Innan den värsta julklappshandeln hade hunnit dra igång slank jag och min kompis in på en av lampaffärerna i det där gigantiska köpcentret där jag bor. Min kompis har barn som gillar julen och han skulle köpa några sådana där fina slingor att hänga upp i barnens rum, små självlysande änglar på tråd, och så en likadan till fast med små tomtar.

Medan han stod där och trasslade ut meter av rött och silver gick jag omkring i affären och kikade. Om vi nu ändå handlade till hans barn så kunde vi ju brassa på lite! Det måste inte bara vara smakfulla krämfärgade adventsstjärnor, det kan lika gärna vara ett gäng snögubbar på en karusell som roterar runt sin egen axel och spelar melodier. Och så hittade jag precis en sådan!

Titta titta! Skulle inte fyraåringen älska den här?

Vi betraktade den lilla lampan tillsammans. Den var verkligen ett litet konstverk. Fyra snögubbar med halsdukar och mössor och små texthäften i händernaoch vid deras fötter en liten skylt med titeln på låten de sjöng: Let i sonw.

Ja, ni läste rätt. Let it sonw för fan! Made in China! Jag tog med mig lampan till kassan och påpekade detta för expediten. Är du medveten att snögubbarna på karusellen som kostar 399 kronor sjunger den för mig okända jullåten Let it sonw? Det var hon inte. Det var ingen som tidigare hade sett att det stod fel. 399 kronor. Vilket underbart subtilt hån mot västvärldens jul och det enorma värde som vi tillskriver den.

I år ska jag fira jul ute på landet, med mamma och mammas pojkvän och grannar och barn och djur. Jag har höga förväntningar, naturligtvis, för jag har alltid höga förväntningar på julen, och jag blir alltid gruvligt besviken. De senaste två jularna har mamma och jag suttit ensamma i min lägenhet med varsitt glas champagne och intalat oss själva att vi kan skapa oss våra egna jävla traditioner, och bägge dessa jular har jag drabbats av en såpass förlamande ångest att jag knappt har tagit mig ur sängen på mellandagarna. För sen pappa dog har julen blivit ett nödvändigt ont, ett stort jobbigt gupp att ta sig över innan man kan börja om.

Pappa stretade alltid emot i juletider. Brukade säga att han skulle låsa in sig hemma med ett kassettband med 24 timmar finska nyheter. Men när julafton äntligen kom var pappa nyduschad och rakad och hade Jockey (förra årets julklapp) under armarna och ganska så höga förväntningar på sina julklappar. Han berättade nostalgiskt om den halva grisen som farmor alltid köpte till jul och alla korvar och syltor hon gjorde, och hur det luktade i huset när farfar hade bonat trappen till övervåningen, och hur det lät när farföräldrarna firade den nybonade trappen uppe i sovrummet.

Pappa hade sin barndom och sina traditioner, och trots hans motvilja hade han ändå en och annan fjäril i magen på julaftons morgon. Och för mig brukade julafton brukade vara den enda dan på året då pappa och Göran luktade lika gott.

Ja, och nu är pappa död och behöver inte bry sig alls.

Och ni måste verkligen inte bry er om det överhuvudtaget. Det är ganska skönt att inse, att det bara är mitt bry, min sorg och min torftiga jul. Det är ganska skönt att det någonstans i Kina finns en kvalitetskontrollant som högaktningsfullt struntar i julens kärleksbudskap och kravet på gemenskap och istället tänker på fabrikens framtida ekonomi genom att resolut trycka en godkändstämpel på tre miljoner snögubbskaruseller med det obegripliga budskapet Let it sonw. Just vid jul älskar jag kapitalismen.

Om man någonsin får barn, kommer man då någonsin att kunna slappna av och inte oroa sig för dem? Låta dem klara sig själva? Springa in med huvudet före i vassa hörn, trilla på cykeln, ligga med fel folk, välja fel jobb, och inte avskärma dem från allt farligt utan i stället vara där och plåstra och trösta om någonting går fel?

