Ursäkta mig medan jag sparkar upp en öppen dörr, men någon jävla måtta får det väl ändå vara. Läser ledaren i nya tidningen Pop Life att ”Det var Ulf Lundell som hade en låt med textraden ‘Snön faller och vi med den’”. Det stämmer, det var i låten ”Snön faller och vi med den”.
 
Pop Life är en ny satsning som ska bevaka den moderna hitlistemusiken, med fokus på Idol, Made in Sweden-bandet Play och annat Anders Bagge-relaterat, och det behöver det nödvändigtvis inte vara något fel på. Men det är omöjligt att läsa Pop Life utan att översköljas av sorg, sorg över att de här fem minuterna av mitt liv aldrig kommer tillbaka.

På Google-cachen av Pop Life-sajten kan man under rubriken ”Magasinet som alltid är ‘inne’” läsa en förklaring till varför det är bra att annonsera i tidningen:

Annonsering i Poplife ger en lång exponeringstid per läsare jämfört med många andra medier. Det är inte ovanligt att man lusläser sitt införskaffade magasin sida upp och sida ned flera gånger.

Och det stämmer också; i Pop Life måste man ofta läsa alla artiklar flera gånger för att förstå om de är artiklar eller annonser. Man får vara beredd på att redigeringen och stavningen pekar ut helt nya, hisnande möjligheter för det svenska språket. Och man får reda på att samtliga svenska popartister jobbar på ett tuffare sound. Men mina fem minuter kommer aldrig tillbaka. Det enda förmildrande, i sammanhanget rentav humanitära, draget med Pop Life är att skribenterna inte behövt signera sina artiklar.

I dagens På stan, och på den här bloggen, skriver Fredrik Strage om att Ipods, Spotify och läsplattor gör att ”det blir svårare och svårare att bedöma bekanta efter deras smakpreferenser” eftersom man inte längre kan se om de har Da Buzz samlade verk i skivhyllan eller Italo Calvino stickandes ut från rockfickan.

Fredrik är inte ensam, frasen ”tell me what you read and I will tell you who you are” har nästan 13 miljoner träffar på Google. Men möjligtvis är digitaliseringen av kulturkonsumtionen på väg att döda villfarelsen att man kan känna en person efter vad de läser, tittar eller lyssnar på. En sommar för två år sedan blev det nog så tydligt.

I sitt Sommar-program från 2008 blev det tydligt att Göran Hägglund, i viss konkurrens med Maria Wetterstrand, är den partiledare med vassaste musiksmaken – ja, vasshet i det här sammanhanget är förstås ungefär samma relativa begrepp som när bergsklättraren Aron Ralston skar loss sin arm med en trubbig fickkniv efter att ha fastnat under ett stenblock. I programmet spelade Hägglund bland annat Elvis Costello, Kent, Nick Lowe, Steve Gibbons, Bowie, Cardigans och Miles Davis. Det lät ju som en ganska kul kille. Men det var han visst inte.

Charlie Brooker, The Guardians spetsige krönikör, är inne på samma sak. Efter att tidigare ha avfärdat Apples Ipad som en ”slightly-further-away iPhone” gick han i måndags ut till försvar för Kindle, Amazons läsplatta. Han gillar att den är lätt att använda, att det får plats med många böcker och att den kan läsa upp böcker, vilket är bra om man ”ägnat flera år åt att undra över hur litteraturens största verk skulle låta om de blev upplästa av en deprimerad robot”.

Allra mest älskar Brooker dock att ingen kan se vad det är man läser. Snabbt börjar han köpa massor av kändisbiografier han vanligtvis skulle skämmas alldeles för mycket för att läsa på bussen. Och han älskar att läsplattan gör det omöjligt att imponera på andra med sin utsökta smak: ”Pretentiösa nördar kommer inte längre att kunna imponera på söta studenter på bussen genom att nonchalant/demonstrativt läsa ‘The Journals of Søren Kierkegaard”.

Att ingen vet vad du lyssnar på i din Ipod är ännu bättre. De senaste 40 årens största musikuppfinning är varken samplern, sequencern, autotune eller Michael Jacksons stämband – det är möjligheten att lyssna på musik helt själv. Innan Sonys Walkman slog igenom för runt 30 år sedan var musiklyssnande något man i första hand gjorde tillsammans, på ungefär samma sätt som när man satt och trummade på dödskallar för 15 000 år sedan. Men musiklyssnandet har förändrats i grunden, och anpassats till den kollektiva individualiseringen som präglar den moderna urbaniteten.

När John Travolta promenerade nerför 86:e gatan i Brooklyn i ”Saturday night fever” till Bee Gees ”Stayin alive” verkade det vara världens bästa känsla. Några år efter filmen kom ville alla göra samma resa, och själv välja soundtrack till sitt liv med sin Walkman eller Ipod på högsta volym (förutom Radio Raheem i Spike Lees ”Do the right thing” som använde en skitstor bergssprängare för att uppnå samma effekt).

Att man inte längre kan få varken ragg eller kompisar på att andra vet vad man lyssnar på eller läser är tråkigt – och en tragedi på skolgårdar världen över – men fördelarna väger tyngre.