Det finns en skylt strax efter Vamlingbo där det står ”Vacker kustväg till Hoburgen”. Kanske är det därför jag dröjer i flera år med att svänga in där. Som om jag in i det längsta tänker: ja ja, jag hör du säger det.

Men det är naturligtvis just en vacker kustväg till Hoburgen. Jag åker dit en sväng med hunden. Inte en käft där. Mycket skräp på stränderna.

När vi åker hem pratar de i P 1 om rättegången mot massmördaren på Utøya. Ensam på landet är det svårt att beskriva vilken betydelse P 1 får i ens liv. Och när till och med rösterna i Studio Ett – Anders Diamant och Helena Groll och gänget – undrar hur man ska undvika att massmördaren blir något slags stjärna, då sjunker jag ihop bakom ratten och tänker: nej, det här går åt helvete.

Så kändes det från början. Offren reducerades snabbt till siffror. Var det 92 som mördades? Nej, tydligen 67. Och hoppsan, nu steg det igen. Mördaren, däremot, fick snabbt ett namn, en ansikte, en historia. Sen blev han Gåtan. Hur är han funtad?

Sen kom debatterna. Samhällets skarpaste hjärnor tvinnar sina silkiga analyser.

Plötsligt kunde jag se det framför mig. Så här kommer det att fortsätta.

Om ett halvår dyker de första t-shirtarna upp. Och upprörda anhöriga. Och någon som säger att vi mest ville provocera. Sen kommer pjäsen, filmen, boken. Och upprörda anhöriga. Och hela tiden, svävande ouppnåelig över alltihop: Gåtan. Hans namn hamras in. Träffarna på Google svämmar över alla breddar.

Varför?

För att han mördade 77 människor.

Politiker köper tv-tid med kampanjkassor och bidrag. Massmördaren köpte den med döda kroppar. Och det har fungerat över förväntan. Han får lägga ut texten. Han blir betraktad, hela världen hänger vid hans läppar och tolkar minsta harkling. Mekanismerna är uppenbara för minsta barn, och för alla dårfinkar där ute. Får bli ännu fler döda kroppar nästa gång. Men med spektakulär inramning. Köper ännu mer tv-tid. Så sätt igång.

Gör en övning för dig själv. Sätt dig ner och mana fram ett ansikte på en ung människa. Du har ju en föreställningsförmåga, eller hur. Aktivera den. Förse det unga ansiktet med något kännetecken. Krulligt hår, lite glest mellan framtänderna. Vad som helst. Har du det? Bra. Pang. Nu är den unga människan död.

Nu ska du upprepa det här. Fram med ett nytt ansikte. Det måste vara ett du inte sett förut. Och när du har det: pang. Död. Borta.

Fortsätt. Tredje ansiktet. Fjärde ansiktet. Femte ansiktet. Sjätte ansiktet. Sjunde ansiktet. Tjatigt va? Men du har 70 kvar. Fortsätt, vad du än gör. Du har en föreställningsförmåga. Du måste försöka förstå. Men det är offren som behöver dig. Massmördaren måste vi lämna att vittra bort i sin håla. Det är livsviktigt. Annars lockar vi bara fram fler.

När jag kommer hem känner jag mig sjuk inuti. Jag går raka vägen upp på övervåningen och letar fram Sjöwall-Wahlöös ”Mannen på balkongen”.

En rånare har länge gäckat polisen. Nu har han gripits. Men han vill inte låta sig förhöras av någon annan än Gunvald Larsson.

”– Det var ni som tog mej, sa Rolf Evert Lundgren med något som påminde om motvillig beundran.
– Ja, sa Gunvald Larsson, det är riktigt. Men det är ingenting som jag känner mig särskilt stolt över. Det är mitt jobb. Kräk som ni tar jag varje dag. I nästa vecka har jag antagligen glömt er.”

Jag stjälper i mig stycket som medicin. Sen känns det aningen bättre.

Om vi återvänder till middagsbordet på Södermalm, och vi tänker oss ett par författare, en konstnär, en formgivare, några journalister … att i det här sällskapet börja klaga på skattetrycket vore en stämningshöjare fullt i klass med att slicka lite mascarpone från sin sked och berätta att man börjar känna en dragning till femåringarna nere på dagisgården.

