Allt är över på en halv minut egentligen.

Jag går genom irritationens passage, den som knyter ihop tunnelbanan med Centralen, pendlarna, Vakttornet, Situation Stockholm, de rumänska tiggarna, jag är på väg någonstans, eller ja, det säger väl sig självt, jag har en väska med mig, minns inte om det är lilla övernattaren med rullhjul eller portföljen för över-dagen-resor, bibliotek i Mälardalen, jag känner mig förmodligen lite jäsig, schvung i stegen, Män Som Styra Världens Öden, man blir lätt sådan när man under lång tid inte rört sig i vidare cirklar än hundpromenaden och lågprisladan.

Jag är nästan ute ur passagen när jag ser en rörelse i ögonvrån, det är någon som faller omkull, trampar snett och dråsar till marken, och när jag ser gubben stå där på alla fyra noterar jag snabbt: fyllo, a-lagare.

Och jag fortsätter framåt mot Världens Öden, kanske rentav med en besvärad rynka i pannan ty jag har otvivelaktigt blivit en hårdare och krassare person än när jag var sexton och tyckte att fyllon var Synd Om och offer för vårt kalla konsumtionssamhälle och att deras missbruk var en sund protest mot kapitalismens dollargriniga utslagningsmekanismer och att det var en medborgerlig plikt att sitta och lyssna på deras litanior i tunnelbanan.

Så jag fortsätter.

Men redan efter några steg är det som om jag hejdas av en osynlig vägg. Som om någon nyper tag i nackskinnet på mig och säger:

Nu djävlar skärper du dig.

Och jag stannar och vänder tillbaka.

Gubben står hopsjunken på alla fyra. Han sätter sig ledbrutet på stengolvet. Blodet väller från hans näsborrar, tjocka långsamma droppar, och jag kommer aldrig att glömma den bottenlösa bedrövelsen i hans ansikte. Han vädjar inte till omgivningen om hjälp, han sitter bara på marken med blodet droppande och han bryr sig inte om någonting längre, han ser ingenting, hör ingenting, det är bara en människa som har slagit i botten och som vet om det.

Han är kanske inte ens särskilt full. Han har bara supit sig till ostadighet. Nu sitter han alldeles stilla mellan alla småspringande fondsparare, och han vill bara bort från alltsammans. Om någon ringlade ner en slaktpistol skulle han sätta den till pannan och trycka av. Sen kunde vi mala ner honom till julkorv och avnjuta honom med apotekets senap.

Jag tror att han skulle föredra det framför att sitta där på marken och blöda. Men sen ser jag att jag inte är ensam om att ha stannat. En tjej står på knä bredvid honom och frågar om han behöver hjälp. Någon annan sträcker fram en pappersnäsduk. En tredje tar upp sin mobiltelefon.

Det finns något annat jag aldrig kommer att glömma, och det är samförståndet mellan oss som har stannat för att hjälpa honom. Ingen av oss har sett varandra förut. Men där finns samma ordlösa, väloljade maskineri som mellan två rutinerade småbarnsföräldrar, tar du purén ur mikron medan jag sätter ner honom i barnstolen? Den ena höjer på ögonbrynen, den andra nickar, båda har fattat.

För några sekunder sedan drullade han omkull. Men han kommer att få hjälp. Någon ser till att stoppa blodflödet, någon annan frågar om han har ont någonstans, någon tredje ringer ett nödsamtal.

Jag borde väl avsluta den här krönikan med ett ”God Jul”, för säkerhets skull kursiverat. Men i stället vill jag citera ett lämpligt stycke ur Bibeln, närmare bestämt Matteus, fjärde kapitlet, åttonde versen:

Nu djävlar skärper du dig.

Nyligen flög jag med det snåljåpiga bolaget Air Berlin. Jag skohornade ner mig i sätet och kände mig som en fot i en några nummer för liten slalompjäxa när det sista spännet kommit på plats med ett olycksbådande klick.

Sen var det datoranimerad säkerhetsgenomgång, den ägde rum i tv-rutan och en flygvärdinna som såg ut som Boxer-Roberts fru förklarade bältet och syrgasmasken.