Jag vet inte. När jag ser mina kompisars barn springa mot vassa hörn får jag hjärtsnörp, och trillar de från soffan ner i den mjuka vardagsrumsmattan så ilar det i hela mig. Men mina vänner har lärt sig att barn slår sig ibland och att det inte är hela världen. Det måste de ju lära sig. Man kan inte sitta som på nålar hela tiden.

Eller… Min mamma har suttit på nålar sen jag trillade ur vagnen när jag var två. Jag landade med ansiktet mot den grusiga asfalten och mamma fick plocka gruskornen ur min panna med pincett; sen dess har hon oroat sig. Varje dag. Mer eller mindre.

Och jag fortsätter att förse mamma med anledningar. Men som om stormiga relationer, depressioner och brutna armar inte vore nog, för några veckor sen gjorde jag ett makabert fynd på Myrorna. På soffavdelningen i Ropsten hittade jag den vackraste hylla jag någonsin sett. Den var köpt på Nordiska Kompaniet 1916, i två plan med jugendformer, tio kilo vägde den och jag tvekade inte en sekund innan jag slog till.

Till helgen kom mamma och hälsade på. Hon inspekterade hyllan. På baksidan fanns det en klen liten upphängningsanordning i form av två små utkarvade hål under ett par ditskruvade bleck. Inte vad mamma kallar en säker upphängningsanordning och mamma fick direkt orosont i magen. Så hon följde med till järnaffären och rådfrågade expediten, han krängde två skruvar till oss och lovade dyrt och heligt att det skulle hålla. Vi gick hem och skruvade upp hyllan ovanför min säng. Fyllde den med tunga böcker.

Nu ringer mamma mig varje morgon för att kolla att hyllan inte har trillat ner från väggen under natten och krossat min skalle mot hennes manglade örngott. Herregud, när jag tänker efter så förstår jag att hon aldrig kommer att kunna sova riktigt gott igen.

En sommar när jag vikade här på DN hände något fantastiskt. Jag och fyra andra unga tjejer, som också vikade på olika avdelningar på tidningen, brukade samlas för att luncha och prata av oss. Vi kom bra överens och hade massor att prata om, vi kände trygghet i varandras sällskap och gav varandra ett slags lugn. Luncherna var en skön ventil i all vår osäkerhet och vilja att vara till lags på jobbet och rädslan för att misslyckas.

Snart diskuterade vi inte bara jobbet, livet utanför och kärleken avhandlades också. Vi pratade även om hur vi hade kommit över våra åtråvärda vikariat. Det visade sig snart att vi alla hade samma historia.

Vi hade alla blivit anställda av samma manliga chef. Vi hade alla blivit ledda att tro att detta vikariat bara var början på något annat, något mycket större, som han skulle hjälpa oss med. Han hade planer för oss. Och han ville gärna diskutera de här planerna, gärna efter jobbet, gärna över en öl.

Innan jag ens började jobba ringde han mig ofta om kvällarna för att planera. Vi pratade i timmar. Jag ville hålla mig väl med honom av förståeliga skäl, att få jobba på DN var liksom värsta drömmen, snälla ta mig till Stockholm, sätt min byline i DN, jag gör vad som helst! Jag ville också vara fördomsfri. Jag ville inte dra öronen åt mig bara för han var en manlig chef. Hade jag reagerat misstänksamt på en kvinnlig dito som ringde mig och förde engagerade samtal? Nej. Världen är en förunderlig plats tänkte jag och det är underbart att bli överraskad! Så räknade jag dagarna till jag skulle få ett alldeles eget passerkort.

Problemen började redan samma dag och den sommaren tillbringade jag med att värja mig från hans inviter, ljuga ihop tänkbara ursäkter till varför jag inte kunde dricka öl med honom efter jobbet för att han ville diskutera min senaste artikel. Hans ilska och frustration över mitt avståndstagande blev allt obehagligare. Jag ville knappt vara i samma rum som honom. När det blev lunch smet jag iväg innan han hann lägga beslag på mig.

