Någon på redaktionen får ett fint paket och ger mig sidenbandet. Min första impuls är att knyta en stor rosett runt hästsvansen som Madicken. Min andra idé är att göra ett hårband som Alice i Underlandet. Båda mycket fina håruppsättningar – om man är fem år. Jag är 31 och borde veta bättre. Hur kan jag fortsätta döma vuxna kvinnor med spökreflexer dinglande från blixtlåset eller tofsfrisyr när jag inte kan gå förbi en Hello Kitty mugg utan att börja fingra på kreditkortet? Kan jag verkligen förbluffas över vuxna (oftast kvinnor) med ”Shaun the Sheep” – rygga när jag själv är iklädd en blus med puffärmar och kort plisserad kjol? Jag vill inte på något sätt bli behandlad som en snorunge, och är det ens möjligt att sparka rumpa på kontoret i ballerinaskor från Marc Jacobs som ser ut som två gulliga möss? Jag tror inte det.

 I vinter har den förlöjligade pälsbollsmössan haft sällskap av en ännu mer infantil variant, nämligen ett stickat björnansikte komplett med öron. Gulligt. Men borde nog inte tillverkas i så stora storlekar att Disney-skadade vuxna kan kränga dem över sina huvuden. I England finns ett uttryck för kvinnor som försöker se 20 år yngre ut genom hur de klär sig ”Mutton dressed as lamb” heter det (Fårtacka klädd som lamm) och syftar på sorgliga Cougars som fastnat i det förgångna och vägrar hissa ner minikjolen. De lämnar jag åt sitt öde, det jag syftar på är mer ”Mutton dressed as Lambi”. Jag tror att man blir för gammal för en viss sorts stil vare sig man vill det eller inte, kanske inte bara för att man känner sig obekväm utan för att kan ge ut helt fel signaler. Rosetter i alla dess former må få bäraren att känna sig som ett lyxig paket men skriker ofta ”daddy issues” till omvärlden. Se bara på Mickan i Solsidan, Katy Perry eller Jessica Simpson. På min 30-års fest hade jag på mig en riktig festblåsa och på huvudet – glittrande kattöron, julafton för vilken amatörpsykolog som helst. Det finns säkert mycket att säga i ämnet i samband med kvinnlig sexualitet ur både manligt och kvinnligt perspektiv (bland annat som en anledning att det säljs mycket underkläder med seriefigurs- motiv). Men för mig är vissa plagg och accessoarer intressanta för att de just glittrar, är rosa, har körsbärsmotitv, rosetter, stora prickar, puffar eller volanger eller på andra sätt ser ut som en solig eftermiddag i Paris. Frågan är hur stor skillnad det är på mig och de Polarn och Pyret-bärande, Odd Molly-dyrkande, tumvantsbärande, inbakasflätade, Juciy Couture- älskande smurfunderbyxefans som jag förfasar mig över? Förmodligen inte så stor.

Vissa dumma idéer är dummare än andra. Många av dem föds ur en blandning av storhetsvansinne och lättja, jag har på grund av dessa anledningar nyligen försökt mig på aktiviteter som att klippa och fila mitt gamla SIM-kort så det skulle passa i min nya mobil och att balansera en kopp rykande varmt té i urringningen för att jag inte orkade hålla den i handen. Resultaten blev katastrofala. Dock inte lika katastrofala som när jag under en Londonweekend, mitt i natten, med hjärnan fortfarande marinerad i gin och tonic smyger upp för att gå på toa. Jag fumlar i mörkret efter toalettdörren – hittar den och drar igen den ordentligt efter mig, jag vill ju inte att mitt snarkande sovsällskap ska höra eventuella kissljud. Det tar någon minut innan jag inser att det inte finns någon toalettsits att slå sig ner på, ingen spegel som reflekterar min begynnande bakisångest. Värst vad ljust det var också.

Jag står i hotellkorridoren. Naken. Och har dragit igen dörren till rummet så hårt att den naturligtvis har låst sig automatiskt. Högljudda snarkningar i en jämn takt hörs därinifrån som inte påverkas av att jag försöker knacka så högt så att sjusovaren vaknar, men inte så högt så att någon annan hotellgäst öppnar sin dörr och undrar vad som försiggår.

Vad ska jag göra?

Eftersom jag befinner mig i England är golvet täckt av heltäckningsmatta, inte en enda lös matta som jag kan vira in mig i finns i sikte och tavlorna är fastskruvade i väggarna. En brandsläckare står i ett hörn men frågan är om inte effekten av att hålla den framför min nakna kropp bara förhöjer den komiska effekten. Jag knackar igen, nu desperat. Inget svar.

