Het dödsvägg

Skrivet av Sebastian Suarez-Golborne 13:09, 10 februari 2010 i kategori Konsert

 

I dag meddelades det att konserten med Lamb of God flyttats från Klubben till Arenan. Nya biljetter till den tidigare utsålda spelningen släpps på fredag. Metalbandet har nått en stor publik med sin aggressiva och svängiga uppdatering av Pantera (alternativt stöld av Pantera-soundet enligt vissa kritiker).

När goda medborgare förfäras över ungdomskulturen är det sådant som Lamb of Gods ”wall of death” man tänker på. En bra ”wall of death” går till så att konsertbesökarna bildar två fronter och lämnar ett stort hål på golvet framför scenen. Man väntar tills en given signal i musiken, ursprungligen låten ”Black label”, innan publiken rusar mot varandra som om de var Mel Gibson i ”Braveheart”. Det är så ondskefullt aggressivt att traditionellt kängpunkmoshande känns som en kramkurs på ABF-huset. Även om bandet själva tagit avstånd från dödsväggarna efter att allt fler blivit skadade så fortsätter traditionen på spelning efter spelning, som en självklar del av mytologin kring bandet.

Det är alltså inte bara riffen och sångstilen som är snarlika Texas-boogien på gamla Pantera-hits. Det är nära till hans att även tänka på Pantera-sångaren Phil Anselmos gamla ledord för konsertbesök:

”Om man lämnar en Pantera-konsert utan ett brutet näsben har man inte varit där”. 

 

UPPDATERING:
Läser på Gothic Portal om ett par alternativa ”wall of death”-metoder man kan utöva på Lamb of God-konserten, bland annat:

Opposite wall of death – The crowd in the nearest stage runs to the back, which is usually a much calmer section of the gothic public.

Heavy wall of death – a few lines of gothic people is arranged at the end of the concert place. and when instructed they all run to the main stage and crush every person in their way.

Wall of life – The crowd split but instead of a violent clash, when the crowd comes together gothic people will link arms and spin each other round in circles dancing. 

Seranis bästa hits

Skrivet av Sebastian Suarez-Golborne 07:37, 22 januari 2010 i kategori Konsert, Musik

I dagens På stan intervjuar jag Serani, den jamaicanske dancehallsångaren som tagit världen med så kallad storm med låten ”No games”. Men han har gjort mycket mer än så. Här är några av de bästa låtarna han gjort, samt några han producerat åt artister som Bounty Killer och Mavado.

 

 

 

Låtarna:
1. Serani och Bugle – Doh
2. Sereani och Ding Dong – Skip to ma lou
3. Serani – It’s so hard
4. Serani och Lorraine – Rain a fall
5. Mavado – Never believe you
6. Serani – Study people / Elephant Man och Serani – Rising
7. Serani – Bad mind
8. Machel Montano och Serani – Hot like pepper
9. Serani – Give me
10. Bounty Killer – Talk to dem
11. Serani – Take me higher
12. Serani – Hustler

Day ‘N’ Nite

Skrivet av Sebastian Suarez-Golborne 15:35, 20 januari 2010 i kategori Kunskap, Spaningar

Läser Niklas Natt och Dags artikel i nya numret av King om hur det är att vara adlig. Niklas Natt och Dag är tidigare Slitz-chefredaktör och enligt wikipedia en fena på gitarr, nyckelharpa, munspel, mandolin, mungiga och japansk bambuflöjt. Men han är också adlig, och berättar om hur det är att vara det han kallar en ”etnisk minoritet”. Historien om när han ska boka ett hotellrum åt sin pappa är rolig:

Min fars förnamn är Bo. Hotellreceptionisten fick stora problem.
- Och namnet?
- Bo Natt och Dag.
- …
- Hallå? Är du kvar?
- Alltså, vill han…bo här…både på natten och på dagen?

Plötsligt framstår Suarez-Golborne inte fullt så hopplöst som det alltid verkat.

10 band som är döpta efter musikutrustning

Skrivet av Sebastian Suarez-Golborne 19:23, 14 januari 2010 i kategori Konsert

 

”Medtag njurbälte” stod det på konsertinformationen sist Sunn0))) spelade i Stockholm, basfrekvenserna var så starka att de lätt kunde sätta magsäcken i gungning. På onsdag spelar de mäktiga slow motion-riffarna på Fylkingen (jag fick ingen biljett, buhu).

Jag intervjuade Sunn0))):s Stephen O’Malley för tidningen Rodeo när han gjorde dansföreställningen Kindertotenlieder på Dansens hus. Tänkte att han skulle vara någon slags intellektuell Brian Eno-person – mycket av den musik han är inblandad i är ju närmast ambient.

