Jag fick en Harry Boy av min kompis Paul i julklapp. Vi firade ihop, Paul och mamma och jag. Det var tredje julen vi gjorde det. Sen pappa dog har mamma och jag varit tvungna att återuppfinna julen litegrann och vi har gjort det tillsammans med Paul, och det är skitmysigt fast det får man ju inte säga i Pauls närhet för då blir han liksom allergisk. Men han kommer i alla fall. Utan knussel. Och han har med sig presenter till både mig och mamma. På något sätt har Paul tagit pappas plats på julafton.
I år fick mamma ett paket ”uppåttjack” som Paul kallade det, alltså en påse kenyanskt kaffe, och jag fick då en Harry Boy. Paul talade så entusiastiskt om de olika loppen och vilka ­hästar som var spikade, jag fattade inte riktigt vad han sa för jag kan inget om trav, men vi ska se de där loppen tillsammans nu, Paul och jag, så han får väl lära mig.
Min pappas bästa kompis Herr Nilsson älskar trav. Han älskar trav mer än någon annan ­människa jag känner. Mer än Paul. Herr Nilssons dörr har alltid stått öppen för både pappa och mig, utom på lördagar för då är det trav. Då sitter han framför teven hela dan och gud nåde den som vågar hälsa på då. Då blir det ett jävla liv. Han blir uppriktigt förbannad. Pappa hade alltid vett att hålla sig borta från Nilssons på lördagarna men en gång råkade jag ringa till dem och Herr Nilsson svarade och det var inte roligt.
Jag har alltid blivit lite deprimerad när jag har tänkt på Herr Nilsson och hans trav. När jag har tänkt på hur han sitter ensam i sin soffa i vardagsrummet, det där mörka vardagsrummet med de tunga gardinerna och den bruna hörnsoffan och den ännu brunare bokhyllan med gamla fotografier och de där evighetslånga travsändningarna med män i slips som kommenterar hästarnas dagsform och småskämtar med varandra i studion.
Det kan vara världens ­vackraste sommardag utanför, det spelar ingen roll. Hästarna springer ju ändå. Jag kan inte tänka mig något tråkigare. Bara själva insikten om att livets alla lördagar är inbokade. I all framtid.
Mörka och ensamma lördagar med klena vinster. Fy fan, jag skulle dö. Det är liksom mot­satsen till livet.
Trots det blev jag ändå så glad över min Harry Boy, och jag blev så glad för att Paul och jag bestämde att vi skulle kolla på travet ihop. Annandagstrav … Det kanske kan bli en mysig liten tradition, tänkte jag i mitt stilla sinne, för det skulle jag ju ­naturligvis aldrig kunna säga i Pauls närhet. Det är roligt att ­fantisera över traditioner med någon som inga traditioner har, som fortfarande är formbar, fast han är fyrtio. Någon som inte gör som den alltid har gjort. Någon som inte har en brun hörnsoffa.
Men det visade sig att jag helt hade missuppfattat vidden av Herr Nilssons spontanitet. Det visade sig att Herr Nilsson inte alls hade bokat in sitt livs alla lördagar för all framtid. När jag pratade med Herr Nilssons yngste son nu i jul så berättade han att far hans satt i solen i Thailand och mös, med sin nya tjej. Tydligen kunde lördagstravet bytas bort lättare än vad någon hade kunnat tro.
Inget är som det har varit. Världen är upp och ner. Herr Nilssons lördagar är lediga och varma. Pappa är borta och jag ska börja spela på hästar. En gång om året, till att börja med.

Det sitter en gammal man på en kvartersrestaurang i södra Stockholm. Han sitter ensam vid sitt bord, några meter från där jag sitter ensam vid mitt.

Restaurangen är halvfull, det är middagstid. En man går omkring bland borden och ser till att folk har det bra, att maten smakar, att vinglasen är fulla, han hämtar servitrisen om någon vill betala notan. Han är väl chefen på stället. Och den gamla ensamma mannen är väl stamgäst, för när chefen får en stund över så sätter han sig vid hans bord. De sitter där och småpratar med varandra, jag hör inte riktigt vad de säger.

När mannen ska betala så viftar chefen till sig en ung servitris, som kommer springande med notan.

