten Dallas Austin ”Yo, Dallas, can I meet Mike?”. Austin svarade ”efter att du spelat in” så Biggie satte sin vers på första tagningen. Jacksons säkerhetsvakter kom in i rummet och sen kom Jackson själv. Biggie blev tårögd, började stamma och buga sig för Jackson.

8. Don’t stop ’til you get enough
Det gjordes 91 olika ”Billy Jean”-mixningar. I slutändan valde man att släppa en av de första man gjorde.

Andra städer

I artikeln The micro-economy of Union square” går New York magazine igenom tillståndet för New Yorks gatuförsäljare, -musikanter och -konstnärer runt Union square, ett torg som sammankopplar åtta tunnelbanelinjer och gränsar till fem olika områden på Manhattan.

Där finns både stora kedjor, exklusiva märken och torghandlare som hyr in sig för en ansenlig markhyra på Greenmarket. I en skiss över Union Square möter man också mer eller mindre ortodoxa diversearbetare.

Där finns Sally, som säljer Obama-t-shirts och drar in 200 dollar om dagen. Där finns Allan, som drar in 45 dollar om dagen genom att skriva dikter. Framför allt sitter Saravuth Inn där, en 41-åring från New Jersey som utmanar folk i schack för 5 dollar spelet. Själv uppger han att han tjänar 400 dollar om dagen. Säg att han jobbar 20 dagar i månaden. Det är nästan 60 000 kronor! ”Can’t knock the hustle”, som Jay-Z brukade säga.

Naturligtvis höjs det röster för att få bort gatuförsäljarna och musikanterna, precis som i Stockholm. En kommentar till artikeln hävdar exempelvis att man framför allt måste få bort fejkkonstnärer som grosshandlar konst som de sen säljer som sin egen. New Yorks parkansvarige Adrian Benepe försöker också komma åt konstnärerna som får sälja sin konst fritt enligt grundlagen: ”This is probably not what the founding fathers had in mind. It turns the park into a flea market”.

Mer positiva är de ondskefulla stora kedjorna, som bokaffären Barnes & Noble och ekokedjan Whole Foods. De har nämligen insett att ju mer folk som hänger på torget desto mer besökare får de själva, ”People love to come in and use the bathrooms; we’re famous for them” säger Whole Foods talesman.

I Stockholm funkar det helt enkelt inte på det här viset, inte än i alla fall. Varje nybyggd shoppinggalleria förväntas fungera som en självförsörjande organism som har allt man kan behöva. Men det har de inte. I stället iskalla, ihåliga kolosser som långsamt självdör över hela stan, för arroganta och/eller korkade för att bli en del av stans kretslopp.

Ingmar Bergman får sin hämnd på Sverige

Just nu auktioneras som bekant Ingmar Bergmans ägodelar ut på Bukowskis. Utgångspriserna sattes lågt och har gjort många hoppfulla inför auktionen, kanske kan man få en gul plyschfåtölj för 500 spänn. Eller ett par Bergmanska ljusstakar när de prissatts till 800 kr.

Kl 15.00 drog auktionen igång och föremålen går för ansenliga summor. Fåtöljen gick för 15 000. Ljusstakarna? 30 000. Förstås. Men jag sitter ändå och tänker på att någon tant krossat sin sparbössa, åkt ner från, säg, Luleå och tänkt att ”hmm, jag kan nog gå ända upp till 1 500 för de där besticken” och sen fått det tiodubbla kastat i ansiktet på en. Det känns lite grymt, som att Bergman hälsar från graven att man nog inte ska hålla hoppet uppe.

Utanför tullarna

I somras skrev Kalmar-tidningen Barometern artikeln ”Varning för tjuv med stor näsa”, som berättade att ficktjuvar härjar på Willys i Hultsfred. Närpolischefen Gillis Gustafsson uttalade sig i artikeln: ”Enda signalement vi har är att den presumtiva tjuven var mörkklädd och hade stor näsa”. Ok.