Jag läste en krönika i en kvällstidning härom veckan som började med ett utfall mot en idrottsstjärna som av skatteskäl bosatt sig utomlands, varefter krönikören vevade om hur fint det är att betala skatt.

En sak som jag då undrar är: Varför har krönikören bildat ett aktiebolag?

Jag ställer frågan av omtanke. För med den bolagsformen får han inte i lika hög utsträckning ägna sig åt det som han gillar så skarpt, nämligen att betala skatt.

Han kanske gillar själva pappersarbetet? Proceduren med bolagsstämmor, godkänna revision och grejor, alla handlingar som tillsänds honom och som han ska sätta kråka på. Han kanske är väldigt förtjust i att skriva sin namnteckning?

98 procent av alla jag känner skulle äcklat avvisa alla påståenden om att skatterna är för höga.

De skulle invända att skatterna går till det gemensamma, och att det gemensamma har krympt alarmerande på senare år och att vi snarare borde HÖJA skatterna.

Lustigt nog tror jag inte att någon enda av dessa 98 procent är vanlig a-skattare.

De har enskilda firmor eller aktiebolag. De drar av och står i och köper grejor på firman. Krönikören är i gott sällskap. Det är något av en folkrörelse, att utåt lovprisa skattetrycket – samtidigt som man inåt, bakom mörka draperier, fixar och donar så att ens skatt ska bli så låg som möjligt.

Och alla tycker att just deras balans är den rätta och att de har rent samvete och dessutom gör de ju faktiskt ingenting olagligt? De lever ju i det här äckliga samhället där solidariteten är död och alla ska bli kunder och företagare. Och som de, underförstått, motvilligt anpassar sig till. Sparkande och skrikande släpas de iväg till bolagsbildandet.

Så ser det ut i de övre samhällsskikten. Man har en revisor som puffar en i sidan och gör en uppmärksam på att man bör byta bolagsform. Åtminstone om man vill få mer pengar att röra sig med. Och det vill alla. Bakom draperiet, alltså. Samtalen med revisorn hörs tack och lov inte ut till middagsbordet.

I de undre samhällsskikten protesterar man mot skattetrycket genom att jobba, köpa och sälja svart. Något som vi i de övre skikten tycker är synnerligen vulgo.

Man kan tycka att många borde välkomna en diskussion om skatterna, eftersom de i praktisk handling uttrycker sitt missnöje med dem.

Problemet är att det är så socialt skämmigt. Att förespråka skattesänkningar är som att säga: Nä hörni, jag vill inte bidra till det allmännas bästa, däremot vill jag ha mer åt mig själv.

Det ingår i samma paket som inkontinens, maggördel och medlemskap i Lions.

Bättre då att fronta med fina åsikter och att hålla girigbukandet för sig själv på kammaren.

Det finns en tredje grupp också. Människor som knegar på och betalar sin skatt utan att säga varken bu eller bä om det. Som går till vanliga jobb, upp tidigt, hem sent och samma peng på kontot den tjugofemte varje månad.

Tänk på dem nästa gång du läser en krönika om hur häftigt det är att betala skatt. Vad krönikören menar är: Vad häftigt det är att alla andra betalar skatt.

Författarcentrum heter en hyvens organisation som man kan vända sig till om man vill boka en författare till sitt bibliotek eller sin kulturförening eller skola. På hemsidan kan man läsa vad de olika författarna har skrivit och vad de kan göra; jojka eller vifta på öronen, men mest handlar det förstås om muntrationer som att berätta om sitt författarskap och läsa högt ur sina verk för den stjärnögda församlingen.

Högstadiebesök brukar inte vara överdrivet populära bland författarna; de flesta drar gränsen vid gymnasiet.

Man kan fråga sig varför.

