Jag minns när jag skulle gå på Gulddrakegalan för första gången, jag bodde hemma hos mamma i Karlstad och hade inga pengar alls men så hittade jag ändå en passande klänning på Gengåvan för 25 spänn. Då, i början av 2000-talet, så delade Gengåvan in alla sina artiklar efter pris, alla klänningar kostade 25 spänn, alla skor 20 och så vidare. Det var lättast så.

Klänningen som jag köpte var ett citrongult fodral med två lager tyll och pennkjol och det var fanimej den finaste klänning jag någonsin sett. Tyvärr var den lite trasig i kjolen, men mamma hade sin orangea Husqvarna redo och sitt oändliga tålamod, och klänningen var ju så billig så jag chansade.

Sen följde några helvetiska kvällar och nätter för min mamma. Resan till storstan med den tillhörande galan kom obönhörligt närmare, men klänningens komplicerade natur gick inte att lösa med några vanliga husmorskunskaper. Mamma köpte sidenband och sydde på. Det blev fel. Hon kortade underklänningen. Det blev snett. Hon klippte i överkjolen. Det blev för kort.

Och jag blev mer och mer nervös: Mamma! Den är sned!

Det var så stort för mig att få en inbjudan till en GALA, och få åka upp till STOCKHOLM, och jag skulle dessutom kanske få ta emot ett pris ifall den riktiga pristagaren inte dök upp och då var det viktigt, overkligt viktigt, att klänningen inte var för kort eller för sned. Mamma slet och svor vid symaskinen. Jag hängde över hennes axel. Klänningen vred sig i ångest under pressarfoten.

Kvällen före avresan till huvudstaden hängde mamma upp klänningen på en galge i mitt rum. Den var äntligen färdig. Mina spetsiga pumps i svart lack, även de inköpta på Gengåvan, ställde hon under klänningen för att vi skulle kunna beundra outfiten i dess helhet.
Den var fantastisk.

Sen åkte jag till Stockholm och på galan dök vinnaren av bästa lyxkrog inte upp så jag fick gå upp på scenen i stället och klänningen korvade sig och sidenbanden stod ut runt knäna som en liten volang och det skulle de ju inte göra, det skulle ju vara en pennkjol, men det sa jag aldrig till mamma när hon frågade hur det hade gått.

Jag läser i kvällstidningen om att apotekens försäljning av ricinolja har skjutit i höjden under hösten. Ricinolja används bland annat mot förstoppning, men det är inte för att svenskarna är hårdare i magen än vanligt som försäljningen har ökat, utan för att det går ett rykte i bloggvärlden om att ricinolja ska få håret att växa snabbare. Rubriken till den lilla artikeln på nätet blir följaktligen ”Allt fler häller laxermedel i håret”.

Gud så korkat är min första tanke, vilket ju naturligtvis också var meningen. Sen läser jag artikeln. Carolina Gynning tipsar om det. Och citat från flera ”bloggtjejer” stolpar ut ricinoljans plötsliga Eriksgata. ”Jag kände direkt skillnad på hårkvalitén!” och ”håret växer fyra centimeter i månaden i stället för bara en!”.

Då är det dags för den manliga professorn i dermatologi att göra entré! Och han gör precis det som förväntas av honom, och som krävs av artikelns dramaturgi, han punkterar i en enda mening hela resonemanget. Det finns inga som helst belägg för att ricinolja skulle göra att håret växer snabbare säger han. Nähä. Nähä?

Sen passar professorn även på att varna för mjäll om man använder oljan för mycket, och också den oangenäma doften av härsket smör eftersom ricinolja är färskprodukt. Jaha.

Om vi bara för ett ögonblick kan kosta på oss att fullständigt skita i ricinoljans egenskaper, kan vi göra det? Tack. Vad har vi då? Vi har ett ganska stort antal människor som påstår sig varit med om något och så har vi en enda människa som säger att nej, det har ni inte alls.