Mannen tar upp plånboken, servitrisen böjer sig fram över bordet för att ta hans kort. Då griper han tag i henne arm och utbrister: ”I want you!”

Hon fnittrar till, och drar åt sig armen. Går med kortet till kassan.

Och nu hör jag klart och tydligt vad de båda männen, som sitter kvar vid bordet, säger till varand­ra.

– Nej, nu ska jag gå hem och runka, säger den äldre mannen till restauranginnehavaren.

Sen följer en lång utläggning om vilka sajter som har den bästa porren, och varför datorn är så seg, och den äldre karln delar med sig av lite tips. Chefen säger inte så himla mycket, håller med, skrattar till.

Jag tror inte att det är sant. Han är hennes chef. En manlig gäst trakasserar en av hans anställda, han gör ingenting. Han sitter bara och lyssnar på hur mannen ska släcka elden som servitrisen tydligen tände hos honom. Han är minst femtio år äldre än hon.

Jag blir så illa till mods. Mannen tar sin rullator och rullar ut från restaurangen, ut i snön, hem till datorn och porren. Jag vill inte tänka på vilken porr han föredrar. Och servitrisen fortsätter att springa med notorna till folk, och chefen fortsätter att gå runt bland borden och vara chef och jag dricker upp mitt vin och betalar min nota och gör mig redo att gå hem. Men jag måste säga något, känner jag. Hon måste få veta att alla inte tycker det är okej att gäster ska få sexfantisera högt om henne. Även om hennes chef nu verkar tycka det. Och jag reser mig från bordet och tar min jacka och hon kommer fram för att säga hej då och jag tittar på henne och säger:

– Jag såg vad som hände. Ta ingen skit från någon. Du behöver inte det.

Hon förstår inte ett ord jag säger. Hon rycker generat på axlarna, tittar oförstående på mig.

– Ta ingen skit från den där gubben nåt mer, fortsätter jag i ett fåfängt försök att hjälpa till, men hon förstår inte svenska.

Hennes chef kommer fram till oss när han ser att jag pratar med henne, han vill hjälpa till att översätta. Det blir ännu obehagligare. Är den här mannen en person som hon förlitar sig på? Om hon inte ens kan språket, hur ska hon då kunna värja sig från tafsande stamgäster? Hur ska hon kunna värja sig över huvud taget, så länge hennes chef övervakar allt och ger sitt tysta godkännande. Hon måste vara helt utelämnad här.

Jag vet inte vad jag ska säga, allting faller platt, hon förstår inte och jag litar inte på att chefen översätter på rätt sätt. Jag kan inte hjälpa till. Hon har ingen användning för mina teorier här på restaurangen. Jag går därifrån, ut i snön.

Gubben har inte kommit så långt med rullatorn än, ser jag. Han stretar på. Han är trygg i sin värld. Han har haft en helt vanlig kväll på kvarterskrogen. Det har inte hänt något konstigt alls.

Min lägenhet har länge varit en katastrof, eftersom jag 1. aldrig slänger något och 2. nästan aldrig städar. Den kombinationen är hemskt olycklig om man bor litet. Men i helgen tänkte jag att jag skulle göra ett ordentligt ryck, en gång för alla, och få ordning på mitt hem. Så jag ringde mamma och mamma kom och städade hela lägenheten och jag hängde upp julstjärnor och vi köpte ny soffa som var bekväm och allt var som ett litet vykort.

Men vi slutade inte där! I söndags hyrde dessutom mamma och jag ett bord på en loppmarknad för att sälja av en del grejer som jag inte använder längre. Kläder och annan skit som har fått garderobsdörrarna att bukta ut. Smycken och väskor och handskar och skor som jag aldrig går i. Eftersom jag ville bli av med skiten så la jag ut följande inlägg på Twitter:” Nu säljer mor och jag fina saker på Strands loppis på Söder. Kom förbi!” Och sen en gullig bild på mamma när hon sitter bakom bordet med skor och ler lite överdrivet.