Jag var och pratade i en åttondeklass en gång. Det var i Åsöplugget, i Skatteskrapans skugga, och uppgiften var att berätta lite om hur man skriver en pjäs för sisådär tio elever som anmält sig till en dramatävling.
Det gick inget vidare. Innan jag hade hunnit få av mig jackan brast några elever ut i en grälsjuk harang om en schemateknisk miss, jag försökte förklara att jag inte hade något med saken att göra, men halva gänget stormade ut i vredesmod och drog med sig några till, och kvar satt några elever som tysta betraktade mig med ett slags roat förakt.

Det är svårt att få folk till lärarutbildningarna.

Kanske finns det förgreningar till författarnas uttalade önskan att slippa besöka högstadieklasser. Kanske beror det på att alla innerst inne vet att om saker och ting skulle skita sig fullständigt där inne i klassrummet, då har man ingenting att ta till.

Jag talar om det som i brist på bättre brukar kallas ordningsfrågor, och som får många att kröka munnen i ett nervöst hånleende och säga att de tvivlar på att man löser något med en återgång till katederundervisning eller kadaverdisciplin. (Det brukar också finnas en djuping i församlingen som säger tänkvärdheter som att ”man kan vara en auktoritet utan att vara auktoritär”.)

Man kan skylla lärarbristen på kommunaliseringen av skolorna, man kan skylla på nedskärningarna eller på flykten till friskolorna. Men jag misstänker att den bottenlöst deprimerande sanningen är att den största bromsklossen inom skolans värld är föräldrarna. De vill att det ska vara tyst och lugnt i klassrummet, men de vill inte prata om hur det ska gå till. För då kan det bli så tråkig stämning.

Jag har suttit på föräldramöten där förslag om att bråkiga elever ska skickas hem har avvisats med argumentet att den bråkiga eleven kan känna sig ”utpekad”. (Vilket man kan undra om eleven inte redan gör, eftersom vi ägnar så många pannrynkade föräldra­möten åt honom eller henne.)

Om man då svarar: ja, det är liksom det som är poängen, då säger de andra föräldrarna att det låter som en ”bestraffning”, och tittar medlidsamt på en. Bestraffningar är nämligen hopplöst omoderna. Svart pedagogik. Barnen blir Hitler hela gänget.

De flesta föräldrar har något att ta till mot sina barn om ingenting annat funkar. Det där ”nu får du gå in på ditt rum och lugna ner dig”. Fast sådär balanserad låter man ju aldrig. Det far i väg och sen får man dåligt samvete och ber om ursäkt och har sig.

Men ändå: man har något att ta till. Hade man inte det tror jag att det skulle födas betydligt färre barn.

Lärarna skickas ut att hålla ordning på inte två barn, utan trettio, och de förväntas klara av det utan att höja rösten eller ”peka ut” någon. Vara auktoriteter utan att vara auktoritära. Lycka till.

I perioder har jag prenumererat på populärvetenskapliga och -historiska tidningar, och varje gång vi har rensat ut gamla tidningar har jag dragit mig för att slänga i synnerhet de historiska tidningarna. Blir de någonsin ”för gamla”? Temanumret om amerikanska inbördeskriget, till exempel… hur stor är risken att någon ska upptäcka att slaget vid Gettysburg gick till på ett HELT annorlunda sätt än vad man hittills trott?

Lägg märke till vad ängsligt jag poängterade att det rör sig om POPULÄRhistoriska tidningar. Så att ingen ska få för sig att jag sitter och plöjer riktiga facktidningar, alltså.

Jag bläddrade i en sån sorgfälligt sparad tidning häromdagen, den har legat i tidningsstället i badrummet i åratal och papperet har blivit buckligare än James Woods kinder. Jag läste en artikel om absint och fick veta att dryckens sinistra rykte beror på att de franska vinodlingarna blev angripna av vinlusen phylloxera under 1860-talet, vilket ledde till en nedgång i vinproduktionen, vilket ledde till ökad efterfrågan på annan kröken, och där kom absinten in. Drycken hamnade i skottgluggen för nykterhetsrörelsen, och under första världskriget tog inrikesministern Louis Malvy chansen att förbjuda den.

Sånt här är ju så intressant att man kan bli galen.