Men självklart var han mest intresserad av att prata om högtalarmembran – Sunn är också namnet på ett klassiskt basförstärkarmärke. Och när fotografen, galleristen och Broder Daniel-filmaren Kristian Bengtsson skulle ta bilder till intervjun insisterade O’Malley på att bli plåtad stående på en stor bashögtalare på Dansens hus, ”för du vet, det är mycket bas i min musik”.

Hur som helst verkar det vara en bra idé att döpa sig efter musikinstrument, det är en massa bra artister som gör det. Här ovan är den hett efterlängtade Youtube-playlisten ”10 band som är döpta efter musikutrustning”.

1. Electribe 101 – Tell me when the fever ended
Åh, Billie Ray Martin, alltid fin. Electribe var en instrumentserie från Korg. Och 101 syftar möjligtvis på Rolands SH-101-synt.

2. 808 State – Olympic
808 State-låt från 1990 med drömsk stämning, ”Vogue”-beatet och tidstypisk video med fula killar som gör fina danssteg. 808 syftar på Rolands trummaskin TR-808, en maskin som 808 State själva inte var så förtjusta i när de tog namnet.

3. Aphex Twin – Phonatacid
En gammal Aphex Twin på det där dansvänliga Kraftwerk-acid-humöret han är på i bland när han inte bara försöker skrämma skiten ur folk. Aphex är ett företag som audiofil studioutrustning.

4. Kid 606 – Underwear everywhere
Kid 606 kan vara lite väl påfrestande för min smak med sina breakcore- och glitchexperiment. Men den här funkig, låter som om Daft Punk och Matmos skulle göra något ihop. Och 606:an var ju en av Rolands trummaskiner.

5. DMX Krew – DMX Bass
DMX Krew är nog bättre när de gör den här sortens elektro än när de låter som nåt syntigt freestyle-band som hamnade direkt i rea-backen i Miami 1986. Trummaskinen Oberheim DMX hör du bland annat på New Orders ”Blue monday” och Madonnas ”Into the groove”.

6. DMX – Slippin
Nu för tiden hör man bara talas om DMX om han blivit arresterad för låtsas vara CIA agent hög på crack eller om någon hiphop-dj vill minnas sina tonår genom att bränna av ”Party up”. Men det är balladerna som är grejen, som den här fina soulbiten.

7. Wah Wah Watson – Good friends
Smeknamn från gitarrpedalen.

8. Fibes, oh! Fibes – Can’t be so
Fibes är ett amerikanskt trummärke.

9. Casiotone for the Painfully Alone – White corolla
Casiotone var en serie amatörsyntar som Casio släppte i början av 80-talet. I Hot chips ”Over and over” bokstaveras syntens namn om och om igen.

10. Sunn 0))) – It took the night to believe
Från ”Black one” från 2005.

Julstämning

Skrivet av Sebastian Suarez-Golborne 17:12, 10 december 2009 i kategori Musik

”Do they know it’s christmas” är min bästa välgörenhetslåt, framför allt för Bonos hysteriskt anklagande ”tonight, thank God it’s them instead of you”.

I år har fantastiska punkrockgruppen Fucked Up gjort en nyinspelning av låten, med sånginsatser av Andrew W.K., Bob Mould, komikern David Cross, Ezra Koenig, GZA, Kevin Drew från Broken Social Scene, Kyp Malone från TV On The Radio, Tegan and Sara och Yo La Tengo.

Om den är bra? Självklart inte. Men det är ok. Intäkterna går denna gång till tre kanadensiska organisationer som jobbar med ursprungsbefolkningen, Justice for Missing and Murdered Indigenous Women, DTES Power of Women Group och Sisters in Spirit.

I den nya versionen är det (om jag inte hör fel) Vampire Weekends Ezra Koenig som sjunger Bono-raden, men ändrar texten till ”thank God it’s them instead of jews”. Inte helt kosher.

Köp den för nio spänn här eller provlyssna här.