Det kom inte så mycket folk. Däremot kom det en reporter från Expressen. Plötsligt stod det en ung kille vid mitt och mammas stånd och presenterade sig som reporter. Han berättade, något ursäktande, att han ville göra en liten grej på min loppisförsäljning och jag tänkte att vafan, det kan han väl få pojken nu när han redan är här. Och vi pratade lite om mina Chanelpumps som jag aldrig använt och som jag aldrig kommer att använda för de blev blöta när jag vattnade min stora ormbunke i sovrummet, och vi pratade om örhängena som jag fick i födelsedagspresent när jag var tolv. Som jag inte har använt sen dess. Sen visade jag några klänningar i storlek 36 som jag inte kommer i längre. Reportern dröjde sig kvar och fiskade pliktskyldigt efter gripande historier ur mitt förflutna men jag sa inte så himla mycket, jag var mest intresserad av att sälja skiten som sagt. Och av kaffe.

Dagen efter läser jag i Expressen: ”Hanna sålde ut delar av sitt liv.” Och sen är det en bild på mig där jag håller en grön balklänning som jag bar en enda gång, i ett provrum på Emmaus i Göteborg, och sen aldrig mer. Jag ser besviken ut. Sen en bild på mamma och mig där vi ler, bakom bordet med alla skor och smycken. Utdrag ur bildtexten: ”Som stöd hade hon med sig sin mamma.”

Javisst. På Expressens skvallersida ser det ut som att jag motvilligt gör mig av med delar av mitt torftiga liv med min mor vid min sida. För ensam kanske jag inte hade klarat det.

Herregud, det är så pinsamt. För dem alltså. Bara så ni vet, jag tillhör INTE den gruppen av medie­konsumenter som slentrianhatar kvällstidningar. Min bästa kompis jobbar på en av dem. Det är till kvällstidningarnas sajter jag vänder mig när något stort har hänt. De är bäst på nyheter, helt enkelt. De har många kvaliteter, men den här värdelösa ickejournalistiken om kändisar är inte en av dem. Den här DRAMATIKEN som skapas i bildtexter och rubriker men som sällan har bäring i själva artikeln eller klippet, den är så pinsam att jag rodnar när jag läser detta lilla något, som en motvillig reporter blivit påtvingad att skriva av sina fantasilösa chefer, en söndag i november när det garanterat hände så otroligt mycket mer spännande saker än att jag krängde mina gamla halsband på en loppis.

Citera mig gärna nu: om det händer något omvälvande i mitt liv, på riktigt, så lovar jag att ni får läsa om det här först. I DN.

Hoppas jag.

Man ska inte mixtra med sina antidepressiva under den här årstiden, inte hålla på att dra ner dosen och experimentera, det ska man bara göra på våren, förmanar Linda när jag ringer henne och grinar en kväll.

Det låter sannolikt. Och ja Linda, jag ska öka dosen igen. Men fan vet om det är pillren som är boven i veckans aktuella drama. Det kanske bara är att jag är dum i huvudet. Och att mina energi­nivåer generellt är ytterst lynniga. I helgen har jag varit typ däckad, legat och planterat meloner och avlat lejon på min Ipad, inte orkat ta mig för så mycket. Teve och ”Farmville”. Det går i ett dygn ungefär. Så i söndags när jag vaknade upp bestämde jag att ”NU MÅSTE DET HÄNDA NÅGOT”, exakt vad var av mindre betydelse just då. Så jag bestämde mig för att tapetsera om min hall. Med facit i hand ska man inte heller mixtra med hallar under den här årstiden, men jag var så pigg och uttråkad att jag ringde min kompis Jonas och vi åkte till en stor måleributik strax utanför Stockholm.

Ögonblicket krävde ett snabbt beslut, tyckte jag då, och bestämde mig för några svindyra tapeter som var fulla av elefanter.

– Nu tar vi de här, gapade jag upphetsat över hela butiken, jag har bestämt mig!

Sen ångrade jag mig. Elefanter … Nej. Men så hittade jag några andra svindyra tapeter. Som jag bestämde mig för.

– Nu tar vi de här, gapade jag lika självsäkert.

Och så gjorde vi det. Det var skönt att ta ett beslut. Det är ju skönt när det HÄNDER NÅGOT. Sen köpte jag också alla tänkbara tillbehör som en tapetsering kräver och sen åkte vi hem. Det blev skitdyrt.