Och på de där luncherna smög det ju så småningom fram. Det var inte bara jag! Han hade gjort exakt samma sak med alla oss som satt vi det där bordet.

Han anställde bara unga söta tjejer, han lovade guld och gröna skogar mot ett litet blygsamt utbyte – vårt sällskap och vår lojalitet. När vi började nysta i det så såg vi strukturen, och det blev lättare att se vems fel det var. Det var inte mitt, för att jag hade haft genomskinlig t-shirt, eller för att jag hade varit för trevlig mot honom den där gången. Det var han som var oprofessionell, och han var vår chef.

När Stora Journalistpriset delades ut förra torsdagen i kategorin Förnyare hände något historiskt, banne mig. Johanna Koljonen och Sofia Miriamsdotter vann priset för något till synes så enkelt som en så kallad hashtag på Twitter. Tanken bakom var att belysa tveksamma sexuella erfarenheter, och att folk som hade varit med om något som gnagde och skavde men som kanske inte skulle kategoriseras som våldtäkt skulle få någonstans att prata av sig.

Kritiken lät inte vänta på sig. En twittertråd vinner Sveriges mest prestigefulla journalistpris? Nähähädu!

Men jag är så glad att folk har börjat prata med varandra. När man pratar med varandra ser man att man är en del av något som är mycket större. Och när man pratar med varandra så vågar man gå till facket, för då är man inte ensam. Då står inte bara mitt ord mot hans. Jag är så glad att vi pratade med varandra för annars hade jag inte stått ut den där sommaren.

FOTNOT: Chefen i fråga arbetar inte längre på Dagens Nyheter.

Vi måste prata om Maria Montazami. Har ni sett reklamen som hon gör för Ving? Där hon sitter i diverse solstolar och säger saker som ”kärleken faller inte på trädet, den måste gödlas” och ”tummen upp för att hoppa ner i ett svalkande dopp, det ger en känsla av … kallt”.

När jag först såg de här små reklamfilmerna tyckte jag, som de flesta andra, att hon var HÄRLIG, MYSIG och så vidare, men jag hade fel.

Maria Montazami var en av karaktärerna i TV3:s tittarsuccé ”Hollywoodfruar”, ett program som i princip gick ut på att gråa svennar skulle förfasas hemma i tevesofforna över hur långa, smala svenska blondiner levde lyxliv på andra sidan Atlanten, på sina rika makars bekostnad.

Kvinnoföraktet blomstrade. Anna Ankas empatilösa kommentarer avhandlades i tidningarna, Agnes-Nicoles opererade ansikte väckte avsky.

Och så hade vi då Maria Montazami. När hon på sin mjuka västmanländska berättade för kamerorna hur mycket hon saknade svenska ostkrokar smälte hon hjärtan hos de mest misogyna tevetittarna. Hon var vanlig, hon var vänlig, hon var någon man inte kunde låta bli att älska i sin sävliga gulliga vimsighet. Hon var ofarlig trots att hon var stenrik och snygg och efter ett par tre program hade svenska folket förälskat sig i henne.

Plötsligt såg man Maria Montazami överallt. Alla bildade sig en uppfattning om henne och denna uppfattning var att hon var så himla härlig. Man måste älska Maria Montazami! Och sedan en tid tillbaka har man kunnat se henne blicka ut över havet i Vingreklamen och kommentera hur vågorna hoppar på ett förtjänstfullt sätt.

Nu ska jag vara väldigt tydlig: Jag har ingenting emot Maria Montazami som person. Jag har träffat henne och hon var uppmärksam och vänlig, varm. De personer som jag däremot inte står ut med är de medelålders reklammakare i färgglada fransiga sjalar som har suttit i sina luftiga lokaler i innerstan och kokat ihop de här reklamsnuttarna, skrivit manuset, skrivit fel med flit så att Maria ska bli ännu ofarligare, ännu härligare, ännu lättare att överglänsa hemma i tevesoffan.