Artikeln är hårt redigerad, man klämmer den på några minuter och får ändå veta att absintens malört innehåller ämnet tujon som i stora doser kan framkalla epileptiska anfall. I fotnoten hänvisas till Barnaby Conrads bok ”Absinthe – history in a bottle” om man vill fördjupa sig i ämnet.

Ja, tidningen är populärhistorisk så det räcker. Men är det något dåligt? Säkert finns det någon ­absinthistoriker där ute som himlar med ögonen och tycker att artikeln bara krafsar på ytan. Men alla vi andra?

Jag kan tycka att det är helt i sin ordning: artikeln krafsar på ytan, och man lägger den bakom örat och tänker att man kan fördjupa sig en annan gång. Om man hinner och orkar.

Å andra sidan. Tidningen Metro motiverar sin existens med samma argument. Och det vet vi ju vad man tycker om Metro.

Att säga ”populärhistorisk” är kanske mitt sätt att säga att man FÅR vara snobbig. Att allt inte tumlar omkring i samma glada bollhav. Någonstans finns en absinthistoriker som himlar med ögonen åt samma artikel som jag fängslas av. Och det får man respektera.

Något för kristdemokraternas Göran Hägglund att tänka på.

Han uttryckte sin uppskattning över min artikel om ”kulturvänstern” (uttrycket ”kulturvänster” har för övrigt aldrig kommit över mina tangenter) och tyckte sig ha fått stöd i sitt snack om ”verklighetens folk”.

Jag googlade fatt i Hägglunds tal, det från Almedalen där han myntade uttrycket. Jag insåg att jag aldrig hade läst talet i sin helhet, utan bara hört ”allas” fördömanden av det.

Jag hade inte önskat något hellre än att få hålla fram talet och säga: men har ni LÄST det? Det är riktigt bra.

Men man får inte alltid som man vill. Talet var precis så obehagligt som ”alla” påstått.

Göran Hägglund får gärna himla med ögonen åt kultursidornas genustugg och fikonspråk. Men när han drar ett streck i gruset och menar att han tillhör ”verklighetens folk” och att kulturskribenterna inte gör det, då är uttryck som ”urartad konst” inte långt borta. Eller att man börja knipa skratt på de där kvantfysikerna bara håller på med en massa inkrökt tjafs.

Om Göran Hägglund inte förstått det här förklarar jag gärna saken över en absint eller två.

Samma sträcka med hunden varje dag. Som på räls. Ibland erinrar jag mig ett tips om att man ska ta en annorlunda väg till jobbet varje dag, eftersom det är bra för kreativiteten.

Man hör en sån där grej en gång. Man minns inte vem som sa den. Det kan vara något som en urspårad new age-putte drog till med. Men vissa saker fastnar.

I så fall ligger min kreativitet risigt till.

En dag lufsar vi fram längs Fjällgatan och jag ser ett litet fartyg stäva ut mot skärgården. Längs sidan står det med blå bokstäver: ÅNEDINLINJEN.

Kontrasten mot dinosaurierna i förgrunden är hjärtskärande. Ålandsfärjorna som reser ragg över Katarinaberget, Birka Bronto och Mariella och Atlantis och allt vad de heter, kolosserna som innehåller hissar och simbassänger och egna små motorleder och flygplatser och faktiskt har jag också hört, egna små innanhav där man kan kliva ombord på färjor och åka ut på Silja Sea och köpa sprit som man inbillar sig kostar mindre än hemma men ingen bryr sig om att kolla och det spelar strängt taget ingen roll, för alla affärsidéer som lyfter bort skamtröskeln till att knäcka en starkis till frukost är halvvägs hemma.

Den lilla båten från Ånedinlinjen räcker de här kolosserna till knävecken ungefär. Den är obetydligt större än Birka Brontos livbåtar.

Jag vet inte vad det är. Men jag övermannas av en intensiv kärlek till det lilla fartyget. En värkande längtan dit.

Bara det att rederiet heter Ånedinlinjen.

Namnet anspelar på en engelsk tv-serie som hade sina glansdagar under 70-talet, på den tiden när vi hade två kanaler och ett ord som ”zappa” således bara syftade på en gitarrist som aldrig lärde sig masturbera men ägnade resten av livet åt att ta igen det på strängarna.