Jonas och jag började tapetsera. Det gick så där. Tapeterna var inte riktigt värda 800 kronor per rulle, såg jag när de kom upp. Det blev inte heller så jämt. Varken Jonas eller jag kunde se något riktigt mönster i dem, så därför kunde vi inte heller mönsterpassa. Söndagen skymde och vi blev stressade. Klippte i tapeterna. Klistrade upp en våd på en av garderobsdörrarna, skar till. Det blev snett. Tog bort tapeten. Dörren full med klister. Struntade i dörren, gick på en annan vägg i stället. Det blev bubbligt. Jonas åkte hem till sig. Jag gick och la mig. Kände mig fattig och vilsen. Otroligt fattig faktiskt.

När jag kom hem från jobbet på måndagen gjorde jag en snabb skadebedömning av lägenheten. Vardagsrummet var i total oordning, tapeter och stuvar överallt, klister, ett gigantiskt tapetbord i papp som jag trodde att jag behövde, förstörda garderobsdörrar och möbler överallt. Och så hallen. Gud.

Det är liksom inte så peppigt att tapetsera vidare när allt man har gjort tidigare är snett och vint. Ingenting är så peppigt då. Varför skulle jag tvunget vakna och vara pigg och uttråkad på söndagsmorgonen???

”Om man inte har något jobb så skaffar man sig”, brukar mamma säga om hon tappar burken med knappnålar i ryamattan en ledig dag. Men mamma har åtminstone den där lilla extra energin att plocka upp nålarna. Jag går bara och lägger mig. Jag orkar ingenting, jag förstår inte hur det ska gå till att göra klart den där hallen, jag förstår inte hur jag ska kunna leva i den här skiten så jag stänger in mig i sovrummet och spelar ”Farmville”.

Dagen efter googlade jag på målare. Ringde det första numret jag såg. Målaren kom förbi och gjorde en snabb skadebedömning. Räknade ut en offert. Och det var då jag ringde Linda och grät.

Häromdagen plockade Linda ner en låda med gamla bilder ur garderoben. Hon blir sådär nostalgisk med jämna mellanrum, Linda. I lådan med bilder hittade hon även en bunt brev som hon hade fått i början av 90-talet av sin bästis Lena.

Lena och Linda var riktiga parhästar. De bodde bredvid varandra i likadana radhus, de hade samma frisyrer, kläder och intressen. De gjorde allt tillsammans. Tydligen räckte inte det, så de brevväxlade också.

När Linda nu så här i efterhand läste vad Lena hade skrivit till henne blev hon lite förvånad. ”Hej din jävla subba, hur mår du?” var tydligen en vanlig hälsningsfras brevledes.

Resten av brevet gick i samma stil, typ ”tror du att du är nåt, tro inte det för det är du inte” varvat med vilka lärare som hade sämst andedräkt och vilka killar som var söta, det vanliga liksom.

Men den där hårda jargongen var ingenting som Linda mindes. De var liksom tolv år. Din jävla subba? Pratade de verkligen så med varandra?

Även Linda och jag har en extremt karg ton mellan oss. Ibland när vi går på middag ihop hos kompisar kan de reagera över att vi låter så griniga mot varandra.

Vaddå, det är ingen fara, det är så här vi är! Slår vi ifrån oss. This is how we roll, kul! Och vi kan inte alls förstå vad de menar.

Vilka känsliga själar vi har att göra med, beklagar vi oss när vi går hem efter de där middagarna arm i arm, för vi är ju naturligtvis aldrig sura på varandra på riktigt. Då skulle vi ju aldrig kunna hålla på så där. Så det är ingen fara.

Alls. Vi har bara en väldigt hård jargong.

Men ibland när jag tittar tillbaka på våra sms-konversationer blir jag mörkrädd. Vi försöker ständigt överträffa varandras senaste smädelse. Och vi lyckas. Oftast lyckas Linda bäst. Antagligen eftersom hon låg i hårdträning med Lena under hela 90-talet.

Det är en jävligt fin balansgång att retas med nån. Det kan vara ett ypperligt sätt att befästa vänskapen, att visa att man känner sig trygg med en annan människa eller i en grupp. Man närmar sig varandra genom att peta lite för hårt, och skämta för grovt med en lagom dos respektlöshet, och det är jättehärligt.

