Jag har aldrig onanerat till bilder av kravallpoliser, brinnande bilar och stenkastande ungdomar – som den amerikanske rockstjärnan Perry Farrell gjorde 1992 när Los Angeles-kravallerna direktsändes i tv. Men det har hänt att jag spelat ”The day the niggaz took over”, Dr Dres skildring av samma upplopp, väldigt högt efter att ha sett våldsamma demonstrationer på nyheterna.

Märkligt nog fick jag inte samma revolutionsromantiska kick den här veckan när London sattes i brand. Trots att polisen av allt att döma förtjänade folkets vrede blev jag mest rädd när hundratals maskerade ynglingar avtecknade sig mot eldhavet. Min reaktion beror inte bara på att jag blivit gammal, utan också på att jag sett för mycket ”hoodie horror” – en brittisk skräckgenre där tonåringar i munkjacka vandaliserar, våldtar och mördar.

Succén ”Eden Lake”, om ett nyponrosigt medelklasspar som attackeras av sadistiska barn, har fått efterföljare som ”Harry Brown” (där Michael Caine läxar upp illbattingarna) och de dvd-aktuella ”F” (elever som blivit underkända skär halsen av lärarna med tapetknivar) och ”Heartless” (fotograf förföljs av molotovcocktailkastande kids). Till samma genre hör även ”The disappeared” (pojke försvinner i gängvåldets London) och den franska ”Ils” (som, likt ”Eden Lake”, skiljer sig från annan hoodie horror genom att inte utspela sig i storstan men annars innehåller samma gastkramande mix av skuggor, knivar och kåpor).

Filmerna utnyttjar allmänhetens rädsla för ungdomsvåld i allmänhet och munkjackor i synnerhet. På grund av liemannens look har kåpor förknippats med döden i hundratals år. I England har plagget dessutom, under det senaste decenniet, blivit en symbol för en moraliskt bankrutt generation. 2005 uttalade Tony Blair sitt stöd för ett varuhus i Kent som portförbjöd ungdomar i munkjacka. Hoodie horror-genren har, inte helt oväntat, anklagats för att underblåsa fördomar om arbetarklassens barn. Alla med munkjacka framställs som potentiella massmördare, knappt mänskliga varelser. I ”F” visas aldrig förövarnas ansikten. Under kåporna finns bara mörker.

”Heartless”, den bästa hoodie horror-filmen sedan ”Eden Lake”, tar avhumaniseringen ännu längre. När en ligist drar tillbaka kåpan på sin jacka blottas ett väsande reptilhuvud. Gängen styrs av Papa B, en betongens Mefistofeles som med terrorn säger sig främja samhällets utveckling: ”Om människan bara får lugn och ordning blir hon en idisslande ko.” Tittaren sugs ner i en apokalyptisk malström som påminner om Hieronymus Boschs mardrömsvisioner.

Om vi vill öka solidariteten i samhället är hoodie horror tveksam underhållning. Ingen som sett ”Heartless” eller ”F” vill bli lärare eller jobba på fritidsgård. En munkjacka i city ser plötsligt lika hotfull ut som en fena i vattnet gjorde efter ”Hajen”. Förhoppningsvis kan den nya filmen ”Attack the block” motverka demoniseringen av Englands unga. I den sätter ett gäng värstingar hårt mot hårt när rymdvarelser invaderar. Plötsligt är de bespottade barnen mänsklighetens sista hopp.

Två damer  i sjuttioårsåldern kliver på färjan i Vaxholm. Med pensionärsrabatt kostar deras biljetter till Stockholm 50 kronor styck. Den ena damen öppnar sin portmonnä och drar fram en hundralapp. ”Nähä du, det här betalar jag”, säger den andra och börjar rota i sin handväska. ”Kommer aldrig på fråga”, säger den första. ”Jo, jag betalar.” ”Nej, jag.” ”Absolut inte!” Så där håller de på tills den första damen med gammaltestamentlig auktoritet utbrister ”jag FÖRBJUDER dig att betala” och föser undan sin väninna från biljettluckan. Matrosen som säljer biljetter tar emot hennes skrynkliga sedel. ”Det är alltid samma visa med äldre kvinnor”, suckar han när de gått därifrån. ”Alltid bråk om vem som ska bjuda vem.”

Om en man säger till en annan man att han bjuder på lunchen som de just ätit tillsammans blir svaret ”tack, vad snällt”. Om en kvinna är lika vänlig mot en annan kvinna blir följden intensiv debatt och handgripligheter, i alla fall om de är födda på fyrtiotalet eller tidigare.

