Den amerikanska komediserien ”Bored to death” har svensk premiär nästa vecka. I öppningsscenen flyttar huvudpersonen Jonathan Ames flickvän ut från hans lägenhet i ett lagom slitet town house i Brooklyn. Till sin hjälp har hon ett gäng hårda israeliska flyttgubbar från den klassiska New York-flyttfirman Moishe’s, som precis som många andra flyttfirmor i New York drivs av israeler.

”Är du ännu en sådan där självhatande New York-jude?” frågar en av dem. ”Ja, det är jag” svarar Jonathan. Det fungerar som en kommentar till kulturkrocken mellan veka New York-judar och hårdkokta israeliska judar, men också som en liten behändig etikett för att vi tittare ska veta exakt vad det är för en figur vi har att göra med: samma neurotiska New York-jude som dyker upp gång efter gång.

Varför hymla, liksom. Alla vet ju redan hur han är, låt oss bara säga det så kan vi gå vidare i handlingen. Det känns lite som om man skulle träffa en karl i en bar och han skulle dra fram sin penis och bara säga ”Hej, jag tänkte att vi skulle hoppa över skitsnacket, här har jag min penis, nu går vi hem till mig”. Som att presentationen och förförelseakten inte behövs längre.

Den här karaktären återkommer så ofta att det är som om vi inte längre behöver presenteras för den, en lockhårig neurotisk figur i skrynklig kavaj som pratar om sina känslor och barndomstrauman lite för ofta och säger saker som ”jag skulle aldrig vilja vara med i en klubb som skulle tillåta mig som medlem” eller ”jag blir inte arg, jag får en tumör i stället”. Det sistnämnda sa Woody Allen när han en gång för alla etablerade den självhatande New York-judens karaktär i filmen ”Annie Hall”. För Mel Brooks och bröderna Marx i all ära men både mamma och pappa till den ”självhatande New York-juden” är naturligtvis Woody Allen. Och förutom den uttalat självhatande New York-juden, var är den diskret självhatande New York-juden nu för tiden, som Billy Crystals cyniske Harry i ”När Harry mötte Sally”? Som inte ger fler ledtrådar än att han säger ”schmuck” ibland.

Efter 70- och 80-talets New York-jude och, naturligtvis, 90-talets i form av Jerry Seinfeld, har komediregissören Judd Apatow tagit över kronan som roligaste juden i Hollywood. Och kanske är det han och hans ständige vapendragare, skådespelaren och komikern Seth Rogen som banade vägen för den nya, förslappade skildringarna av den självhatande juden. I hans film ”Funny people”, som har premiär i dag blir den självhatande judeidentiteten etablerad redan i trailern. Den tjurige ståupp-stjärnan George spelad av Adam Sandler säger ”Ira Wright, det är inte ditt riktiga namn, va? Du döljer din judiskhet” till sin unge beundrare spelad av Seth Rogen, som svarar ”Jag tror inte att jag kan dölja det, mitt ansikte är omskuret”. Så var det sagt, nu vet vi vem han är.

Men så lätt går det inte. Den neurotiska New York-juden som ältar sina problem om och om igen är en av humorns grundstenar, men för att få full effekt så måste han ju tillåtas att just älta! Vad hände egentligen med ”show, don’t tell”-idealet?

På lunchen berättar John som jag delar kontor med, om en som heter Daniel H Pink som har skrivit karriärcoachboken ”The adventures of Johnny Bunko”. Pink driver tesen att man inte kan planera sin karriär, tänka strategiskt, för då hamnar man bara någonstans där man inte vill vara.

Sedan ringer de från P?3 och frågar om jag kan intervjua norska popbandet Kings of Convenience. ”Gärna” säger jag ”jag har gillat dem länge!” Jag var 18 år när Kings of Convenience slog igenom.

Jag minns att jag tänkte, eller skrev i något fanzine jag hade på den tiden, att vissa känslor och tankar vill man bara gömma för alla, och om själen är ett rum så är de känslorna som papperslappar som man knycklar ihop och slänger i det mörkaste hörnet. Men när man lyssnar på Kings of Convenience känns det som att någon plockar upp de där papperslapparna och vecklar ut dem och läser dem och säger att den fortfarande gillar en även efter att ha läst lapparna.