 

(Foto: AFP PHOTO/Leon Neal)

”I min Ipod” med Herta Müller

Skrivet av Sebastian Suarez-Golborne 11:02, 10 december 2009 i kategori Kunskap, Musik, Spaningar

Vad lyssnar Herta Müller på när hon sparkar av sig skorna och chillar en lördagkväll med en flaska palinka? I går gav SVT en sensationell inblick i nobelpristagarens skivsamling, åtminstone hur den såg ut i mitten av 70-talet när hon och hennes vänner brukade smuggla in västerländsk musik:

- Pink Floyds ”The Dark side of the moon”
- The Beatles röda samling
- Uriah Heeps ”Innocent victim”
- Led Zeppelin ”II”
- Deep Purples ”Who do we think we are”
- Locomotiv GT – ”Ringasd El Magad” (ett ungerskt progrockband)
- Phoenix – ”Cantofabule” (ett ungerskt progrockband)
- Svenne & Lotta – ”Letters”

Mestadels hårdrock med progressiva undertoner alltså, samt det stora utropstecknet Svenne & Lotta. De var visserligen hyfsat stora i en del europeiska länder vid den här tiden så det är inte svårt att tänka sig hur skivan letat sig in bakom Ceausescus vakter. Men gruppens lättsamma schlagerpop passar ändå inte riktigt in med de andra skivorna. Dog inte den allvarliga stämningen?

Hur som helst, möjligtvis får schlagertjejen Herta Müller fler att upptäcka Svenne & Lottas ”Letters”, det är ju där den fantastiska ”Funky feet” är med. Egentligen skulle ”Funky feet” varit med på ABBA:s ”Arrival”, men plockades bort i sista stund för att den var för lik ”Dancing queen”.

Se inslaget här. Skivsamlingen kommer 17 minuter in. Lyssna på ”Funky feet” här.

(Bild: Christian T Joergensen / EUR & Images)

Under bron

Skrivet av Sebastian Suarez-Golborne 11:01, 9 september 2009 i kategori Konsert, Musik

”Den sista spelningen ni får se som inte kostar” deklamerade Christopher Sander när hans Ingenting spelade under Liljeholmsbron vid 8-tiden igår. Efter ivrig mailbombning och Myspace och Facebook-nätverkande var det en av de minst hemliga hemliga spelningarna någonsin – åtminstone enligt en På stan-medarbetare .

Uppslutningen var följaktligen stor och publiken, mestadels fullvuxna indieungar, var på gott humör när stroboskopljuset fick betongen att flimra. Och nej, ”Under the bridge” med Red Hot Chili Peppers spelades inte, även om jag kan tänka mig att Ingenting nog skulle kunna göra en rätt fin version av den också.

Nu är det bara att hoppas att de bokar in lite spelningar som kostar pengar snart.

Håkan Hellströms 5 enda misstag

Skrivet av Sebastian Suarez-Golborne 18:55, 2 september 2009 i kategori Konsert, Musik


På fredag spelar Håkan Hellström på ett förmodligen regnigt Gröna lund på vad som förmodligen är hans sista spelning för i år. Under hela sin solokarriär har Håkan Hellström bara gjort fem misstag, listade här nedan. Ett av dem kan han åtgärda på fredag.

1. ”Den fulaste flickan i världen”
Så här är det 2002: Alla tjejer är kära i Håkan hellström och så släpper han den här låten, som en date rape-drog i musikformat: ”Hennes panna är så blek/och näsan är sned/och jag rår inte för det/men jag är kär i den fulaste flickan i världen”. Lite för inställsamt ändå. Texten är översatt från en poplåt med Caesar’s Palace (”Only you” från skivan ”Cherry kicks”) så det är kanske Jocke Åhlund som ska ha skit för det här och inte Hellström. Men då måste man ändå förstå att a) den blir mycket läskigare på svenska, b) den blir mycket läskigare i balladform och c) Caesar’s Palace var lite mer läskiga från början.

2. Moodymann-skivan
Omslaget till Hellströms debutskiva ”Känn ingen sorg” föreställer honom liggandes på en säng tillsammans med en tv-apparat. På väggen finns en Sal Mineo-affisch och på golvet ligger en skivspelare. Allt är blått och rosa. Tyvärr har någon dessutom placerat ut keyboardisten i Silverbullits exemplar av en Moodymann-skiva bredvid skivspelaren. Det här är dåligt eftersom Håkan Hellström gissningsvis aldrig lyssnat särskilt mycket på djup Detroit-techno, Moodymann-skivan känns helt enkelt tanklöst utplacerad av en ängslig formgivare som ville vinna ett par hipsterpoäng.

3. Mannen på styltorna
Samban var ok, hatten var ok, blåset var ärligt talat helt grymt. Till och med sjömanskostymen var ok. Men när Hellström-hysterin först nådde riktig orkanhastighet fanns det också en…congaspelare, tror jag, som brukade komma ut på styltor när ”Ramlar” spelades. Och för att illustrera låten brukade han också ramla. Och, tyvärr, överleva.

