Jag slogs för sanning och rättvisa. I min superhjältekostym (blå långkalsonger, röda y-frontskallingar, det gula frottéskärpet från pappas badrock och en röd handduk som mantel) höll jag Grönsångarevägen i Växjö fri från superskurkar. Jag hoppades innerligt att röntgenkameran hos tandläkaren skulle ha samma effekt som gammastrålarna som förvandlade Bruce Banner till Hulk. Men krafterna uteblev och som sexåring lade jag ner planerna på en superhjältekarriär.

Andra slutade aldrig drömma. Den nya HBO-dokumentären ”Superheroes” visar vanliga människor som drar på sig dräkter för att rädda världen. Bland annat Mr Xtreme, en hjälte som svurit att skydda medborgarna i San Diego (hur mycket de än skrattar åt hans skidglasögon och Byggare Bob-outfit), de ninjaliknande väktarna New York Initiative och Master Legend, Floridas svar på Batman, som gör nattliga räder utrustad med isbitskanon och antik arméhjälm.

Ett problem för verklighetens superhjältar är att de sällan får en chans att fajtas. För det mesta traskar de bara runt och väntar på att något ska hända. Det enda dramatiska som drabbar Mr Xtremes sidekick Vigilante Spider är att han råkar skjuta sig själv med sin egen elpistol. New York Initiative försöker skaffa sig fler uppdrag genom att skicka ut den öppet homosexuelle hjälten Zimmer i slampiga rejvkläder. Han ställer sig i en telefonkiosk och vickar på rumpan för att dra till sig homofobiskt våld.

De verkliga superhjältarna har fått ett uppsving efter filmerna ”Kick-ass”, ”Defendor” och ”Super” där vanliga töntar maskerar sig och blir dödsföraktande brottsbekämpare – trots att de saknar superkrafter. Det är lätt att sympatisera med hjälten i ”Kick-ass” som beklagar att ”tusentals personer vill bli Paris Hilton och ingen vill bli Spindelmannen”. Men att härma den senare gör inga underverk för ens sociala liv.

I den sorgligaste scenen i dokumentären berättar Vigilante Spider att de flesta superhjältar lever helt vanliga liv när de inte bekämpar brott: ”Man stiger upp på morgonen, man pussar sin flickvän, man åker till jobbet…” ”Så du har en flickvän?” avbryter intervjuaren. ”Det var bara en metafor”, säger Vigilante Spider.

Men ”Superheroes” visar också att många hjältar drivs av ett genuint samhällsengagemang. På sin rustning har Mr Xtreme tejpat en bild av Kitty Genovese – bartendern som mördades i Queens 1962, utan att de 38 grannar som hörde hennes skrik ingrep. Hennes död blev en symbol för den egoism och apati som Mr Xtreme och hans vänner vill bekämpa. De hoppar över seriemässan Comic-con i San Diego (den enda platsen på jorden där folk skulle bli imponerade av deras kläder) för att dela ut mat och kläder till hemlösa.

Hittills har de flesta verkligen maskerade väktare siktats på andra sidan Atlanten. Men en lördagseftermiddag ser jag en man i mask, blå dräkt och röd mantel på Folkungagatan i Stockholm – omgiven av unga män som ger honom beundrande blickar. ”Äntligen en hjälte”, tänker jag. Men så öppnar hjälten en öl och jag inser att det varken är en fågel eller ett flygplan eller en stålman utan en svensexa.

På väg till svärfars lantställe svär jag över den hopplösa mobiltäckningen. Jag vill twittra något spydigt till min kompis Hipster-Kristofer som just påstått att Tough Alliance är ett bättre band än JJ. Men det går inte för vi är långt ute i den upp­ländska obygden. Tidigare under dagen har jag muttrat över den odugliga bmp-mätaren som jag köpte till mitt iTunes, vår trasiga latteskummare, en glappande router och barnstolen som var så svår att montera i hyrbilen att det krävdes ingenjörsexamen (vilket min svåger lyckligtvis har).

När vi anländer till det röda trähuset i den lilla byn Holm ger jag upp twitterförsöken och sjunker ner i svärfars läsfåtölj. I bokhyllan ligger ett par artiklar av Bror Erixon, framliden hembygdsforskare. Han skriver om bondgården där vi befinner oss och släkten som bodde här i tre generationer. Bonden Jan Jansson köpte fastigheten 1838 av en annan lantbrukare som, enligt Erixon, var ”hemfallen åt dryckenskap” och ”låg på stallskullen och söp medan grannarna bärgade sin skörd”. Fa­miljen Jansson var däremot ”ett ­redbart folk med gedigna karaktärsegen­skaper”.