De har gnuggat händerna och beställt in skumpa när snilleblixten slagit ner i dem, jamen vilken jävla bra idé! Vi tar allt det som folk tycker är så härligt med Maria, hennes knasiga ordval, hennes lätt disträa sätt, hennes okonstlade sätt och så gör vi det till just konstlat, inövat, löjeväckande. Ju mer fel hon säger, desto roligare! Men vi kan ju inte lita på att hon säger fel direkt, nej vi måste ta om helt enkelt tills alla felsägningar verkligen sitter. En enda sammanhängande mening är ett misslyckande, nu kör vi!

Eller om det nu inte är manus, om hon nu får gå loss i sin härlighet och säga saker som att kärleken inte faller på trädet, varför rättar ingen henne? Förklarar att det är äpplet som inte faller långt från trädet och att det har en helt annan innebörd. Eller varför tar de bara inte om?

Och alla de här människorna som tyckte hon var så härlig, de tycker fortfarande hon är härlig men de skrattar ju åt henne, de fattar inte det men det gör de.
Maria Montazami får oss att må bra, för att vi känner oss bättre än hon. Så mycket smartare. Vi riktigt ryser av välbehag när hon berättar om arkitekturen på hotellet och de romerska bågarna ”som är en gammal egyptian… grej”. Eller när hon kommer till öknen och hittar… sand!

När personen Maria Montazami gjordes om till en produkt så försvann all charm. Och att vi ändå sitter och skrattar åt henne säger så mycket mer om oss än om henne.

Förra veckan åkte jag tåg från Malmö hem till Stockholm. Det var som vanligt vajsing på någon ledning eller räls eller någonting, det var Trafikverkets fel i alla fall sa rösten i tåghögtalarna, den tjatade och tjatade vid varenda station, var femte minut sprakade det till i högtalarna men tåget stod still, jag blev irriterad efter ett tag och tyckte att det var ett jävla tjat på SJ.

Jag skrev några irriterade tweets om detta. Jag twittrade om många andra saker också, för om det är något positivt med att åka tåg så är det att man får tid över till annat, mycket tid, men det var just på ett sånt där surt inlägg som jag fick följande reaktion:

”Hellquist behöver ett ligg”. Det var en ganska ung kille som twittrade detta till mig, om mig. Han uppfattade att jag var sur och kom snabbt med en lösning. Jag svarade honom. Jag skrev att han var tråkig, för även om han skämtade med mig så är det liksom inget roligt skämt, att avfärda kvinnors dåliga humör med att de har fått för lite kuk är inte roligt helt enkelt.

”Haha, nej det är sant! Du har varit vresig hela dan, du behöver ett ligg. #Fact” skrev han.

Okej, så det var inget skämt. Jag skrev att han borde läsa en bok eller gå en kurs eller någonting annat bildande. Han svarade återigen att jag borde unna mig ett ”gött knull” i kväll så att jag skulle piggna till.

Eftersom det var totalstopp i Flen så hade jag all tid i världen att lägga ut hela konversationen på Twitter så att alla kunde se och detta 19-åriga vakuum fick nog en hel del skit denna eftermiddag. Vilket han naturligtvis skulle ha. Men mitt i eländet så tyckte jag ändå att det var rätt skönt att visa så många av mina innerstadsföljare hur det kan se ut en eftermiddag på min Twitter.

Det finns en uppfattning i samhället som jag skulle vilja kalla Nytorgsfeminism. Den innebär att folk som själva tycker att de är jämställda inte riktigt kan se feminismens värde i dag. De tycker att det som feministerna slogs för tillhör historien, så ser det inte ut i dag. Inte har väl folk såna åsikter längre?