Jag gick till Pet sounds när deras första skiva kom och frågade om jag kunde få affischen fast jag tyckte att det var pinigt. Jag satte upp den på väggen hemma. Där satt den länge, tills jag kom på att det var barnsligt med affischer på band och satte upp abstrakt konst på väggarna i stället. Nu har jag bandaffischerna på väggarna igen enligt tesen om att det är lika bra att inte skämmas för det man gillar.

Jag ska träffa Kings of Convenience på ett hotell vid Mariatorget och tar vägen längs Götgatsbacken. Jag går under kastanjerna vid tunnelbaneuppgången vid Björns trädgård och det är sol. Kastanjerna har ramlat ner på gatan och de har befriats från de där skalen de har, nu ligger de bruna blanka och fina. De klarade fallet oskadda för att de hade hårda, fula taggiga gröna skal. Tänk om man kunde vara mer så själv?

Kanske gick jag just här, vid Björns trädgård, för åtta år sedan. Och planerade om när jag blev stor så skulle jag intervjua Kings of Convenience. Och då är det som att nutid och dåtid flyter ihop. Jag är ju samma kropp, rent fysiskt, bara åtta år äldre. Och de är ju samma band. Och det här är ju Stockholm. Men i huvudet är jag inte samma, så vad hjälper det att planera? Var det så Daniel H Pink menade?

Jag träffar den norska duon på ett hotell och de är lite knepiga. Det blir ju aldrig så där som man föreställer sig som arton­åring, att just jag ställer någon slags förlösande fråga som får dem att öppna sig och berätta fantastiska saker. Tänk om jag hade vetat det för åtta år sedan, att världens smartaste fråga inte existerar, och att en intervju med Basshunter alltid kommer att vara mer underhållande att läsa eller lyssna på än en med Kings of Convenience i alla fall. För Basshunter har kontakt med sina känslor och Kings of Convenience intellektualiserar bara allt.

Det är en av sommarens sista dagar, solen skiner fast biter inte riktigt. Vi går på Gröna Lund. Man måste åka till Gröna Lund i augusti, när grönskan är som tyngst och sommaren är som mest glad-ledsen. För Grönan är ett glad-ledset ställe.

Jag har inte varit där sedan jag var liten. Ibland glömmer jag nästan bort att det fanns en barndom i Stockholm också, det har kommit så många andra minnen och lagt sig över de tidiga, som en hög med spelkort där man lägger kort på kort och glömmer bort vilket som låg underst. Men nu minns jag hur det var. Lukterna, popcorn blandat med sockervadd och ståndens ”menyer”, bestående av en stor sockervadd med cola till. Socker med socker, vilken perfekt lunch!

När vi var små brukade­ jag, min syster och vår kompis Isabelle, ställa oss i Gamla stan på somrarna och sjunga, och spara ihop pengar till Gröna Lund. Vi var ganska förvildade, fräcka små rackarungar som snuvade arbetslösa symfonimusiker från kollapsade ­Sovjetunionen på deras inkomst med ”Uti vår hage”.
 
Turister älskade oss, eller jag minns det som att de gjorde det. När vi hade fyra hundra var tog vi våra småmynt i en påse och klev på Djurgårdsfärjan. Belåtna hällde vi ut allt framför kvinnan i biljettkuren som fick räkna och räkna innan vi kunde få våra åkband. Sedan åkte vi, tills benen föll av.

Det var förtrollat på Gröna Lund, även om man fattade att det inte var på riktigt. De små trähusen i bayersk stil var som i en Disneyfilm. Men jag tänkte att kanske, kanske bodde någon där i alla fall, mitt emot dansbanan, och verklighet och fantasi flöt ihop. Tänk om det här verkligen var en stad, en konstig stad där det fanns ett spökhus och en tunnelbana som åkte i girlander runt, runt och man var tvungen att åka den för att komma hem. Och den var jättefarlig men vi var tvungna att ändå, och vi kunde dö, kom nu så åker vi! Vi måste! Och radiostyrda bilarna är våra egna bilar då, säger vi, och nu är vi tjuvar som måste fly snabbt i våra bilar!

