I lördags gick jag och en kompis på höstens mest välförtjänta snackisfilm: Tomas Alfredssons suveräna ”Låt den rätte komma in”. Jag gillar skräckfilm och brukar klara det mesta utom snuff. Enda undantaget hittills är när jag för några år sen smög in på en filmvetenskapsvisning av en av Tarantinos favoritfilmer: female revenge-rullen ”Thriller – en grym historia”, för att min kompis som gick censurkursen tyckte att jag borde se den. Efter den värsta våldsscenen (där skurken efter att ha kidnappat, våldtagit och gjort en femtonårig tjej heroinberoende, tvingar henne att prostituera sig och gör henne blind på ena ögat när hon vägrar) föll jag ihop till föreläsarens stora förvåning. Det är väl inte varje dag en främling dyker upp och svimmar på ens lektion. 

Under vampyrfilmsvisningen på Victoria var jag tillbaka i samma extrema obehagskänsla. Mobbningen, pennalismen och alkispappan. Precis som i 30-talsklassikern ”Freaks” är det de vanliga människorna som skrämmer mer än ”monstren”.  Plötsligt befann jag mig i ett nytt och oväntat i-landsdilemma. Jag kände igen alla varningssignaler på annalkande blodtrycksfall och började fråga mig själv om jag skulle stanna och riskera att verkligen svimma eller stappla ut och missa en stor bioupplevelse? Jag stannade och sjönk ner i fåtöljen tills jag nästan intagit yogaställningen skulderstående. När slutscenen kom hade jag så lite blod kvar i huvudet att jag missförstod den helt. Kanske sög Eli mitt blod utan att jag märkte det.  Cafépersonalen räddade min sockernivå med en mandelkaka annars hade jag aldrig kunnat ta mig hem. Om ni ska se filmen (vilket jag verkligen tycker att ni ska) och är känsliga rekommenderar jag att ni tar med frukt eller godis och definitivt äter ordentligt innan.