Dessa människor bor vid Nytorget, har läst idéhistoria och delar på föräldraledigheten. De kan inte förstå att inte alla människor lever efter deras värderingar. De kan inte tro att det finns 19-åringar där ute i landet som på riktigt tror att kuken är lösningen på alla kvinnors problem och som inte ser något problem med att ha den jargongen.

Nytorgsfeministerna är tacksamma över feminismen, självklart ska vi vara jämställda, men måste ni gapa så högt? Måste ni överdriva? Har vi inte kommit längre än vad ni påstår, jo det har vi, min kille är hemma med Siri och Signe as we speak.

Om man använder ord som kvinnohat i dag är man reaktionär. Pratar man om mäns våld mot kvinnor är man hopplöst ideologisk. Vill man ha förändring är man farligt radikal.

Att vara feminist har blivit ute, det är att slåss mot väderkvarnar som för länge sen har jämnats med marken.

Förra fredagen låg jag hemma i min säng och kollade på teve, katten låg bredvid mig och var så där gullig som bara hon kan vara, hon låg liksom lite på rygg med tassarna ihopkrullade framför ansiktet och magen i vädret. Jag tog en bild på henne och la ut på Twitter. Fredagskväll, skrev jag, och så var det en bild på min gulliga katt.

Svaret lät inte vänta på sig. Signaturen Stener twittrade snabbt: ”Har du lärt ut mattes ställning?”

Det var en bild på min katt. På rygg.

Jag får nog säga att mitt umgänge är väldigt heterosexuellt. Det finns inga regnbågsfamiljer i min absoluta närhet, och få av mina äldsta eller närmaste vänner har tvingats tampas med utanförskapet som automatiskt följer av att gilla samma. Jag har homosexuella vänner, men de är avvikande i min verklighet, jag vet inte hur jag ska förklara riktigt. De sticker liksom ut i min ensidiga bild av kärleken där man blir kär i någon av motsatt kön och sen gifter man sig och sen blir det barn. Så tänker jag att enklast går till. Fan vad banalt det ser ut i skrift. Fan vad banalt det är på riktigt!

Jag ligger i min säng, i området där alla är vita och ihop med folk av motsatt kön, och kollar repriser av ”Ensam mamma söker”. Och det är väl inget konstigt. Såna där program, att man ska hitta en partner i teve till varje pris oavsett om man är ensamstående med tre ungar eller lever isolerad på en bondgård har funnits ett tag nu och ingen tycker väl på riktigt att det är ett avslappnat och naturligt sätt att fly ensamheten? Det är klart att det är tillskruvat, krystat och iscensatt. Men ändå. Någonstans sväljer vi det. Vi tror på det.

Det dejtas över vita dukar, över vitt vin, över vita sandstränder. Nu senast i Ensam mamma söker bjöd ensampappan Martin hem en av sina beundrarinnor på middag tillsammans med sina barn. Och han frågar henne om hon är beredd att flytta till Stockholm för hans skull. Javisst, säger hon. Medan ungarna sitter och smågråter vid bordet, gillar inte det ena och gillar inte det andra men javisst hon är beredd att flytta 40 mil för en man som hon inte känner, javisst hon är beredd att gå in och ta på sig rollen som extramorsa, javisst inga problem. Martin är värd det, tror hon.

Och det kanske han är. Men det vet vi inte än, varken hon eller vi. Det konstiga är att vi sväljer det. Att vi sväljer att den heterosexuella relationen är det viktigaste av allt. Att det är så självklart att sträva efter den. Jag kan förstå om man först blir störtkär och därefter lägger allt åt sidan för att tillbringa varje vaken sekund med varandra, men när man först ger upp allt som är ens eget för att försöka sig på en relation, det är där jag inte hänger med. Och det är här det blir så tydligt att det handlar om heterosexuella relationer. För det är bara dem som man bör välja, oavsett omständigheter, för att det nog är bäst så.

