Det klagas mycket på arroganta cyklister, som i Bengt Ohlssons senaste krönika. Ofta är det befogat. Men sedan jag själv blev cyklist har jag upptäckt en lika irriterande grupp fotgängare: Cyklist-tillrättavisarna.
För denna kategori är felande cyklister mumma, särskilt som de möjliggör något som förenar tillrättavisarna, nämligen en förkärlek för tröttsamt käckförmanande talesätt av typen ”tro gör man i kyrkan”. Cyklist-tillrättavisarna älskar sånt. En man jag mötte i går drog till med ett jag inte hört förut. Jag cyklade, mycket försiktigt, på fel sida en liten sidogata. Visst, så ska man inte göra, men eftersom en stor lastbil blockerade rätt sida hade jag inte mycket val.
– Oj oj oj då lilla fröken, sa mannen och blockerade min väg trots att det fanns gott om utrymme på trottoaren.
– Det går inte att… började jag samtidigt som jag visade mot monstrumlastbilen på andra sidan gatan.
– Nähärö, avbröt han direkt, och klämde till med: Det är bara små barn och trasiga bilar som inte går.
Då cyklade jag därifrån.
På kvällen, när jag dumt nog trotsade regnovädret och cyklade till Kulturhuset för att se Malin Hellkvists Selléns ”Rosa löften”, parkerade jag cykeln under ett öde Åhlénstak. Det vill säga innan en man som stod i närheten närmade sig och suckande pekade mot ett cykelställ en bit bortom taket.
– Bara tio meter bort och du ställer din cykel här.
– Jo, men det ösregnar och det är helt tom här… stör den dig?
– Nej, inte mig, men du vet, de som designar staden har haft en tanke.
Den här var ny. Jag och min cykel hade inte respekterat stadens designtanke.
– Men en stad lever ju, kontrade jag, allt har inte sin bestämda plats.
Hans uppsyn avslöjade att det här kunde bli en evighetsdiskussion och eftersom jag hade bråttom till föreställningen så rullade jag ut cykeln i spöregnet. Skit samma.
När jag hunnit en bit bort kom han skyndande efter mig, ångrade sig kanske lite.
– Fröken (den här kategorin män säger dessutom alltid fröken!) man kan ha en plastpåse över cykeln så blir den inte blöt, sa han med all välvilja, till synes utan ironiska intentioner.
Det var en märklig cykeldag i går.
Hur som helst, så kan jag rekommendera ”Rosa löften”! Genom dansaren Marianne Kjaersunds rosaklädda queerkalasare nöter MHS in dansbandsmoves på ett både rörande och komiskt sätt. Och det till låtar som visar sig vara riktigt svängiga.
.jpg)
Mest kommenterade