När vi är där i år är det vuxnas Grönan vi besöker, femkamp med jobbet och underhållning på Tyrol. Vi går mellan stånden och försöker vinna ett stort gose­djur. Firmafestarna fyllnar till. En karl slår en kvinna på baken, hon skrattar högt. Och tonåringarna som sommarjobbar skriker i kapp för att locka oss till just deras chokladhjul. Jag undrar om de går på provision för vissa tar i som om deras liv hängde på det. Och man ser skavankerna nu, att Grönan är slitet.

Barn och vuxnas världar, var och en förtrollad på sitt sätt, smälter ihop. Och i ett hörn sitter en ensam man med en öl, under ett litet tak i någon slags pergola klädd med murgröna med blanka vaxiga blad. Jag undrar vad han gör här, ensam. Har han gått hit ensam eller är han bara en dålig femkampsförlorare? Och jag vet inte om den perfekta murgrönan är av plast eller om det bara är augusti som gör en sista kraftansträngning. Antagligen är den av plast, men kanske, kanske är den på riktigt.

Varje morgon tar jag tunnelbanan mellan Sätra och Östermalmstorg. Och varje eftermiddag tar jag tunnelbanan hem till Sätra igen. Resan tar 23 minuter ena vägen.

Vid Sätras tunnelbaneuppgång finns restaurang Redline disco och bar. På helgerna har de öppet till tre, på fredagarna har de nattklubb med afrikanskt tema och på lördagarna har de polskt tema. På vardagskvällarna hänger mest de lokala alkisarna där, då har de dansbandstema.  

När jag går på tunnelbanan är jag kanske den enda etniskt svenska i vagnen.

Vissa sitter med radband, andra med små böcker med arabiska bokstäver. Någon sitter med Financial times, en annan läser körkortsteori. Och föräldrarna bär ibland på minnen av något riktigt jävligt, det ser man nästan på dem. De vill inte att deras barn ska glömma språket men ungarna svarar på svenska när de blir tilltalade. De är redan någon annan stans, de är från Bredäng och inte från mellanöstern eller balkan.   

Tonåringarna sitter i grupp och sjunger Michael Jackson och är rappa i käftarna. En dag sa en av dem till en annan att ”Din syrra, är det hon som bor på Pressbyrån eller?” och alla skrattade. Det var någon slags diss, jag förstår inte riktigt vad den innebär.

Efter Bredäng kommer Mälarhöjden, den rika oasen bland miljonprogrammen. Efter Axelsberg börjar de mysiga Södermänniskorna kliva på. Unga familjer med sportiga barnvagnar som bara har ett hjul fram. Jag undrar varför, brukar de sticka ut och jogga i skogen med vagnen eller varför köper man ett terrängfordon till barnvagn? De skulle kanske vilja bo på Kungsholmen men har tagit det förnuftiga beslutet att flytta till Örnsberg eller det nybyggda området i Liljeholmen för att inte rasera sin ekonomi. Någon kanske har gummistövlar fast det är sol ute.

När jag går av vid Östermalmstorg hänger tonåringarna från skolorna på Östermalm i klasar på perrongen. De har tröjor med sina skolors namn tryckta stort på ryggen, de vill skylta. Kanske har de en modeblogg tänker jag. Tjejerna har tunna, vita, rufsiga hårstrån med hårsprej i, och jag tänker på Marilyn Monroe i Joyce Carol Oates Blond och på mormors julgran när jag var liten. Den hade elektriska ljus med vitt ludd runt, ”prinsesshår”, hette luddet. Prinsesshår.  

Om man råkar sätta sig mittemot en person som åker med en hela vägen från Sätra, Bredäng, Vårberg eller Skärholmen till Östermalmstorg eller Karlaplan, inbillar jag mig att vi sluter en hemlig liten pakt tillsammans. De sociala resenärernas pakt.

Ibland tänker jag att det är en bra resa att göra två gånger om dagen, för man blir inte trångsynt och inskränkt så länge urbana Sveriges alla sociala skikt passerar revy för ens ögon varje morgon.

Ibland lyssnar jag på LL Cool J:s låt ”I need love” och då kommer alla passagerarna i ett nytt, filmiskt ljus. Deras ögon blir blanka och ensamma där de sitter och anstränger sig för att inte möta någon annans blick. Och så tänker jag sentimentala, känsloknarkande tankar som: ”De här människorna förstår inte hur mycket de har gemensamt, alla behöver ju kärlek.”