Serien hette ”Onedinlinjen” och handlade om ett skeppsrederi i slutet av 1800-talet. Svenska folket satt bänkat framför tjock-tv:n. Ånedinlinjen grundades 1979, och då satt namnet antagligen som kniven i länsman.
Jag ser fartyget tuffa vidare ut mot skärgården och jag tänker på alla sneda slipsknutar som ställt frågan till någon i personalen, varför heter ni Ånedinlinjen, och bruden bakom disken i vit kortärmad skjorta och stift i överläppen – bruden, inte disken – säger med ett generat leende att hon tror att det var en tv-serie som hette så.

Men förmodligen säger hon att hon inte vet. Att hon kan fråga… men hjälp till här nu då, halvsvuls­tig, mellanchefig titel… att hon kan fråga KRYSSNINGSVÄRDEN var namnet kommer ifrån. Och hon vänder sig in mot ett rum och frågar. Vi ser bara kryssningsvärdens underarmar över skrivbordet. Vi hör inte vad hon säger, bara hennes surmulna tonfall.

Men kryssningsvärden vet förstås inte heller.

Jag tänker på alla gånger de måste ha funderat på ett namnbyte. Alla påläggskalvar i Björn Borg-kalsonger som suttit på styrelsemötena och sagt: vi måste tänka nytt. Vi kan inte klamra oss fast vid det här namnet längre.

Men i kortänden av bordet har det suttit någon silverhårig tjurskalle och sagt: Aldrig i livet. Då går jag hellre till botten. Med namn och allt.

En vacker dag löser jag biljett. En vacker dag sitter jag där med en mellis i ett snålt tilltaget glas i hårdplast, modell skolbespisning, och en suckande hund vid mina fötter.

Mitt stora problem, eller åtminstone ett av dem, är att jag har blivit alltmer konkretionistiskt lagd.

Jag vet inte om det finns ett sånt ord. Men jag gillar hur det bumlar sig ut ur munnen.

Jag kan ta ett exempel. Antag att jag står och pratar med någon som säger att vi konsumerar för mycket.

Jag får allergiska utslag av såna påståenden.

Förr om åren resulterade det i en lätt klåda, som gick över med lite Idomin.

Numera blir det stora bölder som brister med äckliga, liksom blöta puffanden, och sen börjar det rinna var och grejor.

I såna lägen kan jag inte låta bli att fråga vilken konsumtion den här människan kan tänka sig att dra ner på. Rent konkret. I sin vardag. Här och nu.

Anledningen till min fråga är inte, vilket man lätt skulle tro, att jag vill ställa påståendet om vår överdrivna konsumtion i ett löjets skimmer. Jag vill bara att det ska bli konkret. Jag vill få känslan av att något skulle kunna hända. Annars är ju påståendet bara munväder. Något till intet förpliktigande som alla kan hålla med om, och som alla håller med om. Något genuint populistiskt.

Samma grej när jag läser en intervju med en trubadur som pratar om det Hårdnande Politiska Läget och säger att Reinfeldt har gjort så att såna som han fått tusen spänn mer att shoppa för varje månad, medan andra har fått det sämre ställt, ja, något i den stilen.

Även där tycker jag att om man vet så noga hur mycket mer pengar man fått att röra sig med, och man anser att pengarna hamnat i ens ficka genom ett orättvis och orättfärdig skattereform, då är det ju världens enklaste sak att varje månad ge bort den där tusen­lappen till något välgörande ändamål. Frälsis. Röda Korset. Vad som helst.

Eller ännu bättre. Spara tusenlappen på ett särskilt konto, och sen i slutet av varje år har man TOLV PAPP att glädja någon fri­villigorganisation med. Vilket är en rund och bra summa.

Återigen. Jag säger inte det här för att raljera. Antingen hörsammar trubaduren mitt tips, och då har han lärt sig något viktigt, om sig själv och sin omvärld. Eller också gör han det inte. Och då har han också lärt sig något viktigt.

Jag tycker också att vi konsumerar för mycket. Och jag har ett konkret förslag: barnkalasen.