Visst, på senare tid har homosexuella fått större utrymme i programmen, det har funnits några hästbondsbögar och flatfriherrinnor och även deras relationer följer naturligtvis normer. Men oftare ser man ett rum fullt av unga förväntansfulla tjejer som mest av allt vill leva ett liv på landet som bondhustru oavsett om bonden har mognad som en 11-åring, eller män som vill dejta en småbarnsmorsa till varje pris, gå in och ta ansvar, vara en manlig förebild för ungarna. Då är det relationen som kommer först. Inte kärleken. Och det är just heterosexualiteten som slinker ner så lätt, inget socker i botten, vi gapar alla hungrigt.

Kärlek, när jag tänker på det, är ofta någonting som händer trots att man inte vill. Något omvälvande som riskerar att ödelägga hela ens värld om man bara låter den, men man måste låta den, man har inget val. Som jag kan tänka mig ett det var för min flatkompis första gången hon blev kär i en tjej. Jag får inga såna vibbar vid bordet hemma hos ensamma pappan Martin.

Minns ni tidningen Lyckoslanten, med de tecknade motpolerna Spara och Slösa? Spara var blond och ordentlig, Slösa var mörkhårig och slarvig. Slösa brände veckopengen på godis och fick karies så tänderna trillade ur munnen på henne, haha, vilken stackars dumsnut. Men duktiga Spara satte in veckopengen på sitt sparkonto och säkrade sin framtid och åt färsk frukt och lyste inifrån.

I måndags när jag slog på teven satt Quetzala Blanco och Isabella Löwengrip i Malou von Sivers soffa i efter tio. Isabella är där som någon slags sidekick numera, håller koll på twitterflöden med laptopen i knät, Quetzala är där som gäst. De är båda unga tjejer med egna framgångsrika bloggar, men ungefär där slutar väl likheterna. De är varandras raka motsatser. De är verklighetens Spara och Slösa.

Isabella har lockat blont hår och en egen tidning. Quetzala har mörkt hår och ångest. Isabella frontar sina tidningsomslag i powersuit och portfölj, en kvinna i karriären, alla kan lyckas, Quetzala publicerar bilder på sina rödgråtna ögon på sin blogg.
Isabella har mycket starka åsikter om vad man bör och inte bör skriva på sin blogg om ens läsekrets till största delen består av andra unga tjejer. Det viktigaste uppdraget man har som bloggare, tycker hon, är att man är en bra förebild för unga tjejer.

När Quetzala på sin blogg berättar att hon ibland svälter sig och tar droger, betygsätter olika lugnande medel och redogör för den gångna helgens hångel och den förlamande sorgen efter den krossade kärleken, så romantiserar hon ett självdestruktivt liv menar Isabella, och då är hon är ingen bra förebild. Det är oförsvarbart, säger Isabella. Vidare berättar hon att hon själv vill peppa och inspirera unga tjejer att våga ta för sig, starta egna företag, gå ut och erövra världen istället för att sitta hemma och skära sig i armarna. Hon vill få tjejer att må bra. Och det är väl bra. Vid första anblicken är ju Spara hjälten, lite tråkig men så rättskaffens, så rätt, äppelkindad, en förebild.

Medan Slösa skriver på sin blogg att hon sköljer ner tre fyra Atarax med kallt kaffe för att få bukt med ångesten men att det inte hjälper, det är sockerpiller de där jävla Ataraxen skriver hon och jag håller med, de funkar inte på mig heller. Och ett litet namedroppande av ett läkemedel säger mig så oändligt mycket mer om livet än om jag skulle sträckläsa Blondinbellas alla blogginlägg.

Det är en sak som jag inte förstår. Varför måste alla unga kvinnor vara förebilder för andra unga kvinnor? Motsvarande krav ställs inte på unga män. Jag kan inte komma på en enda ung, vit, heterosexuell man som tvingas bära alla andra med samma förutsättningar på sina ensamma axlar. Kan ni? Nej, för det behövs inte.

