En bekant beskrev debatten kring webben och sociala medier genom att citera Mahatma Gandhi. “First they ignore you, then they laugh at you, then they fight you, then you win.” Det är ett uttalande som Ghandi sägs ha gjort under ett av sina framträndanden under ickevålds-kampen för att göra Indien självständigt från britterna.

Och jag är benägen att hålla med om liknelsen. Den senaste tiden har flera uttalanden från några av de traditionella mediernas mest meriterade personer skapat reaktioner. Senast var det Staffan Heimerson som liknade Facebook, där 4 miljoner svenskar är anslutna, vid en Orwelliansk storebrormaskin. Ett system där “har övervakningskameror inne i medborgarnas hjärnor och själar” och där “medborgarna på eget initiativ bekänner allt”.

Heimerson tror att drivmedlet på Facebook är människors längtan efter att bli som Paris Hilton eller Osama Bin-Laden och beskriver våra statusuppdateringar som “harmlös skit”. Elisabeth Höglund oroar sig i sin tur för framtiden i debattartikeln Snart så kan vi inte prata med varandra. Budskapet går ut på att vi sitter ensamma och förslavade framför våra datorskärmar och undervärderar det fysiska mötet med andra människor.

Det är viktigt att ta rädslor och farhågor på allvar, och det finns verkligen ett och annat att säga om integritetsaspekten i att vi lämnar ut personlig information till allehanda webbtjänster, som ofta styrs av annan lagstiftning och har säte i andra länder. Det är en granskning vi bör göra som individer, och inom journalistiken.

Men att som Heimerson och Höglund nedvärdera våra aktiviteter på webben i tron att vi bara söker enkel bekräftelse eller berömmelse är att både underskatta människors intelligens och behov. Jeffrey Cole från Center for Digital Future i Kalifornien forskar bland annat kring hur internet påverkar människors liv över tid. När jag intervjuade honom till en artikel berättade han om den egna forskningen som beskriver bilden av den fysiskt isolerade internetmänniskan som en myt. “Samvaro med familjen minskar inte. Samvarotid med vänner ökar till och med litet när människor börjar använda internet. Många använder tekniken för att arrangera riktiga möten”, berättade han.

Den “harmlösa skit” som Heimerson hänvisar till är i själva verket det som gör oss mänskliga, långt utanför löpsedlar och medier. Ofta ställer sig traditionella journalister frågan om vem som är målgruppen för alla miljoner blogginlägg och statusuppdateringar som görs. Vem ska orka läsa allt? Det är som att fråga vem som är målgruppen för dina diskussioner med familjen eller kompisen vid middagsbordet. Genom att se sociala medier och fokusera på ordet medier gör man ett stort feltänk. Traditionell medielogik går inte att applicera på sociala relationer. De är mycket mer komplexa än så. Tills dess att vi slutar prata om sociala medier som medier och istället beskriver dem som en del av samhället, eller människan, kommer det här problemet att upprepas. Och det kommer finnas gott om skeptiker även framöver.

För att återvända till Ghandis uttalande i inledningen så tror jag att vi nu är inne i den tredje fasen. I början ignorerade de flesta utvecklingen, sen förlöjligades de som hade en blogg eller hängde mycket på nätet. Nu möter utvecklingen motstånd. Det är den sista fasen innan den digitala verkligheten värderas på samma sätt som den fysiska.

First they ignore you, then they laugh at you, then they fight you, then you win.