Bloggvärlden består till största del av unga tjejer. Det betyder redan där att det är ett lågstatusområde. Att skriva om shopping och smink … ännu mer lågstatus. Så lätt att sätta dit. Unga tjejer som lever med enorma krav på sitt utseende, både från sig själva och från andra, och någon har hittat något som hon tycker funkar och så tipsar hon sina kompisar. Det sprider sig. Hurra, det funkar! Carolina Gynning kände skillnad direkt!

För att vara extremt tydlig här: Tror jag på placeboeffekter? Ja. Vet jag hur hälsotrender behandlas i medierna? Ja. Men tror jag att det är en slump att det är unga tjejer som bryr sig om ytliga saker som utseende och hårsvall som får på tafsen här? Nej.

Det finns något så gammalt och typiskt och unket över den här artikeln och det är inte ricinoljan som suttit i för länge. Det hela är inte så mycket en nyhet som det är en smäll på fingrarna på de här utseendefixerade brudarna som tror att de kan komma med helt egna idéer och tips på att bli vackrare. Nej, lämna det åt professorer i dermatologi. Undrar hur ofta han har suttit med ricinolja i håret.

Det är liksom inte heller helt taget ur luften. Ricinolja har, läser jag, använts som hårolja sen långt tillbaka. Låt det sitta i 30 minuter och tvätta med schampo tipsar Gynning, får man verkligen mjäll av det professorn? Och den där doften av härsket smör … vad spelar det för roll egentligen?

Men frestelsen att få skriva rubriker som gör gällande att bloggtjejer använder sig av laxermedel för att bli snygga, den går liksom inte att motstå. Och när det sen är så himla lätt att hitta en karl med pondus som kan säga emot, fan vad livet och jobbet är enkelt ibland! Den viktigaste frågan, den om varför det är så viktigt att sätta tjejer på plats, den får någon annan ta.

Eftersom jag under de sista fyrtioåtta timmarna av det gamla året hade hunnit ryka ihop med tre av varand­ra helt oberoende personer så var det kanske inte så konstigt att jag vaknade upp 2012 med en känsla av att vara den ensammaste jävla människan i hela jävla världen.

Jag hade fyra snus kvar och så den här känslan som var helt förlamande, jag kunde på riktigt inte röra mig. När jag hade skickat iväg min beställning på hemkörning av pizza så började jag på allvar fundera på om jag ens skulle orka komma till dörren och ta emot den, men eftersom hemkörningen tog två timmar så lyckades jag samla kraften.

Sen tog jag två tuggor. Orkade inte mer.

Det har inte varit något roligt år tycker jag. Jag har fem nya ärr, i övrigt minns jag inte att jag har gjort någonting alls. Och så alla dessa konflikter med människor. Vissa är helt och hållet mitt eget fel, andra är precis tvärtom. Men liksom känslan av att inte riktigt kunna styra över sig själv, att det blir så fel så ofta, trots att man ville att det skulle bli rätt. Besvikelsen över sig själv. Och uppgivenheten. Och att jag alltid, år efter år, vaknar upp ensam i min säng i min lägenhet, och samtidigt: att jag har allt som är mitt utan att vara särskilt tacksam utan snarare livrädd för att jag kommer vakna upp i exakt samma säng och lägenhet om ännu ett år.

Så kände jag mig självisk och ännu ensammare och så började jag fundera över alternativen. De senaste två dygnen hade tyvärr inte lämnat så många alternativ. Gud alltså, vad mänskligheten är kapabel till på Söders krogar. Så i stället började jag tänka framåt, på allt som jag skulle kunna göra nu, det nya året, och då blev jag helt livrädd.

Ni hör ju hur det var ställt. Såna dagar kan man bara ligga i sängen, det finns inget annat sätt. Hade det inte varit för att snusen tog slut så hade jag aldrig kommit utanför dörren den dagen. Mitt enda nyårslöfte är att inte sluta snusa.

Vi hade ingen jultomte i år, vi hade Genus-Jenny i stället. Genus-Jenny (som faktiskt är hennes egen benämning på sig själv) kom på annandagen med sin nya pojkvän, min gamla goda vän Ulrik. Samtidigt kom min gamla kompis K med sin blivande man Robert. Vi skulle spela sällskapsspel och sådant, dricka vin och knäcka nötter. Två par och jag, mamma, Göran och Görans mamma.