Quetzala skriver att hon sätter på sig solglasögon och keps när hon går ut för hon vet aldrig när tårarna ska komma. Hon börjar gråta när hon smörjer sig med en hudkräm som hon använde för ett år sen, när hon fortfarande hade kärleken, när hon fortfarande var någorlunda lycklig, och när hon känner doften av den så brister det. Och Isabella tycker att hon romantiserar dekadensen.

Quetzala Blanco, som har en plattform där hon når ut till många människor, borde föregå med gott exempel bidra med framgångssagor istället för jobbiga berättelser ur verkliga livet.

Känns det inte igen? Obekväma kvinnor, kvinnor som inte är glada och tacksamma är skitjobbiga. Hysterikor kallades de förr i tiden. Nu är de dåliga förebilder.

Två saker har hänt sen sist: Dels har jag varit på en releasefest för en reportagebok om de svenska soldaterna i Afghanistan, dels har jag varit på jobb i Uppsala. Efter dessa händelser har en lite oväntad fråga dykt upp, nämligen: Behöver jag uppdatera min feminism?

Det är lördag eftermiddag i Uppsala och jag och en man strosar omkring i stan och väjer för grälla övertända studenter och kullerstenar medan vi diskuterar lite allt möjligt, bland annat den här releasefesten jag var på i veckan. Jag satt vid samma bord som en tjej vars kille var hemma på permis från Afghanistan, och han satt också där i full ökenmundering och jag frågade henne hur det var när han var borta i flera månader i sträck. Det var ju inte roligt förstås sa hon, samtidigt så skulle hon aldrig ställa sig i vägen för någonting som han verkligen ville göra. Det var jag ju tvungen att förstå där och då, och hon är väl kär i honom så varför inte, men det ringde en liten varningsklocka i mig så där som det brukar göra när något först verkar fint men som vid närmare eftertanke bara känns jävligt typiskt. I Uppsala, när jag var på säkert avstånd, så kunde jag ifrågasätta det. Vad ska hon med honom till, frågade jag han som jag är där med. Är det inte så typiskt, envisades jag, att tjejerna sitter hemma och väntar medan männen är ute och gör det de ”måste göra”.

Han som går bredvid mig där i Uppsala håller inte med. Han tycker att min feminism är omodern. Uppdatera den några årtionden, säger han. Kvinnorna som han känner har lika stora förutsättningar att åka ut i världen och förverkliga sig själva medan deras män sitter hemma och väntar på dem. Jag tycker att han är en lite väl liberal innerstadsfeminist, och att slutsatserna som han drar utifrån människorna i hans direkta närhet knappast håller för några bärande genusanalyser. Käften. Uppdatera din egen feminism du.

Men… kvällen före har jag deltagit i en författarkväll på Uppsalas stadsbibliotek. Det var jättemycket folk där, så han som går bredvid mig fick sitta längst bort i lokalen på en ihopfällbar stol och lyssna i en hel timme. Inga konstigheter så, men någonstans i mig ringde den lilla varningsklockan igen, just för att det var så fint och inte alls typiskt. Att han satt där och kollade på mig. Att det var ”min” kväll. Någonstans i mig kände jag att jag borde vara väldigt tacksam, av anledningar som inte hade med vare sig honom eller mig att göra. Trots att det här scenariot enligt honom var minst lika självklart som det motsatta.

Jag känner mig enkelspårig och fördomsfull och kall när jag tänker på den där tjejen som var ihop med en soldat. Vad vet jag om deras förhållande? Ingenting. Och mitt eget förhållande är det väl inget större fel på heller just nu, varför kan inte den där klockan vara tyst ett litet tag?

Tillbaka i Stockholm så läser jag Roland Poirier Martinssons text i Svenska Dagbladet om att det är dags att avskaffa feminismen. Han kallar feminismen en historisk trend och gör liknelser med den där stackars japanen som satt isolerad på en ö och trodde att det fortfarande var världskrig 1974.

