Den Nya Pophögern

Skrivet av Matilde Sköld 12:10, 9 juni 2010 i kategori Musik, Spaningar, Övrigt

Mange Schmidt har gjort en låt för Moderaterna, ”Flyter”. Inför förra valrörelsen kom Wille Crawford ut som pophöger och nu är det alltså Schmidts tur, med lite draghjälp från Wille och Sofia Talvik som också medverkar på låten.

Man kan inte säga annat än att det är modigt. Att skriva en låt för ett parti i allmänhet och Moderaterna i synnerhet är om möjligt ännu mer riskabelt än att ställa upp i Melodifestivalen. I alla fall om man samtidigt gör anspråk på att vara tuff, hipp, ball och så vidare. Schmidt är medveten om att det är ett riskabelt projekt.

”Jag känner mig smått rebellisk/…/Säkerhetsnålar genom kinden och lila hår var uppkäftigt för 30 år sedan/…/nu är det snarare sådant här som sticker i ögonen på folk”, säger Mange Schmidt till min DN-kollega Axel Björklund i dagens Kulturdel.

Texten har karaktären av ett horoskop. Här finns något för alla. ”Om du är driftig så kom igen och driv något, om du är skrivkunnig kom igen och skriv något.” Eller: ”Om det flyter, låt det flyta” och ”Om det funkar, låt det funka”. Moderaternas kommunikationschef Pär Henriksson summerar låten väl i Resumé: ”Det är en skön låt och en fin text om det öppna samhället och människors potential.”

Wille är från Bromma och Mange är från Vasastaden. 2008 tog den gamle Just D-rapparen steget fullt ut till höger och lanserade den så kallade Hovturnén, en årlig konsertturné på häst mellan gods och gårdar i Skåne. Är det så enkelt att killarna efter lite utsvävningar som tuffingar nu har hittat hem igen?

Mediekåta män

Skrivet av Matilde Sköld 10:00, 5 juni 2010 i kategori Spaningar, Övrigt

 

Leif GW Persson har sagt upp sig från ”Efterlyst”. I direktsändning. Tilltaget gav honom en förstasidesrubrik i Expressen (3 juni) ”LEIF GW SA UPP SIG I SÄNDNING”. Jag är inte förvånad. GW Persson tillhör en viss typ av medieprofil. Nämligen den pålästa och skickliga äldre mannen som också är enormt mediekåt. Jan Guillou, Göran Persson, Leif Silbersky. Varje gång man ser dem i teve är man orolig att de ska svämma över av sin egen förträfflighet. Man är rädd att det ska börja rinna varm vaniljsås ur öronen på dem.

Likt en åttaarmad bläckfisk lyckas Leif Silbersky ta sig an vartenda medieuppmärksammat svenskt rättsfall. Man undrar stilla om Silbersky har en massa Ompalompier som sitter och letar paragrafer i en mörk källare medan han lägger an sin allvarligaste advokatmin och poserar framför kameran.

Björn Ranelid tillhörde den här skaran en gång i tiden, men har för länge sedan passerat gränsen för seriös man med mediekåta tendenser och kommit ut som fullblodsnarcissist med storhetsvansinne. I dag är han Ranelid i ”Stjärnorna på slottet”, snarare än Ranelid, Augustprisvinnaren.

Vad som är intressant är att dessa mäns auktoritet inte ifrågasätts i större utsträckning. Hur fräscht är det egentligen att en advokat väljer sina mål utifrån förväntat medieuppbåd? Och ge mig den kvinna som beter sig på samma sätt och klarar sig undan med hedern i behåll.

Gården – en plats för alla

Skrivet av Matilde Sköld 16:43, 28 maj 2010 i kategori Klubb & konsert, Äta ute

Igår hade Gården premiär, sommarens nya stora uteservering på Norra Bantorget. Det är Stureplansgruppen som har smällt upp ett stort trädäck, täckt av vita tält, mitt på grusplanen mellan Norra Latin och maskros-fontänen. På Wikipedia har någon flitig pr-människa redan korrigerat ”Norra Bantorgets” post med: ” Den 24:e maj 2010 öppnade en stor uteservering på Norra Bantorget/../(Det är) ett av stegen till att göra om Norra Bantorget från en livlös och bortglömd yta till en attraktivare och mer människovänlig plats i Stockholms innerstad.”

Det bjöds på korv, ostekt hamburgare och en vegetarisk böngryta. Intill baren stod DJ Vietnam och spelad slimmad soul, i total förnekelse av sin livslånga profil som hip-hopare. Bland stora fyrkantiga loungepuffar som redan kändes skitiga, en inglasad avdelning och en lång bar sippade 500 människor på rosévin i plastglas. Klientelet bestod av en förvirrad blandning människor. Det var svårt att förstå vilken lista man gått efter när man skickat ut inbjudningarna. Kanske efter taxeringskalendern och att man sen kryddat med några stickprov ur pöbeln.

Först och främst var det ungdomarna från Östermalm, som gav stället en air av Saint-Tropez eller Boss-reklam. Killarna hade vita jeans, dyra frisyrer och solglasögon (fastän det var molnigt). Tjejerna hade korta skinnjackor, brun-utan-sol och ”FMP:s” (ni får googla den akronymen, och nej, den står inte Florida Marine Patrol eller Finnish Mushroom People -finskt gaming-sällskap).

Men här fanns också överklassen från förorten (Täby?) representerad. Överförfriskade glada män i marinblå blazers och fyrkantiga orangea slipsar vars överviktiga fruar hade klätt upp sig i vita tajta fodral och somriga platåskor. Som om Bert Carlsson hade bjudit med sina vänner på fest.

