Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se och e-DN.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

På webben

Leakssjukan

secret

Wikileaks har förändrat villkoren för nyhetsrapportering och gjort det möjligt för vem som helst att både bli uppgiftslämnare och granskande filter. Men vad händer när man tar fenomenet och åker snålskjuts på dess innebörd? Det tycker jag att både Sveriges radio och tidningen Resumé har gjort.

Det började med att Sveriges radio lanserade Radioleaks, en sajt där vem som helst skulle kunna lämna uppgifter till journalister med skydd av kryptering och anonymitet. Bakom det dramatiska anslaget döljer sig helt enkelt en e-postfunktion med möjlighet att kryptera den information som laddas upp. Ingen tillgång till eller insyn i det insända materialet finns.

Tidningen Resumé i sin tur lanserade i veckan Lobbyleaks. Syftet är att kartlägga vilka intressen som egentligen står bakom politiska beslut och företag eller myndigheters agerande. Vem utövar lobbying mot vem helt enkelt. Ett i grunden intressant projekt, men ”tjänsten” som sådan består av en vanlig e-postadress dit du kan maila om du vet något, alternativt ringa ett vanligt telefonnummer. Framförallt verkar tjänsten skapats för att göra reklam för Resumés eget pris Årets lobbyist.

Vad jag vet har det sedan den moderna pressens uppkomst varit möjligt att kontakta en redaktion mer eller mindre anonymt med tips. Det är därför ingen ny företeelse. Vad jag upplever är två exempel på hur man urholkar ett hett och känt namn eller ämne (Wikileaks) för att vinna egna fördelar, om än med goda intentioner.

Jag tycker att det är synd. Radioleaks och Lobbyleaks har ingenting med Wikileaks att göra. Wikileaks handlar inte om att enstaka personer skickar information till journalister. Det handlar om att stora mängder hemligstämplad eller känslig information görs tillgänglig för analys och filtrering av vem som helst, var som helst. Informationen som hamnar på Wikileaks går att nå för vem som helst, och är alltså inte bara som i de två exemplen ovan, ett sätt för medieföretag att skapa ännu en kanal in till redaktionen, och samtidigt utöva rollen som gatekeeper och filter. En roll som för övrigt håller på att förändras ganska radikalt, just med Wikileaks som ett stort och viktigt exempel.

Jag ser inget nytänkande. Jag ser bara hur två traditionella medier rider på den våg som uppstod i kritiken mot deras egna roller och brist på granskning. Det är både sorgligt och paradoxalt.

(Bild: Audric Leperdi, CC-licens)