Tidigare på dagen hade stormen tagit strömmen för oss ute på landet, så vi tände levande ljus och lagade potatisgratäng på vedspisen. Det hela var jävligt mysigt. Det blev ännu mysigare när K kröp upp i soffan bredvid sin blivande make och vi påbörjade utfrågningen om deras stundande bröllop. Var ska ni vara, vad ska ni äta, vad ska ni heta? Och det var då som K:s blivande make berättade att han, hör och häpna, tänkte ta hennes efternamn när de gifte sig. Alltså tvärtom vad folk brukar göra! Fantastiskt!

Jag blev så glad att jag var tvungen att krama om pojken, och jag kramade K också och sa gud vilken underbar kille du har träffat, vad roligt!

Men då ilsknade Genus-Jenny till i skumrasket. Nej hörrudu Hanna, nu ska vi inte överdriva här. Vi måste liksom inte bli helt till oss i trasorna bara för att en enda man har gjort ett annorlunda val. Kvinnor tar sina mäns efternamn hela tiden men det är ingen som dansar kring dem och hyllar deras generositet och osjälviskhet.

Och det hade hon ju rätt i. Väldigt ofta blir kvinnor väldigt glada när män gör sådant som man tar för självklart att kvinnor ska göra. När Göran lagar middag åt mamma så är det fest, en högtidsstund, åh vad gott det smakar Göran, du är allt snäll du och duktig, så DUKTIG! på att laga mat. Fast mamma lagar tre mål om dagen, året runt, livet ut, och får ett lojt ”tack” på sin höjd. Och män som tar ut halva föräldraledigheten blir hjältar, mammans väninnor kan inte sluta prata om hur lyckligt lottad hon ska vara som har en så medveten man, för att inte tala om ungen! Att ha en sådan HÄNGIVEN pappa. Och så den här karln som sitter i farmors randiga finsoffa i vardagsrummet och har mig hängandes runt sin hals bara för att han ska ta min gamla kompis K:s efternamn. Och så heter han själv Andersson. Inte mycket till offer, kan man tycka.

Javisst Genus-Jenny, där har du helt rätt. Men det är samtidigt så tråkigt när man inte får bli glad när någon avviker från normerna. Speciellt i det här vardagsrummet, i torpet i Grums, där vi inte är bortskämda med sådana saker. Herregud vi har ju inte ens el!

Och jag tänker på Anton Hysén, som när han kom ut som homosexuell var med i varenda tidning. Alla skrev om det eftersom det inte är norm att vara homosexuell och speciellt inte om man är fotbollsspelare och ens farsa är fotbollsspelare och man tillhör en kultur där allt som inte är hetero och manligt är avvikande och anses vara svagare, sämre. Ska man inte då bli glad att grabben vågar komma ut? Trots att det inte finns på kartan att någon tidning skulle fronta med att Per Morberg är hetero. Eller just det, han har ju en egen sådan tidning.

Jag vill kunna bli glatt överraskad. Men visst, Genus-Jenny, det finns en gräns för hur länge man kan dansa kring en man som tar sitt eget ansvar och det finns mycket annat roligt för oss att sätta tänderna i 2012.Nu vänder vi blad.

Innan den värsta julklappshandeln hade hunnit dra igång slank jag och min kompis in på en av lampaffärerna i det där gigantiska köpcentret där jag bor. Min kompis har barn som gillar julen och han skulle köpa några sådana där fina slingor att hänga upp i barnens rum, små självlysande änglar på tråd, och så en likadan till fast med små tomtar.

Medan han stod där och trasslade ut meter av rött och silver gick jag omkring i affären och kikade. Om vi nu ändå handlade till hans barn så kunde vi ju brassa på lite! Det måste inte bara vara smakfulla krämfärgade adventsstjärnor, det kan lika gärna vara ett gäng snögubbar på en karusell som roterar runt sin egen axel och spelar melodier. Och så hittade jag precis en sådan!