Jan Jansson slet och slet och slet och dog. Sedan tog sonen, som också hette Jan Jansson, över och slet på åkern tills han dog av bråck, 54 år gammal. Dennes hustru Anna var svårt reumatisk och satt på en stol vid öppna spisen större delen av sitt liv. Parets son döptes även han till Jan Jansson (men kallades Jan Jans Janne). Han var en medelmåttig bonde. Skördarna blev allt skralare och hästen på gården fick tuberkulos. Varken Jan Jans Janne eller hans syskon August och Brita-Stina bildade familj. Den sistnämnda tvingades ge upp sin ungdomskärlek för att ta hand om sjuka släktingar – först modern, sedan ­August vars leder blev så förtvinade att de fick pressa ner hans krökta kropp i kistan. Till slut var Brita-Stina ensam kvar på gården.

”Det kan tyckas, att döden skulle hälsas som en befriare av dessa människor”, skriver Bror Erixon apropå släktens vedermödor. Men Jan Janssons ättlingar kämpade på trots att deras liv av allt att döma sög åsnepung i mer än hundra år. De var ett redbart folk. De klagade inte. En viss bitterhet kunde dock anas hos Brita-Stina när man, strax före hennes död 1950, frågade vad som skulle göras med släktklenoderna. ”Bränn opp hela skiten”, svarade hon. ”Dom kommer bare o skratte åt vårt gammel kravel.”

Jag skrattar inte när jag går runt i huset, tittar på gjutjärnsspisen där Brita-Stina kokade sitt kaffe (utan latteskummare) och hör golvplankorna knarra. Jag fylls av skam över att inte njuta mer av det utopiska lyxliv som jag lever varje dag – åtminstone jämfört med Jan Jans-släktens karga existens. Samtidigt kan jag inte låta bli att tänka på hur framtidens människor ska uppfatta våra liv. Kommer de också att få sig en tankeställare när de jämför sitt överflöd med vårt armod? ”Var de tvungna att använda maskiner för att twittra?” frågar sig historikern som 2184 hittar den här texten. ”Hade de inte biokemisk telepati? Och fanns det verkligen folk som var så primitiva att de tyckte att Tough Alliance var bättre än JJ? Kunde de ens gå upprätt?”

”Free Mandela!” sprayade jag på en vägg i Linköping när jag gick i gymnasiet (apartheidregimen såg uppenbarligen min graffiti för han släpptes direkt). ”Free Satpal Ram!” ropade jag på konserter med dancehall-punkarna Asian Dub Foundation i slutet av nittiotalet (britten som dömdes för mord när han försvarade sig mot en rasistisk attack släpptes 2002). ”Free Mumia Abu-Jamal!” vrålar jag fortfarande på Looptroops konserter (trots att jag är långt från säker på den morddömde black panther-aktivistens oskuld).

Men det frihetsrop  som jag stämt in i på flest konserter är tveklöst: ”Free The West Memphis 3!” 18-årige Damien Echols, 16-årige Jason Baldwin och 17-årige Jessie Misskelley greps våren 1993 för morden på tre åtta­åriga pojkar i Arkansas. Det fanns varken motiv, vittnen eller teknisk bevisning. Men efter ett långt förhör, som bara delvis dokumenterades, fick polisen Misskelley att erkänna.

Åklagaren sa att trion hade mördat pojkarna i en satanisk ritual. Och juryn trodde på honom, trots att de enda bevisen var att tonåringarna burit svarta kläder och lyssnat på Metallica. Att Damien Echols hade böcker av Anne Rice och Stephen King hemma ansågs också suspekt. Mot sitt nekande dömdes han till döden och de andra två till livstids fängelse.

1996 kom Joe Berlingers och Bruce Sinofskys dokumentär ”Paradise lost” som skildrar rättegången. Filmen fick tusentals personer att protestera – däribland stjärnor som Metallica, Dixie Chicks, Pearl Jam, Tom Waits, Slipknot, Iggy Pop, Henry Rollins, Winona Ryder och Johnny Depp. Med tiden blev The West Memphis 3 mer än morddömda tonåringar. De blev rockens politiska fångar. Att slåss för dem var att slåss för rätten att gå till skolan i svarta kläder, Dr Martens och svart nagellack. Många av supportrarna såg sina tonårs­jag i den fängslade trion. Jag gjorde det i alla fall.

