Jag kommer hem, det är i skymningen. Eller, det är väl inte skymning egentligen så här års, det är mer bara mulet. Det har blivit kvavt i lägenheten under dagen trots att jag lämnade fönstret öppet i morse. Men det är klart, det är ju för litet för att det ska kunna bli något korsdrag egentligen.

När jag tänder ljuset i kokvrån ser jag en rund, brun sak mitt på golvet. Först tror jag att det är en gammal halstablett som jag har trampat in i linoleummattan av misstag. Sedan upptäcker jag att det är en stor, helt brun skalbagge. Jag vet inte så mycket om insekter och jag har ingen flora och fauna-bok hemma, så jag kan inte berätta vad det var för en skalbagge. Jag skriker högt och springer runt lite i lägenheten, på de två meterna mellan sängen och bordet alltså.

Det jag kan förmå mig till, efter någon minut, är att ställa ett glas över krypet. Mitt på golvet i köket står nu ett upp och nervänt glas med en skalbagge under.

Nä, jag ska väl ta och koka lite spagetti säger jag till mig själv, och skalbaggen. Jag sätter på radion, Maud Olofssons röst börjar strömma ur den. Den rösten känner jag, jag skulle nästan räkna den som en av mina vänner.

Jag frågar mig själv generöst: Ska det vara lite pesto till? Lite skinka kanske, skulle det smaka? Jag öppnar en liten pilsner, for that semester feeling, även om jag måste vara kvar i stan och jobba.

Jag bär in hela härligheten på en bricka till tv:n, tittar lite på ”Rapport”. Missar början, men man kan ju alltid kolla på vädret. Jag kommer på att nu har jag ätit och det är två och en halv timme kvar till dubbelavsnitt av ”Seinfeld” på femman och jag har inget att göra under tiden.

Vad ska jag hitta på nu, titta ut genom fönstret? Ska jag diska efter pestomiddagen eller ska jag skita i det, eftersom det ändå bara är jag här?

Ibland ordnar jag det lite mysigt för mig själv, tänder lite smålampor, plockar upp skitiga underbyxor från golvet och häller upp ostbågarna i en skål. Som om någon kunde se mig och tänka att ”hemma hos Märta, där är det lite värdigt liv”. Sedan ibland så skiter jag i allt, drar inte upp persiennerna ens. Jag kan nog inte bestämma mig för vilket beteende som är minst tragiskt egentligen.

Och så tänker jag: Om man bara hade varit två (skalbagge räknas inte, två människor ska det vara). Då hade vi suttit med matresterna mellan oss på bordet nu och diskuterat något. Min vän hade kanske rökt en cigarrett och fimpat lite dekadent i tallriken. Det kanske hade stått en bag in box på fönsterblecket. Min vän kanske inte var rädd för insekter utan kunde fösa ut den där skalbaggen genom fönstret. Sedan kunde ju jag kompensera med att göra något som jag var bra på.

Jag ska ta semester. Jag ska softa. Jag ska plocka fram lite skön sommarläsning. Då väljer jag inte Per Morbergs kombinerade självbiografi och kokbok ”Morberg – scenen, livet och konsten att laga mat”. Den ska vara en bästsäljare nu för tiden, det har min kompis Ivar sagt. Han jobbar på Bokskotten och varje gång jag träffar honom ställer jag den obligatoriska frågan ”Vad säljer bäst just nu då?”. Senast svarade han utan att tveka: Per Morberg.

Men Per Morberg räcker alltså inte för mig, långt ifrån. Det ska inte liggas i hängmattan och has skönt, det ska liggas i hängmattan och skrytas över svår persona. Med en dåres precision väljer jag i sommar alltså ”Vredens druvor” av John Steinbeck. Jag väljer den för att jag spelade Trivial Persuit med några vänner häromhelgen och en fråga om John Steinbeck dök upp. Då sa en av vännerna ”Vet ni att jag har försökt få tag på ’Vredens druvor’ och den går tydligen inte att köpa i bokhandeln längre, den är slutsåld. Är inte det konstigt, jag skulle jättegärna vilja läsa den.” Aha, tänker jag, ”Vredens druvor” står ju hemma hos mamma och pappa, den måste jag klämma kvickt som ögat! Och ingen annan har en sportslig chans att bräda mig, för den är slut i bokhandeln!