En av mina genusorienterade vänner tror att detta beror på att många äldre kvinnor har varit hemmafruar och försörjts av sina män. Därför vill de visa väninnorna att de har egna pengar. Den som bjuder den andra visar sam­tidigt att hon är den mest självständiga. Men om det stämde borde män vara lika ovilliga att låta sig bjudas – av rädsla för att uppfattas som någons bitch.

Kanske hjälper bråken snarare äldre kvinnor att få lite dramatik i sina stillsamma liv. Eftersom det inte är socialt acceptabelt för timida tanter att slå varandra på käften har de – i någon underjordisk damklubb – kommit överens om att det är okej att bråka absurt mycket om vem som ska bjuda den andra på kaffe med dopp. Det påminner om när fotbollshuliganer stämmer träff i parker för att slåss: korta sammandrabbningar, en våldsam ritual som befäster manligheten eller, i det här fallet, tantigheten.

Men så minns jag hur det brukade låta i mormors kök. Hon bakade gudomliga kanellängder men fick truga i en evighet innan grannarna lät sig bjudas. I Gnarp, samhället där hon bodde, var två saker viktigare än alla andra: att göra rätt för sig och att inte vara till besvär. Därför var det otänkbart att svara ”åh, det vore gott” om någon erbjöd sig att sätta på lite kaffe. Mormors svägerska Ester, som bodde i gården bredvid och hade sitt långa, gråa hår uppsatt i knut (till skillnad från mormor, som var yngre, klippte hon sig aldrig) rabblade en lång ”inte för min skull, absolut inte, det är alldeles för mycket”-svada innan hon log och sa: ”Ja, är det så att det påfordras kan jag allt ta en kopp.”

Denna självutplånande hänsynsfullhet är på väg att försvinna. Men i äldre kvinnors kivande om notan lever den kvar – som en relik av det gamla bondesamhället. Vid närmare eftertanke lever den också kvar hos min morbror, skogsägare i Gnarp, som är så försynt att han får de timida tanterna att framstå som mer egotrippade än Kanye West. När vår familj bjöd morbror på Prinsen granskade han menyn och sa: ”Nu tycker jag att vi alla beställer samma sak så att det inte blir besvärligt för dem.”

Under sommaren uppträder en lång rad nittiotalsstjärnor i Sverige. Den ena tröttare än den andra. Bara två av förrförra decenniets idoler verkar ha stått emot tidens tand. De sitter fortfarande framför tv:n och spelar luftgitarr. De är fortfarande klädda i AC/DC- respektive Metallicatröja. Deras sammanlagda IQ är fortfarande jämförbar med en krukväxts.

”Beavis & Butthead kommer tillbaka!!!” twittrade tonårsidolen Justin Bieber i vintras. Att Bieber bryr sig – trots att han inte ens var född när Beavis & Butthead gjorde sin MTV-debut 1992 – vittnar om vilket outplånligt intryck de två slashasarna gjorde på sin omvärld. Deras debila skratt (Beavis: ”He-he-he”, Butthead: ”Hö-hö-hö”) blev en lika ikonisk signatur för nittiotalet som riffet ur ”Smells like teen spirit”.

I tv-serien satt Beavis & Butthead för det mesta bänkade framför MTV och sa ”this sucks” eller ”this rocks”. Trots att duon inte verkade ha mycket mellan tinningarna fällde de briljanta kommentarer om bland annat Kiss (”coola för att vara mimare”), Paul Simon (”den där gamla snubben från Afrika som var med i Beatles”) och Depeche Mode (”det betyder ’vi är mesar’ på franska”).

Ibland ägnade sig Beavis & Butthead åt fysiska aktiviteter som grodbaseboll (med en groda som boll) eller hundbaseboll (med en pudel som boll). Den blonde Beavis var den mest korkade av de två – förutom när han, i ett eftertänksamt ögonblick, frågade sig vad folk egentligen sysslade med innan tv fanns. ”Dumskalle”, sa Butthead. ”Tv har alltid funnits. Det finns bara fler kanaler nu.”

14 år efter att serien lades ned av sin skapare Mike Judge återvänder Beavis & Butthead till MTV. Förra veckan släpptes en extremt lovande försmak på nätet i vilken Beavis lyckas borra fast en leksakssoldat i sin hand. Butthead försöker rädda honom genom att borra ännu mer. Blodet sprutar. På sjukhuset snedtänder Beavis på medicinerna och förvandlas till sitt mystiska alias Cornholio – en figur som pratar spattig låtsasmexikanska, befaller alla att ge honom toalettpapper och utses till Messias av en religiös sekt.