Men det får aldrig finnas ens den minsta gnutta äkta bitterhet i gliringarna, då blir det passivt aggressivt. Och det får heller inte komma på en sån där dag då man redan ifrågasätter hela världen och sin egen existens. Och det får absolut inte bli för mycket.

Det spelar ingen roll hur hård­hudad du än är, för mycket hån är inte roligt, det är bara utmattande. Och framför allt – det måste komma från rätt person.

När jag ringer upp en bekant efter att inte ha hörts av på fem veckor och hon lite skojsamt brölar SLYNA i luren, då är det inte roligt alls, och det för oss inte det minsta närmare varandra.

Linda och jag körde ett tag med den här varianten: 80-talet ringde, det ville ha tillbaka sina tights/skor/örhängen eller vad som nu var aktuellt just den dan. Den var väldigt populär hos oss. Det var många som ringde på.

En gång sms:ade Linda mig: ”Du Stalin ringde, han ville ha tillbaka sin medmänsklighet.”

Jag bestämde mig för att ge igen naturligtvis och för en gångs skull så slog jag henne faktiskt.

”Malou von Sivers ringde, hon ville ha tillbaks sin frisyr.”

Men då blev Linda ledsen på riktigt. Och då var det inte roligt längre.

I söndags köpte jag mig en flaska med rumsparfym som luktar grapefrukt på rea. Jag ställde den i mitt sovrum och stoppade ned några träpinnar i flaskan, de där träpinnarna ska på ett diskret sätt föra doften av grapefrukt ur flaskan och ut i mitt sovrum. I sex till åtta veckor nu framöver ska det vila en mild, fräsch citrusdoft i mitt sovrum. Glad och nöjd över detta inköp kröp jag ned i min nybäddade säng och tänkte att ”gud, jag har det allt bra jag”.

Kvällen efter ringde min kompis som befinner sig på exil i annan stad. Han var så uttråkad att han kunde dö sa han. Han var trött på att bo ensam på 20 kvadrat i en övernattningslägenhet, han ville hem sa han, men det är nästan två månader kvar tills vikariatet är över och han får återvända till Stockholm, och det är så outsägligt långtråkigt och höstigt och ensamt alltihop.

Eftersom jag redan befann mig hemma, i min egen säng, i mitt grapefruktsdoftande sovrum, så hade jag inte svårt att leverera en mängd mysiga lösningar på hans tristess.

Tänd några ljus! föreslog jag. Se en mysig film! Börja följa en bra serie! Köp dig ett härligt fång snittblommor. Börja virka. Lös ett korsord. Ta ett långt varmt bad, spruta ned ditt sovrum med citrusfrukter. Var med dig själv.

Allt det här faller sig väldigt naturligt för mig eftersom det är precis så jag har tillbringat min höst och det har varit jättemysigt. Men när man inte är det minsta motiverad att bara vara med sig själv så spelar det ingen roll vad man erbjuds. Om man verkligen är uttråkad, som min kompis är, och bara vill bort så hjälper det inte att bada och tända ljus och vara nöjd som det är. Jag är väldigt medveten om detta. För så har det varit i hela mitt liv, det är typ först den här hösten som jag har kunnat andas ut och ta det lugnt. Jag går fortfarande omkring och är lite förvånad över att jag mår så bra alldeles ensam.

När vi hade lagt på så hade hans deppighet smittat av sig så mycket på mig att jag tog två sömntabletter och däckade när klockan var nio. Det var i och för sig ganska mysigt det med.

En god vän till mig berättar att hon får konstiga sms om nätterna ibland, från sin kompis kille. Hur mår du? skriver han. Vad gör du?

Kanske inte tillräckligt för att konfrontera och ställa honom till svars för, hon känner dem båda lika väl, men absolut över en osynlig gräns och inte uppskattat alls. Samtidigt lider hennes kompis svåra kval för sin, enligt henne, okontrollerade svartsjuka.

”Jag är inte bra för honom!”, beklagar hon sig. ”Min svartsjuka förstör vårt förhållande.” Och så vidare.

Ja, jag förstår henne helt och fullt. Det är mycket lättare att anklaga sig själv än att anklaga sin kille. Om ens kille inte har nåt intresse av att ändra sig så blir livet så himla jobbigt. Då kanske man måste göra slut. Och det vill man ju inte. Världen utanför förhållandet är ju så skrämmande och osäker, bättre då att leva med en stolle.