Är ”Vredens druvor” bra? Om man gillar en 600 sidor lång roman som inleds med ett helt kapitel som mycket ingående beskriver en vind som sveper över ett landskap. Denna cliffhanger följs upp med ett kapitel som beskriver en sköldpaddas gång över en motorväg. Mycket ingående.

Den har en fördel i alla fall, ”Vredens druvor”. Jag somnar i tid på kvällarna för första gången på väldigt länge, en sida av den där sköldpaddans tur över vägen och jag slocknar som ett litet dopljus i körka.

Som ni förstår är jag till vardags en av alla dessa människor som suckar och säger ”jag läser alldeles för lite” och ”jag är så dålig på att läsa”. Men det stämmer inte, jag kan ju läsa alldeles utmärkt. Vad jag är dålig på är att inse att jag inte ska ge mig i kast med böcker som är alldeles för svåra för min otåliga Ipodgenerationshjärna.

Gång på gång kastar sig över Nobelpristagarnas centrala verk och gång på gång ger jag upp efter tre kapitel.

På andra områden har jag med tiden insett att jag inte är någon övermänniska men inte heller en värdelös fästing­fjärt, utan att jag ligger någonstans mitt emellan, är en alldeles vanlig medelmåtta alltså. Detta ljumna stadium av mogen självinsikt tycks dock aldrig infinna sig i valet av skönlitteratur. Den pretentiösa femtonåringen från Södra latin, som ljög och sa att hon minsann hade läst ”Brott och straff” när så inte alls var fallet, sticker alltjämt upp sitt fula tryne var gång jag närmar mig bokhyllan.

Så jag tänkte bara uppmana till självinsikt: Vänner, lägg er inte att stångas med ”Vredens druvor” eller någon annan show off-litteratur. Det är sommar, det är inte värt besväret. Gå bara in på Bokskotten och köp Per Morberg i stället. Hälsa Ivar från mig.

Jag ska med ett tidigt flyg. Jag vaknar upp 4.30 med ett ryck. Direkt ur en dröm som jag fortfarande har en strak känsla av, men inte minns. Som en boxare, jag känner mig som en boxare. Kallt är det. Fuktigt. Jag glömde fönstret öppet, det här är en temperatur som man sover bra i, inte som man går upp bra i.

4.48 går tåget. När jag kommer till perrongen är Sätra inte alls så stendött som man kunde tro. Ingen vakt i spärren, dock. Jag tänker att spärrvakten är civilisationens sista utpost. Men nu är till och med han borta. Nu är vi skuggvarelser, som befolkar tunnelbanan under den här parantestimmen mellan natt och morgon, helt på egen hand. På perrongen står två som låter väldigt …speedade. Snackar snabbt, rör sig ryckigt. Framåtlutade, som knark lutar människor framåt. Och där står morgonarbetarna, genomskinliga. De har inte hunnit väcka sina murar mot omvärlden än, de bär sorgerna och slitet utanpå, i rynkorna runt ögonen och munnarna. De skiter i allt.

En karl på perrongen ser faktiskt ut att kunna vara pilot, jag undrar om han kommer från den välordnade delen av Sätra, från villaområdet.

Vid Hornstull jagar två fulla svennar varandra genom vagnen. Den ena försöker slå den andra med ett paraply. ”Bonnjävel” kallar den ena den andra på västgötska. Vid Mariatorget kommer de på att de har åkt åt fel håll och går av, sjungande ”Stockholm i mitt hjärta” av Lasse Berghagen. Jag tänker på att Spy Bar fortfarande är öppet.
En tjej kommer på och sätter sig mitt emot. Hon har ljust, sockervaddsliknande hår och pratar i mobil. Gråter högt. Hon ser ut som ”det har blivit ljust igen och det är inte kul längre”.