4. Dogge Doggelito
Att Dogge Doggelito från The Latin Kings hade hand om någon slags allsång i ett tält under Kalas-turnén 2003 var kanske illa nog. Men att han under hela turnén gick upp och rappade ”Jazzhuset är fullt av tricks och Coca-cola-chicks och kicks”-partiet på ”Kom igen Lena” var ändå långt över gränsen.

5. Saxofonkillen
Håkan Hellströms band byter medlemmar då och då*. I senaste banduppsättningen ingår saxofonisten Björn Almgren som säkerligen är både duktig och trevlig. Men problemet är att han, för att citera Henrik Burman, ”spelar på allt som rör sig”. Och vad värre är, saxofonen låter högre än allt annat. Styltkillen lät åtminstone inte. Isley Brothers-stråkarna i ”Brännö serenad” var inte tänkta att spelas på en stor, gyllene, munter Wizex-saxofon. Snälla Håkan Hellström, skruva ned ljudet på saxen på fredag. 

* Märkligt nog är det aldrig några kvinnor med, trots att det kommer in nya musiker hela tiden. Det kanske borde vara plats 6?

(Bild: Adam Ihse/Scanpix)

Hollywoodhunkindustrin i kris

Skrivet av Sebastian Suarez-Golborne 09:10, 30 augusti 2009 i kategori Film

I torsdags gjorde jag det oerhörda misstaget att se Ashton Kutcher-filmen ”L.A. Gigolo” ute i Heron City. I På stan skrevs för några veckor sedan en text om att det var dåligt att filmen fått den svenska titeln ”L.A. Gigolo” i stället för den engelska titeln ”Spread”, och ännu sämre eftersom texten på filmens hemsida avslöjar att det inte handlar om en gigolo: ”In ’Spread’, Nikki (Ashton Kutcher) isn’t a gigolo. He’s a sexual grifter, a fun-loving, free loading hipster…”.

Nu, väldigt mycket senare, skulle jag bara vilja påpeka att den visst handlar om en gigolo, i L.A dessutom. Att kalla den ”Spread” hade varit obegripligt, och att översätta det till, säg, ”Lyan” hade blivit för mycket Björn Skifs-komedi. Det hade dock varit mycket bättre om den fått titeln ”Skitjobbig gigolo i L.A.” men det är ju för mycket att begära.

Efter att ha bombarderats av Kutchers halvnakna kropp i två timmar lämnade jag biografen med bara en fråga: Är Ashton Kutcher vår tids främsta unga Hollywood-skådis? Då menar jag kanske inte direkt sitta-hos-Lipton-och-prata-method-acting-skådis, mer som de där ikonerna som får tonåringar över hela världen att tapetsera väggarna med idolbilder. De som på 80-talet hette Cruise och Swayze, och på 90-talet Pitt, DiCaprio och Depp. Så vitt jag kan se är det bara Ashton Kutcher, Zac Efron och Orlando Bloom som är i närheten. Har jag missat någon?

Förra veckan ägnade jag oförsvarligt mycket tid åt att försöka komma på vilka band förutom Coldplay som kan ersätta de stora stadiumrockbanden när U2, Rolling Stones och Metallica dör (jag kom på Green Day och Foo Fighters, kanske Beyoncé även om det inte ser ut så i nuläget). Nu sitter jag och är orolig över återväxten bland unga manliga jättestora Hollywood-skådespelare. Ja, det är möjligt att hävda att det går utför på På stan-redaktionen.

Men även om jag är förfärad över Ashton Kutchers insatser i ”L.A. Gigolo” så är jag faktiskt tacksam för att han finns. Jane Bussmanns väldigt roliga och självbiografiska bok ”The worst date ever: War crimes, Hollywood heart-throbs and other abominations” tar avstamp i en misslyckad intervju som Bussmann gör med Kutcher när hon försörjer sig som kändisjournalist i Los Angeles. Förfärad över att inse att hennes eget liv är än mer meningslöst än Kutchers (han gör filmer, hon skriver om filmer han gör) bestämmer hon sig för att åka till Uganda och rädda världen från Joseph Kony och bli ihop med en sexig diplomat. Det går väl så där, men boken är kul.

Opassande översättningar

Skrivet av Sebastian Suarez-Golborne 16:28, 17 juli 2009 i kategori Konsert

Visst kan det vara svårt att översätta ibland. Men när Madonna säger att hon är ”devastated” över att en scenbyggare krossats när ett tak rasat in under bygget av hennes konsertscen så är kanske inte ”förkrossad” den mest lämpliga översättningen. Från dagens Expressen.

10 tidigare inlägg 10 senare inlägg