I minoritet var några tonåringar som såg ut som de förirrat sig hit från Plattan, med ett fast grepp om drinkbiljetterna. Och en handfull kulturjournalister som stod och tryckte i små kluster. Tom Pyhl, Martin Gelin och Sebastian Suarez-Golborne i ett, DN-kollegorna Nicholas Wennö och Hanna Hellquist i ett annat. Den enda fasta punkten i klubbtillvaron var egentligen Carl M Sundvall som vakade över oss alla likt en fadersgestalt.

– Det är din födelsedag idag, det såg jag på Facebook, sa tjejen bredvid mig till Carl.

– Det stämmer, sa Carl med sin vanliga mix av nonchalans och döende dandy.

– Och du firar den så här?! sa tjejen bredvid mig.

– Varför inte, ni är lika mycket mina bästa vänner som någon annan, sa Carl, ryckte på axlarna och tittade ut över folkhavet.

Alla hjärtans uselt

Skrivet av Matilde Sköld 15:00, 27 maj 2010 i kategori Film

 

”Valentine’s Day” är en film utöver det vanliga. Den är extraordinärt dålig. Med en rollbesättning bestående av Julia Roberts, Kathy Bates, Anne Hathaway, Bradley Cooper, Jennifer Garner med flera är det ett under att man har kunnat misslyckas så kapitalt. Filmen utspelar sig i Los Angeles under en dag, Alla hjärtans dag. Här finns en kärlekshistoria för alla, ung som gammal, men gärna kristen.

Man tvingas titta mellan fingrarna filmen igenom. Alla skådespelare gör bort sig. Jennifer Garner har ett vredesutbrott där hon slår sönder en pinjata med ett basebollträ, Jessica Biel snubblar ner i knät på Jamie Foxx och blir kär, Jessica Alba är blond. Ashton Kutcher är egentligen den enda som håller måttet – han är lika dålig som vanligt.

”Valentine’s Day” är ett bevis för att även etablerade skådisar är chanslösa utan en skicklig regissör. Här är det den 75-årige Garry Marshall som leder filmstjärnor i fördärvet likt Råttfångaren från Hameln. Marshall hade en ”one hit wonder” med ”Pretty Woman” 1990. Jag tror att vi alla är överens om att hans ”Runaway bride” och ”The Princess diaries” inte förändrade hans rykte som dagslända.

Under filmens gång stockas frågorna i bakhuvudet: ”Hur kunde alla dessa skådespelare tacka ja? Vilket överpris betalade man för att få Julia Roberts att ställa upp?” Man ser framför sig hur dimman låg tät under projektering och förarbete. Man tänker: Han heta skådisen måste trott att filmen skulle bli bra för att hon kända aktrisen ställer upp och hon tänkte samma sak, fast vice versa och så lurade de omedvetet varandra. Och finansiärerna såg bara ”Julia Roberts” och ”Pretty Woman” i feta bokstäver på papperet, sket i att läsa manuset och tog fram plånböckerna.

Den här genren, där man blandar ett gäng Lilla-A-skådisar, kastar ut dem i havererat filmprojekt och tjänar en massa pengar på det, har blivit populär de senaste åren. Receptet ser ut så här: Ta Robert Altmans ”Short cuts”, spä ut den så pass mycket att inga partiklar av den ursprungliga filmen finns kvar, utan bara vatten, som innehåller minnet av ”Short cuts” – och du har en ”Valentine’s Day”, en ”Love Actually” eller en ”He’s just not that into you”.

Dumskallarnas sammansvärjning

Skrivet av Matilde Sköld 17:15, 24 maj 2010 i kategori Film

Baumbach

Filmmakare har svårt att motstå frestelsen att besätta sina roller med kändisar, eftersom det garanterar en större publik. Det är synd eftersom det många gånger gör filmerna sämre. Ett färskt exempel är Noah Baumbachs (”The squid and the whale”, ”Margot at the wedding”) nya film ”Greenberg”. Här låter han sin krisande 40-årige protagonist spelas av Ben Stiller. Ben Stiller är inte dålig men han är väldigt mycket, ja, Ben Stiller. Att han bantat inför rollen och är en avmagrad version av sitt forna, bitiga jag hjälper bara en bit. Det var Ben Stiller som hörde av sig till regissören och uttryckte sitt intresse att få medverka i någon av hans kommande filmer och Baumbach svalde betet.

Det är olyckligt, Baumbach nådde nästan hela vägen fram med en annars bra casting i en annars bra film. Den nya talangen Greta Gerwig är perfekt som den snubblande, småmulliga Florence. Merrit Wever – fantastisk som nervös sjuksköterska i rosa mjukisdressar i ”Nurse Jackie” – spelar väninnan Gina och Rhys Ifans gör en lagom lågmäld insats som Greenbergs tåligmodige vän (bara någon gång, helt kort, tänker man på det osannolika i att han, med sin konstiga frisyr och obefintliga kroppshållning lyckades dejta Sienna Miller.)

I ”Margot at the wedding” genomförde Baumbach samma ”nu-ska-vi-förvandla-lustigkurre till-respekterad-skådis-experiment”, fast då med Jack Black. Det fungerade nästan ännu sämre.  

Vem skulle spelat Greenberg, om vi tittare hade fått välja? Johnny Depp sa någon där hemma? (”Varför kan man inte få se Depp i ett hederligt drama någon gång, och inte bara i gangster- pirat och trollkarlsfilmer?”) Woody Allen sa någon här på redaktionen? Fler förslag?