Tyvärr har MTV bestämt att Beavis & Butthead inte bara ska kommentera musikvideor utan också dokusåpor och Youtubeklipp. I en scen från nya säsongen tittar de på ”Jersey shore”, serien om hårdfestande tonåringar i New Jersey. Och det är inte lika roligt att höra två idioter förolämpa andra idioter som det är att ta del av deras åsikter om überarty Kate Bush-videor fyllda av balettdansöser.

MTV:s idé om att Beavis & Butthead ska kommentera Youtubeklipp faller på sin egen orimlighet. Ingen av dem skulle kunna stava till ”AC/DC” i sökrutan – än mindre starta en dator. Vid närmare eftertanke är det orealistiskt att Beavis & Butthead tittar på några tv-program alls år 2011. Att sätta på en modern tv med tillhörande digitalbox är lika svårt som att programmera en gammaldags video. Beavis & Butthead skulle ge upp och spela tv-baseboll i stället.

I våras sålde jag min Xbox och gav upp tv-spelandet. Att det var korkat inser jag efter att ha läst första numret av Fienden, en tidning som är så passionerad, ambitiös och rabiat att jag nickar instämmande när redaktionen beskriver tv-spel som ”den viktigaste kulturform som någonsin har uppfunnits”. Fienden är en tidning av, för och om folk som älskar tv-spel. Några av dem drömmer till och med om att ligga med figurerna de styr på skärmen.

Omslagsflicka är Alix H, en fransyska som i mitten av nollnolltalet gifte sig med tv-spelsikonen Sonic the Hedgehog. I en lång intervju berättar Alix att hon attraherats sexuellt av tv-spelsfigurer ända sedan hon var liten och såg Funky Kong, en surfande apa med solbrillor i ”Donkey Kong country”. Snart blev Sonic, den blå igelkotten med röda gymnastikskor, illmarigt leende och slank kropp hennes livs kärlek. ”Jag skulle göra vad som helst för att göra Sonic lycklig, till och med ge mitt liv”, skrev hon på forumet Sonic Passion.

Fiendenredaktören Alfred Holmgrens reportage om Alix ger en fascinerande bild av det som brukar kallas toonophilia eller animephilia – en sexuell läggning som innebär att man förälskar sig i eller blir upphetsad av tecknade fantasifigurer. Ungefär som de flesta strejta någon gång haft gayfantasier kan nog många dra sig till minnes ögonblick när de trånat efter Snövit eller Aladdin, för att nämna två Disneypuddingar. Toonofilerna tänder även på mindre mänskliga varelser som drakar, älvor eller robotar.

Vissa toonofiler klär ut sig till sina favoritfigurer. Andra skriver erotiska noveller. De riktigt hängivna beställer sexleksaker från företaget Bad Dragon som tillverkar dildoar och lösvaginor som designats för att likna olika fantasifigurers (främst drakars) könsorgan. I senaste numret av Vice beskriver en av företagets kunder sig själv som ”kinky, fetish-loving, porn-watching lady” – samt lycklig oskuld, ”och jag tänker fortsätta vara det eftersom jag inte har något intresse för männi­skor”.

Alix bryr sig inte heller om männi­skor. ”Jag kunde ha gett vad som helst för att bli en robot eller bara en karaktär i ett spel”, säger hon i Fienden. Planen är att om några år frysa ned sig i en kryotank så att framtidens forskare kan överföra hennes medvetande till en spelkonsol. Där kan hon leva för evigt med Sonic, befriad från den fysiska världens förruttnelse.

I sin recension av Fienden skrev SvD att reportaget om Alix var hänsynslöst eftersom hon ”av allt att döma” var psykiskt sjuk. Själv tycker jag att hennes fantasier är vackra. Hennes längtan efter en digital sagovärld påminner om kristendomens längtan efter en plats där rosor aldrig dör. I artikeln framstår hon som en själsfrände till de tusentals troende som genom historien försakat jordelivets njutningar och riktat sin åtrå mot religiösa ikoner.
Byt ut Sonic the Hedgehog mot Jesus så blir hon Kristi brud – fast med joystick i stället för krucifix. Det anses dock fortfarande mer friskt att älska en hippie som spikades upp på ett kors för två tusen år sedan än att älska en blå igelkott med röda gymnastikskor.