Det var något bekant med henne. Något med kombinationen tom blick/mekaniskt leende som jag kände igen så väl.

Var det Pris, alltså Daryl Hannahs replikant i ”Blade runner”? Nej. Jag letade och letade i minnet. Till slut kom jag på det: Annie Lööf. Centerledaren.

Första gången jag huttrade till vid åsynen av henne var i TV-icke-debatten, den där socialdemokraterna och vänsterpartiet valde att stanna hemma, kanske för att de ville fila några varv till på sitt förslag om butler i tunnelbanan, liksom sandpappra det till fulländning, hur som helst, Annies leende höll i sig från början till slut, det hade inte slokat ens om man hade visat henne bilder från Treblinka. Och om man frågade henne hur hon kan le vid åsynen av benrangel och likhögar skulle hon le och säga att lägret ändå blev befriat och det tycker jag är positivt.

Jag kan inte minnas att någon av männen log. Reinfeldt ler två gånger om året, men han håller på att banta ner det till en. När Sverige vann mot Holland i EM-kvalet var han lika uttrycksfull som bollen.

Men en kvinna måste le.

”Varför ler du” brukade Suzanne Osten fråga sina skådespelerskor. Hon försökte få dem att inse att de log för att de hade blivit uppfostrade att behaga och vara ljuva och intagande och att det kan vara helt okej på en teaterscen, förutsatt att det är ett aktivt val, att det är just ljuvhet man vill uttrycka.

Men ett leende som bara finns där, kanske i sammanhang där det är totalt obefogat, kan vara mer skrämmande än ett par huggtänder.

Eller ofrivilligt komiskt.

Maria Wetterstrand var ett av miljöpartiets språkrör i förra valrörelsen. Hon hade lett sitt parti – eller rörat det eller vad det heter på miljöpartistiska – med stor framgång och hon hade alltid varit en bjäbbig brud som var torrare än potatismjöl, humorlös och indignerad, en plugghäst som snurrade upp äldre och mer erfarna partiledare så att det var en fröjd att se.

Men vid något tillfälle under valrörelsen måste det ofrånkomliga ha hänt: en spinndoktor tog henne avsides och sa, Maria, det drar ihop sig till slutdebatterna nu och du måste börja LE.

Förmodligen gjorde hon motstånd, för det gör man ju; vadå, ska jag sitta och tokle i blindo menar du?

Jajamen, tjatade spinndoktorn, för visst, du kan ju sitta och hävda din integritet ända in i oppositionsbänken, men nu har du inte bara dig själv att tänka på, du företräder också en massa människor som vill förändra samhället och som knogat och slitit för att få en plattform där man kan genomdriva dessa förändringar. Vill du se dessa människor i ögonen och säga, tyvärr kära vänner, det var så viktigt för mig att få vara mitt vanliga snipiga jag i slutdebatterna och jag vägrade le och därför losade vi valet.

Så till slut satt hon där, Wetterstrand, med ett leende som skavde så hjärtskärande i ansiktet, medan hon pratade om munterheter som klimathot, bensinskatter och drunknande isbjörnar.

Men förlorade gjorde de lik förbannat.

Både H och jag fick ett tjockt brev innehållande en mapp med snöre runtom, som om det handlade om ett påvligt dekret. Mappen kom från Kulturslussen, som i korthet är en sammanslutning av människor som ”vill att beslutsprocessen om ’Nya Slussen’ stoppas och att förslaget Kulturslussen ges tid och resurser att utvecklas och genomföras”.

Att läsa listan på alla som står bakom Kulturslussen känns lite som att få armen vriden allt längre upp på ryggen.

Carl Johan de Geer… Katarina Frostenson…

Aj!

Lars Norén… Krister Henriksson…

AJ! Okej okej, jag är OCKSÅ Kulturslussen!

Hur kan man vara annat? I det påvliga dekretet står det att Kulturslussen vill bygga: ”en generös saluhall och botanisk trädgård vid Stadsgården… skulpturgrupp i vatten… teater- och experimentscen…”

Stockholms stad, däremot, vill: ”Spränga ett bergrum för ny bussterminal, när behov inte finns… anlägga ett torg som inte passar människor med nedsatt förmåga och cyklister… anlägga en kommersiell galleria under torget, vilken kommer att ’slå ut’ nuvarande liggande handel… acceptera byggnadsvolymer utan innehåll och utformning…”

Allt enligt Kulturslussen.