Titta titta! Skulle inte fyraåringen älska den här?

Vi betraktade den lilla lampan tillsammans. Den var verkligen ett litet konstverk. Fyra snögubbar med halsdukar och mössor och små texthäften i händernaoch vid deras fötter en liten skylt med titeln på låten de sjöng: Let i sonw.

Ja, ni läste rätt. Let it sonw för fan! Made in China! Jag tog med mig lampan till kassan och påpekade detta för expediten. Är du medveten att snögubbarna på karusellen som kostar 399 kronor sjunger den för mig okända jullåten Let it sonw? Det var hon inte. Det var ingen som tidigare hade sett att det stod fel. 399 kronor. Vilket underbart subtilt hån mot västvärldens jul och det enorma värde som vi tillskriver den.

I år ska jag fira jul ute på landet, med mamma och mammas pojkvän och grannar och barn och djur. Jag har höga förväntningar, naturligtvis, för jag har alltid höga förväntningar på julen, och jag blir alltid gruvligt besviken. De senaste två jularna har mamma och jag suttit ensamma i min lägenhet med varsitt glas champagne och intalat oss själva att vi kan skapa oss våra egna jävla traditioner, och bägge dessa jular har jag drabbats av en såpass förlamande ångest att jag knappt har tagit mig ur sängen på mellandagarna. För sen pappa dog har julen blivit ett nödvändigt ont, ett stort jobbigt gupp att ta sig över innan man kan börja om.

Pappa stretade alltid emot i juletider. Brukade säga att han skulle låsa in sig hemma med ett kassettband med 24 timmar finska nyheter. Men när julafton äntligen kom var pappa nyduschad och rakad och hade Jockey (förra årets julklapp) under armarna och ganska så höga förväntningar på sina julklappar. Han berättade nostalgiskt om den halva grisen som farmor alltid köpte till jul och alla korvar och syltor hon gjorde, och hur det luktade i huset när farfar hade bonat trappen till övervåningen, och hur det lät när farföräldrarna firade den nybonade trappen uppe i sovrummet.

Pappa hade sin barndom och sina traditioner, och trots hans motvilja hade han ändå en och annan fjäril i magen på julaftons morgon. Och för mig brukade julafton brukade vara den enda dan på året då pappa och Göran luktade lika gott.

Ja, och nu är pappa död och behöver inte bry sig alls.

Och ni måste verkligen inte bry er om det överhuvudtaget. Det är ganska skönt att inse, att det bara är mitt bry, min sorg och min torftiga jul. Det är ganska skönt att det någonstans i Kina finns en kvalitetskontrollant som högaktningsfullt struntar i julens kärleksbudskap och kravet på gemenskap och istället tänker på fabrikens framtida ekonomi genom att resolut trycka en godkändstämpel på tre miljoner snögubbskaruseller med det obegripliga budskapet Let it sonw. Just vid jul älskar jag kapitalismen.

Om man någonsin får barn, kommer man då någonsin att kunna slappna av och inte oroa sig för dem? Låta dem klara sig själva? Springa in med huvudet före i vassa hörn, trilla på cykeln, ligga med fel folk, välja fel jobb, och inte avskärma dem från allt farligt utan i stället vara där och plåstra och trösta om någonting går fel?

Jag vet inte. När jag ser mina kompisars barn springa mot vassa hörn får jag hjärtsnörp, och trillar de från soffan ner i den mjuka vardagsrumsmattan så ilar det i hela mig. Men mina vänner har lärt sig att barn slår sig ibland och att det inte är hela världen. Det måste de ju lära sig. Man kan inte sitta som på nålar hela tiden.

Eller… Min mamma har suttit på nålar sen jag trillade ur vagnen när jag var två. Jag landade med ansiktet mot den grusiga asfalten och mamma fick plocka gruskornen ur min panna med pincett; sen dess har hon oroat sig. Varje dag. Mer eller mindre.