Samtidigt så har man ju alltid fått höra just detta: Gå till dig själv. Lös dina egna problem först. Du kan bara förändra dig själv. Jamen självklart försöker jag väl med det då! Hellre att jag är galen än att min partner är det!

Hur många gånger har jag inte sökt upp terapeuter för att rädda mina risiga relationer? Suttit och grinat på olika vårdinrättningar, känt att livet är slut bara för att jag någonstans har anat att förhållandet är det?

Min senaste terapeut var kbt-utbildad och vi gjorde färgglada mindmaps över mina tankemönster på en whiteboardtavla på hennes kontor. Och tillsammans såg vi att alla tankarna ledde till samma slutsats: Jag måste göra slut. Fast jag ville ju inte göra det! Det var liksom min största mardröm, som det ju naturligtvis är när man är kär. Min terapeut föreslog olika alternativ till de där tankarna. Små verktyg som skulle göra att jag inte alltid kom fram till samma deprimerande slutsats.

Jag gick till den där terapeuten i flera månader men jag lyckades aldrig styra mina tankar upp ur avgrunden. Jag mådde lika dåligt ändå. Om inte ännu värre. Mindmapen hade skrattretande dålig bäring i verklighetens problem, och när bråken eskalerade så kunde ingen terapeut i världen hjälpa oss.

Relationen gick upp och ner, som relationer gör, men det var väl aldrig något riktigt tvivel om vart den var på väg. Åt helvete.

Det är lätt att vara efterklok. Men faktum är att vartenda förhållande jag någonsin har haft har tagit slut faktiskt just i samma stund som jag har börjat psykstraffa mig själv för att jag är en så dålig människa. Det hindrar så klart inte att förhållandet har fortsatt att pågå i månader, till och med år. Men det har varit slut. I stället för att erkänna det har jag gladeligen förklarat mig själv sinnessjuk, och jag tror inte att jag är ensam om det. Långt ifrån.

Det här är ett exempel på ett ­fenomen som vi kvinnor är extremt vana vid, som kallas dubbel bestraffning. Som om det inte vore nog att leva i en pissig relation, jag är dessutom van­sinnig! Som om det inte är nog med att min kille limmar på mina kompisar, det är dessutom min svartsjuka som driver honom till det!

Alltså när jag tänker på all tid och pengar som jag har lagt på terapi bara för att komma fram till något som jag innerst inne visste, gud! Om jag bara hade vågat lita på mig själv och inte idiotförklarat mig. Gud. Gör slut. Det är inte dig det är fel på.

Ibland tittar mamma på mig på ett sorgset sätt och säger: Gud vad lik du är far din. Som om hon minns honom och typ fortfarande är lite kär i honom, men hon önskar absolut inte sin dotter att bli som han.

Vi är så otroligt lika på många sätt, pappa och jag. Vi kör bil likadant, håller i ratten på samma sätt med ena handen för pappa hade alltid en cigg i den andra. Det har inte jag, jag snusar, men dubbelfattning känns ofrånkomligt fel. Vi pratar med hundar likadant. Som om vi pratade med små barn. Eller fyllon, det beror lite på situationen.

Många av min pappas egenheter är jag väldigt stolt över att jag har ärvt. Inte så mycket hans egenskaper, jag är jag och det är jag glad för. Men egenheterna. Små skitsaker som är han och jag. Och stora.

Tyvärr var min pappa en riktig jävla lortgris. Det är jag med. Det är väl därför mamma ser så sorgsen ut när hon påpekar våra likheter, samtidigt som hon ställer sig i mitt kök och tar sig an den tre veckor gamla disken. Och jag skäms.

Sen diskar mamma all min disk och tvättar alla mina strumpbyxor och dammsuger hela lägenheten. Precis som hon gjorde hemma hos pappa med jämna mellanrum. Hon putsar till och med ringklockan på ytterdörren. När mamma städar så gör hon det ordentligt, och det är fel naturligtvis att hon kommer hem till mig och städar för jag är ju en vuxen människa, men hon gör det. Så är det. Precis som att hon städade hos pappa, trots att de var skilda sen många år, det var lika fel det, men hon gjorde det eftersom hon inte klarade av att se eländet. När pappas lakan var så skitiga att de stod av sig själva, då kom mamma. Inga frågor från hennes sida, inga krav. Hon bara fick jobbet gjort.