Jag har tillbringat många år av mitt liv i den dammiga betongsörja som kallas Slussen. Jag har stått i snöslasket och väntat på bussarna 444 och 414 och 400-hejkomochhjälpmig. Jag har förundrats över pajsarna som fått för sig att sälja kaffebröd mitt i pisslukten. Att det inte skulle finnas behov av en bussterminal i Slussen kommer för mig som en total överraskning.

Det låter förstås också hemskt med ett torg som inte passar människor med ”nedsatt förmåga och cyklister”… åtminstone tills man börjar undra hur ett torg som PASSAR cyklister ser ut. Vill man verkligen ha cyklister svischande över ett torg?

Lägg också märke till det snygga inprickandet av ”kommersiell”. Att Stockholms stad vill bygga en ”kommersiell galleria”.

Kulturslussens saluhall, däremot, är ”generös”.

Jag antar att det betyder att pengar inte spelar någon roll där inne och att det kommer att stå fryntliga bodmadammer på rad och hålla ut små korvbitar på knivspetsarna till alla som går förbi och hälsa en med ett folkligt ”tjeeeena tjeeeena redaktörn”. Jag antar att man kan beställa en viltgryta och få det uppskrivet av Sigge Fürst som har en blodstänkt rock och en pennstump bakom örat.

Men allvarligast av allt är nog ändå att Stockholms stad – enligt Kulturslussen – vill ”acceptera byggnadsvolymer utan innehåll och utformning”. Sånt här skrämmer skiten ur mig.

Inom en snar framtid kommer alltså en arkitektbyrå att ringa Stockholms stad och fråga:

– Ja, tjena, det är Arne Arkitekt här. Jag bara undrar, där nere på Slussen du vet. Byggnad nummer 4:17 som vi fått beställning på. Hur vill ni att den ska se ut?

– Nja, det vet jag inte riktigt. Den ska inte ha något innehåll.

– Ska den inte ha något innehåll?

– Nä, vi var lite sugna på det. Testa något nytt. Helst ska den inte ha någon utformning heller.

– Ska byggnaden inte ha någon utformning?

– Nej, precis.

– Men vad ska den vara då?

– You tell me.

Plötsligt fattar jag lite mer av Kulturslussens stridslystnad. Byggnadsvolymer utan innehåll och utformning… Det går runt i mitt arma lilla huvud. Är det som stora marshmallows? Fast utan det där smarriga vita inuti? Men marshmallows har väl också sin utformning?

…Sven Wollter… Bruno K Öijer…

JAAAAA!

Ibland tänker jag på München. Ibland tänker jag på när min kompis föreslog att vi skulle gå på en ölkällare som lär ha varit Hitlers favorithäng. Vi tyckte att det kunde vara av intresse. När vi åkte omkring i Tyskland sa vi aldrig ”Hitler”, utan ”Stora H”. Naturligtvis för att vi inte ville låta som fördomsfulla turister, men såhär i efterhand låter det nästan frimuraraktigt.

Stora H:s ölkällare var ett trevligt ställe. Om man tänker sig ett Pelikan, och så går man genom några förhängen och träder ut i ytterligare ett Pelikan, och sen håller det på sådär, Pelikan efter Pelikan, och servitriserna har bayersk folkdräkt och jag tror aldrig att jag slagit mig i slang med så många främmande människor som under kvällen i Stora H:s ölkällare, australiska oljeborrare, schweiziska gamla tanter, en sån där blandning man aldrig kan tänka ut på förhand.

Men förr eller senare måste man gå på muggen, och när jag stod med händerna under varmluftstorken såg jag en automat med kondomer och grejor, och i automaten fanns även en ask med en ”Travel Pussy”, den kostade inte många spänn och jag köpte en eftersom jag ville se vad det var. Jag gick ut med asken till min kompis och vi gluttade på den och såg att det var en anordning av tre små plastpåsar som man skulle fylla med vatten – varmt antar jag, men det finns väl alla smakriktningar – och sen förlusta sig med på något sätt.