Då inser jag att jag inte alls behöver uppdatera min feminism, jag behöver vrida tillbaka den en sisådär sex hundra år, till medeltiden, så att även de fattigaste stackars trälarna som aldrig fått lära sig läsa har en chans att förstå. Och jag kommer på att jag älskar min den där varningsklockan som ringer i tid och otid, för den visar att jag faktiskt bryr mig. Om folk, om mig själv, om historien. Och att jag kan läsa.

Ola Lindholm. Jag har ingen relation till honom som är värd att nämna. Kollar inte på hans program, har inga barn som läser hans tidning. Han är en perifer figur i mitt medvetande, har alltid varit där men aldrig på något viktigt sätt, men nu plötsligt tänker jag på honom hela tiden.
Rätte­gången mot honom började i måndags, och till veckan avkunnas domen. Han anklagas för att ha tagit kokain på en fotbollsmatch i våras, men allt det där vet ni ju redan.Det kan inte ha undgått någon. Det har varit ett jävla liv, både från chefredaktörer, kulturchefer, debattörer och Ola själv, som efter gripandet har förlorat alla sina uppdrag och tycker att den svenska pressen har förstört hans liv. Därför säger han ingenting om anklagelserna under rättegången, han vill inte ge tidningarna något mer att skriva om, inte ens en förklaring till hur han fick i sig drogen om han nu inte självmant drog i sig den i näsan. Det är färdigpratat för Ola.

Jag bryr mig inte om han har knarkat eller inte. För mig är det rätt ointressant. Det hade varit skillnad om han i Kamratposten i detalj beskrev hur man sätter upp sitt eget methlab. Vad som däremot är väldigt intressant är att följa skriverierna och utgivarnas argument för att publicera namn och bild innan domen är klar. Så här. Jag fattar varför man skriver om det. Det är en oemotståndlig historia. Ola Lindholm är en journalist som jobbar mot barn. Som chefredaktör för Kamratposten bör Ola vara ett rättesnöre för landets unga. Och det är just barnargumentet som alla använder sig av för att försvara publiceringen. Dålig moral! Om man knarkar så har man dålig moral och har man dålig moral ska man inget ha att göra med barn!
Detta är icke förhandlingsbart har jag märkt när jag har pratat med olika reportrar. Och konstigt nog är det inte heller något som man ifrågasätter. Det är självklart att bevaka och skriva om Ola Lindholms förhållande till droger, eftersom han ska vara en förebild för barn. Vilket ju är helt ologiskt, om det var barnens väl och ve som svenska tidningar hade i åtanke så hade man väl aldrig publicerat till att börja med. Men det är en historia för god för att motstå. Från barnhjälte till knarkare.
Har man tagit knark en gång så är man knarkare. Det finns inget mellanting, inga gråzoner, ingen förlåtelse. Knarkare är det värsta som finns, de är onda, de befinner sig allra längst ned. Ola Lindholm har lurat oss hela tiden, vi trodde han var en härlig kille men så visade det sig att han var OND. Bränn era gamla KP. Sudda ut vartenda spår av denna förrädare.

Visst, Ola har själv gjort en del misstag sedan gripandet. Att använda sig av sin egen tidning för att rentvå sig känns inte så … fräscht. Men som sagt, jag bryr mig inte särskilt mycket om Ola som person, och hans eventuella överflöd eller brist på moral intresserar mig långt mycket mindre än diskussionen som uppstår i kölvattnet av den här händelsen. Att hävda att det är ens egen höga moral som är orsaken till tio sidor Koks-Ola-Special är så tunnt, jag tror inte på det, och jag stör mig, jag stör mig på reportrar som rapar sina chefers argument om allmänintresse och ansvar, i stället för att säga som det är: det här är en historia som är alldeles för spännande för att inte publicera. Varför är det så fult att erkänna?
För ärligt talat, inte ens KP:s läsare köper det där.