Lägg ner det där med att var och en kommer med samma deppiga kinesiska grej från BR för sjuttio spänn. (Förutom sköningföräldrarna som kommer med något i trä för trehundra.) Jag har varit på för många kalas där födelsedagsbarnet sitter med något plågat i blicken i en sörja av BR-papper, med ­Kinaplast upp över öronen.

I stället: gå ihop och samla till en enda ordentlig present i stället. En bilbana. Ett dockskåp. Något som dröjer sig kvar. En kryssning till Riga. Eller kanske något riktigt, riktigt exotiskt: en tågresa med Inlandsbanan till HOTING.

Jag vet inte vad som finns i Hoting. Men jag är övertygad om att det finns något värt att se där.

Tyvärr är det nog för dyrt. Billigare då att flyga med överarbetade, halvsovande Ryanair-piloter till Barcelona. Glöm inte att klimatkompensera efteråt. Jag skämtar fortfarande inte. (Men det där med bölderna var på skoj.)

Ja, vi börjar med barnkalasen. Nu är det din tur.

Om det ringde på dörren och det stod ett flämtande och rödkindat bud där, i karolineruniform, och han tog vecklade ut ett papper och sa, med en röst som ekade i trapphuset, att han skulle framföra ett meddelande från min chef … ja, då skulle jag bli förvånad.

Varför skickade han inte ett vanligt mail, skulle jag undra.

Hanteringen med budbärare som flänger runt i staden på klopprande hästar är ett svunnet minne.

Men fortfarande finns den här andäktiga inställningen till NAMNTECKNINGEN.

Tänk hur mycket tid, kuvert, frimärken och brevbärarcyklande som går åt för att ett kontrakt ska undertecknas, eller ett avtal, eller en ansökan, och det är AV YTTERSTA VIKT att man skriver sin namnteckning på raden längst ner och ort och datum och ibland ska namnteckningen BEVITTNAS och ibland av TVÅ PERSONER och ABSOLUT ingen anhörig utan man får tassa upp och ner i trapphuset igen i socklästen och ringa på och lisma för grannar som man annars på sin höjd nickar lite nådigt åt.

Alltid denna NAMNTECKNING.

Helt absurt egentligen, i dessa dagar när de gör helkroppsscanningar av folk på flygplatsen och de alltså kan sitta där i sina Securitasuniformer på snurrstolen och justera skärpan och sen under ansträngt gravallvar kolla om resenärerna har ludd i naveln, stift i bröstvårtan eller fartränder i underkläderna.

Men namnteckningen litar man blint på. Jaha, det där strecket med en döende kulspetspenna som mest liknar en EKG-linje, jamen det är ju SJÄLVKLART att det står just Wolfgang D Efraimsson och ingenting annat.

Jag har skam till sägandes förfals­kat namnteckningar några gånger, det har varit oskyldiga ärenden och det är preskriberat för länge sen – sa han nervöst – och det är ganska kul, man tycker att man är lite skarpsinnig, man känner sig som en medlem i Neil McCauleys gäng i ”Heat”… jag övade på den här personens namn några gånger och sen när det var dags att skriva på den streckade linjen tänkte jag att nu gäller det att INTE TÄNKA utan bara se till att det blir lite sprutt i handen, ingen tvekan, för då kommer mina ängsliga ansträngningar att synas på EKG-strecket och det blir ingen FLOW och då kommer larmet att gå i det där mekaniska ögat som läser av namnteckningarna.

Eller något.

Men ingenting har naturligtvis hänt. Ansökningarna eller avtalen med den förfalskade namnteckningen har gått igenom.

Ens namnteckning har ju inte heller direkt blivit tydligare med åren. I min namnteckning kan man urskilja B-et i början, möjligen g-et och t-et, men ”Ohlsson” är bara en EKG-kurva just när patienten fått en överdimensionerad elchock.