Det var en sån där grej man köper efter några weissbier i Stora H:s ölkällare eftersom man ser framför sig att det kan bli en fnissig present. Men när weissbieren gått ur kroppen inser man att fnissiga presenter är ett idiotiskt påfund; antingen ger man presenter på riktigt eller också ger man fan i det.
Jag hade visserligen en kompis som nog hade uppskattat Travel Pussyn – ja alltså, inte på DET sättet – men när han fyllde år glömde jag den, åren därpå var det inte läge och sen dess har vi tyvärr tappat kontakten.

Under flera år låg Travel Pussyn i en låda, och ibland när jag städade lådorna kunde jag få tvångstankar om att jag ska dö knall och fall och H också och sen ska barnen gå igenom tillhörigheterna och hålla upp asken och undra vem deras far var egentligen.

Man ska ha ett hjärta av sten för att inte bli lite gripen av Travel Pussyn. Ögonblicket när idén kläcktes, den rodnande snubben som presenterade idén på ett möte och förklarade hur hygieniskt och praktiskt det är med en Travel Pussy, och så mycket schystare än att gå till prostituerade eller porrsurfa och hålla den slemma industrin under armarna.

Jag har flyttat Travel Pussyn sen dess och lagt den på en hylla i garderoben dit jag förpassat alla andra presenter som väntar på att ges bort. Ibland när jag rör mig oförsiktigt i garderoben regnar grejorna ner från den överfulla hyllan, och Travel Pussyn dunsar ner i skallen tillsammans med en skallerormsfälla från en järnaffär Florida och oräkneliga exemplar av Peter Kihlgårds ”Klockmalmens hemlighet”.

Nu börjar jag tycka att det vore olycksbådande att slänga den. Liksom övermodigt. Livet kan ta alla möjliga vändningar. Bättre män än jag har kommit hem och hittat en lapp på köksbordet från frugan som har rymt med någon hon har smygchattat med i åtta år. En vacker dag kanske Travel Pussyn är det enda sällskap man har.

Jag skulle hem till ett par kompisar i Mälarhöjden. Jag gick ner i t-banan vid Slussen och tänkte lite slängigt, hur var det nu, röda linjen söderut, delar sig efter Liljeholmen till en lång tarm där det är hårda puckar och Dogges småbrorsor väntar med dragna stiletter, och en kort tarm där det är Solsidan Light, rosémys och vita flaggstänger.   

Jag gick ombord på tåget i riktning mot den korta tarmen. Vid Mariatorget satte sig ett par mitt emot, mellan tjugofem och trettio, uppsnajdade, killen hade dyrskjorta och jeans med designförslitning och loafers om jag inte missminner mig, tjejen hade klänning och liksom runt ansikte och om ni helt riktigt noterar att min beskrivning av tjejen är lite mer svävande beror det på att jag smålackade på killen, eller tyckte att han verkade otillständigt trist.  

Redan vid Zinkensdamm halade han upp lilla smartfånen och började dutta upp och ner med fingret över skärmen och studerade den med det sammanbitna och lätt bekymrade ansiktsuttryck som smartfånfolket gjort till sitt eget.  

Tjejen vid sin sida ignorerade han mer eller mindre och jag knep ihop läpparna och glodde ut på Hornstulls muggiga betong och tänkte att det är typiskt, hon förväntas bara sitta där och Finnas Vid Hans Sida och hålla sin runda käft. 

Men vid Liljeholmen slog det mig också att när jag sitter mitt emot par och killen pratar ymnigt brukar jag tänka hätska tankar om att det också är typiskt, något i stil med att jaha, här har vi en snubbe som är intensivt förälskad i sin egen röst och tjejen förväntas sitta och tindra och lyssna och förstå och vara inkännande och supa in hans visdomsord och tankar om hur världen ser ut och alla rafflande saker han upplevt under dagen, men aldrig att han frågar henne hur hon ser på världen eller hur hennes dag har varit. 