”Jag förstår dig” tänker jag, det blir ju så ljust för tidigt dessa dagar. Mitt i natten blir det ljust. Och ett kallt, oförlåtande ljus är det. Hade man varit från ett religiöst hem hade man tänkt att det var Gud.

Är det bara spriten eller är det kanske mörkret om natten också, som tillåter oss att dyka ner i det där förmedvetna, som vi sopar bort på dagen, som vi gömmer någonstans där inne, bakom ”jag ska kolla min kalender”?

Så i juni går ridån plötsligt upp i förtid, det är ju onaturligt. Och där står vi allihop, med byxorna nere. Och leken är över, skammen det enda som dröjer kvar.

Och så Securitasvakterna på sin eviga vandring genom tunnelbanevagnarna, som klockor som aldrig kommer fram till dörren.

Väskans hjul ekar. Jag har för första gången en hård, vuxen resväska. Grå med hjul. Och jag har inte lånat den av någon, om ni undrar, jag har köpt den själv. På Åhléns, på rea. Och jag älskar den. På Cityterminalen när jag ska köpa bussbiljett har jag fyllt 26 och får inte längre åka på ungdomsbiljett. 

Ja, vårväder! Dags att sprätta Hornsgatan upp och ner i nya, färgglada, skinande … Wayfarers? Espadriller? Upprullade chinos? Haremsbyxor? Chihuahua? Eller ja, hur ska man accessorera sig egentligen? Själv inhandlade jag nya ballerinaskor för ett par veckor sedan och de känns redan … fel på något sätt.

De ser exakt likadana ut som när jag köpte dem naturligtvis, och är för övrigt exakt likadana som de jag bar hela förra sommaren. Och inte för att de på någe vis borde sticka någon i ögonen från början, svarta och vanliga som de är. Trots detta känner jag på mig att de inte kommer att få det hett kring sulorna i sommar.

De säger ju att ballerinask­or är ”klassiker”, del av en ”klassisk look”. Problemet är att det varje säsong dyker upp en ny klassiker, en ny ”klassisk look”. Hur många ”klassiska” plagg finns egentligen? 20 566? Jeansjacka? Klassiker? Trenchcoat? Klassiker! Basketjympaskor? ”En kllllassiker! De där kan du ha huuur länge som helst! Eller, minst en säsong i alla fall.” Egentligen borde vi sluta använda ordet klassiker, detta urlakade stackars slagträ i modedjungeln.

Kanske är klassikern mer en dröm, en hypotes på drömmarnas ritbord (ja, alltså Hennes och Mauritz ritbord). Klassikern kommer nämligen alltid, vad de än dillar om i affären, i en variant som är synnerligen 2009. Kanske lite kortare än förra året, kanske i en lite mörkare eller ljusare nyans, kanske med båtringning, kanske med platta skosnören, kanske med en text på rumpan som säger ”bad ass”. Och 2010 kommer den definitivt att kännas omisskännligt 2009.

Men nu är ju nu, och nu är det snyggt. Jag slutar aldrig att förundras över hur blicken faktiskt, på fullaste allvar, förändras. Hur man ser samma sak, fast ändå inte riktigt samma sak. Hur drömmen om ens ”nya look” plötsligt har flytt någon annanstans. Och ballerinask­orna följde aldrig med.

Det gäller ju inte andra saker, en bra film kommer fortfarande att vara bra om två säsonger. Ingen kommer att prata om den, men den kommer fortfarande att vara en sevärd film.

Musik som man lyssnade på som ung gillar man ju fortfarande. Man hör att arrangemanget är nittonhundranittio någonting, man tycker inte att det känns hett, men man tycker ändå att det är bra. Man skulle ändå kunna stå för vad man lyssnade på, man skulle svära det sin trohet vid Biblen eller lagboken. Men de där solglasögonen från förra året? Dem skulle man förneka, inte bara tre gånger utan hur många som helst. 

Sina öron kan man lita på men ögat är tydligen bedrägligast av allt.