Därför blir det desto absurdare att någon över huvud taget sätter någon tilltro till ens namnteckning. Det vore ungefär som om man identifierade sig med en liten melodisnutt. I så fall är min melodi ett tonlöst ”nanana”. Min namnteckning är helt meningslös. En apa skulle lika gärna ha kunnat okejat det där avtalet från ett läromedels­förlag om att de får trycka ett bottenlöst pinsamt stycke ur min debutroman i en lärobok och betala mig typ 116 kronor.

Inklusive F-skatt.

Snart är naturligtvis namnteckningen ett minne blott och ersatt med en app där man trycker tummen mot sin flottiga pekskärm, sen hörs ett pip, och sen är affären i hamn.

Jag kommer att sakna den.

Om jag enväldigt fick bestämma vilka tv-kanaler vi hade här hemma skulle det vara ettan och tvåan och Kunskapskanalen, och möjligen TCM, där de visar saggiga västernfilmer och James Cagney med hatten buttert på sned, och så en filmkanal som heter Silver och där de visar filmer från världens alla hörn, och då menar jag alla, en kväll fastnar man framför ett ytterst långsamt palestinskt drama, och en annan kväll får man stifta bekantskap med en taiwanesisk seriemördare som tar prostituerade av daga med en stor spetsig frukt.

Följaktligen tittar barnen på alla kanaler utom de ovanstående. Helst trean, femman och sexan. Ju fler och skrikigare reklamavbrott desto bättre. Dokusåpor om skönhetstävlingar, sitcoms där Charlie Sheen spjuvrar sig fram mellan de burkade skratten.

Jag har aldrig försummat ett tillfälle att droppa spydigheter om deras tv-vanor, vilket antagligen inneburit att deras förtjusning i de här programmen fått en alldeles särskild hetta. Men ibland har jag tvingats inse att jag hade fel och att ”Vänner” inte var den smörja jag först avfärdade den som.

Det är kul att ha fel. Allra roligast förstås när man själv inser det.

Ett annat program som de har fastnat framför är ”Lyxfällan”. Det går i TV 3 och låter oss möta personer som ställt till det för sig ekonomiskt och dragit på sig stora lån och som får hjälp av två slipsar från en bank att styra upp situationen.

Programmet har hyllats unisont av alla tv-kritiker, vunnit Kristallen sex år i rad och… nä, jag ville bara kolla om ni var med, programmet har dragit på sig en del kritik, somligt har om jag minns rätt handlat om att det är arbetarklassen som ska sitta där och paradera med sina pissiga tatueringar och trasiga tänder, och en synpunkt jag läste nyligen handlade om att serien är avsedd att skapa förakt hos tittarna.

När jag läser sånt börjar jag ofelbart undra: Hur kan man vara så säker på det?

Jag föraktar inte de här människorna för fem öre. Varför skulle jag göra det? De klär sig visserligen inte som jag, pratar inte som jag, möblerar inte som jag. Än sen? Det är ju bara fernissa. Två skrap med pekfingernageln, sen är den borta. Det är inte direkt så att jag behöver djupandas eller anstränga mig lila för att identifiera mig med de här människorna.

Vem har inte någon gång känt ishandsken runt hjärtat när det är minus på kontot eller när påminnelserna mognar till inkassokrav, för att inte tala om när Betalningsanmärkningen pekar på en med sitt svarta trollspö. Sju procent av svenskarna är drabbade och får knappt snyta sig utan bankens godkännande.

I ”Lyxfällan” har jag sett vuxna män och familjefäder brista i gråt när slipsarna står framför dem och säger att de måste sälja tv-spelet. Men vem har inte lagt en ohemul massa pengar på något dumt som bereder en så oväntat mycket glädje.

”Lyxfällan” hamrar oavbrutet in budskapet att om ekonomin är i trasor, då blir allt annat det också. Men programmet visar också att det aldrig är för sent att komma på fötter, börja betala av sina skulder och toffla vidare mot ett värdigt liv.

Det finns något trösterikt i det.

Men jag kan hålla med kritikerna om att det skulle vara intressant att se en större spridning över samhällsklasserna i programmet. För att inte tala om hur kul det skulle vara att se de här mysrysigt sidenslipsiga progamledarna knacka på hos GREKLAND och börja rada upp åskådliga tusenlappar på whiteboarden.