Och jag fortsätter att förse mamma med anledningar. Men som om stormiga relationer, depressioner och brutna armar inte vore nog, för några veckor sen gjorde jag ett makabert fynd på Myrorna. På soffavdelningen i Ropsten hittade jag den vackraste hylla jag någonsin sett. Den var köpt på Nordiska Kompaniet 1916, i två plan med jugendformer, tio kilo vägde den och jag tvekade inte en sekund innan jag slog till.

Till helgen kom mamma och hälsade på. Hon inspekterade hyllan. På baksidan fanns det en klen liten upphängningsanordning i form av två små utkarvade hål under ett par ditskruvade bleck. Inte vad mamma kallar en säker upphängningsanordning och mamma fick direkt orosont i magen. Så hon följde med till järnaffären och rådfrågade expediten, han krängde två skruvar till oss och lovade dyrt och heligt att det skulle hålla. Vi gick hem och skruvade upp hyllan ovanför min säng. Fyllde den med tunga böcker.

Nu ringer mamma mig varje morgon för att kolla att hyllan inte har trillat ner från väggen under natten och krossat min skalle mot hennes manglade örngott. Herregud, när jag tänker efter så förstår jag att hon aldrig kommer att kunna sova riktigt gott igen.

En sommar när jag vikade här på DN hände något fantastiskt. Jag och fyra andra unga tjejer, som också vikade på olika avdelningar på tidningen, brukade samlas för att luncha och prata av oss. Vi kom bra överens och hade massor att prata om, vi kände trygghet i varandras sällskap och gav varandra ett slags lugn. Luncherna var en skön ventil i all vår osäkerhet och vilja att vara till lags på jobbet och rädslan för att misslyckas.

Snart diskuterade vi inte bara jobbet, livet utanför och kärleken avhandlades också. Vi pratade även om hur vi hade kommit över våra åtråvärda vikariat. Det visade sig snart att vi alla hade samma historia.

Vi hade alla blivit anställda av samma manliga chef. Vi hade alla blivit ledda att tro att detta vikariat bara var början på något annat, något mycket större, som han skulle hjälpa oss med. Han hade planer för oss. Och han ville gärna diskutera de här planerna, gärna efter jobbet, gärna över en öl.

Innan jag ens började jobba ringde han mig ofta om kvällarna för att planera. Vi pratade i timmar. Jag ville hålla mig väl med honom av förståeliga skäl, att få jobba på DN var liksom värsta drömmen, snälla ta mig till Stockholm, sätt min byline i DN, jag gör vad som helst! Jag ville också vara fördomsfri. Jag ville inte dra öronen åt mig bara för han var en manlig chef. Hade jag reagerat misstänksamt på en kvinnlig dito som ringde mig och förde engagerade samtal? Nej. Världen är en förunderlig plats tänkte jag och det är underbart att bli överraskad! Så räknade jag dagarna till jag skulle få ett alldeles eget passerkort.

Problemen började redan samma dag och den sommaren tillbringade jag med att värja mig från hans inviter, ljuga ihop tänkbara ursäkter till varför jag inte kunde dricka öl med honom efter jobbet för att han ville diskutera min senaste artikel. Hans ilska och frustration över mitt avståndstagande blev allt obehagligare. Jag ville knappt vara i samma rum som honom. När det blev lunch smet jag iväg innan han hann lägga beslag på mig.

Och på de där luncherna smög det ju så småningom fram. Det var inte bara jag! Han hade gjort exakt samma sak med alla oss som satt vi det där bordet.

Han anställde bara unga söta tjejer, han lovade guld och gröna skogar mot ett litet blygsamt utbyte – vårt sällskap och vår lojalitet. När vi började nysta i det så såg vi strukturen, och det blev lättare att se vems fel det var. Det var inte mitt, för att jag hade haft genomskinlig t-shirt, eller för att jag hade varit för trevlig mot honom den där gången. Det var han som var oprofessionell, och han var vår chef.

När Stora Journalistpriset delades ut förra torsdagen i kategorin Förnyare hände något historiskt, banne mig. Johanna Koljonen och Sofia Miriamsdotter vann priset för något till synes så enkelt som en så kallad hashtag på Twitter. Tanken bakom var att belysa tveksamma sexuella erfarenheter, och att folk som hade varit med om något som gnagde och skavde men som kanske inte skulle kategoriseras som våldtäkt skulle få någonstans att prata av sig.