Pappa förlamades i sin skit, han vantrivdes men förmådde inte göra något åt det. Jag minns hans min när mamma och jag kom hem till honom, han var både glad och ledsen, tacksam och skamfylld.

Den där minen han hade önskar jag verkligen hade följt med i arvet. Hjälpen utifrån faller sig tyvärr inte lika naturlig för mig.

”Skaffa dig Instagram så kommer ditt liv att bli så mycket bättre!”, sa min kompis Kakan till mig, så då skaffade jag Instagram. Jag publicerar framför allt bilder på min katt, katten är så fin i olika ljus och hennes ögon är så stora så det känns som om hon ser rakt igenom en. Inbillar jag mig. Ibland publicerar jag även bilder på mig själv och då naturligtvis ur en fördelaktig vinkel och med ett skonsamt filter. Det gör man ju. Man publicerar ju helst inte råfula bilder på sig själv.

Förra veckan skapade Kakan vissa rubriker när hon gick ut och kritiserade Alex Schulmans tolkning av artisten Marie Serne­holts bilder på microbloggen. Alex hade fotograferat sig själv i Maries sexiga modellposer och ville väl göra någon sorts poäng av hur märkligt det är att kvinnor alltid måste vara sexiga. Dubbel bestraffning och kvinnohat, menade Kakan, man kan inte driva med Marie Serneholt för att hon upprätthåller en bild av sig själv som hennes yrke kräver, och så blev det ett litet, litet mediebråk, för att diskutera kvinnohat är ju inte så sexigt ändå i långa loppet.

Jag följer inte Marie Serneholt på Instagram. Och i ärlighetens namn så blir jag rätt trött på kvinnor som bara lägger upp snygga bilder på sig själva. Såna där extremt medvetna bilder. Halvöppna munnar och svallande hår. Tittar snett upp under lugg. Det irriterar mig. Jag tycker inte om dem. För jag objektifierar dem.

Min första instinkt när jag ser en av mina gamla kompisar göra sin vanliga fotomin (ni vet den där minen som de flesta lägger sig till med på bilder men som omgivningen alltid tycker ser väldigt konstig ut) är att bli lite illamående och tänka, vafan sluta låtsas. Var dig själv. Ta en normal bild. Eller skit i det. Och så blir jag irriterad. På henne och på mig själv.

För jag minns när vi var små och folk kommenterade både det ena och det andra, om hennes utseende, och om mitt. Utseendet var ju det första alla högg på. Till och med hennes föräldrar pikade henne för hennes anletsdrag, de som hon nu gör sitt bästa för att dölja på sina Instagrambilder. Om man har fått höra i hela sitt liv att man har en ful haka, ja då försöker man väl åtgärda det när man tar en bild på sig själv? Om ens utseende ständigt hyllas och är en del av anledningen till att man har en framgångsrik karriär, ja då spelar man väl på det? Är det någonting som ingen kvinna, vare sig i offentligheten eller i det privata, kan kosta på sig att skita i så är det utseendet. Tro mig. Jag kan skriva om att skaffa hus med Linda, eller att inseminera sig, eller vikthets eller va fan som helst, jag får ändå höra att om jag bara bantar lite och snyggar till mig så kommer det kanske att ordna sig för mig med. Det är för att jag är så jävla ful som jag är krönikör. Det är i grund och botten mitt utseende som är roten till allt ont.

Jag vet inte om mitt liv blev så mycket bättre när jag skaffade Instagram. Det är inte så stor skillnad, faktiskt. Men det är en liten skillnad i mig själv efter parodieringen av Marie Serneholt, jag är inte lika slentrianirriterad på tjejer på bild.

Så jag kommenterar min gamla kompis close-up-bild i fredagsmyssoffan när hon gör sin fotomin. Jag skriver, gud vad fin du är! Och hoppas att hon ska bli glad. Även om jag önskar att hon inte skulle bry sig så mycket om hur hon ser ut. Alla andra gör det redan.