Det finns en elefant i rummet i Stockholmsdebatten. En fråga som bubblar under ytan, som ännu så länge hålls nere av politiker och journalister, men som snart når kokpunkten i folkdjupen. Jag talar givetvis om cyklisterna.

Tretton år efter att Stella Fare och vågmästarna i Stockholmspartiet tvingade ned en makthungrig borgerlighet på knä och började måla cykelbanor tvärs över Riddarfjärden (okej, nästan) så är resultatet uppenbart för var och en: Det mångtrafikerade samhället fungerar inte.

Att kaoset på stadens gator ändå fortgår beror på att den trafikpolitiska korrektheten sitter djupt. Som miljövänliga motionärer är cyklisterna enligt den förhärskande normen oantastliga. Om vi inte ser upp kommer utvecklingen förr eller senare att gå i en dansk riktning – Stockholm riskerar att bli som Köpenhamn, där det i princip är omöjligt att framföra en vanlig hederlig personbil i innerstan. Motorljuden stannar av och tystnadens cykeldiktatur breder ut sig. Det är med andra ord hög tid att vi tar bladet från munnen om masscyklismens problem.

Cyklisterna visar inte respekt för de rutiner och sociala konventioner som stockholmska fotgängare och bilister tillsammans byggt upp under generationer. Kraven på identitetstrafikpolitik och särlagstiftning, från särskilda cykelbanor på tidigare normalt fungerande gator till extra framskjuten position vid rödljus, är diskriminerande mot majoritetstrafikanterna och hotar själva fundamentet för vår trafikkultur. Purtrafikanterna, till fots och bakom ratt, har en tradition av att söka samförstånd genom ömsesidig respekt och ljusreglering. Att jag däremot skulle söka fredlig samexistens med Jocke, 39, som iförd limegröna tights och sportsolglasögon av svängd cykloptyp susar snett över Norrmalmstorg i kraft av sitt inbillade företräde? Nej, det går inte. Överallt där cykelkulturen stöter på majoritetstrafikkulturen uppstår konflikter.

Dessutom: Vad kostar cyklismen?  Medborgarna har rätt att veta. Hur många arbetstimmar förloras varje år vid ombyten – och kanske till och med dusch – i samband med ankomst till arbetsplatsen? Hur mycket sinkas tillväxten av alla försenade bud, bussar och personbilar?

Även frågan om cyklisternas  extrema klädsel bör tas upp till diskussion. Gröna tights på medelålders män är en anomali i den stockholmska stadsbilden. Dessutom upplevs cyklisternas solglasögon som en maskering. I ett öppet samhälle ska vi självklart visa oss för varandra, särskilt i trafiken. Och då har vi inte ens gått in på den hygieniska aspekten av svett och åtsmitande plastattiraljer.

Man ska förstås inte dra  alla cyklister över en kam. Jag känner själv flera cyklister. Några av mina bästa vänner är cyklister. De flesta cyklister är inte hänsynslösa trafikfaror. Att de ändå är överrepresenterade i den gruppen kan också ha andra förklaringar: stressiga mellanchefsjobb, traumatiska minnen från styrelsemöten i bostadsrättsföreningarna och grubbel om Den Nya Mansrollen.

Hur som helst så har det mångtrafikerade samhällsexperimentet kommit till vägs ände. Vi måste lyfta locket och kunna föra en sansad debatt om frågorna.

Men sådant får man väl inte säga i den här stan.

Är du mot bankrån, plågsamma människoförsök och organiserad sexhandel med söta kattungar? Men för dialog, pensioner och en kortare bostadskö? Bra, då får du gå direkt till riksdag och stadshus utan att passera Gå.

Nej, jag tänker inte skylla det här på Anton Abele (M). Han må vara den hittills ende 19-åring som gjort nämnda karriär via en Facebookgrupp (”Bevara oss från gatuvåldet”), men han existerar liksom alla andra i ett sammanhang. Plakatplattityderna har ett starkt grepp om käbblet som är svensk politik.

Mona Sahlin, som inte kunde vänta på att skapa möjligheternas land för varenda unge, efterträddes av Håkan Juholt, som vill hålla paraply över nämnda unge och allra helst se att ungen växer upp till en pingvin (och absolut inte till Fredrik Reinfeldt). Mot det står en regering som förklarar allt från urspårade tåg till vädret med att man på detta sätt tar ansvar för Sverige, och att alla andra förslag därmed per definition är ansvarslösa.

 Alla är arbetarpartier, Kristdemokraterna slår upp tält på Pride och den mest brännande konfliktfrågan är vem som har mest telepatiskt samarbete med SD.

Inte konstigt då att debatten ibland blir av sparka huvudet i väggen-karaktär. Något slags världsrekord nåddes i somras när en ledande S-bloggare anklagade ett antal namngivna borgare för dålig människosyn. Bevisningen var lika glasklar som bisarr: S-mannen hade granskat medlemslistan i en grupp på Facebook och noterat att ingen av borgarna fanns med. Eftersom gruppens markerade stöd för människor som mist livet i arbetsplatsolyckor drogs slutsatsen att moderater inte bryr sig om ifall människor dör på jobbet.

Bisarrt, som sagt, men kanske ändå ett imperativ för vår tid. Efter 00-talet med George W Bushs ”är du inte med oss så är du mot oss” kommer 10-talsversionen, ”det du inte är för måste du vara mot – på Facebook”. Att tiga är att invända. Vi kan kalla det Abele-doktrinen.

Meh, ropar någon. Så plumpt att gnälla över att folk är mot sexhandel med husdjur och att klaga på en ung kille som engagerar sig mot våld!Rimliga invändningar. Problemet är bara att ideologierna faktiskt inte är döda.

Att vara ”mot våld” är inget politiskt ställningstagande. Du kan vara ”mot våld” och därför vilja införa livstidsstraff för ringa misshandel; en annan kan med samma motiv föreslå en fritidsgård per tonåring och skattefinansierat godisregn i Tensta om fredagskvällarna. ”Fler bostäder i Stockholm” kan betyda miljonprogram eller designlägenheter med miljoninsats. Barnfattigdom kan avskaffas både genom höjda bidrag och genom massavrättningar.

Den plattitydpolitiska strategin är absolut inte ny. De gamla kommunisterna kallade upplägget ”enhetsfront” – att samla massorna under paroller som alla kunde ställa upp på, för att sen i kraft av organisering och agenda ta täten och genomföra den revolution som folket inte visste att de ville ha.

 Nej, jag tror inte att Fredrik Reinfeldt är förklädd bolsjevik. Inte Håkan Juholt heller. Och definitivt inte Anton Abele. Men vad de – och alla andra som vill bestämma – faktiskt är tål att forskas lite mer i.Att vi vill ha en ansvarsfull regering i ett land med rika barn som inte slåss vet vi ju redan. Det är vägen dit som är politiken.

 Tänk på det nästa gång en folkpartist svarar ”Ja till Europa!” när du frågar vad klockan är.