Kritiken lät inte vänta på sig. En twittertråd vinner Sveriges mest prestigefulla journalistpris? Nähähädu!

Men jag är så glad att folk har börjat prata med varandra. När man pratar med varandra ser man att man är en del av något som är mycket större. Och när man pratar med varandra så vågar man gå till facket, för då är man inte ensam. Då står inte bara mitt ord mot hans. Jag är så glad att vi pratade med varandra för annars hade jag inte stått ut den där sommaren.

FOTNOT: Chefen i fråga arbetar inte längre på Dagens Nyheter.

Vi måste prata om Maria Montazami. Har ni sett reklamen som hon gör för Ving? Där hon sitter i diverse solstolar och säger saker som ”kärleken faller inte på trädet, den måste gödlas” och ”tummen upp för att hoppa ner i ett svalkande dopp, det ger en känsla av … kallt”.

När jag först såg de här små reklamfilmerna tyckte jag, som de flesta andra, att hon var HÄRLIG, MYSIG och så vidare, men jag hade fel.

Maria Montazami var en av karaktärerna i TV3:s tittarsuccé ”Hollywoodfruar”, ett program som i princip gick ut på att gråa svennar skulle förfasas hemma i tevesofforna över hur långa, smala svenska blondiner levde lyxliv på andra sidan Atlanten, på sina rika makars bekostnad.

Kvinnoföraktet blomstrade. Anna Ankas empatilösa kommentarer avhandlades i tidningarna, Agnes-Nicoles opererade ansikte väckte avsky.

Och så hade vi då Maria Montazami. När hon på sin mjuka västmanländska berättade för kamerorna hur mycket hon saknade svenska ostkrokar smälte hon hjärtan hos de mest misogyna tevetittarna. Hon var vanlig, hon var vänlig, hon var någon man inte kunde låta bli att älska i sin sävliga gulliga vimsighet. Hon var ofarlig trots att hon var stenrik och snygg och efter ett par tre program hade svenska folket förälskat sig i henne.

Plötsligt såg man Maria Montazami överallt. Alla bildade sig en uppfattning om henne och denna uppfattning var att hon var så himla härlig. Man måste älska Maria Montazami! Och sedan en tid tillbaka har man kunnat se henne blicka ut över havet i Vingreklamen och kommentera hur vågorna hoppar på ett förtjänstfullt sätt.

Nu ska jag vara väldigt tydlig: Jag har ingenting emot Maria Montazami som person. Jag har träffat henne och hon var uppmärksam och vänlig, varm. De personer som jag däremot inte står ut med är de medelålders reklammakare i färgglada fransiga sjalar som har suttit i sina luftiga lokaler i innerstan och kokat ihop de här reklamsnuttarna, skrivit manuset, skrivit fel med flit så att Maria ska bli ännu ofarligare, ännu härligare, ännu lättare att överglänsa hemma i tevesoffan.

De har gnuggat händerna och beställt in skumpa när snilleblixten slagit ner i dem, jamen vilken jävla bra idé! Vi tar allt det som folk tycker är så härligt med Maria, hennes knasiga ordval, hennes lätt disträa sätt, hennes okonstlade sätt och så gör vi det till just konstlat, inövat, löjeväckande. Ju mer fel hon säger, desto roligare! Men vi kan ju inte lita på att hon säger fel direkt, nej vi måste ta om helt enkelt tills alla felsägningar verkligen sitter. En enda sammanhängande mening är ett misslyckande, nu kör vi!

Eller om det nu inte är manus, om hon nu får gå loss i sin härlighet och säga saker som att kärleken inte faller på trädet, varför rättar ingen henne? Förklarar att det är äpplet som inte faller långt från trädet och att det har en helt annan innebörd. Eller varför tar de bara inte om?

