Jag trodde att jag eventuellt skulle kunna vara först med en spaning jag med. Men icke.

Min teori om att vampyrtatueringar borde ökat i och med den översköljande vampyrvågen (!) visade sig absolut inte stämma. Hur kan det inte stämma, undrar jag?

På Swahili Bob har man inte fått en enda kund som ”bett” (ha!) om att få två bitmärken tatuerade på halsen. Man har heller inte fått någon annan vampyrrelaterad förfrågan.
- Jo en förresten, säger Klara. Vi har gjort en Twilight-tatuering. Med ett äpple. Som tro, hopp och kärlek fast tro, hopp och Twilight istället.

Inte heller på East Street Tattoohar man hört talas om en vampyrtrend. Ingen har bett om en vampyrtatuering den senaste tiden. Allra minst bitmärken på halsen. Men det är bara en tidsfråga innan de önskemålen trillar in, tro mig.

Minns var du läste det först!

(Foto: AP Photo/Chris Pizzello)

Anna Anka i all ära men det är Maria Montezami som växer i Svenska Hollywoodfruar. Gårdagens avsnitt var förvånansvärt nedtonat. Kanske laddade man första avsnittet till bredden med kontroversiella uttalanden och körde mellansnacket i avsnitt två? 

Hur som helst så är det svårt att inte tycka om Maria Montezami som med sitt släpiga tal och hyfsat sömniga blick gör sitt yttersta för att välkomna sin lillebror. Hon hänger en liten tvättsvamp i duschen, lägger ”den chokladbiten som mest liknar den man får på hotell” på nattduksbordet och ser till att två vimplar med svenska flaggan vajar i rabatten. Ömhet i dess renaste form.

Agnes-Nicole däremot sjunker lite i mina ögon. Synd på en så trevlig dam. Men jag har sällan bevittnat större bondfångeri än när hon lät sig smörjas in med guldfärg från Panduro och lurades att tro att det var 24k guld och att detta skulle ge hennes hy en enorm lyster. 2500 kostade kalaset. Agnes-Nicole, du är bättre än så! Och inte lyckades behandlingen dölja den konstiga, urgröpta klyftan mellan hennes bröst heller.

(Foto: Andreas Apell/Scanpix)

Jo, men vi måste faktiskt det.

Det finns de som inte ser storheten i treans satsning Svenska Hollywoodfruar. Och jajaja, man kan gnälla på deras något omoderna syn på vad det innebär att vara hustru, i form av plikt och så. Men vem orkar?

Om man istället ser detta program som…
a) underhållning
b) ett tillfälle till eftertanke och reflektion

…så är det banne mig kanske det bästa program jag sett. I alla fall på trean. 

Man blir ju inte särskilt avundsjuk på deras lyxliv eller peppad på att snärja en Hollywoodmiljonär. Själva idén med att de lever ”den amerikanska drömmen” faller så vackert att mina ögon tåras.

Jag bor i en liten etta och tjänar mindre än vad deras gräsmatta kostar, men jag är inte valiumberoende och jag ser inte ut som femtio fast jag inte fyllt fyrtio.
Och jag är definitivt inte gift med en skrynklig man som är tre äpplen hög och som jag tvingas utföra sexuella tjänster på vare sig jag vill eller inte.

I detta avseende lyckas Svenska Hollywoodfruar bättre än alla självförtroendeboostningsprogram som tv någonsin sänt. Man ska trivas med sig själv och så vidare. Och sin kropp. Hur många program, i synnerhet på tv3, har inte gått ut på det? Men hur många har egentligen lyckats.
När så tre lyxfruar som ”har allt” visar sig leva liv som ter sig som ganska så vidriga trots att de har fina kroppar, ett vackert hem, mycket pengar och en heltidsanställd husa så infinner sig självkänslan direkt. ”Jag har det nog inte så dumt ändå”.