Om man bortser från medlemsavgiften till Amnesty är The West Memphis 3:s försvarsfond det välgörande ändamål jag skänkt mest pengar till genom åren. Alla håller dock inte med om att det är välgörenhet. Kampanjen har, särskilt i Arkansas, avfärdats som ett tanklöst kändisjippo. Den kritiken tystnade 2007 när nya bevis lades fram och det slogs fast att inga av de dömda hade lämnat dna-spår på brottsplatsen. Förra fredagen släpptes The West Memphis 3 efter att ha tillbringat mer än hälften av sina liv bakom galler.

Glädjen har dock varit dämpad. Echols, Baldwin och Misskelley tvingades göra en så kallad ”plea bargain” med åklagaren där de erkände morden och dömdes till avtjänad tid. Samtidigt fick de rättens tillåtelse att fortsätta hävda sin oskuld. Avtalet gör det omöjligt för dem att söka skadestånd och mordutredningen tas inte upp på nytt. Syftet tycks vara att tysta ner skandalen.

Berlinger och Sinofsky hade just släppt trailern till sin tredje dokumentär om fallet, ”Paradise Lost 3: Purgatory”, när huvudpersonerna frigavs. Nu måste de klippa om den. Och den mest omskakande skildring­en av ett rättsfall sedan Truman Capotes ”Med kallt blod” får ett, om inte lyckligt, i alla fall hoppfullt slut.

I bloggen Cinema rolling ventilerar signaturen Der Kommissar sin ilska över den planerade remaken av gothäventyret ”The crow”: ”[Filmbolagen] tvekar inte att gräva upp min barndoms skatter och spotta på dem i den allsmäktiga dollarns namn.” I bloggen The Movie 411 är Melissa Bradley upprörd över den planerade remaken av ”Dirty dancing”: ”Detta är helgerån, sanna mina ord, och jag kan inte ens beskriva hur ledsen jag blir.”

Båda bloggarna tror att de nya versionerna kommer att skända minnet av originalen. De flesta nyinspelningar av populära filmer utlöser samma reaktion. Efter att ha älskat en film i många år anser fansen att de har en emotionell äganderätt till verket. Även om den nya versionen inte utplånar den gamla betraktas remaken som en spottloska på en klassiker.

De starkaste remakeprotesterna kommer ofta från cineaster som gillar sjuttiotalets brutala exploitationfilmer som ”The hills have eyes”, ”Motorsågsmassakern”, ”I spit on your grave” och ”The last house on the left”. De nya versionerna av de filmerna har bättre skådespelare, tajtare klippning, trovärdigare story och mer våld. Ändå väcker de fansens irritation. Det beror nog på att originalens människofientliga atmosfär inte byggde på traditionella filmiska kvaliteter – snarare på bristen av sådana. Grynigt foto, söligt tempo och ologiska repliker förstärkte obehaget.

Våldet är inte den viktigaste ingrediensen i sjuttiotalistisk exploitation, utan den snaskiga och spekulativa stämningen. En av mina bekanta anser att man kan bedöma dessa filmers kvalitet efter antalet omotiverade bilder av slaka penisar. Den nya versionen av ”I spit on your grave”, för att ta ett dvd-aktuellt exempel, är ytterst rå. Den våldtagna hjältinnan doppar sina fiender i frätande lut, penetrerar dem med hagelgevär och låter kråkor hacka ut deras ögon. Men jag ville inte duscha efter att ha sett den – som jag ville första gången jag såg originalet. Jämfört med den gamla ”I spit on your grave” är remaken ljus och fräsch.

Den kommande ”Straw dogs”-remaken verkar lida av ett liknande problem. Sam Peckinpahs hårda hämndsaga från 1971, där Dustin Hoffman och Susan George trakasseras av slemmiga bondläppar på engelska landsbygden, har förlagts till amerikanska södern där ett snyggt storstadspar förföljs av en ännu snyggare Alexander Skarsgård. Trailern är visserligen spännande – men inte lortig på det där utsökt sjuttiotalistiska viset.

I fjol sa ”Hobo with a shotgun”-regissören Jason Eisener att han gärna skulle göra en ny version av den smutsigaste av alla smutsiga exploitationfilmer: Bo Arne Vibenius ”Thriller – en grym film” med Christina Lindberg som enögd hämnare. Och det kanske är oundvikligt eftersom sjuttiotalsfilmerna börjar ta slut och ingen orkar skriva nya manus. Oavsett om den remaken blir verklighet bör man passa på att se originalet i all sin sjabbiga prakt. Cinemateket visar ”Thriller – en grym film” på tisdag nästa vecka. Det blir den första biovisningen av den oklippta versionen sedan Cannesfestivalen 1973. Du kommer garanterat att vilja duscha efteråt.