Och alla de här människorna som tyckte hon var så härlig, de tycker fortfarande hon är härlig men de skrattar ju åt henne, de fattar inte det men det gör de.
Maria Montazami får oss att må bra, för att vi känner oss bättre än hon. Så mycket smartare. Vi riktigt ryser av välbehag när hon berättar om arkitekturen på hotellet och de romerska bågarna ”som är en gammal egyptian… grej”. Eller när hon kommer till öknen och hittar… sand!

När personen Maria Montazami gjordes om till en produkt så försvann all charm. Och att vi ändå sitter och skrattar åt henne säger så mycket mer om oss än om henne.

Förra veckan åkte jag tåg från Malmö hem till Stockholm. Det var som vanligt vajsing på någon ledning eller räls eller någonting, det var Trafikverkets fel i alla fall sa rösten i tåghögtalarna, den tjatade och tjatade vid varenda station, var femte minut sprakade det till i högtalarna men tåget stod still, jag blev irriterad efter ett tag och tyckte att det var ett jävla tjat på SJ.

Jag skrev några irriterade tweets om detta. Jag twittrade om många andra saker också, för om det är något positivt med att åka tåg så är det att man får tid över till annat, mycket tid, men det var just på ett sånt där surt inlägg som jag fick följande reaktion:

”Hellquist behöver ett ligg”. Det var en ganska ung kille som twittrade detta till mig, om mig. Han uppfattade att jag var sur och kom snabbt med en lösning. Jag svarade honom. Jag skrev att han var tråkig, för även om han skämtade med mig så är det liksom inget roligt skämt, att avfärda kvinnors dåliga humör med att de har fått för lite kuk är inte roligt helt enkelt.

”Haha, nej det är sant! Du har varit vresig hela dan, du behöver ett ligg. #Fact” skrev han.

Okej, så det var inget skämt. Jag skrev att han borde läsa en bok eller gå en kurs eller någonting annat bildande. Han svarade återigen att jag borde unna mig ett ”gött knull” i kväll så att jag skulle piggna till.

Eftersom det var totalstopp i Flen så hade jag all tid i världen att lägga ut hela konversationen på Twitter så att alla kunde se och detta 19-åriga vakuum fick nog en hel del skit denna eftermiddag. Vilket han naturligtvis skulle ha. Men mitt i eländet så tyckte jag ändå att det var rätt skönt att visa så många av mina innerstadsföljare hur det kan se ut en eftermiddag på min Twitter.

Det finns en uppfattning i samhället som jag skulle vilja kalla Nytorgsfeminism. Den innebär att folk som själva tycker att de är jämställda inte riktigt kan se feminismens värde i dag. De tycker att det som feministerna slogs för tillhör historien, så ser det inte ut i dag. Inte har väl folk såna åsikter längre?

Dessa människor bor vid Nytorget, har läst idéhistoria och delar på föräldraledigheten. De kan inte förstå att inte alla människor lever efter deras värderingar. De kan inte tro att det finns 19-åringar där ute i landet som på riktigt tror att kuken är lösningen på alla kvinnors problem och som inte ser något problem med att ha den jargongen.

Nytorgsfeministerna är tacksamma över feminismen, självklart ska vi vara jämställda, men måste ni gapa så högt? Måste ni överdriva? Har vi inte kommit längre än vad ni påstår, jo det har vi, min kille är hemma med Siri och Signe as we speak.

Om man använder ord som kvinnohat i dag är man reaktionär. Pratar man om mäns våld mot kvinnor är man hopplöst ideologisk. Vill man ha förändring är man farligt radikal.

Att vara feminist har blivit ute, det är att slåss mot väderkvarnar som för länge sen har jämnats med marken.

Förra fredagen låg jag hemma i min säng och kollade på teve, katten låg bredvid mig och var så där gullig som bara hon kan vara, hon låg liksom lite på rygg med tassarna ihopkrullade framför ansiktet och magen i vädret. Jag tog en bild på henne och la ut på Twitter. Fredagskväll, skrev jag, och så var det en bild på min gulliga katt.

Svaret lät inte vänta på sig. Signaturen Stener twittrade snabbt: ”Har du lärt ut mattes ställning?”

Det var en bild på min katt. På rygg.