Vad ska jag göra?

Jag ser ingen annan utväg än att långsamt börja ta mig ner för de två trappor som leder ner till hotellets reception. ”Gode Gud – låt-inte-hotellbaren- vara- full- med –packade-engelsmän” ber jag om och om igen. I receptionen sitter en liten indisk farbror i en något för trång kostym.

- Hello, säger jag på min bästa fejkade BBC engelska. I am naked (uppenbarligen) and have locked myself out. He, he.

Den indiska farbrorn tittar tyst och allvarlig på mig.

- Don´t worry madam, säger han. It happens all the time.

Han är inte så artig så att han erbjuder mig sin kavaj att skyla mig med men han är generös nog att lämna plats för mig att gå före honom upp för trapporna.

- No, no säger jag. After you. Jag bjuder måhända på lite mer än den genomsnittliga hotellgästen, men man behöver ju inte bjuda på allt.

Väl inne på rummet ligger snarkaren fortfarande och snarkar. Jag visar ingen barmhärtighet i mitt väckande av denna däckade anledning till min nakenskandal men får inga sympatier. Först på eftermiddagen nästa dag berättar weekendsällskapet att han drömde att jag väckt honom för att berätta att jag sprungit naken i hotellets korridorer. Jag tog ett djupt andetag och beställde in en till gin och tonic. 

Om man befinner sig i ett par kan man väl knappast ogilla parmiddagar. Alla gillar väl att äta middag och att äta middag med folk som också är ihop med varandra är väl inget konstigt. Ändå har fenomenet alltid fått det att krypa en smula i mitt skinn, extra mycket när jag tänker på den hemskaste av parmiddagar jag tvingats genomlida.

Det började inte bra och gick sedan raskt utför. Inte nog med att jag skulle träffa min (dåvarande) pojkväns bästa polares tjej för första gången, de hade dessutom bjudit in ett till ”härligt” par. Jag ville vända redan i hallen, inte för att jag inte var redo att ge det en chans, jag må vara lite obekväm med nya människor – men är ingen Rainman. Anledningen till obehagskänslan grundade sig främst i de ljud som strömmade ut från vardagsrummet. ”Öppna din dörr och säg att du vill ha mig här” ljöd i tvåstämmig sopransång med ackompanjerande pianoklink. Finsång alltså.

På fullaste allvar och med slutna ögon satt värdinnan och den kvinnliga delen av det andra paret och drog den ena Tommy Nilsson låten efter den andra. Värden och hans polare stod i köket och vrålade. De tävlade om vem som kunde äta mest Wasabi.

Sekunderna i hallen när jag stod och valde mellan att gå in till de musikskoletränade körflickorna eller de testosteronstinna ungtupparna var några av de längsta i mitt liv. Pest eller kolera, kolera eller pest. Jag valde Wasabin. Några hemmagjorda sushirullar senare gled samtalet in på auditions och provfilmningar.

Då jag har ringa men ändock lite erfarenhet av detta berättade jag några anekdoter om när experimentella regissörer bett om gestaltning av det inre djuret i förberedelse för en biroll som kassabiträde på en bensinmack och så vidare. Detta gick inte hem hos de skönsjungande damerna runt bordet som naturligtvis var ärrade auditionveteraner. En av dem satt tyst ett långt tag, plirade med ögonen och sa:

­- Men sjung något då om du kan.

Ha, ha sa jag och tänkte att de kanske hade lite humor ändå.

- Sjung då, uppmuntrade även den andra sångfågeln

- Nu går vi ut och röker, sa den första och när vi kommer tillbaka så ska du sjunga en låt. Kan du något av Tommy Nilsson?

Jag mötte min spegelbild inne på toaletten och försökte samla all salongsberusad styrka i min Wasabiproppade kropp. Hur tar jag mig ur det här med värdigheten i behåll? Sjunga eller inte? När drak, förlåt, fåglarna flugit in från sin rökpaus och stirrade uppfodrade på mig så kom svaret automatiskt. Det sista de förväntar sig är att jag faktiskt gör det, tänkte jag. Sekunden efter tog jag i från tårna och brölade ut Elvis ”Suspicious Minds” så lyans funkisfönster skallrade.

Sen svepte jag det sista i glaset, drog på mig kappan och tackade för mig. Till ljudet av absolut knäpptystnad gick jag ut i hallen och ut i Stockholmsnatten. Jag har inte träffat någon i sällskapet sen dess. Det var helt enkelt inte värt en parmiddag till.