Det verkar med andra ord svårt att i mina ögon göra rätt om man är snubbe och sitter med en tjej vid sin sida. Säger han ingenting är det typiskt åt ena hållet och ett tecken på hur dassigt och ojämlikt de har det, och pratar han mycket är det typiskt åt andra hållet och lika dassigt och ojämlikt fast med andra förtecken.

Hur jag än vrider och vänder på paren mitt emot mig verkar tjejen ha offerrollen. Hon sitter fast med en snubbe som antingen tråkar ihjäl henne eller behandlar henne som ett mökigt stycke luft.

Möjligheten att hon sitter där hon vill sitta och lever med en kille som hon tycker är helt okej eller kanske rentav topp tunnor toppen har uppenbarligen aldrig föresvävat mig. Eller att hon skulle kunna resa sig och lämna killen om hon tycker att relationen är outhärdlig.

Stationerna rann förbi. Snubben mitt emot hade duttat fram ett spel på smartfånen som han var förhäxad av, kanske det här grasserande alfapetet, och ibland visade han sin tjej skärmen och de diskuterade och dividerade om olika spelmöjligheter och sen rynkade han pannan och duttade på skärmen och plötsligt tyckte jag att de verkade ha det riktigt mysigt tillsammans. Till och med deras gåbortskläder hamnade i ett annat ljus.

Västberga… Men vänta nu.

Helvete.

Det var bara att gå av och sms:a en ursäkt på sin dumfån till kompisarna i Mälarhöjden. Känna sig som en smålänning. Stå och vänta på ett norrgående tåg. 

Den unga tjejen på sätet bredvid hade tatuerat in ett snirkligt ord i sin nacke: ”Family.”

Intresset blir ett yrke, och oundvikligen också en bransch. Särskilt under bokmässan. Var helst författarna träffas handlar det om f-skatt, agenter och kolleger det går bättre eller sämre för.  

På bokmässan trumpetas bokens förgänglighet, från morgon till kväll, i alla tänkbara tonarter.

Man har suttit på sin kammare i åratal och gnetat på någonting som bara är ens eget. Konstfullt arrangerade skärvor från ens innersta. Men på mässan blir ens bok en anonym konserv bland hundratals andra.  

I år blev det inte så. Jag hade just kommit hem från Paris. Min roman ”Syster” har översatts till franska och Svenska institutet hade ordnat något halabaloo.

”Syster.” Någon som minns den? Nej, knappt jag heller. Den kom 2009. Fick bra kritik. Men någon på förlaget sa att den ”presterade dåligt i bokhandeln”. Jag kände inget behov av att ta reda på exakt hur dåligt den presterade. Efter några veckor var den försvunnen från diskarna, och jag skrev på något annat.

På Arlanda smusslar jag upp pocketupplagan och börjar bläddra. Lite skamset givetvis. Det är kusligt hur mycket jag glömt. Men jag bläddrar på. En hel del är bra. Annat är lite omständligt. Boken är inte direkt någon hundraåring som hoppade ut genom ett fönster.

Jag går ombord på planet och åker ner till den här staden som jag inte varit i på länge, men som jag besökte ofta när jag var lite över tjugo och det räcker med att gå upp från metron vid Saint Paul och sätta sig på ett fik och beställa en café crème för att allting ska komma tillbaka. Alla fik man har suttit på och varit så själlöst upptagen av att här sitter jag minsann på ett fik i Paris och jag ska bli en stor författare och alla som är något ska vilja hänga med mig och alla tjejer ska kasta fuktiga blickar efter mig.

Det blev inte så, men det blev ett yrke och så småningom en bransch. Väldigt mycket bransch, faktiskt. Ibland smyger sig en känsla av vitvaror in. Ångstrykjärn. Unga män i kortärmade skjortor och vax i håret. Alla dessa driftiga människor som har ett sånt väderkorn för vad som kan malas ner och matas ut som blanka fina bästsäljare; som sniffar hungrigt, ser sig omkring och undrar, hmm, vad har vi nu?… den där karismatiske kåkfararen?… den där lättsamme lingvisten?… den där matglada mediepersonligheten?… kan det bli en bok av det här?