I dag kan man läsa mer roligt/märkligt från landets nedre regioner. Sexentreprenören Dragan Bratics omdiskuterade strippklubb i Skogsby på Öland byter nämligen namn – till ”Café för homosexuella”. Bratic berättar själv i Ölandsbladet om namnbytet:
– Svarta, invandrare och homosexuella är skyddade i Sverige. Det är politiskt korrekt. Men om man som jag bedriver striptease, då anses man inte vara normal. Därför bytte jag namn till ett korrekt politiskt tillfredsställande namn: Café för homosexuella.

Strippklubben har inte nått de publikmål man haft, i stället för 100 betalande per kväll har man som mest haft ett tiotal besökare. Kanske är det därför man nu satsar på en ny nisch. Den förmodade målgruppen för nysatsningen är ”homosexuella som vill gå på heterosexuell strippklubb”.

Inte ens Montgomery Brewster eller Hans Pandeya kan ha kommit på en sämre affärsidé.

Torsgatan kl 19.39, 080411

Vanja Hermele

Om en buss girat fel
på Torsgatan i fredags kväll hade hälften av Stockholms unga kulturarbetare strukit med.
Kanske inte riktigt, men nästan. Galleri Loyal hade vernissage för ”The ice cream show”, Robyn var DJ och som vanligt var det så trångt att man inte kunde se någon konst. Fotografen Pierre Björk tyckte det var lika bra, han tycker Loyal är ett ”graffitigalleri” där ”konstnärerna tävlar om vem som kan fylla duken med så många färger som möjligt på kortast möjliga tid”.

Nåväl. Jag är ingen konstkännare men gillar Loyal. Det är trevlig stämning och kul i sig att ett ”yngre” galleri kan gå så bra. Klart värt ett besök.

(På den suddiga mobilbilden anländer Vanja Hermele med flera till Loyal)

Fel, fel, fel

Två krogrecensioner har hamnat fel i veckans På stan. Eyubi och Byn har fått fel omdömen och betyg. Klicka på länkarna och läs de rätta versionerna.

Jigga till Stockholm!

Världens bästa rappare kommer till stan!

För andra gången någonsin kommer Jay-Z till Stockholm. Den 19 juni spelar han i Globen.

(UPDATE: 1997 spelade Jay-Z på Folkets hus vid Norra Bantorget. Gaget då ska ha bestått av 10 000 kronor och en Everlast-jacka.)

Jag såg honom live på Wembleys annex i London 2006, då med Lupe Fiasco och Kano som förband, med Beanie Sigel som sidekick och med gamla ärkefienden Nas samt flickvännen (numera hustrun, grattis till Jay-Bee!) Beyoncé som gästartister. Om Stockholmsspelningen – som ingår i den där miljarddealen Jigga nyligen skrev med Live Nation – är en promille av den konserten kommer det vara årets spelning, alla kategorier.

Åh, jag är så glad nu. Vi ses på Globen!

(UPDATE 2: Biljetterna släpps på onsdag, 16 april)

Ceci n’est pas une lunchblogg

Viggo Cavling

Vi skriver inte om luncher i På stanbloggen, men i dag gör jag ett undantag. Viggo Cavling, Resuméchef och tidigare På stan-redaktör, bjöd nämligen på majskyckling på Fredsgatan 12.
Jag var rätt nervös innan, men Fredrik Strage lugnade mig. ”Han är snäll, bara högljudd. Precis som du”. Fast jag var lite rädd för dialekten ändå.

Vi såg honom i går också, han kom cyklandes till DN-huset. Jag och Sebastian såg honom genom fönstret, på långt håll. ”Det måste vara Viggo”, sa jag, ”han har sånt manligt mejslat ansikte”. ”Det är Jonas Bonnier”, sa Sebastian.
Men det var Viggo, med barnsadel och vit skateboardhjälm, på väg till en av husets radiokanaler.
Jo då, han var jättesnäll och inte särskilt högljudd. Förhörde mig om min bakgrund och familj och kallade mig DN-adel, vad det nu betyder. Men jag föredrar undertexter.se eller text-tv-sidan 199 nästa gång grötskånskan slår till.

(Arkivfoto: Magnus Hallgren)