Blev nyligen, via omgivningen, påmind om ordet snackis, och i nästa sekund, av mig själv, om hur intensivt illa jag tycker om det. Brr hu hu. 

”Jag dömer människor utan vidare eftertanke. Det är ingen egenskap jag uppskattar, men så är det. Någon säger fel sak och magkänslan tar över tanken: denna person är opålitlig”, skrev den högerkonservative debattören Roland Poirier Martinsson nyligen i Svenska Dagbladet, i en text som handlar om hur man, på rätt irrationella grunder – det är ju galenskapens natur att vara just irrationell – blir galen, på visst språkbruk. Jag känner exakt likadant (om än inte för exakt samma saker då, ”det nya svarta” kan jag till exempel läsa utan att hyperventilera). RPM avskyr också han konstruktioner på ”schemat ‘dagis’ (‘kramis’, ‘snällis’)”. Jag hatar inte is-ändelser över ett bräde, när de, som Lisa Förare Winbladh påpekade här, ”används ironiskt eller avväpnande” är de bra. Men snackis, alltså. Jag hatar det. Jag tror att det beror på att det är det mest säljsnackigt förminskande och fördummande av alla säljsnackigt förminskande och fördummande ord som är i omlopp, det är som att äta spikmatta att processa ”snackis”. 

Några andra ord jag hatar är: Festa (som i ”att festa”), hipster (som jag dock använder, i brist på något lika effektivt uttryck), konstruktioner som inleds med über-, all form av managementmässig yogasvenska, som ”andas” och ”landa” (i ett beslut, till exempel) och allra särskilt starkt ”att göra en resa” (som en metafor för att ta fram en ny tjänst för mobiltelefoner, att ”göra en resa” på det sättet överträffas nog i vämjelighet bara av ”det var en jävla resa!”). Är jag dum i huvet? Vad hatar ni?

(Ps. Innan någon påpekar det trötta i att ge sig på spikmattor två gånger i rad vill jag bara påminna om det är 2009 års näst sista dag, och därmed även så gott som sista chansen att få det gamla grollet ur sig inför det nya årtiondet. Låt mig!)

I brist på bättre bilder: Bild från ett rån på Handelsbanken vid Vanadisplan i Stockholm, 2006. Foto: Yngwe Sjöman. Kladd: Jag. 

Dagens nyhet står Norrländska Socialdemokraten för. Det har varit rån på Handelsbanken i Råneå. Tidningen har pratat med bankens säkerhetsansvarige. Rolf Rånman.

Rolf Rånman kommenterar emellertid ingenting utöver att han inte kommenterar någonting så länge polisutredningen pågår.

Det hindrar inte På stan från att lyfta luren.

Hej! Är det Rolf Rånman?
– Ja.

Jo, det gäller rånet i Råneå.
– Vi kommenterar inte det.

Det behöver du inte. Jag vill prata om ditt namn.
– Jaha.

Det är så klart aldrig kul med rån, men trots det, ser du själv något roande i att det är rån i Råneå, och att du kommenterar det?
– Inte speciellt. Men jag kan se att andra reagerar på det och tycker det.

Har ni råkat ut för rån i Råneå tidigare?
– Ja.

Du jobbar som säkerhetsansvarig för Handelsbanken i norra Sverige. Hur rimmar det med ditt namn tycker du?
– Alldeles ypperligt. Det är därför jag har sökt den här tjänsten.

Hur ofta händer det att någon kommenterar det?
– Det är rätt ofta, inte bara vid såna här händelser. De brukar säga att det ju är ett passande namn eftersom jag jobbar på bank. 

Och vad svarar du?
– Jag brukar säga att det blir ännu värre eftersom jag jobbar med säkerhet.

Ps. En gammal klasskompis hörde just av sig och tipsar om att fenomenet har ett namn, aptonym (och att det finns fler exempel,  sportreportern Robert Tennisberg, chefsekonomen Annika Winsth med flera).

I dagens tidning listar vi 100 händelser som skakade Stockholm under 2000-talets 10 första år. Vi har rotat bland minnen, i arkiv, bland vänner och bekanta. Men vi har ju helt säkert missat en hel del – och jag antar att inte alla håller med om vår rangordning heller.

Diskutera gärna här!