Men i Frankrike känns branschen långt borta. Som om den aldrig har funnits. På tåget till Lille, där jag ska prata på bokhandeln V.O., berättar förläggaren, nästan generat, att han har läst min roman nio gånger och att han snart kommer att läsa den en gång till.

Jag träffar översättaren. Hon uttalar sina svenska sje-ljud så omsorgsfullt och varsamt. Hon säger att det är svårt att få tid och råd att översätta så mycket som hon skulle vilja. Men när hon får en roman som ”Syster” spelar inte pengar någon roll.

Besöket i Paris är bokmässans diametrala motsats. Jag åker hem uppfylld av ett allvar som är härligt i all sin pinsamhet, och jag tänker på alla böcker jag har skrivit och tänker skriva, att de guppar iväg som flaskpost på ett stort mörkt hav. Men det finns stränder in mot ljuset. Där väntar människor som tål till och med ”Systers” spröda sorgsenhet. Som rentav längtar efter den. De kommer alltid att finnas där, till tidens ände. Elgiganten vet de inte ens var det ligger.

Jag gick till NK för att byta ett par brallor som jag hade fått i födelsedagspresent.
Det är något med den där styva NK-påsen och den stora rektangulära kartongen, och brallorna konstfullt inslagna med papper tunt som spindelväv, och jag fantiserar om att börja knata omkring med allt möjligt i NK-påsen, eller bara några gamla tidningar som utfyllnad, kanske skulle det sätta lite Visa Gold-kant på tillvaron?

Det tog lite tid att lokalisera NK Man som det ju heter och när jag tomtade mot rulltrappan passerade jag parfymavdelningen, där jag såg något egendomligt.
En ung man stod vid ett bord med hörlurar på skallen, och på bordet stod något som liknade två våffeljärn. Jag trodde att han skulle lyfta på locket och nypa fram en gyllenbrun croque monsieur. Men han stod bara där. Ur högtalare någonstans svischade instrumentalmusik med en hel del diskant och uppfordrande trummor och drömska syntar. Sen insåg jag äntligen: aha, parfymavdelningen har fått hit en snajdare som står och spelar skivor.
Prisa Herren.
Jag blev lite upprymd i min snart femtiomässighet eftersom jag hade fått en bild av något som annars mest varit ett begrepp för mig: att spela skivor.
I mina öron har det alltid låtit lite pinsamt, vilket jag med åren har kommit att känna mig allt ensammare om, som med så mycket annat höll jag på att säga – och sa det – eftersom detta att spela skivor snarare är, har jag förstått, ett hedersuppdrag.
Att ”spela skivor” är för mig något man gör hemma, för sig själv, och att kliva fram och ”spela skivor” inför publik låter lika märkligt som att dammsuga inför publik, rosta bröd inför publik eller torka sig i rumpan inför publik.
Men där, insåg jag, nästan med upphetsade rosor på kinderna, stod alltså någon och spelade skivor på parfymavdelningen.
De hade ringt dit en snubbe som hade, ja, vad hade han? En skivsamling, ett par hörlurar och så de små våffeljärnen.
Syftet med tilltaget var förstås att bruttorna som kom dit för att stryka parfym på sina handleder skulle känna sig lite Visa Gold-kantade eftersom NK hade hyrt in en alldeles egen snajdare som spelade skivor.

När jag stod i rulltrappan hade jag hunnit bli ganska beklämd eftersom snubbens musik lät slående lik det som brukar kallas ”hissmusik”, och jag tänkte att den självklara upprättelsen för denna förtalade genre borde vara att sätta upp en skylt i hissarna om att det som strömmar ur högtalarna inte alls är hissmusik, utan den glasögonormige musikrecensenten X som sitter på hisstaket och spelar skivor.
Men musiken är förstås inte det viktiga när någon kommer och spelar skivor. Det viktiga är att det signalerar att nu skärper vi till oss gott folk, achtung och andakt om jag får be ty vi har fått en tvättäkta snajdare i byggnaden.
Och hur vet man att han eller hon är en snajdare?
Eftersom hon är inbjuden att spela skivor fattar du väl. Bokbranschen har mycket att lära här, som vanligt höll jag på att säga – och sa det – och det kommer inte att dröja länge innan du ser en skylt i bokhandeln om att den omsusade debutanten Sigfrid von Snajding sitter här och läser böcker klockan fjorton på lördag. Och då handlar det inte om någon mossig högläsning, utan att Sigfrid sitter i en läsfåtölj och vänder blad i något han gillar, och sprider lite Visa Gold-kant genom sin blotta närvaro.
Själv funderar jag på att sätta mig i Söderhallarna och läsa Jacques Werups ”Medan jag levde” i morgon mellan elva och halv tolv.

Spontanfikor ska man se upp med. Att stolpa upp till folk brukar sällan vara lyckat. Kvista upp på arbetsplatser ska vi bara inte tala om.
En gång gjorde jag en halvspontanare hos min dåvarande agent, alltså den stackars sate som har till jobb att försöka sälja mina böcker utomlands.
Alla log brett, jag fick en kopp i handen, de nya lokalerna förevisades och sen samlades alla i fikarummet. Stämningen var lite avvaktande. Förmodligen trodde de att jag skulle klaga på någonting. Författare brukar göra det. Författare är de missnöjdaste figurer som trampar omkring på Guds gröna jord.
Men jag var inte ett dugg missnöjd. Den här agenten hade kranat i väg ”Gregorius” till Holland och Frankrike, och sen ”Syster” och ”Kolka” samma väg. Jag fick dagligen entusiastiska mejl från min franska förläggare som man fick lust att brodera i korsstygn och rama in och hänga upp på köksväggen. Jag menar, bara att kunna säga orden: ”min franska förläggare.”
När vi hade druckit upp rynkade en av killarna pannan och berättade att när han försökte intressera utländska förläggare för mina böcker under mässorna i London och Frankfurt blev de ofta lite undrande; jaha, en roman om en kvinna i Kanada, en roman om en lettisk tonårstjej?… finns det någon speciell anledning att han låter böckerna utspela sig just i Kanada och Lettland?
De utländska förläggarna vill gärna att det ska finnas någon koppling mellan författaren och hans eller hennes ämne, fick jag veta. Något personligt. Om bara min mormor hade varit lettiska, till exempel, hade allting varit lettare. Förlåt, lättare.
Killen ville av allt att döma bara vara hjälpsam.
Jag fick lust att återgälda hjälpsamheten.
–Nästa gång kan du säga att alla mina romaner är djupt självbiografiska, sa jag. På ett eller annat sätt.
Killen log osäkert. Kanske trodde han att jag försökte vara underfundig eller gåtfull.
Jag önskar att jag hade berättat för honom om Joni Mitchell och Woodstock.
Joni Mitchell var inbjuden att spela på Woodstockfestivalen 1969. Men då visste ju ingen att Woodstock skulle bli Woodstock. Hennes manager skakade på huvudet och sa att det går inte, du ska vara med hos Dick Cavett i tv den dagen. Det är viktigare än att klafsa omkring i leran på någon festival.
Så Joni Mitchell missade en av sextitalets viktigaste händelser för att i stället sitta och vara välkammad i tv. Hennes kompisar Stephen Stills och David Crosby var också inbjudna till programmet, men gjorde en helt annan prioritering än Joni och spelade på Woodstock.
Efter festivalen fick de ett sånt där hippiehärligt, tokfransigt infall och fixade en helikopter som ilade dem tillbaka till Dick Cavett. Och de stormade in i studion och berättade med andan i halsen om vad de hade varit med om där uppe. Att det var det viktigaste som hänt, någonsin.
Man får försöka föreställa sig hur det kändes för Joni Mitchell att sitta i studion och se Stephen Stills visa leran på brallorna och berätta om hur fantastiskt det hade varit.
Ensam på sitt hotellrum skrev hon sen en låt som hette ”Woodstock”.
Den är spöklik som fullmånens sken över trädtopparna. Om man någon gång har hört Joni sjunga ”I’m going down to Yasgur’s farm, I’m going to join in a rock and roll band” glömmer man det aldrig.
Folk som hade varit på festivalen sa att hennes låt fångade stämningen där bättre än något annat de hade hört.